Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Month: april, 2012

Se så mycket som hänt med våra könsroller på 50 år

Ilmar Reepalus tankefel

Det är inte rimligt att som Ilmar Reepalu begära att den judiska församlingen i Malmö ska ta avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. Reepalus krav är lika orimligt som kravet att muslimska församlingar ska ta avstånd från terrordåd utförda i islams namn.

Kraven är orimliga därför att de bygger på föreställningen att de befolkningsgrupper i Sverige som församlingarna representerar har ett ansvar för vad någon annan gör i deras religions namn. Så är det naturligtvis inte. Ingen kan bara utifrån sin religionstillhörighet ha ett ansvar för handlingar som utförs av någon annan med samma religion.

Det orimliga ligger också i att dessa krav bara ställs på dem som representerar minoriteter i samhället. För ingen har väl kommit på idén att begära att svenska kyrkan ska ta avstånd från de terrordåd Anders Behring Breivik genomförde i kristendomens namn?

Den främlingsfientliga berättelsen om Sverige idag försöker dela in oss i ett vi och ett dem. Den gör det genom att definiera oss som gruppmedlemmar med ansvar för varje handling som någon i gruppen utför, istället för som individer med ansvar för våra egna handlingar. En del av vårt ansvar som individer är att välja om vi vill bidra till denna berättelse.

Därför pratar politikerna förbi varandra i skoldebatten

Den som vill berätta en historia ställs inför en mångfald av val. Varje enskilt val får betydelse för vilken bild av verkligheten berättelsen ska förmedla. Berättaren har exempelvis friheten att avgöra när berättelsen ska ta sin början.

Utbildningsminister Jan Björklund förlägger början i sin berättelse om den svenska skolans förfall till 70-talets flumskola. När Vänsterpartiets utbildningspolitiska talesperson Rossana Dinamarca pratar om problemen i skolan tar hon istället sin utgångspunkt i 90-talets friskolereform.

Björklund och Dinamarca är överens om att den svenska skolan skulle kunna vara bättre. Men de är inte överens om vad problemen består i och beror på. Deras olika berättelser visar hur stor betydelse valet av startpunkt får. I Björklunds berättelse blir dåliga skolresultat problemet, flumpedagogiken orsaken och katederundervisning lösningen. I Dinamarcas berättelse blir skillnader i skolresultat mellan olika skolor problemet, privata skolor orsaken och samhälleligt ägande lösningen.

Verkligheten är alldeles för komplex för att rymmas i en berättelse. Den som vill skildra sin omvärld måste göra val. Ett av dem är när berättelsen börjar. Det går därför inte att kräva en opartisk berättelse, bara att granska vilka val berättaren gjort.

Så försöker Ewa Björling styra DN-intervjun

Intervjun med handelsminister Ewa Björling i Dagens Nyheter är ett lärorikt exempel på vilka tekniker politiker använder för att styra intervjuer. En enda mening från ministern innehåller tre olika metoder.

”Ska vi ge exempel också? Om vi har tio minuter på oss tycker jag det är bättre att vi pratar om det generella.”

  1. Sätt upp en tidsram för intervjun.
  2. Styr vilka ämnen intervjun ska handla om.
  3. Välj vilka frågor du vill svara på och inte svara på.

Men intervjun är också ett lysande exempel på hur journalister kan avslöja dessa tekniker. Det är precis det DN-journalisten Kristoffer Örstadius gör genom att publicera interjvun i sin helhet med frågor och svar.

Sluta ducka Carl Bildt och Ewa Björling

Daniel Öhman på Ekot har tröttnat på ministrar som vägrar svara på frågor. Varje gång en minister inte tackar ja till en intervju så twittrar Daniel om det. Det har blivit ett antal tweets vid det här laget.

Journalisterna på Sveriges Radio har länge haft svårt att få ministrar att ställa upp och debattera med politiker från oppositionen eller företrädare för intresseorganisationer. På senare tid verkar det även ha blivit vanligare att ministrar tackar nej till intervjuer.

PR-konsulten Mattias Ronge menade i Studio Ett att strategin bakom ministrarnas tystnad kan vara att få en politisk affär att självdö av brist på ny information. Att döma av livslängden på Lundin- och Saudiaffärerna har det inte varit någon framgångsrik strategi. Istället har regeringen genom sin tystnad överlåtit åt andra att forma berättelsen om regeringens politik.

