Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Kategori: Storytelling

Putin, Palin och Åkesson delar berättelse

Katrine Kielos skriver idag i Aftonbladet om att den politiska situationen efter Rysslands ockupation av Krim inte är en repris på det kalla kriget och att Putin inte har någon stor berättelse som kan engagera utanför Ryssland. Hon menar att dagens situation skiljer sig från det kalla kriget då det fanns ”två stora ideologier, två ekonomiska system och två stora berättelser om världen”. Visst skiljer sig dagens situation från det kalla kriget. Men även idag står två berättelser mot varandra.

För visst har Putin en berättelse. Han har samma berättelse som Sarah Palin och Jimmie Åkesson. En berättelse om att det var bättre förr. En berättelse som kan kallas nostalgisk eller reaktionär. Putin, Palin och Åkesson ser alla sig själva som försvarare av sanna kristna värderingar mot vår tids moraliska förfall. I Putins version av berättelsen är det Ryssland och den ortodoxa kyrkan som har en särskild roll som försvarare av den sanna kristna läran och moralen. Samtidigt som framför allt den protestantiska men även i viss mån den katolska kyrkan anpassat sig till liberala värderingar har den ortodoxa kyrkan hållit fast vid traditionerna. Och medan USA har blivit vår tids Sodom och Gomorra så står Ryssland för konservativa värderingar.

När Putin förbjuder propaganda för homosexualitet så är det ett sätt att bygga denna berättelse om hur depraverade västliga värderingar hotar kärnfamiljen och moralen. På så sätt kan han också skapa allianser med högerextremister i Europa, konservativa i USA och kristna kyrkor i Afrika som alla motsätter sig HBTQ-rättigheter. Denna allians är en högst verklig maktfaktor. Nu senast lyckades den sätta stopp för alla framsteg inom FN vad gäller sexuella rättigheter. En av de liberala idéer som Putin och hans allierade motsätter sig är just idén att var och en själv ska ha rätt att bestämma vem de vill ha sex med, om de ska gifta sig och om de vill ha barn.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Vad ryska musikvideos säger om Putins intentioner


Det är svårt att se världen med den andres ögon. Det gäller även i konflikten om Ukraina. Ett sätt att förstå hur ryssarna uppfattar konflikten är att titta på den ryska propagandakanalen Russia Today. Här beskrivs konflikten som att högerextremister understödda av utländska agenter försöker ta över landet. Ett annat sätt att förstå ryssarna kan vara att kolla in deras populärkultur. När man tittar på ryska musikvideos får man en inblick i hur ryssarna ser på sig själva, sitt land, sin historia och sin president. Ryska videos är på många sätt lika de amerikanska. Även här är det mycket halvnakna kvinnor och lyxbilar. Men det finns också en del intressanta olikheter. I Ryssland finns exempelvis videos som hyllar presidenten.


Putin förekommer dock bara undantagsvis i ryska musikvideos. ett vanligare inslag är landets väpnade styrkor. Här finns såväl bilder av dagens flotta eller armé som skildringar av deras insatser i tidigare krig. I ett land där alla har en personlig relation till krigets lidande blir beskrivningarna av de tidigare krigen gärna känslosamma.


Den bild jag får är att ryssarna dels är stolta över sin historia som stormakt och dels är frustrerade över att inte få den respekt de tycker sig förtjäna nu när de rest sig efter Sovjetunionens fall. Denna stolthet över den egna historien verkar inte heller vara knuten till någon särskild epok. Det går lika bra att använda symboler från Sovjettiden som från Tsarepoken.


Den dystopiska version av verkligheten i väst som Russia Today ger, med våld, arbetslöshet och moraliskt förfall, kan också dyka upp i ryska musikvideos. Och då gärna i kontrast till den ryska livsglädjen med sina rosiga kinder och glada dragspelsrytmer. Detta är alltså vad Ukraina har att välja mellan om man får tro den världsbild som presenteras i ryska musikvideos.


