Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Kategori: PR

Berätta inte för mycket om Ottar och Mäster Palm


Organisationer berättar gärna om sig själva och sitt syfte genom att beskriva sina grundare. RFSU lyfter fram Elise Ottesen-Jensen, Röda Korset hyllar Henry Dunant och Socialdemokraterna gillar att prata om August Palm. Genom denna form av storytelling får en färgstark individ personifiera organisationernas visioner och engagemang. Men det finns avigsidor med metoden.

Ett problem är att organisationerna riskerar att skapa en oavsedd kontrast mellan ett idealistiskt ursprung och ett byråkratiskt nu. Ett annat problem är att skildringen av organisationens heroiska förflutna kan bekräfta en uttalad eller outtalad kritik mot organisationens agenda: Förr var det dåligt och då behövdes ni verkligen, men nu är problemet löst så ni kan lägga ned.

Exempelvis har högern länge hävdat att vi har lämnat klassamhället bakom oss. I deras historieskrivning är Sverige ett land som tidigare var orättvist, men där alla nu har det bra och bör vara nöjda med sin lott. Högern kan till och med tänka sig att ge arbetarrörelsen en del av äran för dessa framsteg. Slutsatsen av denna historieskrivning är förstås att vi inte längre behöver kämpa mot orättvisor. Eftersom det inte finns något klassamhälle så behövs inte heller någon klasskamp. Om Socialdemokraterna då bara berättar om sin stolta historia riskerar de att bekräfta högerns berättelse om att klassamhällets orättvisor är något vi lämnat bakom oss.

Ett sätt att hantera dessa risker är att inte bara berätta om organisationens grundare utan även skildra dagens aktivister. Det var precis vad Röda Korset gjorde häromveckan med denna statusuppdatering om några initiativrika flyktingar från Syrien.

Röda Korset Rättvik

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Valrörelsens komet i sociala medier

En ny rapport från Springtime PR visar att S, MP och V under mars var de riksdagspartier som ökade snabbast i sociala medier. Alla partier säger att de prioriterar sociala medier i supervalrörelsen. Då är det tuffa besked för de borgerliga att de rödgröna partierna har så mycket högre ökningstakt. Det säger också en hel del om hur valvinden blåser. Oppositionen har medvind och framgång föder framgång. För väljarna är det lättare att gilla dem som framstår som vinnare.

Men den verkliga kometen i sociala medier är inte med i rapporten. Under mars månad fick Feministiskt Initiativ 11 787 nya gillare på Facebook, 1718 fler följare på twitter och 130 nya prenumeranter på youtube. Det gör partiet till det snabbast växande i sociala medier under mars månad. Även här förstärker alltså siffrorna bilden av ett parti med vinden i ryggen. Än så länge är det dock en bit kvar till Piratpartiet som med 93 600 följare i sociala medier innehar förstaplatsen.

Samtidigt säger ökningstakten förstås inte allt. Sverigedemokraternas följare är exempelvis dubbelt så många som Vänsterpartiets. Det talar för teorin att SD, som länge varit mycket aktiva i sociala medier, inte har så många sympatisörer kvar att nå medan V, som inte varit så aktiva tidigare, fortfarande har stor potential när det gäller att vinna nya följare.

Men oavsett förklaring så är den lägre ökningstakten dåliga nyheter för SD och regeringspartierna. Den förstärker intrycket från opinionsmätningarna av att det går trögt för partierna. Och särskilt trögt går det för de borgerliga småpartierna KD, C och FP. Partier som redan har problem med den negativa uppmärksamhet som följer av närheten till fyraprocentsspärren.

Motvinden i opinionen blir självförstärkande eftersom den präglar nyhetsrapporteringen. När SVT för några veckor sedan följde Jonas Sjöstedt under ett besök i Nyköping handlade journalistens frågor om framgångarna i opinionen. Ett par dagar senare följde SVT Annie Lööf under ett besök på Öland. De frågor hon och partiets lokala företrädare fick handlade om partiets kris. Medias berättelse om V beskriver ett parti som hittat sin valfråga och håller fast i den, medan berättelsen om C handlar om vems fel det är att partiet befinner sig i kris.

