Alliansens attacker på S vänder tillbaka likt en bumerang

När Annie Lööf igår talade i Almedalen ägnade hon lika mycket kraft åt att beskriva Stefan Löfven som hon använde för att berätta vem hon själv är. Men den som hade velat veta mer om hur Annie ser på sig själv och sitt eget parti kan finna tröst i att det vi berättar om våra motståndare säger minst lika mycket om oss själva. Det går nämligen inte att berätta om någon annan utan att samtidigt avslöja en hel massa om hur man ser på sig själv.

När Centerns partiledare beskrev Socialdemokraterna gav hon oss samtidigt sin bild av det egna partiet. När hon tillskriver sin motståndare en negativ egenskap får vi samtidigt reda på dels att hon uppfattar den motsatta egenskapen som positiv och dels att hon anser att det egna partiet besitter denna.

Detta fungerar förstås även åt andra hållet. Socialdemokraternas kritik mot deras motståndare säger också något om dem själva. Det visade reaktionerna på Marita Ulvskogs tweet om Annie Lööf.

När Annie Lööf igår hävdade att Socialdemokraterna inte hör och ser Sveriges många arbetslösa, hävdade hon samtidigt underförstått att det är viktigt att lyssna på dem som lever i utanförskap och att Centern gör just det.

Socialdemokraterna var under nästan ett sekel den dominerande politiska kraften i Sverige. Det har fått  till följd att andra politiska krafter definierar sig i motsättning till partiet. Genom att beskriva Socialdemokraterna, deras politik och det samhälle de byggt upp ger de samtidigt en bild av sig själva, sin politik och det samhälle de själva ville se. I sin politiska kommunikation använde de berättelser där det egna partiet eller den egna rörelsen spelade rollen som hjälte, medan Socialdemokratin tilldelades rollen som bov.

Problemet är bara att alliansregeringen nu regerat i sex år. Väljarna ser regeringen som ansvarig för tillståndet i landet, även om regeringen inte gör det. När Centerpartiet kritiserar den höga arbetslösheten, så som de gjorde i sin reklamfilm i förra valet, blir det därför en kritik mot den egna regeringen. Men alliansens kritik av Socialdemokraterna säger också något om dem själva. Nämligen att de inte ser sitt eget ansvar för tillståndet i landet.

Vad är det som glittrar på Reinfeldts ringfinger?

Moderaterna är det parti som lyckats bäst med att använda berättelser för att beskriva sig själva, sin motståndare, de utmaningar Sverige står inför och partiets politik för att möta dem. Men även solen har sina fläckar.

Ett område där Moderaterna misslyckats med sitt berättande är försöket att omforma sin skapelseberättelse. Den nya skapelseberättelsen, där Moderaterna gått i täten för införandet av allmän rösträtt, harmonierade med berättelsen om partiets politik som en politik för alla arbetande, men hamnade i konflikt med fakta.

Annars är det slående hur väl de olika moderata berättelserna samverkar. Berättelsen om att det är arbetet som ger livet mening. Berättelsen om hur alla vi som har ett arbete har gemensamma intressen, oavsett om vi är direktörer eller städare. Berättelsen om hur partiets ärkefiende Socialdemokraterna gått från att vara ett parti för arbetare till att bli ett parti för bidragstagare.

Med Fredriks och Filippas separation har dock berättelsen om den typiska arbetande och livspusslande förortsfamiljen Reinfeldt fått sig en törn. Separationen riskerar även att påverka berättelsen om arbetet som meningen med livet. För alla förstår att ett allt för hårt fokus på arbetet riskerar de relationer som de flesta ändå värderar högst i livet.

Det är talande att dagens snackis i Almedalen är spekulationerna om huruvida Fredrik Reinfeldt ska välja att ta av sig vigselringen inför kvällens tal. När jag i förmiddags såg honom bli intervjuad av Sveriges Radio tyckte jag mig i alla fall se något som glittrade på vänstra handens ringfinger. Kanske säger det något om vad Fredrik Reinfeldt själv tycker är viktigast i livet.

