Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Kategori: Politik

SD:s berättelse förvandlar maktlösa till aktörer

Berättelser fyller det existentiella behovet av att ge oss huvudrollen i våra liv. I våra dagdrömmar och i historierna vi berättar är det vi som spelar huvudrollen. Detta gäller även för grupper. På så sätt är storytelling en strategi för maktlösa att förvandla sig själva från offer till aktörer.

Sverigedemokraterna har förstått att drivkraften bakom historieberättande är att förvandla sig själv både som individ och som del av ett kollektiv från oviktig till viktig. De har skaffat sig en berättelse som gör det möjligt för partiets väljare att se på sig själva som försvarare av det svenska folkhemmet istället för globaliseringens förlorare.

Om detta är en av förklaringarna till SD:s framgångar så blir det ju intressant att se om andra partiers berättelser kan fylla samma funktion. Vänsterpartiet är precis som Sverigedemokraterna ett parti med många väljare bland dem som förlorat på de senaste decenniernas politik. Både SD och V har exempelvis många väljare som bor i hyresrätt. Medan de som äger sin bostad blivit rika på värdestegringen, har hyresgästerna fått vara med och betala deras ROT-avdrag och ränteavdrag.

Båda partierna har också en berättelse om hur ett vi blivit berövat något av ett de. I Sverigedemokraternas fall är det vi svenskar som berövats vårt land av politikerna som tillåtit en invandring som förändrat landet. I Vänsterpartiets version är det vi medborgare som berövats vår välfärd av politiker som sålt ut den till utlandsägda riskkapitalföretag. Denna likhet mellan SD:s och V:s berättelser innebär att även V:s berättelse erbjuder maktlösa möjligheten att se sig själva i ett nytt ljus. Det är denna potential som Vänsterpartiet förverkligar när de går till val med parollen Inte till salu. Berättelsen om att vår gemensamma välfärd inte är till salu gör det möjligt för Vänsterpartiets väljare att se sig som försvarare av folkhemmet.

Vänsterpartiet erbjuder alltså precis som Sverigedemokraterna en berättelse som dels förvandlar maktlösa till försvarare av det positivt laddade begreppet folkhemmet och dels innebär möjligheten att identifiera sig med ett vi som hotas av ett de. Nu är frågan vilken laddning i begreppet folkhemmet som är starkast – svenskheten eller välfärden – och vilket hot mot det som väljarna uppfattar som mest överhängande – invandringen eller privatiseringarna?

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Så bereder Timbro vägen för samarbete med SD

Vänsterpopulism är ett begrepp som Timbro försöker lansera i den svenska politiska debatten. Först kom Andreas Johansson Heinös rapport om risken för valframgångar i EU-parlamentsvalet för höger- och vänsterpopulistiska partier, Vinner populisterna Europaparlamentsvalet?. Och nu kommer Maktens ok, en rapport av Janerik Larsson om vad som händer när vänsterpopulistiska partier sitter med i regeringar.

Begreppet vänsterpopulism finns redan. Vad Timbro försöker göra är att ändra dess betydelse. Idag syftar begreppet ofta på vänsterregimer i Latinamerika. Timbro använder det för alla som står till vänster om Stefan Löfven.

Janerik Larsson stöter dock på problem när han ska definiera vad en vänsterpopulistisk ståndpunkt är. I praktiken blir definitionen att vänsterpopulisten är någon som befinner sig till vänster om det politiska mittfältet. I Sverige är det exempelvis vänsterpopulism att vara mot riskkapitalister i skolan, i Finland är det sunt förnuft: Eller som rapporten uttrycker det:

”Att erbjuda medborgarna valfrihet inom den offentliga verksamheten framstår i dagsläget som närmast otänkbart. I den typen av frågor ligger hela det politiska fältet i Finland betydligt till vänster om det svenska.”

Med hjälp av dessa rapporter sätter Timbro stämpeln vänsterpopulister på Vänsterpartiet. På så sätt skapar de en bild av det svenska politiska landskapet där Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är lika goda kålsupare. SD och V ska framstå som två populistiska partier på varsin ytterkant.

Därigenom försöker Timbro ändra synen på samarbete med Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna gav genom det rödgröna samarbetet Vänsterpartiet en godkänt-stämpel. V var tillräckligt rumsrent för att S skulle kunna tänka sig att ingå i samma regering. Om nu SD och V är samma sorts partier så är det ju inte orimligt att SD efter valet ingår i en borgerlig regering. Särskilt om man lägger till den senaste rapportens budskap att populistiska partier alltid förlorar på att sitta i regering eftersom deras väljare straffar dem när de tar ansvar.

