Tiden har sprungit ifrån Janne Josefsson

Maria Svelands berättelse från Grävseminariet visar hur hård kampen idag är om vilken hierarki som ska ha företräde. Är det kön, klass eller etnicitet som ska trumfa när vi bestämmer vem av oss som har högst status i samhället?

Svelands berättelse visar det inte bara som vittnesmål från en kvinna som fått utstå hat enbart för sin könstillhörighet, utan också som partsinlägg från en av dem som var med vid tillfället och vill ge sin tolkning av vad som hände.

Allt handlar idag om tolkningsföreträde, om vems tolkning av ett händelseförlopp, vems berättelse, som blir den dominerande. Och i den kampen vinner tillgången över snabba medier som bloggar och twitter över tunga men långsamma bastioner som Uppdrag Granskning och Ring P1.

Tonläget på plats, och nu efteråt i debatten om vem som sa vad, visar att vi män verkligen känner oss hotade. För första gången i världshistorien hotas vår position som självklart överordnade.

Att jämföra debatten på Grävseminariet med den uppmärksammade våldtäkten på bussen i New Delhi kan tyckas långsökt. Men jag menar att våldtäkten och de omfattande protesterna mot den är uttryck för samma kamp om vilken hierarkisk ordning som ska ha företräde. Denna våldtäkt handlar precis som alla andra inte om sex utan om makt. Om att män som tillhör en lägre klass hävdar sin rätt att kuva kvinnor.

Jag menar naturligtvis inte att ett högt tonläge i en debatt går att jämställa med en våldtäkt. Bara att det är uttryck för samma behov av att tillrättavisa kvinnor. Att tala om för dem som tar plats i det offentliga rummet att de ska acceptera sin plats som underordnade och att de som inte gör det får vara beredda att betala ett pris.

Väldigt få verkar i den efterföljande debatten på twitter ta Janne Josefssons och Täppas Fogelbergs parti. På samma sätt som ingen i Indien fick för sig att demonstrera för våldtäktsmännen. Det får väl ses som ett tecken på att vi män inte kommer att gå segrande ur kampen om vilken hierarki som ska ha företräde.

Diskussionen om Centern gynnar SD

Hur vi diskuterar Centerns förslag till idéprogram, vilka aspeker av det vi väljer att lyfta fram, säger en hel del om det politiska klimatet idag. De frågor vi ägnat mest uppmärksamhet, månggifte och fri invandring, rör moral. Medan de mindre uppmärksammade frågorna arvsrätt och platt skatt handlar om ekonomi.

Som så ofta i dagens debatt prioriterar vi alltså politikens moraliska dimension framför den ekonomiska. Moralfrågorna råkar vara den dimension där Sverigedemokraterna är som starkast. Dessutom är månggifte och fri invandring två frågor som är tacksamma att koppla till skrämselpropagandan om ett muslimskt övertagande av Europa. Så det urval av frågor i programförslaget som vi gjort är dubbelt gynnsamt för Sverigedemokraterna.

Men det är inte nog med det. Genom att först efterlysa visioner och sedan håna det parti som vågar ta ut svängarna hjälper vi också till att fösa in samtliga partier mot politikens mitt. Även detta gynnar Sverigedemokraterna som då framstår i tydligare kontrast mot övriga partier.

I en annan tid, med ett annat politiskt klimat, skulle vi istället ha diskuterat huruvida platt eller progressiv skatt var det mest rättvisa. Även i dagens debatt finns de som faktiskt diskuterar hur vi ska utforma samhället för att ge alla goda förutsättningar för ett bra liv. Men de flesta verkar ha fastnat i att förfasa sig över visionerna om fri invandring och rätt till månggifte. Det är tråkigt. För vi har alla ett ansvar för hur den politiska debatten ser ut. Om vi vill se ett Sverige med mer tillit och framtidstro är väl ändå frågan om hur vi utformar skattesystemet viktigare än reglerna för äktenskap ?

