Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Tag: Almedalen

De borgerliga småpartiernas dilemma

Bakslagen för Moderaterna och Socialdemokraterna i valet till EU-parlamentet har fått många att prata om att småpartierna har goda chanser i höstens val. Men frågan är om detta gäller alla småpartier. Flera omständigheter tyder på att de borgerliga småpartierna kan få svårt att dra nytta av det faktum att S och M trängs i mitten.

Allt fler statsvetare vågar nu konstatera att Alliansen är rökt. I den stund en alliansseger framstår som ouppnåelig ändras i ett slag spelreglerna. Varför ska moderater stödrösta på de borgerliga småpartierna om dessa inte längre är en del av alliansen, utan istället kan bli en del av en regering ledd av Löfven?

Så samtidigt som C, FP och KD kan vinna röster på att de har större möjligheter att profilera sig när S och M trängs i mitten, riskerar de att förlora stödröster på att inte längre uppfattas som en del av en fortsatt alliansregering.

Ett annat problem för de borgerliga småpartierna är att de saknar ledare som kan lyfta dem. Ledarna för de borgerliga småpartierna befinner sig alla på förtroendelistans nedre halva. Det talar för att det istället är MP, V och FI som kommer att dra nytta av krisen för S och M.

Det enda hopp jag kan se för de borgerliga småpartierna är att något av dem lyckas få sin ledare att framstå som en ny Leijonkung. Den som har de bästa förutsättningarna att överraska positivt i valrörelsen tror jag är Annie Lööf. Anledningen är att hon har ett så uselt utgångsläge. Om hon lyckas vända partiets och sin egen nedåtgående trend så kan de bli den typen av berättelse som media älskar. Berättelsen om den redan uträknade som kommer tillbaka i sista stund. Men det är bråttom. Redan i sitt tal i Almedalen behöver Annie Lööf överraska genom att strunta i de vanliga flosklerna och istället tala ur hjärtat.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Årets överraskningar i Almedalen

 Beskedet som tände gnistan hos Stig-Björn Ljunggren.

  • Iskan som döljer sig under Stig-Björn Ljunggrens jovialiska yta.
  • Sverigedemokraternaas ironiska självdistans. För hur ska man annars tolka parollen ”Ingen ska lämnas utanför”?
  • Att Annie Lööf talade om sitt djupa engagemang i internationella frågor. Oväntat för oss som minns hennes fadäs i lördagsintervjun om vapenförsäljning till Kina.
  • Striden om att få använda ordet modern om sitt parti och dess politik. Finns det något mer mossigt än just ordet modern? Ja det skulle väl vara begreppet 2.0 som Annie Lööf använde om Alliansens omstart.
  • Att Fredrik Reinfeldt betraktar försäkringar som A-kassan och sjukförsäkringen som bidrag visste vi. Men i sitt tal gick han längre än så och döpte om OB-tillägg till OB-bidrag.
  • Vänsterpartiets jumboplats, tillsammans med M, i Crossing Borders mätning av jämställdheten i partiernas twittrande.

Alliansens attacker på S vänder tillbaka likt en bumerang

När Annie Lööf igår talade i Almedalen ägnade hon lika mycket kraft åt att beskriva Stefan Löfven som hon använde för att berätta vem hon själv är. Men den som hade velat veta mer om hur Annie ser på sig själv och sitt eget parti kan finna tröst i att det vi berättar om våra motståndare säger minst lika mycket om oss själva. Det går nämligen inte att berätta om någon annan utan att samtidigt avslöja en hel massa om hur man ser på sig själv.

När Centerns partiledare beskrev Socialdemokraterna gav hon oss samtidigt sin bild av det egna partiet. När hon tillskriver sin motståndare en negativ egenskap får vi samtidigt reda på dels att hon uppfattar den motsatta egenskapen som positiv och dels att hon anser att det egna partiet besitter denna.

Detta fungerar förstås även åt andra hållet. Socialdemokraternas kritik mot deras motståndare säger också något om dem själva. Det visade reaktionerna på Marita Ulvskogs tweet om Annie Lööf.

När Annie Lööf igår hävdade att Socialdemokraterna inte hör och ser Sveriges många arbetslösa, hävdade hon samtidigt underförstått att det är viktigt att lyssna på dem som lever i utanförskap och att Centern gör just det.