Medan många är oroliga över att Jimmie Åkesson ska få större inflytande över svensk politik efter valet, så varnar Timbro för vänsterns inflytande över Socialdemokraterna i form av Daniel Suhonen och Jonas Sjöstedt:

”Socialdemokratins värsta fiende är inte Alliansen, utan den vänsterpopulism som nu växer i och kring Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.”

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Aron Etzlers bästa tips till dig som talar första maj

Vänsterpartiets partisekreterare har ett tips till alla som just nu sitter och förbereder sina tal inför första maj. Tipset är att inte försöka täcka in för många olika ämnen. Ju färre ämnen desto lättare för talaren att få till en röd tråd i talet och desto enklare för lyssnarna att hänga med i resonemanget. Dessutom får talaren tid att ge en både djupare och bredare bild av ämnet. Om talaren till exempel uppehåller sig vid vinster i välfärden under större delen av talet finns det tid både till att beskriva hur situationen ser ut idag, vad som orsakat problem och hur lösningen ser ut.

Detta råd levererar Aron Etzler i avsnitt 5 av Retorikpodden. Där berättar han också om Vänsterpartiets retoriska strategi i valet. Precis som Moderaterna gått från att beskriva systemet som problemet till att prata om behovet av att ändra människors drivkrafter ska Vänsterpartiet prata mindre om kapitalismen och mer om att drivkraften girighet behöver ersättas av omtanke. Två ord som vi lär få höra Vänsterpartiets talare använda när de ger sin förklaring till de många skandalerna i skolan och vården samt sitt recept på hur vi skapar en bättre välfärd.

För övrigt får Aron Etzler medhåll av duon bakom Retorikpodden; Fredrik Söderquist och Jonathan Hörnhagen. Även de menar att tal blir bättre ju färre ämnen talaren försöker behandla. Det är en av lärdomarna Aron Etzler dragit av att studera Fredrik Reinfeldts retorik. Denna och andra slutsatser från boken Reinfeldteffekten ska Aron Etzler nu tillämpa i Vänsterpartiets valrörelse. Hur han tänker gå till väga? Ja det får du reda på om du lyssnar på Retorikpodden.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Krona för krona ska de fattiga betala Borgs politik

volymerI vårändringsbudgeten tar regeringen tillbaka pengar från 2014 års bistånd.

Krona för krona är en ordkombination vi kommer att få höra till leda i valrörelsen. Ministrar och riksdagsledamöter som företräder regeringspartierna kommer att upprepa orden gång på gång. De kommer att tjata därför att orden fungerar. De flyttar fokus från politikens innehåll till frågan om ansvar och regeringsduglighet.

Regeringen behöver inte belägga sina påståenden om att oppositionen saknar täckning för sina reformer. Det räcker att säga att oppositionen lovar allt åt alla medan regeringen finansierar sina förslag krona för krona. Ju oftare Anders Borg och Fredrik Reinfeldt upprepar dessa påståenden desto mer sanna blir de.

Mindre positivt för regeringen är det att uttrycket krona för krona samtidigt riktar uppmärksamheten just på hur regeringen finansierar sina förslag. Det handlar både om impopulära skattehöjningar på snus och om att låta de fattiga betala genom att sänka biståndet och skjuta upp utlovat klimatbistånd.  Detta kan oppositionen utnyttja genom att fylla uttrycket krona för krona med nytt innehåll. Kanske får vi höra Stefan Löfven tala om att Fredrik Reinfeldt finansierar sina skattesänkningar för de rika krona för krona genom att ta pengar från biståndsbudgeten.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Putin, Palin och Åkesson delar berättelse

Katrine Kielos skriver idag i Aftonbladet om att den politiska situationen efter Rysslands ockupation av Krim inte är en repris på det kalla kriget och att Putin inte har någon stor berättelse som kan engagera utanför Ryssland. Hon menar att dagens situation skiljer sig från det kalla kriget då det fanns ”två stora ideologier, två ekonomiska system och två stora berättelser om världen”. Visst skiljer sig dagens situation från det kalla kriget. Men även idag står två berättelser mot varandra.

För visst har Putin en berättelse. Han har samma berättelse som Sarah Palin och Jimmie Åkesson. En berättelse om att det var bättre förr. En berättelse som kan kallas nostalgisk eller reaktionär. Putin, Palin och Åkesson ser alla sig själva som försvarare av sanna kristna värderingar mot vår tids moraliska förfall. I Putins version av berättelsen är det Ryssland och den ortodoxa kyrkan som har en särskild roll som försvarare av den sanna kristna läran och moralen. Samtidigt som framför allt den protestantiska men även i viss mån den katolska kyrkan anpassat sig till liberala värderingar har den ortodoxa kyrkan hållit fast vid traditionerna. Och medan USA har blivit vår tids Sodom och Gomorra så står Ryssland för konservativa värderingar.

