Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Kategori: Storytelling

Är detta en sann bild av Kinas demokratirörelse?

Johan NorbergJohan Norberg var en av många som idag högtidlighöll 25-årsdagen av massakern.

Idag är det 25 år sedan den kinesiska diktaturens genomförde massakern på studenterna på Himmelska fridens torg. Därför får vi återigen se det ikoniska nyhetsfotografiet av den ensamme mannen framför stridsvagnarna. En ögonblicksbild som ensam aktiverar en hel berättelse om hur det kinesiska folket ställde sig upp, trotsade diktaturen och krävde demokrati.

Det fanns naturligtvis en massa andra fotografier från studentprotesterna på torget. Bilder som istället för ett öde torg visar de tusentals studenter som under flera veckor tog det i anspråk. Men det är just detta fotografi de flesta i väst förknippar med händelserna. Bilden är en metonymi, det enstaka exemplet som får representera helheten. Den berättelse fotografiet förmedlar är inte osann, men ensamt ger det ändå en snedvriden bild av helheten.

Bilden av den ensamme mannen som trotsar armén finns också i flera olika versioner. Olika fotografer tog bilder ur olika vinklar. Och nyhetsredaktionerna valde att beskära bilden på olika sätt. Ibland ser man en enda stridsvagn. Ibland ser man en enda stridsvagn och ibland en hel rad som stannat upp i väntan på att mannen ska flytta på sig.

Vad som valts bort är minst lika intressant som vad som finns med på bilden. Fotografiet av den ensamme kinesen som trotsar en stridsvagn gynnar, genom sin koncentration på förgrundens individ mot en anonym statsapparat och sitt döljande av bakgrunden och därmed det kulturella sammanhanget, en västlig läsning av bilden där den individuella friheten och västerländsk demokrati är den enda tänkbara lösningen på de utmaningar Kina står inför.

Två bra böcker som tar upp fotot från Himmelska fridens torg och andra ikoniska nyhetsfotografier är Robert Hariman och John Louis Lucaites bok No Caption Needed och David D Perlmutters bok Photojournalism and Foreign Policy. De förklarar varför det spelar roll att just detta foto fått sammanfatta vad som hände på Himmelska fridens torg för 25 år sedan.

Protesterna på Himmelska fridens torg var komplexa. Media i väst skapade en tolkningsram för att göra dem begripliga i en västlig kontext. Att på detta sätt styra tolkningen kallas för framing. Genom urval, redigering och kommentarer fick media det att framstå som om studenterna i Kina ville ha det som i väst. Fotot av den ensamme mannen framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg inordnade kampen för demokrati i Kina i en liberal uppfattning av vad demokrati innebär genom att presentera kampen som en individuell och oorganiserad handling.

Fotografiet av den ensamme mannen som trotsar stridsvagnen är inte bara en del av en berättelse om kinesernas kamp för demokrati, utan också en del av en berättelse som föreskriver hur vi som individer och medborgare bör agera. Det ikoniska fotografiet är ett sätt att reproducera iscensättningar av vad det innebär att vara medborgare. Något som blev extra tydligt i den version av bilden som liberalen Johan Norbergs valde för att illustrera sin tweet idag, eftersom den riktar en uppmaning till oss: ”be this man”.

Kollektiv handling för demokrati beskrivs idag, precis som kommunismen tidigare, som en utopisk dröm med ej önskvärda oavsedda konsekvenser. Att demonstrera mot rasism kan ju gynna Sverigedemokraterna. Det enda ansvarsfulla alternativet är, om vi får tro media, att var och en gör vad hen kan i sitt sammanhang. Liberalismen är det enda alternativet när demokratin förlorat sin legitimitet.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

De borgerliga småpartiernas dilemma

Bakslagen för Moderaterna och Socialdemokraterna i valet till EU-parlamentet har fått många att prata om att småpartierna har goda chanser i höstens val. Men frågan är om detta gäller alla småpartier. Flera omständigheter tyder på att de borgerliga småpartierna kan få svårt att dra nytta av det faktum att S och M trängs i mitten.

Allt fler statsvetare vågar nu konstatera att Alliansen är rökt. I den stund en alliansseger framstår som ouppnåelig ändras i ett slag spelreglerna. Varför ska moderater stödrösta på de borgerliga småpartierna om dessa inte längre är en del av alliansen, utan istället kan bli en del av en regering ledd av Löfven?