Socialdemokraterna var under nästan ett sekel den dominerande politiska kraften i Sverige. Det har fått  till följd att andra politiska krafter definierar sig i motsättning till partiet. Genom att beskriva Socialdemokraterna, deras politik och det samhälle de byggt upp ger de samtidigt en bild av sig själva, sin politik och det samhälle de själva ville se. I sin politiska kommunikation använde de berättelser där det egna partiet eller den egna rörelsen spelade rollen som hjälte, medan Socialdemokratin tilldelades rollen som bov.

Problemet är bara att alliansregeringen nu regerat i sex år. Väljarna ser regeringen som ansvarig för tillståndet i landet, även om regeringen inte gör det. När Centerpartiet kritiserar den höga arbetslösheten, så som de gjorde i sin reklamfilm i förra valet, blir det därför en kritik mot den egna regeringen. Men alliansens kritik av Socialdemokraterna säger också något om dem själva. Nämligen att de inte ser sitt eget ansvar för tillståndet i landet.

Unikt foto från Almedalen

En sällan skådad syn i Almedalen.

Det är många män i panelerna i Almedalen. Så många att @emmarung uppmanar alla att mäta andelen kvinnor och tagga den med #CherchezLaFemme för att uppmärksamma problemet. Därför blev jag rejält förvånad igår när jag såg den hundraprocentigt kvinnliga panelen på Global bar. Förvåningen avtog först när jag insåg att rubriken var ”Moderaternas nickedockor? Övriga allianspartier om biståndspolitiken”.

För det får man ju förstå att manliga politiker, som kan välja och vraka bland inbjudningarna, inte gärna tackar ja till att sitta i en panel där de tituleras nickedockor. Tur då för arrangörerna att det finns kapabla kvinnor som Kerstin Lundgren, Ledamot i Utrikesutskottet, C, Bonnie Bernström, Ordförande Liberala Kvinnor, FP och Désirée Pethrus, KD:s utrikespolitiske talesperson, KD.

Det är upp till dig om du vill delta i samtalet i Almedalen

Det är många som älskar att hata Almedalen. Jag är inte en av dem. Tvärtom tycker jag att Almedalen är ett exempel på det goda samtalet. De samtal jag under veckan här i Visby lyssnat på och deltagit i utmärks av en vilja att finna en gemensam utgångspunkt. I samtalen söker vi det som förenar istället för det som skiljer oss åt.

Vi pratade om detta på ett seminarium i morse med Almedalsretorikerna. Om hur varje försök att övertyga måste börja med att hitta något som man är överens om. Och om hur en debatt inte handlar om att överbevisa motståndaren, utan om att vinna publikens sympati.

Kritikerna ser Almedalen som en plats för innehållslösa jippon och spekulationer om det politiska spelet. En plats där bara de som har pengar äger tillträde och endast de som har riktigt mycket pengar lyckas göra sig hörda. Jag önskar att de följde Martin Mobergs bloggande. Då skulle de uptäcka att Almedalen är en plats för politisk idéutveckling och att det är fullt möjligt att inte bara följa debatten på distans utan även delta i den.

Visst är Almedalen en mötesplats för makteliten. Och visst är den belevade samtalstonen delvis ett resultat av elitens medelklassmanér. Men den är också ett vackert uttryck för den svenska samförståndsandan. Almedalen är en plats där engagerade människor möts för att med hjälp av samtal tackla gemensamma utmaningar.

Björklund tilltalar inte dig – för han talar inte till dig

Det är inte lätt att vara småparti i Alliansen. Alla tappar de väljare till Moderaterna. Både Centern och Kristdemokraterna befinner sig farligt nära fyraprocentspärren. Riktigt så illa är inte läget för Folkpartiet. En viktig förklaring till denna skillnad är att väljarna uppfattar Folkpartiet som tydligare än de andra borgerliga småpartierna.

Vi som är passionerat intresserade av politik överskattar lätt hur mycket andra vet om partierna. Vi som läser och skriver bloggar om politik behöver påminna oss om att vi utgör en liten minoritet i samhället och att majoriteten har en helt annan bild av det politiska landskapet. Faktum är att en hel del väljare inte kan nämna fler än ett par partier. Och väldigt många vet inte vem som är partiledare för Centern eller vad som är Kristdemokraternas viktigaste fråga. Därför är det en stor fördel att vara tydlig.

