Skönlitteraturen vs DN debatt 1-0

av RetorikKalle

Jag har aldrig varit i USA. Ändå har jag en tydlig bild av hur det ser ut där. En bild som jag fått genom böcker, serier, filmer och TV-serier. Jag tror mig därför veta hur en gata på Manhattan ser ut och hur en polis i Texas resonerar. Men egentligen vet jag ju inte. På samma sätt förhåller det sig med mycket av den kunskap vi grundar våra uppfattningar på.

Vad vet vi egentligen om exempelvis 1800-talets utvandring från Sverige? Mycket av det vi tror oss veta kommer från Vilhelm Mobergs romanserie Utvandrarna och Jan Troells filmatisering av den. Men det är ju bara påhittade berättelser, inte fakta.

Verkligheten har ingen mening. Men det måste en berättelse ha. Därför måste den som vill skapa en berättelse baserad på verkligheten välja ut vissa delar och tvinga in dem i en form som gör att helheten framstår som meningsfull. Det går helt enkelt inte att berätta utan att göra våld på verkligheten.

Det gäller även de nya svenska romaner om biståndet som togs upp på ett Timbroseminarium i veckan. De deltagande författarna Gunnar Ardelius och Magnus Zaar har i sin yrkesutövning inte samma krav på att kunna belägga sina påståenden som de andra två panelisterna, journalisten Disa Håstad och debattören Fredrik Segerfeldt. Ändå når de som debatterar biståndet i romanform fler läsare än den som gör det med en debattbok och deras ord har större betydelse för vår bild av biståndet.

Jag håller med Disa Håstad om att många i 70- och 80-talets Sverige, av lojalitet med de befrielserörelser som tagit makten, lät bli att berätta om missförhållandena i de befriade länderna. Och jag håller med Fredrik Segerfeldt om att bilden av biståndet i litteraturen är intressant därför att debatten i skönlitteraturen föregriper diskussionen i debattböcker och på debattsidor. Men det är inte det samma som att skönlitteraturens bild av biståndet är sann och att biståndsminister Gunilla Carlsson borde basera sina beslut på den.

About these ads