Så samtidigt som C, FP och KD kan vinna röster på att de har större möjligheter att profilera sig när S och M trängs i mitten, riskerar de att förlora stödröster på att inte längre uppfattas som en del av en fortsatt alliansregering.

Ett annat problem för de borgerliga småpartierna är att de saknar ledare som kan lyfta dem. Ledarna för de borgerliga småpartierna befinner sig alla på förtroendelistans nedre halva. Det talar för att det istället är MP, V och FI som kommer att dra nytta av krisen för S och M.

Det enda hopp jag kan se för de borgerliga småpartierna är att något av dem lyckas få sin ledare att framstå som en ny Leijonkung. Den som har de bästa förutsättningarna att överraska positivt i valrörelsen tror jag är Annie Lööf. Anledningen är att hon har ett så uselt utgångsläge. Om hon lyckas vända partiets och sin egen nedåtgående trend så kan de bli den typen av berättelse som media älskar. Berättelsen om den redan uträknade som kommer tillbaka i sista stund. Men det är bråttom. Redan i sitt tal i Almedalen behöver Annie Lööf överraska genom att strunta i de vanliga flosklerna och istället tala ur hjärtat.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Fargo visar att en bra film kan bli en bra TV-serie

FARGOAllison Tolman spelar polisen Molly Solverson i TV-serien Fargo.

HBO och Netflix har nyligen släppt varsin TV-serie baserad på en populär nittiotalsfilm. Men resultatet är väldigt olika. HBO:s serie Fargo fungerar utmärkt, medan Netflix-serien From Dusk Till Dawn inte funkar alls. Hur kan resultatet bli så olika? I båda fallen har ju de ursprungliga upphovsmännen varit med när filmen förvandlades till TV-serie.

En förklaring kan vara att även om både Robert Rodriguez och Robert Kurtzman är inblandade i den nya versionen av From Dusk Till Dawn, så saknas Quentin Tarantino. Att filmen hade nerv medan TV-serien släpar sig fram säger nog en del om vilken viktig roll Tarantino spelade för filmversionen.

En annan möjlig förklaring är att Fargo är full av fantastiska skådespelarinsatser av namn som Billy Bob Thornton, Allison Tolman och Martin Freeman. I From Dusk Till Dawn står Don Johnson från Miami Vice för den enda positiva överraskningen.

Jag tror dock att den viktigaste skillnaden ligger i hur TV-serierna förhåller sig till filmerna. From Dusk Till Dawn behåller filmens handling men bygger ut den. Fargo behåller känslan från filmen, men ändrar både i handlingen och karaktärerna. Konsekvensen är att medan Fargo överraskar, så händer det nästan ingenting i From Dusk Till Dawn som förvånar den som sett filmen.

From Dusk Till Dawn lyckas inte heller utnyttja de möjligheter som TV-serie-formatet ger att fördjupa karaktärerna. Konsekvensen blir att jag som tittare faktiskt inte bryr mig om ifall de lever eller dör. Samtidigt är mitt engagemang för karaktärerna i Fargo så starkt att det är jobbigt att behöva vänta en vecka mellan varje avsnitt.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Vi kan inte fly från vår egen historia

Våra liv är inte förutbestämda, men vi kan aldrig förändras. Det hävdar den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty. I det förflutna finner vi alltid förklaringen till vad vi blivit. Frihet kan vi bara nå genom att överskrida vårt ursprung men ändå inte svika det.

Det betyder att vi kan välja hur vi vill förhålla oss till vårt ursprung. Vi kan välja att konfrontera vår barndoms trauman eller försöka undfly dem, men vi kan aldrig undkomma att påverkas av dem.

Jag menar att det gäller även för de berättelser vi skapar för att beskriva var vi kommer ifrån, var vi befinner oss idag och vart vi är på väg. Att vi aldrig kan fly från vår egen historia gäller både för de berättelser vi berättar om oss själva som individer och de berättelser vi använder för att beskriva de grupper vi tillhör.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Reinfeldt bannar sina otacksamma undersåtar


Socialdemokraterna och Moderaterna har lanserat sina reklamfilmer inför valet till EU-parlamentet. Moderaternas valfilm påminner om partiets filmer inför valet 2010. Då som nu ger filmerna en positiv bild av Sverige och anknyter till arbetslinjen. Gemensamt är också att filmerna beskriver arbete som något som ger oss självkänsla och stolthet.