Vi utgår gärna från att andra har samma intentioner som vi. Därför blir det svårt för oss i väst att ta in att Putin inte är intresserad av att framstå som demokrat. Hans ambition är att framstå som stark och värd att respektera. Detta är anledningen till att han låter oss se kosacker som piskar oppositionella på TV-nyheterna. Om vi istället tolkar Putins handlingar utifrån intentionen att vinna omvärldens respekt blir dessa nyhetsbilder genast mer begripliga.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Berätta inte för mycket om Ottar och Mäster Palm


Organisationer berättar gärna om sig själva och sitt syfte genom att beskriva sina grundare. RFSU lyfter fram Elise Ottesen-Jensen, Röda Korset hyllar Henry Dunant och Socialdemokraterna gillar att prata om August Palm. Genom denna form av storytelling får en färgstark individ personifiera organisationernas visioner och engagemang. Men det finns avigsidor med metoden.

Ett problem är att organisationerna riskerar att skapa en oavsedd kontrast mellan ett idealistiskt ursprung och ett byråkratiskt nu. Ett annat problem är att skildringen av organisationens heroiska förflutna kan bekräfta en uttalad eller outtalad kritik mot organisationens agenda: Förr var det dåligt och då behövdes ni verkligen, men nu är problemet löst så ni kan lägga ned.

Exempelvis har högern länge hävdat att vi har lämnat klassamhället bakom oss. I deras historieskrivning är Sverige ett land som tidigare var orättvist, men där alla nu har det bra och bör vara nöjda med sin lott. Högern kan till och med tänka sig att ge arbetarrörelsen en del av äran för dessa framsteg. Slutsatsen av denna historieskrivning är förstås att vi inte längre behöver kämpa mot orättvisor. Eftersom det inte finns något klassamhälle så behövs inte heller någon klasskamp. Om Socialdemokraterna då bara berättar om sin stolta historia riskerar de att bekräfta högerns berättelse om att klassamhällets orättvisor är något vi lämnat bakom oss.

Ett sätt att hantera dessa risker är att inte bara berätta om organisationens grundare utan även skildra dagens aktivister. Det var precis vad Röda Korset gjorde häromveckan med denna statusuppdatering om några initiativrika flyktingar från Syrien.

Röda Korset Rättvik

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

När sexism kopplas till invandring


Den här filmen, som visar hur världen skulle se ut om sexism drabbade män istället för kvinnor, har den senaste tiden spridits flitigt i sociala media. Är det bara jag som finner den problematisk? Som tycker att den kopplar kvinnoförtryck till islam och invandring genom att ta upp slöjor och invandrargäng? Att den på så sätt gör det möjligt att på en öppen nivå ta avstånd från sexism och samtidigt outtalat ge uttryck för islamofobiska och rasistiska åsikter?

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Arbetarrörelsen bör inte berätta om sin historia

Igår var jag moderator på en workshop. Jag gillar verkligen uppdraget att hålla ihop en diskussion och se till att den rör sig framåt så att gruppen kan enas om konkreta förslag. Men ibland kan det vara svårt att bara lyssna på diskussionerna utan att själv få säga vad man tycker. Tur då att man har en blogg.

Workshopen handlade om vad vi kan göra åt segregationen i Göteborg. Det jag reagerade på var inte något av de många bra förslagen på vad folkrörelserna, kommunen, allmännyttan och arkitekterna kan göra för att bygga ett samhälle som håller ihop, utan synpunkten att Hyresgästföreningen oftare borde berätta om sitt ursprung. Att föreningen borde berätta om hur den i 20- och 30-talets Göteborg organiserade hyresgäster och ställde hyresvärdar som misskötte sig inför ultimatumet att sluta med vräkningar och ockerhyror eller ställas i blockad.