Riktigt tydlig kan man bara bli genom att tjata. Det är just vad Jan Björklund gjort genom om att år efter år mala på om vikten av ordning och reda i skolan. Belackarna kan häckla de vinande pekpinnarna, men faktum är att Björklunds tjat fungerar.

Så när vi som älskar politik ikväll lyssnar till Björklunds tal i Almedalen bör vi tänka på att han faktiskt inte talar till oss i första hand. Vi må vara den publik som är på plats i parken eller framför TV:s direktsändning. Men dem Björklund riktar sig till i första hand är de som genom media tar del av ett kort referat av talet. När vi uppfattar Björklund som tjatig kommer hans egentliga publik uppleva honom som tydlig.

Hög tid för privatiseringsivrarna att släppa naiviteten

Vi var naiva, erkände Bengt Westerberg när han för ett par veckor sedan berättade om den borgerliga regeringens valfrihetsrevolution i början på 90-talet. Med friskolereformen ville den borgerliga regeringen öppna upp för många små aktörer. Men resultatet, konstaterade Westerberg, blev dagens situation där några få stora koncerner dominerar marknaden.

I slutet på 90-talet jobbade jag på Storstockholms Lokaltrafik, SL. Då var det kollektivtrafikens tur att marknadsanpassas. Länstrafikbolagen gjorde sig av med bussar, garage, chaufförer och reparatörer. Genom att istället handla upp trafiken i konkurrens skulle de sänka priserna. Prispressen fungerade som tänkt de första åren, om än till priset av sämre villkor för de anställda och sämre service till resenärerna.

Jag minns hur jag i min roll som redaktör för SL:s personaltidning ena veckan intervjuade chefen för det företag som vunnit upphandlingen av pendeltågstrafiken om vilka förbättringar de tänkte genomföra. För att nästa vecka på min väg till och från jobbet skumpa fram på ersättningsbussar eftersom de anställningsvillkor företaget erbjöd visat sig vara för dåliga för att locka tillräckligt många lokförare.

Men sedan hände något med prispressen. Några få internationella koncerner kom att dominera marknaden och priserna började stiga. Idag har priserna för både trafik och investeringar i Stockholms lokaltrafik rasat i höjden. Mellan 2001 och 2011 nära nog fördubblades kostnaden för att köra kollektivtrafik i Stockholm.

Sedan dess har historien upprepat sig gång på gång. Privatiseringsivrarna är fortfarande lika entusiastiska. Men de som sprungit från apotek till apotek med ett sjukt barn i släptåg i ett hopplöst försök att hämta ut medicin, eller stått och frusit på blåsiga perronger i väntan på försenade tåg, är inte lika entusiastiska.

Precis som jag minns de där skumpiga bussresorna minns andra sina möten med privatiseringens baksidor. Våra minnen har blivit till berättelser som vi delar med oss av vid fikabordet på jobbet eller frustrerat twittrar om när vi fastnat på ett försenat tåg.

Denna gemensamma erfarenhet i form av berättelser fungerade som resonanslåda åt kvällens tal i Almedalen. Ett tal som Jonas Sjöstedt ägnade åt att hamra in budskapet att Vänsterpariet som enda parti vill förbjuda vinster i välfärden.

Med tanke på väljarnas erfarenheter är det inte konstigt att de är skeptiska till vinster i välfärden. Det konstiga är istället den fortsatta privatiseringsivern i de övriga partierna. För ingen politiker vill väl vara i otakt med väljarna. Därför är det hög tid för privatiseringsivrarna att släppa nittiotalets naivitet.

Så kan Jonas Sjöstedt lyfta Vänsterpartiet

Vänsterpartiet gör det mesta rätt just nu. Ändå lyfter partiet inte i opinionen. Hur kan det komma sig? Jag tror att förklaringen är att Vänsterpartiet saknar en berättelse som kan entusiasmera väljarna.

Vänsterpartiet har valt att fokusera på välfärden, en fråga som är viktig för väljarna. Partiets har i sitt motstånd mot vinster i välfärden hittat en position som skiljer ut dem från övriga partier. Och i sin vilja att satsa på välfärden istället för att sänka skatterna går de i takt med väljarnas värderingar. Ändå vill det sig inte riktigt för Vänsterpartiet.

