Budgetprosan får Gunilla Carlsson att verka empatilös

Mariama Amadou med sina barn Salamou, Ali och Moussa i torkdrabbade Niger.

Flera medier har uppmärksammat att regeringen i sin budgetproposition för 2013 vill använda en hel del biståndspengar till annat än bistånd. Men ingen verkar ha upptäckt att de samtidigt planerar att ta tillbaka hundratals miljoner av årets biståndspengar. Uppgiften finns i den Höständringsbudget för 2012 där regeringen i veckan berättade om sina förslag till förändringar i det innevarande årets budget. På torr budgetprosa konstaterar regeringen att de fattiga människor som biståndspengarna skulle ha gått till inte kommer att märka någon större skillnad:

”För att finansiera ökningen av anslaget 1:2 Ersättningar och bostadskostnader under utgiftsområde 8 Migration minskas anslaget 1:1 Biståndsverksamhet med 340 000 000 kronor. Minskningen bedöms inte påverka den verksamhet som finansieras från anslaget i någon större utsträckning.”

Samtidigt skriver regeringen på sin hemsida att en miljon barn är på gränsen till akut undernäring på grund av torkan i Sahel i Afrika och att ytterligare två miljoner barn riskerar att hamna i samma situation. I våras besökte jag byn Kofo i Niger och träffade Mariama Amadou som inte hade någon mat att ge till sina barn Ali, Moussa, och Salamou. Jag kan inte låta bli att tänka på vilken skillnad de pengar regeringen nu drar tillbaka skulle kunna göra för Mariama och många andra mödrar i samma situation.

Det är bra att Gunilla Carlsson i år avsatt 436 miljoner kronor för att hjälpa dem som drabbats av torkan i Sahel. Men jag har svårt att förstå hur hon kan tro att ytterligare 340 miljoner kronor inte skulle kunna göra någon större skillnad för Mariamas barn och alla andra som hungrar i Sahel. Genom att inte erkänna att neddragningarna i Sveriges biståndsbudget får konsekvenser för dem vi skulle ha hjälpt riskerar Gunilla Carlsson att framstå som empatilös. Alliansen bygger själva, precis som när Fredrik Reinfeldt talade om ”etniska svenskar mitt i livet”, berättelsen om en regering som inte bryr sig om de svaga.

Formuleringen i höständringsbudgeten ger dessutom alla de som misstänker att biståndsministern är motståndare till bistånd vatten på sin kvarn. Därför hade det varit bättre både för Gunilla Carlsson och för Alliansen om hon sagt som det är: Minskningen av biståndet kommer att få katastrofala följder för många fattiga människor.

Kvinnan som kan ge Löfven en match

Peter Wolodarski spekulerar idag på DN:s ledarsida om att Fredrik Reinfeldt kommer att avgå före valet 2014 och lämna över till Anders Borg. Jag har svårt att se hur det skulle lösa regeringens problem. Det behövs radikalare tag för att få väljarna att känna entusiasm inför tanken på ytterligare fyra år med Alliansen.

Om man försöker tänka som en manusförfattare som ska göra en TV-serie av valrörelsen 2014, så vill man se två tävlande som tydligt skiljer sig från varandra. Då blir det uppenbart att de två försiktiga medelålders männen Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven är alldeles för lika varandra för att skapa spänning i kampen om vem som ska få förtroendet att leda Sverige efter nästa val. Eftersom Löfven framstår som ny och fräsch, medan Reinfeldt allt oftare beskrivs som grå och trött är likheten i första hand ett problem för Alliansen. Men även Borg och Löfven vore kombattanter med alltför stora likheter.

Moderaterna har drabbats av samma problem som Vänsterpartiet fick uppleva när Håkan Juholt tillträdde som ledare för Socialdemokraterna. Plötsligt fanns det ytterligare en folklig skämtare och agitator bland partiledarna. Eftersom Juholt både var ny och företrädde ett större parti hamnade Lars Ohly i skuggan. Nu är det Reinfeldt som befinner sig i Stefan Löfvens skugga.

Alliansen skulle dessutom lösa ytterligare två av sina problem om Reinfeldt lämnade över till Birgitta Ohlsson. Med en folkpartist som statsminister skulle gnället om att Moderaterna tar för stor plats i Alliansen tystna tvärt. Och en ny ung kvinnlig statsminister skulle även tvätta bort bilden av en regering som inte förmår tänka nytt.