När Putin förbjuder propaganda för homosexualitet så är det ett sätt att bygga denna berättelse om hur depraverade västliga värderingar hotar kärnfamiljen och moralen. På så sätt kan han också skapa allianser med högerextremister i Europa, konservativa i USA och kristna kyrkor i Afrika som alla motsätter sig HBTQ-rättigheter. Denna allians är en högst verklig maktfaktor. Nu senast lyckades den sätta stopp för alla framsteg inom FN vad gäller sexuella rättigheter. En av de liberala idéer som Putin och hans allierade motsätter sig är just idén att var och en själv ska ha rätt att bestämma vem de vill ha sex med, om de ska gifta sig och om de vill ha barn.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Valrörelsen handlar inte bara om att vinna röster

När vi diskuterar utgår vi ofta från outtalade utgångspunkter eller premisser. Om dessa är felaktiga så riskerar även våra slutsatser att bli fel. Därför bör vi syna premisserna. Jag menar att det finns flera sådana felaktiga outtalade utgångspunkter i många av våra diskussioner om valet.

Den vanligaste outtalade premissen är att valet handlar om att vinna röster. Naturligtvis handlar valet för alla partier om att vinna så många röster som möjligt för att på så sätt maximera sina chanser att få vara med och styra landet. Men valet handlar om mycket mer än så. Faktum är att partiernas långsiktiga överlevnad står på spel. Valrörelser är inte bara en möjlighet att vinna röster utan också att värva nya medlemmar och få befintliga medlemmar att bli aktiva. Utan det tillflöde av medlemmar och aktivister som varje valrörelse för med sig så skulle partierna snart förtvina och dö. Därför har Jenny Madestam en poäng när hon varnar Socialdemokraterna och Moderaterna för att deras taktik i valrörelsen, att undvika att sticka ut, inte kan entusiasmera medlemmarna. Men inte nog med det, taktiken lär även försvåra värvandet av nya medlemmar och aktivister.

En annan vanlig outtalad utgångspunkt är att valet är ett nollsummespel. Det ett parti vinner förlorar ett annat. Det är premissen bakom påståendet att en röst på Feministiskt Initiativ är en förlorad röst för MP eller V. Men det är inte alls självklart att den som röstar på F! annars skulle ha röstat på MP eller V. F! vinner även väljare ur gruppen som annars inte skulle ha röstat. En framgång för ett parti som vill lyfta fram ett särskilt perspektiv i politiken kan dessutom få andra partier att prioritera detta perspektiv. Därför har jag svårt för Göran Greiders och Daniel Suhonens valtaktiserande. Och därför har Ulf Bjereld rätt i att det vore absurt att rekommendera F! att inte kandidera med argumentet att de inte kommer nå fyra procent.

En tredje vanlig premiss är att vilken politik vi ska få de närmaste fyra åren bestäms uteslutande av valresultatet. Men parlamentet är inte den enda viktiga politiska arenan. Politik är det möjligas konst och vad som är möjligt bestäms av vilka opinioner som mobiliseras. När jag skriver detta har Feministiskt Initiativ precis passerat 45 000 likes på Facebook. Samtidigt har Kristna Värdepartiet en stängd grupp på Facebook med 500 medlemmar. Att ett parti lyckas mobilisera en vänsteropinion på politikens moraliska värdeskala medan ett annat parti misslyckas med att mobilisera motsvarande högeropinion kommer att få betydelse för politiken efter valet. Och det alldeles oavsett hur många röster dessa partier får.

Min slutsats är att den som vill se en mer radikal politik i Sverige efter valet bör släppa diskussionen om bortkastade röster och glädjas åt att många människor som annars inte skulle ha varit partipolitiskt aktiva nu funnit utlopp för sitt engagemang i F!. Denna mobilisering kommer att bidra till att driva politiken i Sverige åt vänster. För den politik som utformas i våra politiska församlingar tar inte form i ett vakuum utan mot bakgrund av de politiska stämningar som råder i samhället.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Vad ryska musikvideos säger om Putins intentioner


Det är svårt att se världen med den andres ögon. Det gäller även i konflikten om Ukraina. Ett sätt att förstå hur ryssarna uppfattar konflikten är att titta på den ryska propagandakanalen Russia Today. Här beskrivs konflikten som att högerextremister understödda av utländska agenter försöker ta över landet. Ett annat sätt att förstå ryssarna kan vara att kolla in deras populärkultur. När man tittar på ryska musikvideos får man en inblick i hur ryssarna ser på sig själva, sitt land, sin historia och sin president. Ryska videos är på många sätt lika de amerikanska. Även här är det mycket halvnakna kvinnor och lyxbilar. Men det finns också en del intressanta olikheter. I Ryssland finns exempelvis videos som hyllar presidenten.