Kent Ekeroths film avslöjar SD:s dolda tankevärld

Sverigedemokraternas värld är sluten för oss utomstående. Vi ser de uttryck deras ideologi tar sig – vi ser dem förtala oliktänkande, göra hitlerhälsningar och ordna bokbål – men vi får aldrig en inblick i den tankevärld som får dem att utföra dessa extrema handlingar.

Därför är Kent Ekeroths film så värdefull för oss som vill förstå hur Sverigedemokrater tänker. Det de ledande partiföreträdarna gör och säger i filmen berättar en hel del om de tankemönster som styr partiets ställningstaganden.

När Erik Almqvist förklarar för Soran Ismail att Sverige inte är hans land visar det att en Sverigedemokrat anser sig ha rätt att avgöra vem som får räkna sig som svensk.

När Erik Almqvist kallar en kvinna som ifrågasätter hans handlingar för hora visar det att en Sverigedemokrat tycker att kvinnor inte har någon rätt att uttala sig om vad män gör och säger.

När Kent Ekeroth knuffar till en tjej är det ett uttryck för uppfattningen att en Sverigedemokrat har rätt att använda våld mot meningsmotståndare.

När Erik Almqvist kallar Soran för babbe så är det ett uttryck för att uppdelningen av människor i lägre och högre stående raser är en grundsten i Sverigedemokraternas tankevärld.

När Erik Almqvist kallar den berusade mannen för whigger och blattelover så visar det finns en grupp i samhället som en Sverigedemokrat hatar än mer dem de kategoriserar som ickesvenskar och det är vi som försvarar allas rätt att själva avgöra om de är svenskar. I en Sverigedemokrats ögon är vi det värsta man kan vara – rasförrädare.

Budgetprosan får Gunilla Carlsson att verka empatilös

Mariama Amadou med sina barn Salamou, Ali och Moussa i torkdrabbade Niger.

Flera medier har uppmärksammat att regeringen i sin budgetproposition för 2013 vill använda en hel del biståndspengar till annat än bistånd. Men ingen verkar ha upptäckt att de samtidigt planerar att ta tillbaka hundratals miljoner av årets biståndspengar. Uppgiften finns i den Höständringsbudget för 2012 där regeringen i veckan berättade om sina förslag till förändringar i det innevarande årets budget. På torr budgetprosa konstaterar regeringen att de fattiga människor som biståndspengarna skulle ha gått till inte kommer att märka någon större skillnad:

”För att finansiera ökningen av anslaget 1:2 Ersättningar och bostadskostnader under utgiftsområde 8 Migration minskas anslaget 1:1 Biståndsverksamhet med 340 000 000 kronor. Minskningen bedöms inte påverka den verksamhet som finansieras från anslaget i någon större utsträckning.”

Samtidigt skriver regeringen på sin hemsida att en miljon barn är på gränsen till akut undernäring på grund av torkan i Sahel i Afrika och att ytterligare två miljoner barn riskerar att hamna i samma situation. I våras besökte jag byn Kofo i Niger och träffade Mariama Amadou som inte hade någon mat att ge till sina barn Ali, Moussa, och Salamou. Jag kan inte låta bli att tänka på vilken skillnad de pengar regeringen nu drar tillbaka skulle kunna göra för Mariama och många andra mödrar i samma situation.

Det är bra att Gunilla Carlsson i år avsatt 436 miljoner kronor för att hjälpa dem som drabbats av torkan i Sahel. Men jag har svårt att förstå hur hon kan tro att ytterligare 340 miljoner kronor inte skulle kunna göra någon större skillnad för Mariamas barn och alla andra som hungrar i Sahel. Genom att inte erkänna att neddragningarna i Sveriges biståndsbudget får konsekvenser för dem vi skulle ha hjälpt riskerar Gunilla Carlsson att framstå som empatilös. Alliansen bygger själva, precis som när Fredrik Reinfeldt talade om ”etniska svenskar mitt i livet”, berättelsen om en regering som inte bryr sig om de svaga.