På samma sätt som en manusförfattare skulle ha problem med att göra en förtroendetävling mellan Reinfeldt och Löfven spännande, skulle hen tycka att Anders Borg och Fredrik Reinfeldt vore ett tråkigt radarpar. Även de är alltför lika för att skapa spänning i berättelsen. En manusförfattare skulle sträva efter ett radarpar som likt Beck och Gunvald Larsson kompletterar varandra och framhäver varandras särart.

Birgitta Ohlsson och Anders Borg skulle med sina skilda profiler komplettera varandra väl och dessutom kunna fungera som en modern version av Olof Palme och Gunnar Sträng. Medan Anders Borg med sin försiktighet ser till att väljarna kan känna sig trygga kan Birgitta Ohlsson med sitt engagemang för jämställdhet och demokrati få dem att känna sig stolta.

Klimatförändring hotar även fantasyvärlden

En lång kall vinter hotar Westeros. Foto från TV-serien Game of Thrones vars andra säsong SVT visar våren 2013.

Jag har tagit det lugnt under semestern. Det var nog klokt. För min höst kommer att bli intensiv. I september börjar jag arbeta som politisk sekreterare för Vänsterpartiet i Riksdagen samtidigt som jag inleder min masterutbildning i Retorik.

För att kunna vila och koppla bort jobb och studier valde jag därför en trave fantasyböcker som semesterläsning. Men mina förhoppningar om att böckerna skulle hindra mig från att tänka på politik och retorik kom på skam.

George R. R. Martins epos A Song of Ice and Fire må utspela sig i en fiktiv medeltid, men för mig föll det sig ändå naturligt att tolka berättelsen som en kommentar till läget i vår värld idag.

Den som sett TV-serien baserad på seriens första bok, A Game of Thrones, känner till handlingen. Ett antal kungar och andra maktspelare slåss om kontrollen över riket. De är så upptagna av att bekämpa varandra att de ignorerar den klimatförändring som hotar dem alla.

Jag läste berättelsen som en allegori över läget i världen idag med den skillnaden att Martins fantasyvärld Westeros hotas av kylan medan uppvärmningen hotar vår. Men när jag prövade den tolkningen på min son, som också läser serien, påpekade han att den första delen i serien är skriven långt innan klimatförändringarna blev en stor fråga i debatten.

Jag tror att detta säger något om hur vi använder berättelser för att göra det som händer i vår omvärld begripligt och meningsfullt. En så rik berättelse som A Song of Ice and Fire rymmer många tolkningsmöjligheter. Därför kan alla läsare hitta något som bekräftar just deras världsbild.

Därför misslyckas Hägglund där Reinfeldt lyckades

Göran Hägglund har problem. Inte nog med att de flesta redan lämnat Almedalen när det idag är dags för honom att tala. Än värre bekymmer väntar när den politiska vardagen tar vid imorgon. Väljarna sviker KD. Och Göran Hägglunds försök att ge Kristdemokraterna en modernare framtoning har mött starkt motstånd inom partiet.

När en partiledare, likt Göran Hägglund eller Mona Sahlin, försöker ersätta sitt partis gamla framtoning med en ny, slutar det ofta med att det istället blir partiledaren själv som byts ut.

Många aktiva medlemmar är stolta över det parti som de vigt en stor del av sitt liv åt. De har kopplat sin egen identitet till partiets. Denna personliga identitet hotas vid en radikal omdaning av partiets framtoning, eftersom allt de slitit för plötsligt visar sig vara  värdelöst. Ifall lojaliteten gentemot den egna identiteten är större än lojaliteten mot partiledaren kan resultatet bli ett uppror.

Reinfeldt lyckades där Sahlin misslyckades. En del av förklaringen finns i Moderaternas partikultur. Statsvetaren Jenny Madestam menar att Moderateran har en hierarkisk partikultur där den som kan visa resultat i form av ökat stöd i väljaropinionen har stor tillåtelse att styra själv.

Kristdemokraternas partikultur är inte lika hierarkisk. Och dessutom har Göran Hägglund inga opinionsvinster att visa upp. Hägglunds sits är därmed en helt annan än Reinfeldts. Istället finns det stora likheter med den situation Mona Sahlin befann sig i när hon tvingades avgå.