Socialdemokraternas valfilm har en färgskala som påminner om de valfilmer Roy Andersson gjorde för partiet på 80-talet. Filmen lyfter fram problemet att migranter utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden.

Det som skiljer Moderaternas film från de övriga filmerna inför valet till EU-parlamentet är att den ger en positiv bild av EU. Socialdemokraternas film är en av flera som pekar på problemen med EU. Filmen ger dessutom en negativ bild av arbetslivet. En annan skillnad är att Socialdemokraternas film handlar om de andra medan Moderaternas handlar om ett vi. Socialdemokraterna uppmanar dig att rösta på S för att hjälpa någon annan. Moderaterna säger att du ska rösta på M för din egen skull.

Att Socialdemokraterna uppmanar väljarna att rösta på dem för någon annans skull är anmärkningsvärt av två skäl. Dels för att deras senaste eftervalsanalys visade att det inte fungerar med budskap som uppmanar de som själva har det bra att vara solidariska med de som har det sämre. Och dels för att frågan om arbetsvillkor för migranter går att formulera som att alla tjänar på att svenska villkor råder på svensk arbetsmarknad.

Moderaternas film är mer positiv än Socialdemokraternas, men inte odelat positiv. Det är något lite gnälligt och anklagande i det budskap Reinfeldt förmedlar. Det låter som om statsministern bannar sina undersåtar för att de inte har vett att vara tacksamma över allt det goda han och EU gett dem. Risken är därmed att Moderaterna framstår som ett parti som efter åtta år vid makten tröttnat på väljarnas otacksamhet.

Knappt hade Moderaterna lanserat sin valfilm förrän Alliansfritt la upp en redigerad version av den. Den är inte riktigt lika positiv som originalet. Detta att motståndarna går till motattack med satiren som vapen är något alla som utformar kampanjmaterial inför val numera får räkna med.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

S borde härma 70-talets M, inte dagens

Jeander skruvstad paintPå 70-talet framställde högern socialdemokraterna som ett hot mot det svenska.

Katrine Kielos skriver i sin söndagskrönika i Aftonbladet om hur Moderaterna gynnas av att det politiska samtalet begränsas till vem som är bäst på att ta ansvar för ekonomin. Och Daniel Suhonen skriver i Sydsvenskan om hur oppositionen är rädda att bekänna färg. Reinfeldt och Borg har lyckats få diskussionen att handla om vem som är bäst på att förvalta dagens system. Socialdemokraterna har inte förmått utmana detta upplägg, utan ägnar sig istället åt att försvara sig mot anklagelserna om att deras förslag inte är finansierade.

På många sätt liknar detta politiska klimat 1970-talet. Då var det Socialdemokraterna som dominerade scenen och satte villkoren för den politiska debatten. Under flera decennier hade Socialdemokraterna lyckats få det politiska samtalet att handla om hur välfärdssamhället skulle byggas vidare. Men i mitten av 70-talet lyckades Moderaterna ta initiativet genom att vägra acceptera de regler för debatten som Socialdemokraterna hade satt upp.

Vad Moderaterna gjorde var att ifrågasätta ramarna för samtalet. De hävdade att det socialdemokratiska projektet spårat ur. Att en allt starkare stat hotade både individens frihet och det genuint svenska. Och Moderaterna byggde denna nya politiska berättelse genom att utgå från stämningar i samhället om att Socialdemokraterna blivit maktfullkomliga och låna element från andra samtida kritiska rörelser. De lånade in alternativrörelsens kritik mot flyttlasspolitiken. Och de lånade vänsterns kritik mot byråkratiseringen inom arbetarrörelsen.

På samma sätt skulle Socialdemokraterna idag kunna spela på stämningar om att välfärden inte längre går att lita på och låna in vänsterns kritik mot ökad girighet och feministernas kritik mot diskriminering för att bygga en egen berättelse om att en mer jämlik värld är möjlig. Precis som M på 70-talet framställde S som ett hot mot det genuint svenska, skulle S idag kunna beskriva M:s skattesänkningar och privatiseringar som ett hot mot vår svenska välfärd.