Det stämmer att alla inte håller med Vänsterpartiet om vilka problemen i välfärden är och hur de ska lösas. Och det är sant att andra partier har en fastare förankring i kommun- och landstinspolitiken. Men jag tror inte att förklaringen till Vänsterpartiets problem finns här. Tvärtom tror jag att Vänsterpartiet med sitt motstånd mot vinster i välfärden hittat en potentiell vinnarfråga. Men det krävs mer. För att vinna nya väljare måste partiet knyta motståndet mot vinster i välfärden till en berättelse.

Jonas Sjöstedt behöver i kvällens tal i Almedalen föra ned det principiella motståndet mot vinster i välfärden till en konkret nivå. Han behöver prata mindre om välfärd och mer om vård, skola och omsorg. Han behöver förklara vad vinstförbudet skulle betyda för storleken på förskolans barngrupper och lärartätheten i skolan. Och han måste visa hur alla de som tvingats bli mammor till sina mammor får avlastning genom ett vinstförbud i äldreomsorgen.

En möjlighet för Vänsterpartiet är att knyta förslaget om förbud mot vinster i välfärden till en berättelse om det samhälle partiet vill se. Ett samhälle där allt inte mäts i pengar. Ikväll hoppas jag få höra Jonas Sjöstedt beskriva sin vision om ett samhälle där det inte är pengar utan människors behov som styr.

Kortsiktighet i biståndet kostar liv

Aïssa Seybo bedriver långsiktigt bistånd i Niger. Foto: Mari A. Mørtvedt, Röda Korset

Patrick Fox är en av mina många duktiga kollegor på Röda Korset som just nu befinner sig i Almedalen. På ett seminarium i förmiddags förklarade Patrick att vi har kunskapen om hur vi borde hantera den knappa resursen färskvatten för att få den att räcka till att föda hela jordens befolkning. Med rätt förebyggande insatser skulle vi få färre översvämningar av den typ som nu drabbar Indien, färre barn som dör av diarré och färre som tvingas gå till sängs hungriga.

Problemet är att vi på grund av ett alltför kortsiktigt perspektiv inom biståndspolitiken inte tillämpar kunskapen. Istället för att satsa på långsiktiga insatser som kan stärka utsatta befolkningars förmåga att klara en torka, gör vi brandkårsutryckningar när hungern hotar att övergå i svält. Därför tvingades Patrick konstatera att 90 barn skulle hinna dö i vattenrelaterade sjukdomar under de femton minuter det tog för honom att berätta hur vi skulle kunna ha räddat deras liv.

Vid en paneldiskussion efter Patricks inledning gick socialdemokraten Peter Weiderud, ordförande för socialdemokrater för tro och solidaritet,  till hårt angrepp på den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson. Han menade att biståndsministerns kamerala inställning till biståndet gör att Sverige inte längre har den långsiktiga inriktning på utvecklingsarbete som krävs för att utrota fattigdomen.

Debatten om biståndsministerns fokus på mätbara resultat kommer upp på snart sagt varje seminarium om bistånd. Men jag har aldrig tidigare hört hennes motståndare leverera ett lika tungt exempel på kortsiktighetens kostnader. Peter Weiderud berättade att Sverige under apartheidtiden gav regimens motståndare rättshjälp. På så sätt kunde de klara sig undan dödsstraff. Utan detta långsiktiga bistånd hade villkoren för att bygga upp ett nytt demokratiskt Sydafrika sett helt annorlunda ut.

Fredrik Reinfeldts visar sina motståndare ingen nåd

I krig och kärlek är allt tillåtet. Samma totala avsaknad av regler råder inom politik och pr. I striden om uppmärksamhet under Almedalsveckan visar kombattanterna varandra ingen hänsyn. I stridens hetta avslöjar politikerna sin verkliga karaktär. Då visar det sig att Fredrik Reinfeldt bara har utseendet gemensamt med Alfons pappa.

Den fräckaste kupp ett parti eller block kan lyckas med är att sno åt sig uppmärksamheten på motståndarnas dag. Det är vad Moderaterna idag gör när de lyckas få in en debattartikel i DN på Miljöpartiets dag. Och det är vad Alliansen försöker göra imorgon genom att utropa Vänsterpartiets dag till Alliansens dag.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.