Alliansens attacker på S vänder tillbaka likt en bumerang

När Annie Lööf igår talade i Almedalen ägnade hon lika mycket kraft åt att beskriva Stefan Löfven som hon använde för att berätta vem hon själv är. Men den som hade velat veta mer om hur Annie ser på sig själv och sitt eget parti kan finna tröst i att det vi berättar om våra motståndare säger minst lika mycket om oss själva. Det går nämligen inte att berätta om någon annan utan att samtidigt avslöja en hel massa om hur man ser på sig själv.

När Centerns partiledare beskrev Socialdemokraterna gav hon oss samtidigt sin bild av det egna partiet. När hon tillskriver sin motståndare en negativ egenskap får vi samtidigt reda på dels att hon uppfattar den motsatta egenskapen som positiv och dels att hon anser att det egna partiet besitter denna.

Detta fungerar förstås även åt andra hållet. Socialdemokraternas kritik mot deras motståndare säger också något om dem själva. Det visade reaktionerna på Marita Ulvskogs tweet om Annie Lööf.

När Annie Lööf igår hävdade att Socialdemokraterna inte hör och ser Sveriges många arbetslösa, hävdade hon samtidigt underförstått att det är viktigt att lyssna på dem som lever i utanförskap och att Centern gör just det.

Socialdemokraterna var under nästan ett sekel den dominerande politiska kraften i Sverige. Det har fått  till följd att andra politiska krafter definierar sig i motsättning till partiet. Genom att beskriva Socialdemokraterna, deras politik och det samhälle de byggt upp ger de samtidigt en bild av sig själva, sin politik och det samhälle de själva ville se. I sin politiska kommunikation använde de berättelser där det egna partiet eller den egna rörelsen spelade rollen som hjälte, medan Socialdemokratin tilldelades rollen som bov.

Problemet är bara att alliansregeringen nu regerat i sex år. Väljarna ser regeringen som ansvarig för tillståndet i landet, även om regeringen inte gör det. När Centerpartiet kritiserar den höga arbetslösheten, så som de gjorde i sin reklamfilm i förra valet, blir det därför en kritik mot den egna regeringen. Men alliansens kritik av Socialdemokraterna säger också något om dem själva. Nämligen att de inte ser sitt eget ansvar för tillståndet i landet.

Så tar du reda på vem Annie Lööf egentligen är

Det går inte att som politiker bedriva politik utan att omvärlden kopplar dina åsikter och handlingar till en berättelse. Frågan är istället vem som formulerar berättelsen. Är det du eller dina motståndare som bestämmer vad dina avsikter är, vilket problem du försöker lösa och vilka intressen du företräder?

Sällan får politiker ett så bra tillfälle att själva formulera sin berättelse som när de talar i Almedalen. Ikväll är det Annie Lööf som har chansen att påverka väljarnas bild av vem hon är och vad som driver henne.

Annie Lööf vill förändra arbetsmarknaden. Själv väljer hon ordet flexibel för att beskriva den arbetsmarknad hon vill se. Andra använder ordet brutal.

Annie Lööf försäkrar att hennes avsikt är att fler unga ska få jobb. Hennes motståndare hävdar att hon istället vill gynna företagen.

För oss väljare är det svårt att överblicka konsekvenserna av de förändringar politiker föreslår. Då får vi istället försöka förstå avsikten bakom förslagen. När vi ska förstå Annie Lööfs avsikter har vi några olika möjligheter. En är att använda oss av politikernas trovärdighet. Litar vi på Lööf tror vi att hon gör detta för de ungas skull och litar vi på motståndarna tror på de motiv som dessa tillskriver Lööf.

Men de flesta av oss väljare litar inte fullt ut på vare sig Lööf eller hennes motståndare. Då får vi istället använda andra tekniker för att förstå Lööfs avsikter. Ett sätt är att undersöka om Annie Lööfs andra handlingar stämmer överens med det motiv hon påstår sig ha för att förändra arbetsmarknaden.

Här kommer såväl Annie Lööfs höga lön som hennes bostadsaffärer in. Risken är överhängande att vi väljare tolkar dessa handlingar som uttryck för egoism. Och då blir det svårt för oss att tro på att det är av omsorg om andra unga som Centerledaren vill förändra arbetsmarknaden.

Det är mot denna bakgrund som det blir viktigt för Annie Lööf att framstå som empatisk när hon ikväll talar i Almedalen. Ett sätt att uppnå detta kan vara att infoga berättelser som får henne att framstå som en person som bryr sig om andra, ett annat sätt är att avstå från hårda angrepp på politiska motståndare.