Jag tror att Katrine Kielos har helt rätt när hon säger att Socialdemokraterna nu behöver våga utmana de regler Moderaterna satt upp och hävda att en politik för ökad jämlikhet är möjlig. Varför skulle inte det Moderaterna lyckades med på 70-talet vara möjligt för Socialdemokraterna idag?

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Rödgröna samarbetet liknade Game of thrones

Aron Etzlers skildrar i sin bok Reinfeldteffekten spelet inför det rödgröna valsamarbetet 2010 som om det var en scen ur Game of thrones. Det är en spännande skildring av hur det politiska spelet, precis som spelet om järntronen, handlar om förmågan att förutse de andra spelarnas nästa drag och spela sina kort rätt.

När det rödgröna samarbetet bildades inför valet 2010 var det, om man får tro Aron Etzlers källor, Vänsterpartiets dåvarande informationschef Jenny Lindahl Persson som såg till att Lars Ohly gjorde det bästa av de kort han hade på hand. Samtidigt misslyckades Socialdemokraternas stabschef Stefan Stern med sitt uppdrag. Därför hade Mona Sahlin inte koll på de andra aktörernas planer i maktspelet. Enligt Etzler blev Mona Sahlin förvånad dels över att Vänsterpartiet sa sig vilja vara med i det rödgröna samarbetet, även när hon förklarat att de inte var välkomna, och dels över att partivänstern och LO inte godtog att hon lämnade Vänsterpartiet utanför:

”Vänsterpartiet hade aldrig förut sagt ja när man slängt igen dörren i deras ansikte. Den socialdemokratiska vänstern hade aldrig tidigare försökt rädda dem. Däri låg det historiskt nya.”

Även i diskussionen inför årets val har Vänsterpartiet visat att de förstår sig på det politiska spelet. Inte minst gäller det diskussionen om vem som ska samarbeta med vem efter valet. Jonas Sjöstedt har gång på gång förklarat att en röst på Vänsterpartiet är den enda garantin för att inte rösta in ett borgerligt parti i regeringen.

Men de riktigt intressanta turerna kring vem som ska samarbeta med vem lär komma först efter valet. Då kan vi åter få se ett rackarspel värdigt Game of thrones. En situation där varken alliansen eller de rödgröna får egen majoritet öppnar två möjliga vägar. Antingen låter Reinfeldt eller Löfven sin huvudmotståndare regera i minoritet. Eller så lyckas någon av dem locka över ett eller flera partier från motståndarsidan till sitt regeringsalternativ och på så sätt skapa en egen majoritet.

Problemet med att delta i en blocköverskridande regering är att de som lämnar sitt block får tampas med besvikna väljare. Ett sätt att minska detta missnöje kan vara att först skapa en utdragen situation av politisk osäkerhet. Ett läge där ingen ser ut att kunna få ihop en majoritetsregering kan skapa ekonomisk osäkerhet. Då, när Sverige verkar vara hotat, sjunker plötsligt priset för att lämna sitt block för en blocköverskridande regering. Då kan Gustav Fridolin, Annie Lööf, Jan Björklund eller Åsa Romson istället för att framstå som förrädare som överger sitt block, axla rollen som Sveriges frälsare.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Nej SD, bävern är ingen bra symbol för det svenska


SD och Centern har lanserat sina valfilmer inför valet till Europaparlamentet. Båda partierna satsar på att beskriva Bryssel som ett hot mot det svenska. I Centerns film är det kärnfamiljen i den röda stugan som hotas. I SD:s filmer är det Gotland, bävrarna och Globen som hotas.

Den röda stugan är en så klassisk symbol för det svenska att det är konstigt att inte även SD använder sig av den. Globen är knappast förknippad med det svenska folkhem vars främsta försvarare SD vill framställa sig som. Snarare är Globen en symbol för Stockholm och modernitet, två saker som SD brukar använda som partiets motsatser när de ska definiera sig själva. Resultatet av SD:s val av symboler riskerar att bli att valfilmerna inte väcker de avsedda känslorna hos publiken.