Så länge regeringen hade medvind i opinionen fungerade strategin. Nu riskerar den att slå tillbaka. Inte nog med att en minister som vägrar svara på frågor överlåter åt andra att beskriva den egna politiken. I förlängningen hotar tystnaden även bilden av regeringen. Daniel Öhmans tweets ger bilden av en passiv regering som vägrar ta ansvar för sina egna beslut.

Utan fördomar stannar Sverige

Igår när jag cyklade i Stockholms innerstad körde en glänsande vit Audi plötsligt ut precis framför mig i cykelfilen. Bilen bromsar in och en ung man med backslick sticker ut huvet och säger – förlåt. Jag blev så paff att jag inte kom mig för att svara. Men jag cyklade leende vidare. Förarens ursäkt bröt mot mina fördomar om stockholmstrafikanter i allmänhet och Audiförare i synnerhet. Och jag gillar när mina fördomar kommer på skam.

I såväl Stockholmstrafiken som i berättelser kan fördomar vara av godo. I trafiken gör de att vi är beredda på att när som helst möta en cyklist var som helst. Och i berättelser gör de berättandet effektivare eftersom vi i publiken kan fylla i med våra förutfattade meningar. Men samtidigt kan fördomar vara av ondo. Den som tror sig vet hur medtrafikanterna ska agera är inte beredd på en oväntad manöver. Och när alla karaktärer i en berättelse agerar enligt våra fördomar blir berättelsen ospännande. Därför krävs en balans mellan det förväntade och det oväntade.

Den balansen hittar jag i TV-serien Game of Thrones. Å ena sidan staplas stereotyperna på varandra i skildringen av de ordkarga nordborna, de barbariska vildarna i söder och de perverterade stadsborna i maktens centrum. Å andra sidan visar de diametralt motsatta val som seriens många syskonpar ständigt gör att karaktärernas handlingar inte helt styrs av stereotyperna.

Ikväll hoppas jag bli överraskad och få mina fördomar utmanade igen. För då visar SVT sista delen i första säsongen av Game of Thrones.

SD läser vårpropositionen som fan läser bibeln

SD försöker få berättelsen om de utmaningar Sverige står inför att handla om en enda sak – invandring. Vilket problem det än må handla om så är minskad invandring alltid lösningen. För att lyckas med detta tvingas partiet använda kreativa metoder när de hänvisar till fakta och källor. Ett exempel är när Jimmie Åkesson och Erik Almqvist på DN debatt idag citaterar ur regeringens vårproposition där regeringen konstaterar ”att den demografiska utvecklingen varit ogynnsam”.

Den som läser debattartikeln får, av det sammanhang Åkesson och Almqvist placerar citatet i, intrycket att regeringen syftar på invandringen. Men den som går till källan, och läser sidan 38 i vårpropositionen, ser att regeringen i själva verket beskriver hur den andel av befolkningen som är i åldern 25-64 år har minskat. På så sätt får SD det inte bara att framstå som om regeringen delar deras problembild, dessutom förvandlar partiet lösningen på den demografiska utmaningen – att låta fler personer i arbetsför ålder invandra till Sverige – till problemet.

Vår fixering vid etnicitet gynnar terroristerna

Anders Behring Breivik hoppas att fler ska följa hans exempel och utföra terrordåd. För att vi ska kunna förhindra att Breivik får som han vill behöver vi förstå vad som gör människor till terrorister.

Forskarna Casebeer och Russell, som hjälper USA:s försvarsmakt att bekämpa terrorism, hävdar att man inte väljer att bli terrorist efter att ha fattat ett rationellt beslut baserat på fakta, utan för att man påverkats av kraften i en berättelse.

Terroristernas berättelse ser i grunden likadan ut, oavsett om de råkar heta Anders Behring Breivik eller Taimour Abdulwahab. Det är en berättelse om två grupper som möts i en kosmisk strid där den egna gruppens identitet och värdighet står på spel och där konsekvenserna vid en förlust inte går att föreställa sig.

Casebeer och Russell menar att den som vill bekämpa terrorismen måste förstå motståndarens berättelser. Först när man förstår den roll berättelser spel för terrororganisationer kan man utforma en strategi för att underminera dessa berättelsers effektivitet och på så sätt bekämpa och besegra terrorismen. Att formulera effektiva mot-berättelser är enligt dem en nödvändig del av varje seriöst försök att bekämpa terrorism.