Putin förekommer dock bara undantagsvis i ryska musikvideos. ett vanligare inslag är landets väpnade styrkor. Här finns såväl bilder av dagens flotta eller armé som skildringar av deras insatser i tidigare krig. I ett land där alla har en personlig relation till krigets lidande blir beskrivningarna av de tidigare krigen gärna känslosamma.


Den bild jag får är att ryssarna dels är stolta över sin historia som stormakt och dels är frustrerade över att inte få den respekt de tycker sig förtjäna nu när de rest sig efter Sovjetunionens fall. Denna stolthet över den egna historien verkar inte heller vara knuten till någon särskild epok. Det går lika bra att använda symboler från Sovjettiden som från Tsarepoken.


Den dystopiska version av verkligheten i väst som Russia Today ger, med våld, arbetslöshet och moraliskt förfall, kan också dyka upp i ryska musikvideos. Och då gärna i kontrast till den ryska livsglädjen med sina rosiga kinder och glada dragspelsrytmer. Detta är alltså vad Ukraina har att välja mellan om man får tro den världsbild som presenteras i ryska musikvideos.


Vi utgår gärna från att andra har samma intentioner som vi. Därför blir det svårt för oss i väst att ta in att Putin inte är intresserad av att framstå som demokrat. Hans ambition är att framstå som stark och värd att respektera. Detta är anledningen till att han låter oss se kosacker som piskar oppositionella på TV-nyheterna. Om vi istället tolkar Putins handlingar utifrån intentionen att vinna omvärldens respekt blir dessa nyhetsbilder genast mer begripliga.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Hur kan klimatet bli en fråga som mobiliserar?

De senaste dagarna har FN släppt ännu en klimatrapport samtidigt som bränderna rasar i Valparaiso. Ändå verkar det inte som om vi riktigt insett allvaret i situationen. Vi ser inga massdemonstrationer med krav på kraftfulla åtgärder mot klimathotet och klimatet är inte någon av de stora frågorna i valrörelsen. Varför är det så?

Vi vet nu att människan orsakat klimatförändringarna. Sambandet mellan koldioxidförbränning och stigande temperaturer är allmänt känt. Klimatskeptikerna är idag så gott som besegrade. Vi har lyckats förändra både kunskapen om och attityden till klimatförändringarna. Men vi har hittills misslyckats med att förändra beteendet. På samma sätt som vi likt bloggen Vänsterteknik kan använda naturvetenskapen för att diskutera vilka åtgärder som krävs för att få stopp på stigande temperaturerna, menar jag att vi bör använda retorik, filosofi, sociologi och psykologi för att diskutera hur vi kan skapa förutsättningar för den mobilisering som krävs för att åtgärderna ska bli verklighet.

Sociologen Manuel Castells beskriver hur miljörörelsen klarat av det första steget, att öka medvetenheten om problemet och dess orsaker. Den ökade medvetenheten om den globala uppvärmningen är resultatet av att forskare har nätverkat med aktivister och journalister för att få ut sitt budskap. Detta nätverkande har förändrat hur vi ser på global uppvärmning. Nästa steg är svårare. Det handlar om att ändra beteende. Och det gäller såväl beslutsfattare som konsumenter. Även här sker framsteg, men vi har lång väg kvar att gå.

En förklaring till den uteblivna mobiliseringen är att den dominerande berättelsen om klimathotet inte svarar mot kraven på en bra berättelse. Här finns varken hjältar eller skurkar. Istället har alla och ingen ett ansvar för att det ser ut som det gör och för att göra något åt det. En berättelse om klimathotet som skulle kunna mobilisera till handling är den om hur skurken fossilkapitalet med sina enorma resurser för lobbying sätter stopp för nödvändiga politiska åtgärder. Ett talande exempel är hur de svenska miljöskatternas andel av BNP sjunkit det senaste decenniet.

En annan förklaring är att klimathotet skapar ångest istället för ilska. Filosofen Chiara Bottici påpekar att ilska och ångest är två skilda känslomässiga reaktioner med helt olika konsekvenser. Ilska känner vi inför något vi kan påverka, som exempelvis en orättvisa. Ångest inför något vi saknar makt att förändra. Klimathotet väcker ångest. Det är en känsla som paralyserar oss. Samtidigt är detta samband inte självklart. Under det kalla kriget framkallade hotet om kärnvapenkrig snarare ångest än ilska. Ändå fungerade det mobiliserande och ledde till massprotester mot kärnvapnen.