Därför får vi fler och fler opinionsundersökningar

En ny opinionsundersökning från Demoskop visar att Centern skulle hamna under fyraprocentspärren om det var val idag. Det är naturligtvis inte den uppladdning Annie Lööf önskat sig inför kvällens tal. Men kanske är det precis vad hon behöver. Kanske kan revanschlusten få Annie Lööf att ge det där lilla extra ikväll. Så verkade det ju fungera för Jan Björklund som igår levererade ett starkt tal efter en dag fylld av mediala motgångar.

Varje gång en ny opinionsundersökning presenteras är kommentarerna de samma. Partiledarna i de partier som gått framåt säger att de är glada. Och partiledarna i de partier som backat förklarar att de inte bryr sig om opinionsmätningar.

Varför ägnar då media väljarundersökningarna så stor uppmärksamhet? Svaret är att media lever på att leverera berättelser och att opinionsundersökningarna svarar perfekt mot kraven på en berättelse. Lingvisten Algirdas Julien Greimas och semiotikern Roland Barthes är två forskare som funderat över hur dessa krav ser ut. 

Varje berättelse behöver en konflikt med två aktörer eller värden som står mot varandra. Greimas menar att berättelser är uppbyggda kring motsatser av typen rik/fattig och att de antingen handlar om hur den som är rik blir fattig, eller om hur den som är fattig blir rik. Konflikten består i att berättelsen är ett nollsummespel. Det som den ena parten önskar och vinner i berättelsen måste den andra parten önska och förlora.

Berättelsen kan dock inte nöja sig med att ett eller flera subjekt erhåller eller förlorar olika attribut, utan måste skildra hur värdeladdade attribut-objekt överförs mellan olika subjekt. Även Barthes ser berättelsen som ett nollsummespel. Den är ett perfekt system där ingenting går förlorat, hur lång den tråd än är som binder ett element till ett annat, eller till någon annan av berättelsens meningsnivåer.

Opinionsundersökningarna beskriver politiken just som ett nollsummespel där aktörerna tydligt identifieras som förlorare eller vinnare och där den enes framgång och den andres motgång alltid kan förklaras av deras olika handlingar. Därför är opinionsundersökningar och andra nyheter om det politiska spelet så mycket intressantare för media än politikens innehåll.

Hög tid för privatiseringsivrarna att släppa naiviteten

Vi var naiva, erkände Bengt Westerberg när han för ett par veckor sedan berättade om den borgerliga regeringens valfrihetsrevolution i början på 90-talet. Med friskolereformen ville den borgerliga regeringen öppna upp för många små aktörer. Men resultatet, konstaterade Westerberg, blev dagens situation där några få stora koncerner dominerar marknaden.

I slutet på 90-talet jobbade jag på Storstockholms Lokaltrafik, SL. Då var det kollektivtrafikens tur att marknadsanpassas. Länstrafikbolagen gjorde sig av med bussar, garage, chaufförer och reparatörer. Genom att istället handla upp trafiken i konkurrens skulle de sänka priserna. Prispressen fungerade som tänkt de första åren, om än till priset av sämre villkor för de anställda och sämre service till resenärerna.

Jag minns hur jag i min roll som redaktör för SL:s personaltidning ena veckan intervjuade chefen för det företag som vunnit upphandlingen av pendeltågstrafiken om vilka förbättringar de tänkte genomföra. För att nästa vecka på min väg till och från jobbet skumpa fram på ersättningsbussar eftersom de anställningsvillkor företaget erbjöd visat sig vara för dåliga för att locka tillräckligt många lokförare.

Men sedan hände något med prispressen. Några få internationella koncerner kom att dominera marknaden och priserna började stiga. Idag har priserna för både trafik och investeringar i Stockholms lokaltrafik rasat i höjden. Mellan 2001 och 2011 nära nog fördubblades kostnaden för att köra kollektivtrafik i Stockholm.

Sedan dess har historien upprepat sig gång på gång. Privatiseringsivrarna är fortfarande lika entusiastiska. Men de som sprungit från apotek till apotek med ett sjukt barn i släptåg i ett hopplöst försök att hämta ut medicin, eller stått och frusit på blåsiga perronger i väntan på försenade tåg, är inte lika entusiastiska.

Precis som jag minns de där skumpiga bussresorna minns andra sina möten med privatiseringens baksidor. Våra minnen har blivit till berättelser som vi delar med oss av vid fikabordet på jobbet eller frustrerat twittrar om när vi fastnat på ett försenat tåg.

