Kortsiktighet i biståndet kostar liv

av RetorikKalle

Aïssa Seybo bedriver långsiktigt bistånd i Niger. Foto: Mari A. Mørtvedt, Röda Korset

Patrick Fox är en av mina många duktiga kollegor på Röda Korset som just nu befinner sig i Almedalen. På ett seminarium i förmiddags förklarade Patrick att vi har kunskapen om hur vi borde hantera den knappa resursen färskvatten för att få den att räcka till att föda hela jordens befolkning. Med rätt förebyggande insatser skulle vi få färre översvämningar av den typ som nu drabbar Indien, färre barn som dör av diarré och färre som tvingas gå till sängs hungriga.

Problemet är att vi på grund av ett alltför kortsiktigt perspektiv inom biståndspolitiken inte tillämpar kunskapen. Istället för att satsa på långsiktiga insatser som kan stärka utsatta befolkningars förmåga att klara en torka, gör vi brandkårsutryckningar när hungern hotar att övergå i svält. Därför tvingades Patrick konstatera att 90 barn skulle hinna dö i vattenrelaterade sjukdomar under de femton minuter det tog för honom att berätta hur vi skulle kunna ha räddat deras liv.

Vid en paneldiskussion efter Patricks inledning gick socialdemokraten Peter Weiderud, ordförande för socialdemokrater för tro och solidaritet,  till hårt angrepp på den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson. Han menade att biståndsministerns kamerala inställning till biståndet gör att Sverige inte längre har den långsiktiga inriktning på utvecklingsarbete som krävs för att utrota fattigdomen.

Debatten om biståndsministerns fokus på mätbara resultat kommer upp på snart sagt varje seminarium om bistånd. Men jag har aldrig tidigare hört hennes motståndare leverera ett lika tungt exempel på kortsiktighetens kostnader. Peter Weiderud berättade att Sverige under apartheidtiden gav regimens motståndare rättshjälp. På så sätt kunde de klara sig undan dödsstraff. Utan detta långsiktiga bistånd hade villkoren för att bygga upp ett nytt demokratiskt Sydafrika sett helt annorlunda ut.

About these ads