Tiden har sprungit ifrån Janne Josefsson

Maria Svelands berättelse från Grävseminariet visar hur hård kampen idag är om vilken hierarki som ska ha företräde. Är det kön, klass eller etnicitet som ska trumfa när vi bestämmer vem av oss som har högst status i samhället?

Svelands berättelse visar det inte bara som vittnesmål från en kvinna som fått utstå hat enbart för sin könstillhörighet, utan också som partsinlägg från en av dem som var med vid tillfället och vill ge sin tolkning av vad som hände.

Allt handlar idag om tolkningsföreträde, om vems tolkning av ett händelseförlopp, vems berättelse, som blir den dominerande. Och i den kampen vinner tillgången över snabba medier som bloggar och twitter över tunga men långsamma bastioner som Uppdrag Granskning och Ring P1.

Tonläget på plats, och nu efteråt i debatten om vem som sa vad, visar att vi män verkligen känner oss hotade. För första gången i världshistorien hotas vår position som självklart överordnade.

Att jämföra debatten på Grävseminariet med den uppmärksammade våldtäkten på bussen i New Delhi kan tyckas långsökt. Men jag menar att våldtäkten och de omfattande protesterna mot den är uttryck för samma kamp om vilken hierarkisk ordning som ska ha företräde. Denna våldtäkt handlar precis som alla andra inte om sex utan om makt. Om att män som tillhör en lägre klass hävdar sin rätt att kuva kvinnor.

Jag menar naturligtvis inte att ett högt tonläge i en debatt går att jämställa med en våldtäkt. Bara att det är uttryck för samma behov av att tillrättavisa kvinnor. Att tala om för dem som tar plats i det offentliga rummet att de ska acceptera sin plats som underordnade och att de som inte gör det får vara beredda att betala ett pris.

Väldigt få verkar i den efterföljande debatten på twitter ta Janne Josefssons och Täppas Fogelbergs parti. På samma sätt som ingen i Indien fick för sig att demonstrera för våldtäktsmännen. Det får väl ses som ett tecken på att vi män inte kommer att gå segrande ur kampen om vilken hierarki som ska ha företräde.

Det är upp till dig om du vill delta i samtalet i Almedalen

Det är många som älskar att hata Almedalen. Jag är inte en av dem. Tvärtom tycker jag att Almedalen är ett exempel på det goda samtalet. De samtal jag under veckan här i Visby lyssnat på och deltagit i utmärks av en vilja att finna en gemensam utgångspunkt. I samtalen söker vi det som förenar istället för det som skiljer oss åt.

Vi pratade om detta på ett seminarium i morse med Almedalsretorikerna. Om hur varje försök att övertyga måste börja med att hitta något som man är överens om. Och om hur en debatt inte handlar om att överbevisa motståndaren, utan om att vinna publikens sympati.

Kritikerna ser Almedalen som en plats för innehållslösa jippon och spekulationer om det politiska spelet. En plats där bara de som har pengar äger tillträde och endast de som har riktigt mycket pengar lyckas göra sig hörda. Jag önskar att de följde Martin Mobergs bloggande. Då skulle de uptäcka att Almedalen är en plats för politisk idéutveckling och att det är fullt möjligt att inte bara följa debatten på distans utan även delta i den.

Visst är Almedalen en mötesplats för makteliten. Och visst är den belevade samtalstonen delvis ett resultat av elitens medelklassmanér. Men den är också ett vackert uttryck för den svenska samförståndsandan. Almedalen är en plats där engagerade människor möts för att med hjälp av samtal tackla gemensamma utmaningar.

Fredrik Reinfeldts visar sina motståndare ingen nåd

I krig och kärlek är allt tillåtet. Samma totala avsaknad av regler råder inom politik och pr. I striden om uppmärksamhet under Almedalsveckan visar kombattanterna varandra ingen hänsyn. I stridens hetta avslöjar politikerna sin verkliga karaktär. Då visar det sig att Fredrik Reinfeldt bara har utseendet gemensamt med Alfons pappa.

Den fräckaste kupp ett parti eller block kan lyckas med är att sno åt sig uppmärksamheten på motståndarnas dag. Det är vad Moderaterna idag gör när de lyckas få in en debattartikel i DN på Miljöpartiets dag. Och det är vad Alliansen försöker göra imorgon genom att utropa Vänsterpartiets dag till Alliansens dag.

Almedalsveckans bästa seminarierubrik

Varför har så många av seminarierna under Almedalsveckan så trista rubriker? För mig är det ett mysterium att en del arrangörer inte lägger ned mer energi på att sätta en intresseväckande rubrik. De har ju ändå investerat en hel del arbete och pengar i seminariet. Varför då inte göra den där extra ansträngningen som kan få deras seminarium att sticka ut i mängden?

Många seminarier har rubriker som är retoriska frågor enligt mallen. Är X ett problem? Med tanke på att seminariet ordnas av en aktör som motarbetar X så är svaret lika givet som om frågan varit: Har påven en rolig mössa? Vem vill gå på ett seminarium som inte ens utger sig för att förutsättningslöst belysa en fråga?