En förklaring till att kärnvapenhotet mobiliserade istället för att passivisera kan vara att denna berättelse innehöll en tydlig skurk. Protesterna riktade sig mot politikerna som satsade på kapprustning istället för nedrustning. En annan förklaring kan vara att fredsrörelsen satte upp delmål på vägen mot slutmålet en kärnvapenfri värld. Det kunde handla om att stoppa en transport av kärnvapen, om att skrota ett nytt vapenprogram eller etablera en kärnvapenfri zon. På så sätt framstod målen som möjliga att uppnå. Här tror jag att vi behöver fundera på vilka konkreta delmål klimatrörelsen kan sätta upp. Och nej, att minska koldioxidutsläpp med en viss procentsats till ett visst årtal är inte ett konkret delmål med kapacitet att mobilisera.

Samtidigt påminner våra känslor inför klimathotet på många sätt om känslorna inför hotet om ett kärnvapenkrig. Då som nu upplever människor att världens överlevnad står på spel. Men kärnvapenhotet paralyserade oss inte. Istället fick just känslan av att det var en fråga om jordens överlevnad många att engagera sig och demonstrera. Manuel Castells menar att ilska är en viktig drivkraft för revolter. Men en förutsättning är att det är delad ilska. Att många människor delar samma upplevelse och är medvetna om att de inte är ensamma om sin ilska. Detta att dela ilskan är helt klart en av vägarna framåt mot större mobiliseringar. Därför finner jag rörelser som Föräldravrålet hoppingivande.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Så blir Venezuelas folkvalda president en diktator

Världen är komplicerad. Vi kan som nyhetskonsumenter inte hålla reda på alla konflikter. Istället förstår vi de mindre kända konflikterna utifrån de mer kända. Konflikten på Kuba utgör ett mönster som vi tillämpar på andra konflikter. På så sätt blir konflikten i Venezuela en konflikt mellan diktatur och demokrati.

Den starka kopplingen mellan regimen i Venezuela och den på Kuba förstärker förstås tendensen att beskriva och förstå motsättningarna i Venezuela utifrån det vi vet om konflikten på Kuba. Därför uppfattar många Nicolás Maduro som en diktator trots att han är folkvald.

Venezuelas opposition är medvetna om detta. Det är därför de återanvänder metoder från Kuba. De har exempelvis kvinnliga demonstranter klädda i vitt, precis som på Kuba. På så sätt kan de även utnyttja det faktum att kvinnor framstår som fredliga och att vitt är en färg vi förknippar med oskuld.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Berätta inte för mycket om Ottar och Mäster Palm


Organisationer berättar gärna om sig själva och sitt syfte genom att beskriva sina grundare. RFSU lyfter fram Elise Ottesen-Jensen, Röda Korset hyllar Henry Dunant och Socialdemokraterna gillar att prata om August Palm. Genom denna form av storytelling får en färgstark individ personifiera organisationernas visioner och engagemang. Men det finns avigsidor med metoden.

Ett problem är att organisationerna riskerar att skapa en oavsedd kontrast mellan ett idealistiskt ursprung och ett byråkratiskt nu. Ett annat problem är att skildringen av organisationens heroiska förflutna kan bekräfta en uttalad eller outtalad kritik mot organisationens agenda: Förr var det dåligt och då behövdes ni verkligen, men nu är problemet löst så ni kan lägga ned.

Exempelvis har högern länge hävdat att vi har lämnat klassamhället bakom oss. I deras historieskrivning är Sverige ett land som tidigare var orättvist, men där alla nu har det bra och bör vara nöjda med sin lott. Högern kan till och med tänka sig att ge arbetarrörelsen en del av äran för dessa framsteg. Slutsatsen av denna historieskrivning är förstås att vi inte längre behöver kämpa mot orättvisor. Eftersom det inte finns något klassamhälle så behövs inte heller någon klasskamp. Om Socialdemokraterna då bara berättar om sin stolta historia riskerar de att bekräfta högerns berättelse om att klassamhällets orättvisor är något vi lämnat bakom oss.

Ett sätt att hantera dessa risker är att inte bara berätta om organisationens grundare utan även skildra dagens aktivister. Det var precis vad Röda Korset gjorde häromveckan med denna statusuppdatering om några initiativrika flyktingar från Syrien.

Röda Korset Rättvik

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.