Formuleringen i höständringsbudgeten ger dessutom alla de som misstänker att biståndsministern är motståndare till bistånd vatten på sin kvarn. Därför hade det varit bättre både för Gunilla Carlsson och för Alliansen om hon sagt som det är: Minskningen av biståndet kommer att få katastrofala följder för många fattiga människor.

Att vara ny på jobbet är som att vara barn igen

En vecka har gått sedan jag började på mitt nya jobb som politisk sekreterare på Vänsterpartiets Riksdagskansli. Jag dimper ned på min nya arbetsplats mitt i allmänna motionstiden, Riksdagsårets stressigaste period då ledamöterna kan lägga motioner om vad de vill. För mig som aldrig vare sig läst eller skrivit en motion förut är det många nya termer, mallar och rutiner att ta till sig. Och väldigt mycket som jag inte alls begriper mig på.

Som idag, när jag och mina kollegor på ett möte gick igenom hur vi ska gå till väga för att föra in alla siffror i ett enda stort gemensamt dokument. Jag förstod så lite av det som sades att jag, likt ett barn, inte kunde avgöra vad som var ironi.

Det var då det slog mig att detta med att börja på ett nytt jobb är som att vara liten igen. Du kastas ut i en ny värld där du måste lära dig allt från början. Du förstår inte vad de andra säger utan är hänvisad till att försöka förhålla dig till de vuxna runt omkring dig utifrån den information du får fram genom att tolka deras röstläge. Hen där låter som att hen inte heller förstår. Hen är nog också ny på jobbet. Och en annan kollega låter stressad. Där är det nog inte läge att komma dragande med frågor om var jag hittar förra årets motioner.

Just för att jag förstår så lite är det helt fantastiskt att vara ny på jobbet. Precis som ett litet barn lär jag mig massor av nya saker varje dag. Och dessutom har alla överseende med att jag inte förstår så mycket. Som min chef sa när jag luftade mina tvivel över vilken nytta jag som nybörjare kunde göra i motionsskrivandet: Vi är glada bara över att du är här.

Kvinnan som kan ge Löfven en match

Peter Wolodarski spekulerar idag på DN:s ledarsida om att Fredrik Reinfeldt kommer att avgå före valet 2014 och lämna över till Anders Borg. Jag har svårt att se hur det skulle lösa regeringens problem. Det behövs radikalare tag för att få väljarna att känna entusiasm inför tanken på ytterligare fyra år med Alliansen.

Om man försöker tänka som en manusförfattare som ska göra en TV-serie av valrörelsen 2014, så vill man se två tävlande som tydligt skiljer sig från varandra. Då blir det uppenbart att de två försiktiga medelålders männen Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven är alldeles för lika varandra för att skapa spänning i kampen om vem som ska få förtroendet att leda Sverige efter nästa val. Eftersom Löfven framstår som ny och fräsch, medan Reinfeldt allt oftare beskrivs som grå och trött är likheten i första hand ett problem för Alliansen. Men även Borg och Löfven vore kombattanter med alltför stora likheter.

Moderaterna har drabbats av samma problem som Vänsterpartiet fick uppleva när Håkan Juholt tillträdde som ledare för Socialdemokraterna. Plötsligt fanns det ytterligare en folklig skämtare och agitator bland partiledarna. Eftersom Juholt både var ny och företrädde ett större parti hamnade Lars Ohly i skuggan. Nu är det Reinfeldt som befinner sig i Stefan Löfvens skugga.

Alliansen skulle dessutom lösa ytterligare två av sina problem om Reinfeldt lämnade över till Birgitta Ohlsson. Med en folkpartist som statsminister skulle gnället om att Moderaterna tar för stor plats i Alliansen tystna tvärt. Och en ny ung kvinnlig statsminister skulle även tvätta bort bilden av en regering som inte förmår tänka nytt.