Jag förstår poängen med att berätta historier som den om blockaden i Olskroken 1936 då Hyresgästföreningen som svar på massvräkningar tömde 600 lägenheter och såg till att ingen flyttade dit. En aktion som tvingade värdarna att kapitulera. Men jag tror ändå att det är ett misstag att berätta om arbetarrörelsens stolta förflutna.

När Socialdemokraterna, LO och Hyresgästföreningen berättar om en svunnen tid av aktivism och kamp så förklarar de visserligen varför organisationerna bildades. Men samtidigt bidrar de till att stärka högerns berättelse om hur arbetarrörelsen en gång i tiden var en folkrörelse som stred mot orättvisor, men nu spelat ut sin roll eftersom organisationerna förvandlats byråkratiska organisationer där välavlönade pampar försvarar sina egna intressen.

För att motarbeta denna beskrivning av ”den socialdemokratiska maktapparaten” bör arbetarrörelsen istället för att beskriva sin stolta historia berätta om hur dess aktivister, förtroendevalda och ombudsmän idag kämpar mot orättvisor. På så sätt kan arbetarrörelsen utmana högerns berättelse om en rörelse som förvandlats från aktivister till pampar med en berättelse om en rörelse som än idag står på de förtrycktas sida.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

När var Sverige typiskt svenskt?

Vad menar vi egentligen med uttrycket ”typiskt svenskt”? Är det ett sätt att bete sig, en plats eller kanske en tid i vår historia? Det kan säkert variera. Ändå känner jag mig rätt säker på att vi inte avser här och nu. Det typiskt svenska förlägger vi någon annanstans och i en annan tid. Snarare på Olof Palmes eller Tage Erlanders tid än på Göran Perssons eller Fredrik Reinfeldts. Och mer troligt i Dalarna eller Småland än i Stockholm.

Detta att det typiskt svenska inte hör hemma i vår tid, utan att vi snarare placerar det i ett avlägset förflutet, är en nödvändig förutsättning för berättelsen om det förlorade folkhemmet. En berättelse om att det var bättre förr. En berättelse som Sverigedemokraterna bygger mycket av sin propaganda på.

På så sätt är vår oförmåga att uppfatta vår egen tid och plats som typisk för Sverige något som spelar Sverigedemokraterna i händerna. Om vi hade en mer uppdaterad självbild skulle deras propaganda genast framstå som mer bakåtsträvande. Nu verkar den istället vara tidlös. Mycket tack vare att de undviker tidsmarkörer i sina propagandabilder av det typiskt svenska.

Tidlösheten gör att alla kan projicera sin egen favorit bland svunna svenska epoker på berättelsen om det förlorade folkhemmet. Berättelsen passar på så sätt lika bra oavsett om det är hemmafruarna, Palmes ställningstagande mot USA, eller en fungerande välfärd man saknar. Den dag vi börjar uppfatta dagens Sverige som typiskt svenskt så kommer Sverigedemokraternas propagandabild av lintottar som vandrar på en grusväg kantad av gärdsgårdar att framstå precis så förlegad och bakåtsträvande som partiet och dess politik är.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Vad krävs för att bryta Moderaternas dominans?

Maktapparaten omslag 1976                 På 70-talet framställde högern Palme som ett hot mot Sverige.
                 Varför gör inte vänstern samma sak idag med Reinfeldt?

Igår avslutade Moderaterna sitt Sverigemöte och idag presenterar Vänsterpartiet sin valplattform. Valrörelsen är inledd. Det största oppositionspartiets strategi verkar vara att sitta stilla i båten och räkna med att Regeringen Reinfeldt ska falla på ett eget grepp. Det kan visa sig räcka. Men jag tror att oppositionens chanser skulle vara bättre om de lyckades koppla ett grepp på sin motståndare.

Moderaterna har nu styrt Sverige i snart åtta år. På många sätt liknar deras position den Socialdemokraterna hade fram till sin valförlust 1976. Då var det Socialdemokraterna som i stor utsträckning satte den politiska dagordningen och alla andra partier tvingades definiera sig i förhållande till partiet. Idag är det Moderaterna.