Det finns också aspekter av valrörelsen i sociala medier som, likt F!:s starka tillväxt, hamnar utanför rapporten trots att de är viktiga. En intressant tendens är försöken att kidnappa och sabotera motståndarnas kampanjer. När Moderaterna i helgen hade sitt Sverigemöte i Göteborg så använde de hashtagen #sverigemotet och lanserade sin paroll ”Arbetskraften lyfter Sverige”. Någon påpekade snabbt att hashtagen var väl vald med tanke på att det just nu är motigt för Moderaterna och @GnestaEmma hjälpte Moderaterna med en valaffisch som illustrerade parollen. Denna delades ett hundratal gånger och hamnade på så sätt överst bland bilderna vid en twittersökning på #sverigemotet.

Jag är övertygad om att vi kommer få se mer av detta. Och jag vill inte kalla det smutsigt kampanjande utan snarare lekfullt. För det handlar inte om att kleta ned motståndarna med skit, utan om att skoja med dem genom att ladda om deras kampanjbudskap.

arbetskraftenModeraterna fick oväntad hjälp att ta fram en valaffisch.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Jönköping – Bryssel 1-0

AgendaSD

Kristina Winberg (SD) debatterar SD med Marit Paulsen (FP) i Agenda.

I valet till Europaparlamentet ställer Sverigedemokraterna upp med en toppkandidat som inte vet så mycket om hur EU fungerar. När SD:s Kristina Winberg och FP:s Marit Paulsen möttes i en debatt i Agenda fick Marit Paulsen exempelvis förklara att EU inte har rätt att beskatta svenska medborgare.

Många hånade Kristina Winbergs insats, men att välja henne som toppkandidat kan vara smart av SD. I en klassisk TV-debatt utklassade Olof Palme Thorbjörn Fälldin. Den debatten kan ha kostat Palme valsegern. För i en debatt gäller det  inte att vinna över motståndaren utan att vinna publikens sympatier. Och tittarnas sympatier hamnade hos den hummande centerledaren, eftersom de uppfattade Palme som arrogant och aggressiv.

Men att Kristina Winberg blev SD:s förstanamn behöver inte vara en snilleblixt. Det kan lika gärna bero på att SD inte har någon bättre kandidat. SD har svårt att hitta tillräckligt med dugliga människor för att fylla alla stolar. Det är därför SD har så många kandidater med ett kriminellt förflutet på sin riksdagslista. Och det är därför SD:s riksdagsledamöter har så svårt att hävda sig i riksdagsdebatter. När man exempelvis ser SD:s Julia Kronlid i en utrikespolitisk debatt inser man att hon spelar i en annan division än de andra partiernas representanter. Att hon är nummer tre på SD:s riksdagslista säger en hel del om dem partiet placerat längre ned.

Oavsett om valet av Kristina Winberg är ett snilledrag eller en nödlösning så är jag övertygad om att SD kommer att lyckas göra det bästa av situationen. För lika låg nivå som det är på de politiska kunskaperna bland partiets vanliga politiker, lika hög nivå är det på kunskaperna i pr hos den inre cirkel som styr partiet. De förstår att utnyttja det faktum att vanligt folk kan identifiera sig med en Jönköpingsbo som inte lyckas hävda sig mot proffsen från Stockholm och Bryssel.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Gemytlig dansk storytelling

Olde

I Köpenhamn finns en restarung med namnet Hos Olde. Denna mormor jobbade hela sitt liv med att laga mat hemma hos fint folk. Drömmen var att en dag kunna öppna en egen restaurang. Den gick dock aldrig i uppfyllelse. Men nu driver två av hennes barnbarn denna restaurang tillägnad Olde.

Olde pryder inte bara restaurangens skylt. Även väggarna inne i restaurangen är fulla av fotografier på henne. Flera av dem visar en Olde som dansar och spexar. På så sätt är historien om Olde samtidigt en berättelse om vilken sorts restaurang barnbarnen vill driva, vilken typ av gäster den vänder sig till och hur de förväntas bete sig. Här är det viktiga att gästerna trivs, inte att de vet vilka bestick som hör till förrätten.

En bra berättelse kan förstås göra ett restaurangbesök mer minnesvärt. Men för att det ska bidra till upplevelsen måste berättelsen stämma överens med de övriga intrycken. Berättelsen om den levnadsglada och omtänksamma Olde skulle falla platt till marken ifall servitören vore snorkig. Så är nu inte fallet. Servitören berättar gärna historien om Olde. Och om han skulle vara alltför upptagen för att hinna underhålla gästerna med Oldes levnadsöde så kan de läsa om henne i menyn.