På samma sätt som en manusförfattare skulle ha problem med att göra en förtroendetävling mellan Reinfeldt och Löfven spännande, skulle hen tycka att Anders Borg och Fredrik Reinfeldt vore ett tråkigt radarpar. Även de är alltför lika för att skapa spänning i berättelsen. En manusförfattare skulle sträva efter ett radarpar som likt Beck och Gunvald Larsson kompletterar varandra och framhäver varandras särart.

Birgitta Ohlsson och Anders Borg skulle med sina skilda profiler komplettera varandra väl och dessutom kunna fungera som en modern version av Olof Palme och Gunnar Sträng. Medan Anders Borg med sin försiktighet ser till att väljarna kan känna sig trygga kan Birgitta Ohlsson med sitt engagemang för jämställdhet och demokrati få dem att känna sig stolta.

Årets överraskningar i Almedalen

 Beskedet som tände gnistan hos Stig-Björn Ljunggren.

• Iskan som döljer sig under Stig-Björn Ljunggrens jovialiska yta.
• Sverigedemokraternaas ironiska självdistans. För hur ska man annars tolka parollen ”Ingen ska lämnas utanför”?
• Att Annie Lööf talade om sitt djupa engagemang i internationella frågor. Oväntat för oss som minns hennes fadäs i lördagsintervjun om vapenförsäljning till Kina.
• Striden om att få använda ordet modern om sitt parti och dess politik. Finns det något mer mossigt än just ordet modern? Ja det skulle väl vara begreppet 2.0 som Annie Lööf använde om Alliansens omstart.
• Att Fredrik Reinfeldt betraktar försäkringar som A-kassan och sjukförsäkringen som bidrag visste vi. Men i sitt tal gick han längre än så och döpte om OB-tillägg till OB-bidrag.
• Vänsterpartiets jumboplats, tillsammans med M, i Crossing Borders mätning av jämställdheten i partiernas twittrande.

Därför misslyckas Hägglund där Reinfeldt lyckades

Göran Hägglund har problem. Inte nog med att de flesta redan lämnat Almedalen när det idag är dags för honom att tala. Än värre bekymmer väntar när den politiska vardagen tar vid imorgon. Väljarna sviker KD. Och Göran Hägglunds försök att ge Kristdemokraterna en modernare framtoning har mött starkt motstånd inom partiet.

När en partiledare, likt Göran Hägglund eller Mona Sahlin, försöker ersätta sitt partis gamla framtoning med en ny, slutar det ofta med att det istället blir partiledaren själv som byts ut.

Många aktiva medlemmar är stolta över det parti som de vigt en stor del av sitt liv åt. De har kopplat sin egen identitet till partiets. Denna personliga identitet hotas vid en radikal omdaning av partiets framtoning, eftersom allt de slitit för plötsligt visar sig vara  värdelöst. Ifall lojaliteten gentemot den egna identiteten är större än lojaliteten mot partiledaren kan resultatet bli ett uppror.

Reinfeldt lyckades där Sahlin misslyckades. En del av förklaringen finns i Moderaternas partikultur. Statsvetaren Jenny Madestam menar att Moderateran har en hierarkisk partikultur där den som kan visa resultat i form av ökat stöd i väljaropinionen har stor tillåtelse att styra själv.

Kristdemokraternas partikultur är inte lika hierarkisk. Och dessutom har Göran Hägglund inga opinionsvinster att visa upp. Hägglunds sits är därmed en helt annan än Reinfeldts. Istället finns det stora likheter med den situation Mona Sahlin befann sig i när hon tvingades avgå.

Alliansens attacker på S vänder tillbaka likt en bumerang

När Annie Lööf igår talade i Almedalen ägnade hon lika mycket kraft åt att beskriva Stefan Löfven som hon använde för att berätta vem hon själv är. Men den som hade velat veta mer om hur Annie ser på sig själv och sitt eget parti kan finna tröst i att det vi berättar om våra motståndare säger minst lika mycket om oss själva. Det går nämligen inte att berätta om någon annan utan att samtidigt avslöja en hel massa om hur man ser på sig själv.