Reinfeldt på väg upprepa Juholts misstag

För inte så länge sedan klagade många socialdemokrater på hur media behandlade partiet. Kritiken gick ut på att media hårdgranskade Sahlin och Juholt medan Reinfeldt slapp undan. I takt med att Socialdemokraternas opinionssiffror stigit har dock klagomålen tystnat. Istället börjar nu Reinfeldt klaga på att media är för hårda mot Moderaterna.

När debattörer anklagar media för partiskhet brukar de föra fram två olika förklaringsmodeller. Vänstertyckare, som hävdar att media missgynnar Socialdemokraterna, påpekar att många medier har ägare som politiskt står alliansen nära. Och högerdebattörer, som menar att media missgynnar Moderaterna, pekar på att journalister står längre till vänster än väljarna.

Inget av dessa förhållanden kan dock förklara den förändring som skett det senaste halvåret. För så snabba och stora förändringar har knappast skett i ägarbilden eller i journalisternas politiska sympatier. Förklaringen till att media tidigare granskade S och nu istället synar M får man söka på annat håll.

Förklaringen ligger i att media jagar en berättelse. Medias bevakning av de politiska partierna följer samma regler som fiktionen. För att berättelsen om politikerna och deras partier ska bli intressant måste den innehålla kontraster. Därför beskriver media nu Fredrik Reinfeldt som en skugga av sitt forna jag och Stefan Löfven som Socialdemokraternas räddare i nöden.

Mediedramaturgin anknyter till arketypiska berättelser som vi lyssnare, läsare och tittare är bekanta med. Vi älskar berättelsen om hur högmod går före fall lika mycket som berättelsen om den uträknade kämpen som reser sig upp i sista sekunden. De politiska journalisterna ger oss vad vi vill ha. Svårare än så är det inte.

Därför borde Fredrik Reinfeldt och alla andra lägga ned gnället om att media borde granska motståndaren hårdare istället för att syna det egna partiet. Om inte annat borde Reinfeldt sluta med detta för att han annars riskerar att börja låta som en lika verklighetsfrånvänd konspirationsteoretiker som Håkan Juholt.

Ytterligare en anledning att sluta gnälla är tanken på den journalistik vi skulle få om media slutade upp med att granska kritiskt och istället ägnade sig åt okritiska hyllningar. En försmak ges i reklambilagan Mediaplanet som följer med dagstidningarna. Det senaste numret har temat samhällssäkerhet och porträtterar vår nya försvarsminister Karin Enström. Så här avslutar Ola Hansson sin text, där han istället för att ställa kritiska frågor skriver om vilken fantastisk kvinna ministern är och vilken tur de har med vädret när de träffades för en fika:

”Det blev ett precis så spännande och trevligt möte som jag hoppades och det är bara att önska Karin lycka till i sitt krävande jobb. Intuitivt känns det som hon är rätt kvinna på rätt plats.”

Det största hotet mot en socialdemokratisk valseger

En anledning till att Alliansen vann valet 2010 var medias fokus på det politiska spelet. De politiska journalisterna rapporterade om vem som ville regera med vem och inte om huruvida regeringen skött sig väl eller om de rödgröna kunde göra ett bättre jobb. Detta fokus gynnade regeringen som slapp bli granskad. Istället riktades medias intresse mot det rödgröna samarbetet. När skulle deras politiska förslag komma? Och hur var egentligen personkemin mellan Lars Ohly och Peter Eriksson?

Moderaterna ser förstås gärna att detta scenario upprepas i nästa val. Ett exempel är Thomas Böhlmark som konstaterar att Socialdemokraterna varken vill berätta vilken politik de ska gå till val på eller ge besked om huruvida de vill regera ensamma eller tillsammans med andra partiet.