Storytelling kan vara ett mycket effektivt sätt att marknadsföra en restaurang, ett hotell eller ett konferenscenter. Och med en trovärdig berättelse blir storytelling än starkare. Berättelsen behöver inte vara sann, bara sannolik. För inte vet väl jag om Olde har funnits i verkligheten och om hon i så fall var förtjust i att laga mat? Jag vet bara att maten och stämningen var god hos Olde.

Du ska inte ringa debattredaktionen, de ska ringa dig

debattartikel

Igår hände det mig för första gången. Tidigare har jag bara sett det hända andra. Det börjar med en diskussion på twitter och slutar på en debattsida, i P1 morgon eller i SVT Debatts studio.

Mönstret brukar se ut så här. Först framför någon en åsikt på twitter. Sedan svarar någon annan som inte håller med. Så är debatten igång. Argument möts av motargument. Och den som skrev den där första tweeten får tillfälle att formulera sig och kan testa vilka argument för den egna ståndpunkten som håller.

Sedan inträffar det som hände mig igår. Någon från media hör av sig och beställer en debattartikel, erbjuder en taxi till radiohuset i Stockholm eller en tågresa till Göteborg.

Så nästa gång du vill nå ut med din åsikt, skicka inte ett pressmeddelande. Formulera istället din ståndpunkt i några tweets. Och ring inte debattredaktionen för att försöka sälja in din debattartikel. Sök istället en konflikt i sociala medier. Då kommer debattredaktionen att höra av sig till dig.

Konsten att inte le när du pratar om något allvarligt

Hur kommer det sig att nyhetspresentatörerna på TV alltid lyckas anlägga en lagom allvarlig min när de ska berätta om något hemskt som hänt, medan gästerna i studion ofta råkar le eller småskratta på ett opassande sätt? Det funderade jag på idag när jag hörde retorikprofessorn Jens Kjeldsen berätta om hur antikens talare försatte sig i rätt känsloläge inför ett tal genom att framkalla en inre syn.

Kjeldsen beskriver tekniken som en trestegsmodell för kommunikation. 1) Talaren framkallar en inre syn av en händelse, en vision. 2) Visionen framkallar en känsla hos talaren som präglar hens framträdande så att detta blir en visuell presentation av känslan. 3) Åhörarna upplever, när de ser talarens känslouttryck, själva samma känsla.

Ofta är det väl nervositet som får de inbjudna gästerna att dra på smilbanden vid fel tillfälle. En nervositet som riskerar att öka ifall en pressekreterare påtalar de oönskade grimaserna. Då kan den antika tekniken vara ett alternativ. Kanske är det just den tekniken nyhetspresentatörerna använder sig av när de ska anlägga en min som passar nyheten.

Nästa gång jag förbereder någon inför en medverkan i TV om tortyr av politiska fångar eller om migranter som drunknar i Medelhavet ska jag föreslå att hen några minuter före sändning visualiserar de människor det handlar om. Jag tror att denna teknik inte bara kan hjälpa talaren att undvika opassande miner, utan även kan göra hela framträdandet mer övertygande.

Tiden har sprungit ifrån Janne Josefsson

Maria Svelands berättelse från Grävseminariet visar hur hård kampen idag är om vilken hierarki som ska ha företräde. Är det kön, klass eller etnicitet som ska trumfa när vi bestämmer vem av oss som har högst status i samhället?

Svelands berättelse visar det inte bara som vittnesmål från en kvinna som fått utstå hat enbart för sin könstillhörighet, utan också som partsinlägg från en av dem som var med vid tillfället och vill ge sin tolkning av vad som hände.

Allt handlar idag om tolkningsföreträde, om vems tolkning av ett händelseförlopp, vems berättelse, som blir den dominerande. Och i den kampen vinner tillgången över snabba medier som bloggar och twitter över tunga men långsamma bastioner som Uppdrag Granskning och Ring P1.

Tonläget på plats, och nu efteråt i debatten om vem som sa vad, visar att vi män verkligen känner oss hotade. För första gången i världshistorien hotas vår position som självklart överordnade.

Att jämföra debatten på Grävseminariet med den uppmärksammade våldtäkten på bussen i New Delhi kan tyckas långsökt. Men jag menar att våldtäkten och de omfattande protesterna mot den är uttryck för samma kamp om vilken hierarkisk ordning som ska ha företräde. Denna våldtäkt handlar precis som alla andra inte om sex utan om makt. Om att män som tillhör en lägre klass hävdar sin rätt att kuva kvinnor.