Men om det på 70-talet var möjligt för Moderaterna att utmana Socialdemokraternas maktposition så måste väl dagens oppositionspartier kunna göra samma sak? Jag tror det. Och jag tror också att de har mycket att lära av hur högern gick till väga då.

Högern skapade på 1970-talet en berättelse om Socialdemokraterna. Denna berättelse innehöll två viktiga teman. Dels att socialdemokraterna förlorat kontakten med sina folkrörelserötter och blivit ett maktfullkomligt parti. Och dels att ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav kunde innebära att det Sverige medborgarna kände till skulle gå förlorat. 1975 beskrev Erik Anners hotet så här i sin bok Den socialdemokratiska maktapparaten:

”Fortsätter den nuvarande utvecklingen, kan det på sin höjd dröja något årtionde innan socialdemokraterna drivit fram en samhällstyp, som är auktoritär i den meningen att den av partiet behärskade offentliga makten i förening med partiets och LO:s egen maktapparat fattar och förverkligar alla beslut av större betydelse både för de enskilda individerna och för samhället.”

Samma grepp borde som sagt gå att använda mot Moderaterna idag, men hittills har vi sett väldigt lite av detta från oppositionen. De angrepp vi ser riktar sig inte mot Moderaterna som parti och deras planer för Sverige, utan mot deras politik idag. Ingen gör idag vad högern gjorde på 70-talet. Ingen beskriver det största regeringspartiet som en korrupt elit som försvarar sina egna intressen och utgör ett hot mot landet.

Oppositionen skulle kunna beskriva Moderaterna som ett parti som förlorat kontakterna med sina rötter och växt ihop med makten. En gång i tiden försvarade de friheten och värnade om marknadsekonomi, men idag är det, som Katrine Kielos beskriver det, svängdörrar mellan politiken, lobbyistbranschen och företagen inom välfärdssektorn. När Moderaterna lägger fram ett politiskt förslag så kan inte medborgarna veta om de gör de för att de tror på förslaget, eller för att deras kompisar i PR-branschen lobbat för det och för att förslaget gynnar deras vänner i välfärdsföretagen.

Varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet kan dock använda denna berättelse eftersom de själva har gott om före detta politiker som idag jobbar för välfärdskapitalisterna. Bara Vänsterpartiet kan med trovärdighet teckna bilden av en moderat maktapparat.

Den andra beståndsdelen i oppositionens berättelse skulle kunna vara att beskriva vilket samhälle vi får om tio år ifall Moderaterna tillåts fortsätta sin privatiseringspolitik. Den kritik vi idag ser från oppositionen handlar om vad dagens privatiseringar ställer till med. Men det räcker inte för att framställa Moderaterna som ett hot. Då måste oppositionens berättelse handla om att privatiseringsivrarna inte nöjer sig med det de hittills uppnått. De vill ha mer. En möjlighet är att varna för att vi kan få det som i USA där varken sjukvård eller högre utbildning är tillgänglig för alla.

På 70-talet tvekade inte högern att beskriva Socialdemokraterna som en ångvält som förstörde allt som var fint i samhället. De tvekade inte heller att låna beståndsdelar till sin berättelse från andra politiska rörelser. Att beskriva Socialdemokraterna som ett betongparti var exempelvis ett lån från miljö- och alternativrörelsen. Idag är det bara Sverigedemokraterna som på samma sätt målar upp de styrande partierna som ett hot mot framtiden och det svenska. Vad är det som får oppositionen att tveka inför att använda detta grepp mot Moderaterna?

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Har vi fått ett mänskligare Sverige, Göran Hägglund?


I valrörelsen 2010 lovade Kristdemokraterna oss ett mänskligare Sverige. Tycker Göran Hägglund att partiet har levererat vad de lovade?