Inom Socialdemokraterna är debatten redan i full gång om hur partiet ska undvika detta problem i nästa valrörelse och istället lyckas få ut sin berättelse om den egna politiken. Martin Moberg varnar för att tro att Reinfeldts misstag innebär att partiet har valsegern som i en liten ask. Peter Andersson hävdar Socialdemokraternas rätt att fokusera på den egna politiken istället för att ge besked om vilka de vill regera med. Peter Högberg oroas av att Socialdemokraterna inte går framåt på egna meriter utan på grund av regeringens misstag. Roger Jönsson uppmanar partikamraterna att sluta prata om Reinfeldt och Alliansen och istället berätta vad Socialdemokraterna vill göra.

Kanske har Socialdemokraterna själva ett ansvar för att media intresserar sig så för det politiska spelet. Att den politiska journalistiken intresserar sig för den politiska processen istället för dess innehåll är nämligen delvis en reaktion på att aktörerna inom politiken lägger alltmer kraft på att skapa pseudohändelser vars enda syfte är att bidra till en positiv mediabild.

Detta kan vara en del av förklaringen till att partierna inte lyckas förmedla en berättelse om vilka problem de ser i dagens Sverige och hur de vill lösa dem. När partierna har fokus på paketering hamnar innehållet i bakgrunden och det är just i innehållet berättelsens beståndsdelar finns. Istället blir det andra som utifrån partiernas och deras företrädares handlingar får tolka vilka de är och vad de vill.

Samtidigt är det förstås svårt att avgöra vad som är orsak och vad som är verkan. Beror medias intresse för det politiska spelet på att partierna inte har några engagerande berättelser eller har partierna berättelser men misslyckas med att nå ut med dem eftersom media är mer intresserade av det politiska spelet än av innehållet?

Gärna nytt program, men först en rejäl klassanalys

Aktuellt i Politiken berättar om en ambitiös undersökning av hur väljare och medlemmar ser på Socialdemokraterna. Många intressanta insikter och kloka slutsatser, som att partiets politik och kommunikation inte enbart kan rikta sig till de svagaste i samhället. Men här finns också den förhastade slutsatsen att ett minskat klassröstande gör att det inte längre är lika relevant att definiera politiska målgrupper utifrån klass.

Den som vill förstå hur väljarna resonerar och röstar kan inte bortse från deras klasstillhörighet. Men det krävs en mer mångdimensionell klassanalys än den som begreppen arbetarklass, medelklass och överklass ger.

• Inkomst är en dimension i en sådan klassanalys. Idag tjänar delar av den traditionella arbetarklassen mer än en del av dem som räknas till medelklassen. Och med inkomst följer status. Därför är det inte självklart att en socialsekreterare idag har högre status än en rörmokare.
• Inflytande över det egna arbetet är en annan dimension. De tjänstemän som tvingas bli småföretagare med sin gamla arbetsgivare som enda kund, har snarare förlorat än vunnit i inflytande. Och hur fria är egentligen yrken som journalist och läkare idag?
• Anställningstrygghet är ytterligare en dimension. Arbetskraftsreserven inom vården och restaurangbranschen som sitter och väntar på att telefonen ska ringa är lika långt från en fast anställning som journalisten som gång på gång blir utlasad, även om den senare har högskoleutbildning.

Bara med hjälp av en sådan mångdimensionell klassanalys kan Socialdemokraterna prestera ett alternativ till den moderata berättelsen om Sverige. När Moderaterna ställer gruppen arbetande mot gruppen bidragstagare behöver Socialdemokraterna kontra med en egen uppfattning om hur gruppindelningen i dagens Sverige ser ut. Och då måste partiet prata om klass. Annars godtar de Moderaternas bild av de arbetande som en homogen grupp där alla från direktörer till restaurangbiträden ingår och har samma intressen.

Tre saker Löfven kan lära av Reinfeldt

Om Socialdemokraterna ska kunna vinna nästa val behöver de lära sig hur man pratar med oss väljare. Moderaternas framgångar beror till stor del på att de förstått hur vi väljare fungerar och vad vi vill att ett parti ska kunna leverera. Här har Socialdemokraterna mycket att lära.