En del i denna mot-berättelse är att lyfta fram en annan aspekt av identiteten än den som dominerar i terroristernas berättelse. Ett sätt att bekämpa terrorism kan därför vara att prata mindre om etnicitet och mer om klass.

Därför får Anton Hysén frågor om sitt sexliv

Vad betyder det Anton Hysén dansar med Sigrid Bernson i Let’s Dance? Är det ett steg mot ett samhälle där alla accepteras som de är, eller ett bevis för att alla förr eller senare måste anpassa sig till heteronormen? Huruvida Antons framgångar på dansgolvet bli en berättelse om acceptans eller anpassning beror på vilka aspekter vi lyfter fram.

Hyséns deltagande i Let’s Dance visar hur berättelser kan fylla dubbla funktioner. Dels avdramatiserar berättelser de konflikter som finns inbyggda i samhället. Det sker genom att de får oss att tolka och förstå det som bryter mot eller utmanar ordningen som något som ändå hör till den. Dels kan berättelser få oss att ifrågasätta om världen verkligen måste se ut som den gör. I detta uppställande av ett alternativ till det rådande finns fröet till uppror.

När Hysén dansar Paso Doble avdramatiseras den homosexuella identiteten. På samma sätt har Eva Dahlgrens och Jonas Gardells närvaro i offentligheten bidragit till att homosexualitet inte längre ses som lika hotfullt. Samtidigt kan man inte låta bli att drömma om en värld där Hysén slipper få frågor om sitt sexliv, där han får dansa med vem eller vilka han vill utan att det väcker uppmärksamhet och där han får bejaka både sina manliga och kvinnliga sidor. Kanske till och med om en värld där inte allt handlar om att vinna eller slås ut.

Riktig framgång har vi nått den dag vi ser Hysén som en fotbollsspelare i första hand och inte som bög. Att Aftonbladet spekulerar om relationen mellan Anton Hysén och Tobias Karlsson på samma sätt som de beskriver förhållandet mellan Molly Nutley och Calle Sterner visar ändå att Hyséns deltagande i tävlingen är ett steg åt rätt håll.

Hatet mot Sahlin ekar i Breiviks idévärld

Världen är kaotisk och ogripbar. För att göra den hanterlig använder vi berättelser för att förstå det som sker omkring oss. En av dessa tolkningsmallar är berättelsen om förrädaren. Denna berättelse är så starkt närvarande i vår kultur att vi genast känner igen en förrädare oavsett om han heter Judas, Brutus eller Jossi i Körsbärsdalen.

Berättelsen om förrädaren har genom historien styrt våra känslor och handlingar. De kristnas hat och förföljelser har under århundraden riktats mot ättlingarna till Judas som förrådde Jesus, inte mot ättlingarna till romarna som dödade honom. På samma sätt är det främsta föremålet för Breiviks hat och våld inte muslimerna som han anklagar för att försöka ta över Norge, utan Arbeiderpartiet som han menar förrått sitt folk och sin nation genom att släppa in muslimerna i Norge.

Men Breivik är inte ensam om denna fixering vid förräderiet. Berättelsen om förrädaren har gång efter annan även styrt bilden vi svenskar gör oss av våra politiker.

Hatet mot Olof Palme fick sin näring av att överklassen såg honom som en klassförrädare. Genom sitt engagemang i Socialdemokraterna förrådde Palme den klass han fötts in i.

På samma sätt hängde de starka känslor som Bengt Westerberg mötte ihop med hans engagemang för jämställdhet. Westerbergs strävan att stärka kvinnors ställning var ett svek mot hans eget kön.

Även de starka antipatierna mot Mona Sahlin bottnar i berättelsen om förrädaren. Sahlins ställningstagande för HBTQ-personer och invandrare var ett dubbelt förräderi mot såväl heterosexuella som etniska svenskar.

Vi kommer alltid att behöva berättelser för att förstå oss själva och vår omvärld. Men vi kan välja vilka berättelser vi använder oss av. Om vi inte vill låta hatet styra våra känslor och handlingar i ytterligare två tusen år är det hög tid att släppa fixeringen vid berättelsen om förrädaren.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.