Centerns film har också den fördelen att den anspelar på en verklig EU-bestämmelse om hur många träd en beteshage får innehålla. Ett möjligt problem är dock att denna berättelse kan aktivera väljarnas missnöje över att så mycket av EU:s budget går till jordbruksstöd. Ett missnöje som kan vändas mot det parti som uppfattas företräda bönderna. Då kan barnfamiljen vars betesmarker byråkraterna inspekterar plötsligt bli giriga bönder som vill att EU ska betala ut sina frikostiga bidrag utan att ställa några krav.


Men på det hela taget framstår ändå Centerns valfilm som mycket tydligare än Sverigedemokraternas. Det stora problemet med SD:s val av symboler och bildspråk är att de riskerar att väcka helt fel associationer. De ondsinta EU-byråkraterna är skalliga kostymklädda män och ser därmed ut som typiska sverigedemokrater. Inte så konstigt kanske eftersom skådespelarna är just sverigedemokrater. Bävern väcker, särskilt när den kallas beaver, sexuella associationer. Med tanke på att många förknippar SD med män och hat är det en mindre lyckad idé att ha med en scen där en man som ser ut som en typisk SD:are klappar en uppstoppad bäver och säger: ”Let’s kill them all.”.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Ditt seminarie berättar något om dig som arrangör

bild (6)Kristina Ljungros, Birgitta Ohlsson och Mikael Gustafsson talar sexualpolitik.

Idag var jag på ett panelsamtal och slogs av hur mycket sådana arrangemang berättar om arrangören. I det här fallet var det RFSU som bjudit in EU-ministern Birgitta Ohlsson (fp) och EU-parlamentarikern Mikael Gustafsson (v) för att diskutera hur den europeiska sexualpolitiken mår.

De båda inbjudna var överens om att högerkrafter som vill begränsa rätten till abort är på offensiven. De var också överens om att de som vill försvara rätten till abort nu behöver bli minst lika strategiskt skickliga som abortmotståndarna. En diskussion med två deltagare som är överens kan låta trist. Men det blev ett givande samtal om de strategival aborträttens försvarare nu står inför. Dessutom är vi många som såhär i valtider tröttnat på debatter där deltagarna talar i mun på varandra och använder mer av sin tid till att pådyvla motståndaren åsikter än till att tala om vad de själva vill.

Att RFSU väljer att arrangera ett seminarie som är mer av ett samtal än en debatt berättar dels att de har koll på vad publiken vill ha och dels att de är en organisation som föredrar samtal framför pajkastning.

Birgitta Ohlsson och Mikael Gustafsson var som sagt överens både om hur läget ser ut och om vad som ska göras. Inte nog med det. Även RFSU:s ordförande Kristina Ljungros som modererade samtalet delade deras syn på aborträtten. Denna samsyn är också talande för vem arrangören är. Den berättar ju att RFSU inte är en organisation med extrema åsikter om aborträtten, utan har samma ståndpunkt som flertalet svenska riksdagspartier.

Allt kommunicerar, fick jag lära mig när jag läste marknadskommunikationslinjen på IHR. Allt vi gör berättar något om vilka vi är. Organisationer som är medvetna om detta kan därför utforma sina seminarier så att de ger just den bild av organisationen som de vill förmedla.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Att hitta svenska jordgubbar i Guatemala

Arash

Jordgubbar är gott. Alldeles särskilt goda var de jag åt en gång i Guatemala. Antagligen för att jag blev så överraskad över att hitta jordgubbar där. Jag hade dittills uppfattat jordgubbar som något typiskt svenskt. Det var inte något jag väntade mig finna i Centralamerika.

På samma sätt tror jag att vi alltför lätt antar att andra saker är typiskt svenska. Ett exempel är folkrörelsetraditionen. Jag har läst hur många berättelser som helst om svenska eldsjälar som välkomnar flyktingar till Sverige eller borrar brunnar i Afrika. Berättelser som skapar bilden av att folkrörelseengagemang är något typiskt svenskt som vi kan lära ut till de andra.

Därför blir jag glad när Röda Korsets tidning Henry i sitt senaste nummer bryter mot normen. I tidningen berättar Arash Karimzadeh, frivillig i Röda Korsets Ungdomsförbund, om hur han ärvt engagemanget från sin mamma som hjälpte till med läxhjälp i en kvinnoförening i Iran innan hon flydde till Sverige.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.