I en uppsats jag skrev om de reklamfilmer partierna sände inför valet 2010 hittade jag flera förklaringar till varför Moderaterna lyckades leverera en fungerande berättelse om den egna politiken medan Socialdemokratern misslyckades. Här är tre insikter om oss väljare som Moderaterna greppat, men Socialdemokraterna missat.

Vi vill veta vilken fördel vi får av ett partis politik.

Moderaternas valfilmer om värdet av att arbeta har stora likheter med de reklamfilmer företag använder för att sälja sina varor och tjänster.  Moderaternas filmer visar på en fördel partiets produkt ger användaren. De visar hur deras produkt löser ett problem.

Inte nog med att Moderaterna identifierar ett behov hos målgruppen. De har dessutom hittat ett otillfredsställt behov, att få känna sig stolt över det man åstadkommer på arbetet. I dessa tider av omorganisationer, outsourcing och konkurrensutsättning är det många som inte får tillfälle att känna sig stolta över den arbetsinsats de utför.

Vi söker möjligheter till identifikation

Moderaternas filmer innehåller många scener som vi väljare kan identifiera oss med, flörten på jobbet och självkänslan efter ett lyckat möte. Den visar också upp ett mål som vi kan identifiera oss med – att förverkliga sig själv genom arbete.

I socialdemokraternas film finns dels vuxna som ignorerar ungdomar och dels ungdomar som passivt väntar på att någon annan ska ge dem tillträde till arbetslivet. Men vuxna vill se sig själva som empatiska och ungdomar vill se sig själva som aktiva aktörer som styr sitt eget liv. Därför kan varken vuxna eller ungdomar identifiera sig med socialdemokraternas film.

Alla vill vara en vinnare.

Ingen vill vara en förlorare. I sin kommunikation talar partierna till oss väljare som medlemmar i en grupp. I valrörelsen talade Moderaterna till oss som arbetar medan Socialdemokraterna, med sin film om hur ungdomar får stå och titta på när vuxna arbetar, talade till de arbetslösa.

Men partierna talar inte bara till en grupp, med sin kommunikation skapar de gruppen och bestämmer vilka egenskaper gruppens medlemmar delar. Moderaterna tilldelade gruppen arbetande egenskapen vinnare medan Socialdemokraterna tilldelade gruppen arbetslösa egenskapen förlorare.

För att denna gruppidentitet ska fungera måste medlemmarna kunna identifiera både sig själva och sina intressen med gruppen. De måste också vilja tillhöra gruppen. Problemet är att alla vill vara vinnare medan ingen vill vara förlorare. Moderaterna tilltalade därför alla medan Socialdemokraterna inte tilltalade någon.

Min slutsats är att Socialdemokraterna har mycket att lära av Moderaterna när det gäller att formulera en berättelse som ger oss väljare möjlighet att som individer känna oss delaktiga i partiets projekt och att identifiera oss som medlemmar i en grupp.

Från folkhemsbyggare till girigbukar

Rubriken från framsidan till senaste numret av Minnenas journal syftar på bankerna, men skulle lika gärna kunna handla om Socialdemokraterna. Ett parti som fått illustrera berättelsen om hur det svunna solidariska Sverige förvandlades till en nation av empatistörda egoistister.

Att det är just Socialdemokraterna som hängs ut beror inte på att företrädarna för detta parti skulle vara större girigbukar än andra. Det är fler än Pär Nuder som plockar ut feta politikerpensioner och det är inte bara Thomas Östros som använder sina kontakter från politiken för att tjäna pengar i näringslivet. När partiledarna samlades till det berömda gruppfotot i Riksdagen spelade det ingen roll att den klocka Fredrik Reinfeldt hade på sig kostade flera gånger mer än Mona Sahlins väska. Det var ändå den röda väskan som väckte kritik.