När Centerns partiledare beskrev Socialdemokraterna gav hon oss samtidigt sin bild av det egna partiet. När hon tillskriver sin motståndare en negativ egenskap får vi samtidigt reda på dels att hon uppfattar den motsatta egenskapen som positiv och dels att hon anser att det egna partiet besitter denna.

Detta fungerar förstås även åt andra hållet. Socialdemokraternas kritik mot deras motståndare säger också något om dem själva. Det visade reaktionerna på Marita Ulvskogs tweet om Annie Lööf.

När Annie Lööf igår hävdade att Socialdemokraterna inte hör och ser Sveriges många arbetslösa, hävdade hon samtidigt underförstått att det är viktigt att lyssna på dem som lever i utanförskap och att Centern gör just det.

Socialdemokraterna var under nästan ett sekel den dominerande politiska kraften i Sverige. Det har fått  till följd att andra politiska krafter definierar sig i motsättning till partiet. Genom att beskriva Socialdemokraterna, deras politik och det samhälle de byggt upp ger de samtidigt en bild av sig själva, sin politik och det samhälle de själva ville se. I sin politiska kommunikation använde de berättelser där det egna partiet eller den egna rörelsen spelade rollen som hjälte, medan Socialdemokratin tilldelades rollen som bov.

Problemet är bara att alliansregeringen nu regerat i sex år. Väljarna ser regeringen som ansvarig för tillståndet i landet, även om regeringen inte gör det. När Centerpartiet kritiserar den höga arbetslösheten, så som de gjorde i sin reklamfilm i förra valet, blir det därför en kritik mot den egna regeringen. Men alliansens kritik av Socialdemokraterna säger också något om dem själva. Nämligen att de inte ser sitt eget ansvar för tillståndet i landet.

Så tar du reda på vem Annie Lööf egentligen är

Det går inte att som politiker bedriva politik utan att omvärlden kopplar dina åsikter och handlingar till en berättelse. Frågan är istället vem som formulerar berättelsen. Är det du eller dina motståndare som bestämmer vad dina avsikter är, vilket problem du försöker lösa och vilka intressen du företräder?

Sällan får politiker ett så bra tillfälle att själva formulera sin berättelse som när de talar i Almedalen. Ikväll är det Annie Lööf som har chansen att påverka väljarnas bild av vem hon är och vad som driver henne.

Annie Lööf vill förändra arbetsmarknaden. Själv väljer hon ordet flexibel för att beskriva den arbetsmarknad hon vill se. Andra använder ordet brutal.

Annie Lööf försäkrar att hennes avsikt är att fler unga ska få jobb. Hennes motståndare hävdar att hon istället vill gynna företagen.

För oss väljare är det svårt att överblicka konsekvenserna av de förändringar politiker föreslår. Då får vi istället försöka förstå avsikten bakom förslagen. När vi ska förstå Annie Lööfs avsikter har vi några olika möjligheter. En är att använda oss av politikernas trovärdighet. Litar vi på Lööf tror vi att hon gör detta för de ungas skull och litar vi på motståndarna tror på de motiv som dessa tillskriver Lööf.

Men de flesta av oss väljare litar inte fullt ut på vare sig Lööf eller hennes motståndare. Då får vi istället använda andra tekniker för att förstå Lööfs avsikter. Ett sätt är att undersöka om Annie Lööfs andra handlingar stämmer överens med det motiv hon påstår sig ha för att förändra arbetsmarknaden.

Här kommer såväl Annie Lööfs höga lön som hennes bostadsaffärer in. Risken är överhängande att vi väljare tolkar dessa handlingar som uttryck för egoism. Och då blir det svårt för oss att tro på att det är av omsorg om andra unga som Centerledaren vill förändra arbetsmarknaden.

Det är mot denna bakgrund som det blir viktigt för Annie Lööf att framstå som empatisk när hon ikväll talar i Almedalen. Ett sätt att uppnå detta kan vara att infoga berättelser som får henne att framstå som en person som bryr sig om andra, ett annat sätt är att avstå från hårda angrepp på politiska motståndare.