En ospännande och förutsägbar rubrik får dessutom arrangörerna själva att framstå som ospännande och förutsägbara. Därmed motverkar den fantasilösa rubriken inte bara deras kortsiktiga mål att dra folk till seminariet, utan även deras långsiktiga mål att kunna påverka i kraft av att uppfattas som en spännande och nyfiken aktör som det är givande att prata med.

Men det finns också de som verkligen ansträngt sig för att få till en bra rubrik. Min personliga favorit är rubriken PR-byrån Westander satt på sitt seminarium om hur man kan använda statistik för att nå ut med sitt budskap: 8 av 10 kommer att älska det här seminariet

Knyt inte näven i byxfickan utan i Almedalen

Klimataktivister i Almedalen 2010

Samma diskussion om Almedalen upprepas varje år. Veteranerna gnölar över att det var bättre förr, innan lobbyisterna tog över. De som aldrig varit där raljerar över elitens eget Skara Sommarland. Och entusiasterna hyllar ett unikt demokratiskt forum där alla är välkomna.

Själv hör jag till den sistnämnda kategorin. Men jag är jävig då jag dels har betalt för att vara i Almedalen och se till att just min arbetsgivare får uppmärksamhet för sina frågor och dels är en av de där som får sitta i en panel och lägga ut texten.

Det är sant att de som har makt och inflytande samlas inom ett begränsat geografiskt område. Och det stämmer att det finns ett samband mellan storleken på budgeten och chanserna att nå ut med sitt budskap. Men dessa sanningar är lika giltiga alla andra veckor på året. Almedalen är ett av symptomen på att vi lever i ett samhälle där alla inte har samma möjligheter, inte en av orsakerna till det.

Det finns de som gnäller över sakernas tillstånd. Och så finns det de som försöker göra något åt det. Almedalsretorikerna hör till den senare kategorin. De bevisar att det är möjligt att helt utan budget ordna seminarier i Almedalen. Och de gör en insats för att jämna ut spelplanen genom att gratis dela med sig av sin kunskap om hur man använder retorik för att påverka.

Nordpolen – Jenny Strömstedt 2-0

Det finns de som lär sig reglerna och ser till att följa dem. Och det finns de som inte känner till reglerna och därför bryter mot dem. Sedan finns det de som är väl medventa om reglerna men väljer att strunta i dem. Singelaktuella Nordpolen hör till den senare kategorin.

I underhållningsbranschen är regeln att artister ska leverera en berättelse om sig själva och sina verk. När Nordpolen i en omtalad intervju i Nyhetsmorgon förklarade att han inte ville prata om sin musik blev han därför uppläxad av programledaren Jenny Strömstedt.

Klippet där Strömstedt förklarar för Nordpolen att ”det kan tyckas jobbigt, men man kan tjäna ganska mycket på att bjuda lite på sig själv” har idag setts av nästan en miljon tittare. Bland kommentarerna på Youtube finns både de som kallar Nordpolen för stolpskott och de som tycker att han är ett PR-geni.

Själv hör jag till dem som tror att Nordpolen visste precis vad han gjorde. Att han medvetet framställde sig som en artist med integritet och på köpet skapade en snackis som gjorde att han fick mycket mer uppmärksamhet än de artister som snällt svarar på Jenny Strömstedts frågor.

Uppfattningen att Nordpolen vet precis hur reglerna ser ut men väljer att bryta mot dem stärks av hans aktuella singel ”När mitt blod pumpar i dig”. Med textraden ”min stav är dirigent” visar Nordpolen återigen att han vet precis vad som krävs för att skapa en snackis som kan tränga igenom mediebruset.

Så tänker Timbro återta initiativet i välfärdsdebatten

Vänstern förlorade initiativet i debatten om välfärden redan på 80-talet. Borgerligheten vred initiativet ur händerna på vänstern genom att tala om valfrihet. Svenska Dagbladets Maria Ludvigsson påminner om detta framgångsrika exempel på hur den som vill vinna en debatt inte ska acceptera motståndarens premisser för den, utan istället lansera en egen berättelse om vad som står på spel.

Men de senaste åren har något hänt i debatten. Den handlar plötsligt mer om vanvård än valfrihet. Och genom att ställa frågan om vinsterna i centrum har vänstern återtagit initiativet.

En debattartikel från Timbro avslöjar att de tänkt sig att återta initativet i debatten genom att definiera om vad debatten handlar om. Därför kallar de motståndarna till vinster i välfärden för ”valfrihetskritiker”, använder ett negativt laddat ord som ”vinstförbud” för att beskriva deras förslag och misstänkliggör deras motiv genom att tala om ”de moraliserande argumenten”.