Denna gemensamma erfarenhet i form av berättelser fungerade som resonanslåda åt kvällens tal i Almedalen. Ett tal som Jonas Sjöstedt ägnade åt att hamra in budskapet att Vänsterpariet som enda parti vill förbjuda vinster i välfärden.

Med tanke på väljarnas erfarenheter är det inte konstigt att de är skeptiska till vinster i välfärden. Det konstiga är istället den fortsatta privatiseringsivern i de övriga partierna. För ingen politiker vill väl vara i otakt med väljarna. Därför är det hög tid för privatiseringsivrarna att släppa nittiotalets naivitet.

Så kan Jonas Sjöstedt lyfta Vänsterpartiet

Vänsterpartiet gör det mesta rätt just nu. Ändå lyfter partiet inte i opinionen. Hur kan det komma sig? Jag tror att förklaringen är att Vänsterpartiet saknar en berättelse som kan entusiasmera väljarna.

Vänsterpartiet har valt att fokusera på välfärden, en fråga som är viktig för väljarna. Partiets har i sitt motstånd mot vinster i välfärden hittat en position som skiljer ut dem från övriga partier. Och i sin vilja att satsa på välfärden istället för att sänka skatterna går de i takt med väljarnas värderingar. Ändå vill det sig inte riktigt för Vänsterpartiet.

Det stämmer att alla inte håller med Vänsterpartiet om vilka problemen i välfärden är och hur de ska lösas. Och det är sant att andra partier har en fastare förankring i kommun- och landstinspolitiken. Men jag tror inte att förklaringen till Vänsterpartiets problem finns här. Tvärtom tror jag att Vänsterpartiet med sitt motstånd mot vinster i välfärden hittat en potentiell vinnarfråga. Men det krävs mer. För att vinna nya väljare måste partiet knyta motståndet mot vinster i välfärden till en berättelse.

Jonas Sjöstedt behöver i kvällens tal i Almedalen föra ned det principiella motståndet mot vinster i välfärden till en konkret nivå. Han behöver prata mindre om välfärd och mer om vård, skola och omsorg. Han behöver förklara vad vinstförbudet skulle betyda för storleken på förskolans barngrupper och lärartätheten i skolan. Och han måste visa hur alla de som tvingats bli mammor till sina mammor får avlastning genom ett vinstförbud i äldreomsorgen.

En möjlighet för Vänsterpartiet är att knyta förslaget om förbud mot vinster i välfärden till en berättelse om det samhälle partiet vill se. Ett samhälle där allt inte mäts i pengar. Ikväll hoppas jag få höra Jonas Sjöstedt beskriva sin vision om ett samhälle där det inte är pengar utan människors behov som styr.

Vad är det som glittrar på Reinfeldts ringfinger?

Moderaterna är det parti som lyckats bäst med att använda berättelser för att beskriva sig själva, sin motståndare, de utmaningar Sverige står inför och partiets politik för att möta dem. Men även solen har sina fläckar.

Ett område där Moderaterna misslyckats med sitt berättande är försöket att omforma sin skapelseberättelse. Den nya skapelseberättelsen, där Moderaterna gått i täten för införandet av allmän rösträtt, harmonierade med berättelsen om partiets politik som en politik för alla arbetande, men hamnade i konflikt med fakta.

Annars är det slående hur väl de olika moderata berättelserna samverkar. Berättelsen om att det är arbetet som ger livet mening. Berättelsen om hur alla vi som har ett arbete har gemensamma intressen, oavsett om vi är direktörer eller städare. Berättelsen om hur partiets ärkefiende Socialdemokraterna gått från att vara ett parti för arbetare till att bli ett parti för bidragstagare.

Med Fredriks och Filippas separation har dock berättelsen om den typiska arbetande och livspusslande förortsfamiljen Reinfeldt fått sig en törn. Separationen riskerar även att påverka berättelsen om arbetet som meningen med livet. För alla förstår att ett allt för hårt fokus på arbetet riskerar de relationer som de flesta ändå värderar högst i livet.

Det är talande att dagens snackis i Almedalen är spekulationerna om huruvida Fredrik Reinfeldt ska välja att ta av sig vigselringen inför kvällens tal. När jag i förmiddags såg honom bli intervjuad av Sveriges Radio tyckte jag mig i alla fall se något som glittrade på vänstra handens ringfinger. Kanske säger det något om vad Fredrik Reinfeldt själv tycker är viktigast i livet.