Kristdemokraterna gick i opposition mot sin egen regering under valkampanjen 2010. Trots att Göran Hägglund var socialminister kritiserade partiets valfilm ett egoistiskt och omänskligt Sverige. Centern och Folkpartiet gjorde samma sak. Maud Olofsson var näringsminister och Jan Björklund ubildningsminister. Ändå kritiserade Centerns valfilm ungdomsarbetslösheten och Folkpartiets avsaknaden av ordning och reda i skolan.

Frågan är om partierna kan göra om detta i årets valrörelse. Nu har de ju trots allt suttit nästan åtta år i regeringen.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Sensmoralen i Game of Thrones

aryaArya Stark vägrar rätta sig efter omgivningens förväntningar.

7 april släpper HBO säsong 4 av Game of Thrones. I en serie med så många karaktärer kan det vara svårt att hålla reda på var alla befann sig i slutet av förra säsongen när det blivit dags för en ny. Som tur är ligger samtliga tre tidigare säsonger uppe på HBO så att man kan friska upp minnet inför premiären. Samtidigt kan man ju fundera lite över sensmoralen i serien.

Jag har tidigare skrivit om huruvida GoT uppmuntrar eller avråder oss från att försöka förändra världen och vår plats i den. För att kunna svara på den frågan behöver man kanske skilja på vilka råd serien ger individer och kollektiv.

I serien finns flera individer som väljer att bryta mot samhällets normer och gå sin egen väg. Ofta är de kvinnor. Kanske kan seriens budskap till individer vars frihet begränsas av omgivningen sammanfattas i Mao:s tes: Det är rätt att göra uppror. Fast då får det bli med tillägget: …men var beredd att betala ett högt pris för din frihet. Arya Stark, som vägrar låta sig begränsas av den kvinnoroll samhället tilldelat henne, får exempelvis sin hämnd, men blir samtidigt själv förändrad av den.

Men även till grupper har GoT ett budskap: Upproret är rätt väg att gå bara om det lyckas. Här är det snarare Machiavelli än Mao som står för inspirationen. Det viktigaste budskapet när det gäller grupper är dock ett annat: Du väljer själv vilken grupp du vill räkna dig till.

Du kan välja om du vill identifiera dig med dem som bor inom samma landområde eller med dem som lever under samma villkor. En unge från Flea Bottom är precis som kungen på järntronen född i Kings Landing, men det betyder inte nödvändigtvis att de har gemensamma intressen.

Vi har alla en mängd olika identiteter kopplade till vår tillhörighet i olika grupper. När vi ska fatta beslut hamnar dessa olika identiteter i konflikt med varandra. En scen som illustrerar detta är när Jon Snow slits mellan lojaliteten med familjen i Winterfell och brödraskapet vid muren. Det som i slutändan avgör hur vi handlar är vilken identitet som är starkast.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Supervaltalet

Under det förra valet jobbade jag som pressekreterare för Vänsterpartiet. En av mina arbetsuppgifter var att följa med Lars Ohly på valturné. Det som då slog mig var hur hans valtal blev lite bättre för varje nytt framträdande. Jag såg det som en illustration av den gamla sanningen att övning ger färdighet.

Under en valrörelse får partiledare och andra toppkandidater gott om tillfällen att pröva sina argument, hitta på nya metaforer och plocka upp bra historier ur verkligheten. Varje tal är också ett tillfälle att testa dessa idéer. Talaren läser av sin publik och ändrar succesivt talets innehåll utifrån vad som går hem hos publiken och vad som inte gör det.

Nu när vi har ett supervalår kommer partiledarna att få ännu fler tillfällen att finslipa sina tal. Därför kan vi när september kommer få se prov på enastående politisk retorik. Vi som inte är politiker får inte samma möjligheter att öva inför de tillfällen då vi ska hålla tal. Men även för oss gäller samma princip. Ju mer vi övar oss inför ett tal, desto bättre blir resultatet.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.