Borgerlighetens motoffensiv är alltså redan i full gång. Det är kvällens seminarie om välfärd, vinst och valfrihet, där Maria Ludvigsson talade, ett tydligt tecken på. Timbro söker inspiration i hur borgerligheten förra gången lyckades sno åt sig initiativet. Därför tar seminariet sin utgångspunkt i det politiska läget i slutet av 80-talet. Den tidigare socialministern Bengt Westerberg konstaterar att valfrihetsrevolutionen utspelade sig i ett Sverige där Maktutredningen 1987 beskrev hur människor kände vanmakt inför den offentliga sektorn.

Men Timbro är inte ensamma om att försöka definiera vad debatten ska handla om och vilka betydelser vi ska lägga i orden. Hanna Hallin från den ideella sektorns tankesmedja Sektor 3 påpekar under seminariet att verklig valfrihet är att även kunna välja mellan olika typer av ägare.

Stefan Sterns debattartikel ett exempel på dålig PR

PR-byråernas affärsidé är att ta betalt för att föra fram ett särintresse förklätt till allmänintresse. Det gör de genom att dölja de verkliga skälen till att ett företag eller en organisation stöder eller motsätter sig ett politiskt förslag, och istället förklara varför förslaget gynnar eller hotar allmänintresset.

Ett aktuellt exempel är vinster i den skattefinansierade välfärden. Företagen som omvandlar våra skatter till vinster åt sina aktieägare vill inte att riksdagen ska begränsa möjligheten att ta ut vinst i välfärden. Företagen kan inte få stöd för detta genom att hävda ägarnas rätt till avkastning på sina investerade pengar, eftersom ägarna är ett särintresse. Istället använder de argumentet att privata företag i välfärden ökar brukarnas möjligheter att välja mellan olika utförare av välfärdstjänster.

För att lyckas med sitt illusionsnummer måste PR-byrån precis som en trollkarl distrahera publiken. Det gör de genom att välja en avsändare som publiken inte förknippar med särintresset utan med allmänintresset. Därför var det inte särskilt begåvat att välja Stefan Stern som avsändare för budskapet att vinstförbud i välfärden hotar valfriheten. Som senior rådgivare i Magnorakoncernen, en av de stora ägarna av företag i välfärden, är ju Stern en tydlig representant för särintresset.

Sagan om bloggaren som blev partisekreterare

I begynnelsen var Kent en populär bloggare. Alla ville debattera med honom, både meningsfränder och meningsmotståndare. En förklaring till Kents popularitet var att han var en orädd bloggare som inte var främmande för att kritisera sina egna kamrater i det blå partiet.

Kents popularitet växte alltmer. Den nådde långt utanför den medelstora mellansvenska stad där han framlevde sina dagar. Till slut nådde ryktet om Kent även huvudstaden. Det kom bud från rikets statsminister. Han ville ha Kent som partisekreterare.

Men när Kent blev partisekreterare hände något med hans bloggande. Kents vänner i bloggosfären kände inte längre igen hans blogg. De tidigare debattglada inläggen med både ris och ros till partiet hade ersatts av inlägg med idel lovord till rikets statsminister och hans skattmästare. Kents nya ton på bloggen var ett misstag då det bröt mot bloggarnas oskrivna regel att en blogg för att vara intressant måste vara ett samtal och inte en megafon.

En dag påstod Kent att partiet aldrig använt ordet massarbetslöshet. Genast rusade människor till för att rätta honom. Såväl statsministern, som skattmästaren och Kent själv hade använt ordet för att beskriva läget i riket när det röda partiet satt vid makten. Men nu var det Kents kritikers tur att begå ett misstag. Istället för att nöja sig med att påpeka att Kent felat började de håna honom.

Kents kritiker uppfann hashtaggen #stuffkentdid och började mobba Kent på twitter. På så sätt förlorade Kents kritiker det övertag som Kents felsägning gett dem. För när många ger sig på en så är det den ensamme som får omgivningens sympatier. Och när kritiken övergår i hån så är det de som hånar som framstår som osympatiska. Denna gång var det Kents kritiker som brutit mot de regler för twitter som Utrikesministern Carl satt upp och därigenom snarare skadat sin egen trovärdighet än Kents.

Hemligheten bakom framgångsrik opinionsbildning

Det finns många goda råd för den som vill bli framgångsrik som påverkare. Men ett råd är viktigare än alla andra: Var inte rädd för att tjata.

När du är så trött på ditt eget budskap att du kräks, då ska du fortsätta tjata. Det är de som orkar vara konsekventa som har möjlighet att förändra människors attityder och beteende.

Ett framgångsrikt exempel är biståndsminister Gunilla Carlsson som i sex år tjatat in ett och samma budskap. Idag är hennes krav på resultat i biståndet den självklara referenspunkten för biståndsdebatten.

Ett färskt exempel på en opinionsbildare som i varje ny intervju konsekvent för fram samma budskap är Qaisar Mahmood som på sistone gett flera intervjuer om sin bok Jakten på svenskheten. Genom denna tjatighet har han på kort tid lyckats sätta ett ordentligt avtryck i debatten om vad det innebär att vara svensk.