Jag menar naturligtvis inte att ett högt tonläge i en debatt går att jämställa med en våldtäkt. Bara att det är uttryck för samma behov av att tillrättavisa kvinnor. Att tala om för dem som tar plats i det offentliga rummet att de ska acceptera sin plats som underordnade och att de som inte gör det får vara beredda att betala ett pris.

Väldigt få verkar i den efterföljande debatten på twitter ta Janne Josefssons och Täppas Fogelbergs parti. På samma sätt som ingen i Indien fick för sig att demonstrera för våldtäktsmännen. Det får väl ses som ett tecken på att vi män inte kommer att gå segrande ur kampen om vilken hierarki som ska ha företräde.

Det är upp till dig om du vill delta i samtalet i Almedalen

Det är många som älskar att hata Almedalen. Jag är inte en av dem. Tvärtom tycker jag att Almedalen är ett exempel på det goda samtalet. De samtal jag under veckan här i Visby lyssnat på och deltagit i utmärks av en vilja att finna en gemensam utgångspunkt. I samtalen söker vi det som förenar istället för det som skiljer oss åt.

Vi pratade om detta på ett seminarium i morse med Almedalsretorikerna. Om hur varje försök att övertyga måste börja med att hitta något som man är överens om. Och om hur en debatt inte handlar om att överbevisa motståndaren, utan om att vinna publikens sympati.

Kritikerna ser Almedalen som en plats för innehållslösa jippon och spekulationer om det politiska spelet. En plats där bara de som har pengar äger tillträde och endast de som har riktigt mycket pengar lyckas göra sig hörda. Jag önskar att de följde Martin Mobergs bloggande. Då skulle de uptäcka att Almedalen är en plats för politisk idéutveckling och att det är fullt möjligt att inte bara följa debatten på distans utan även delta i den.

Visst är Almedalen en mötesplats för makteliten. Och visst är den belevade samtalstonen delvis ett resultat av elitens medelklassmanér. Men den är också ett vackert uttryck för den svenska samförståndsandan. Almedalen är en plats där engagerade människor möts för att med hjälp av samtal tackla gemensamma utmaningar.

Fredrik Reinfeldts visar sina motståndare ingen nåd

I krig och kärlek är allt tillåtet. Samma totala avsaknad av regler råder inom politik och pr. I striden om uppmärksamhet under Almedalsveckan visar kombattanterna varandra ingen hänsyn. I stridens hetta avslöjar politikerna sin verkliga karaktär. Då visar det sig att Fredrik Reinfeldt bara har utseendet gemensamt med Alfons pappa.

Den fräckaste kupp ett parti eller block kan lyckas med är att sno åt sig uppmärksamheten på motståndarnas dag. Det är vad Moderaterna idag gör när de lyckas få in en debattartikel i DN på Miljöpartiets dag. Och det är vad Alliansen försöker göra imorgon genom att utropa Vänsterpartiets dag till Alliansens dag.

Almedalsveckans bästa seminarierubrik

Varför har så många av seminarierna under Almedalsveckan så trista rubriker? För mig är det ett mysterium att en del arrangörer inte lägger ned mer energi på att sätta en intresseväckande rubrik. De har ju ändå investerat en hel del arbete och pengar i seminariet. Varför då inte göra den där extra ansträngningen som kan få deras seminarium att sticka ut i mängden?

Många seminarier har rubriker som är retoriska frågor enligt mallen. Är X ett problem? Med tanke på att seminariet ordnas av en aktör som motarbetar X så är svaret lika givet som om frågan varit: Har påven en rolig mössa? Vem vill gå på ett seminarium som inte ens utger sig för att förutsättningslöst belysa en fråga?

En ospännande och förutsägbar rubrik får dessutom arrangörerna själva att framstå som ospännande och förutsägbara. Därmed motverkar den fantasilösa rubriken inte bara deras kortsiktiga mål att dra folk till seminariet, utan även deras långsiktiga mål att kunna påverka i kraft av att uppfattas som en spännande och nyfiken aktör som det är givande att prata med.

Men det finns också de som verkligen ansträngt sig för att få till en bra rubrik. Min personliga favorit är rubriken PR-byrån Westander satt på sitt seminarium om hur man kan använda statistik för att nå ut med sitt budskap: 8 av 10 kommer att älska det här seminariet

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.