Berättelser byggs inte av fakta utan av symboler, kontraster och konflikter. Socialdemokraterna är helt enkelt en bättre symbol då de är just detta breda folkrörelseparti som vi förknippar med det gamla fina Sverige där ingen tänkte på sig själv och alla hjälptes åt. När socialdemokrater ertappas med ett girigt beteende uppstår en effektiv kontrast till bilden av partiet. Giriga moderater kan inte på samma sätt illustrera berättelsen om Sveriges förvandling, eftersom partiet aldrig stått för solidaritet.

Att det svunna lyckorike som Sverigedemokraterna och andra nostalgiker målar upp aldrig existerat spelar inte heller någon roll för berättelsens bärkraft. Den fiktiva Bullerby-idyllen fungerar som en utmärkt motpol mot dagens dekadens.

Vad kan då Socialdemokraterna göra? Att klaga på att man blir orättvist behandlade av media hjälper föga. Istället måste partiet handla utifrån en förståelse för berättelsers betydelse och en insikt om vilken roll man blivit tilldelad i berättelsen. Vad SAP kan göra är att lyfta fram de aspekter av den egna partiorganisationen som passar in i idealbilden av det folkliga och oegennyttiga Sverige.

Socialdemokraterna borde prata mer om det arbete som partiets fritidspolitiker uträttar runt om i landet. Men det räcker inte med att prata. Att handla är alltid starkare kommunikation än att prata. Socialdemokraterna borde lära av Socialistiska Partiet i Holland.  De har nått stora framgångar genom sitt ambitiösa arbete för att återuppbygga välfärden i utsatta områden. Socialdemokraterna måste ta upp kampen med Sverigedemokraterna i de förorter och bruksorter där partiet idag syns och hörs alldeles för lite.

När Socialdemokraterna berättar hur stolta de är över sin historia förstärker de bara Sverigedemokraternas berättelse om det socialdemokratiska sveket. Därför bör Stefan Löfven istället betona vad partiet gör idag. Bara så kan han förflytta den socialdemokratiska berättelsen från ”Vi byggde landet” till ”Vi bygger landet”.

Löfven på väg upprepa Palmes misstag

En berättelse om Socialdemokratins historia är den om kappvändarna. Den beskriver ett parti som under 60- och 70-talets vänstervåg lyckades krama ihjäl sina kritiker och behålla makten genom att anpassa sin politik till de stämningar som då rådde i samhället.

Men det är också berättelsen om ett parti som när 70-talet övergick i 80-tal och vänstervinden mojnade inte var tillräckligt snabba att åter vända kappan efter vinden. Förslaget om löntagarfonder blev en belastning för Socialdemokraterna i en tid av högervindar.

På samma sätt kan partiets uppslutning bakom marknadslösningar komma att visa sig vara ett misstag när vinden åter vänder. När Socialdemokraterna på 60- och 70-talet gick åt vänster för att anpassa sig blev de sårbara för ett angrepp från höger. Idag är de, efter att under tre decennier ha gått åt höger, istället sårbara för ett angrepp från vänster.

Reinfeldt vinner om Löfvén vägrar tala om förlorare

Peter Wolodarski hävdar i DN att regeringen har förlorat initiativet. Frågan är i så fall vart det tagit vägen, för oppositionen verkar i alla fall inte ha hittat det. Visst har regeringen problem, men det är alldeles för tidigt att räkna ut den. Faktum är att det fortfarande är regeringen som definierar både den egna och oppositionens politik.

Regeringen har ett viktigt övertag gentemot oppositionen i kraft av att de lyckas presentera en fungerande berättelse om den egna politiken. Övertaget består i att Reinfeldt till skillnad från Löfvén vågar tala om inte bara vem som vinner, utan även vem som förlorar på partiets politik.

När Moderaterna säger att det måste löna sig att arbeta pekar de inte bara ut de som arbetar som vinnare, utan även de som inte arbetar, bidragstagarna, som förlorare. Socialdemokraternas ovilja att tala om vem som förlorar på deras politik gör att det blir fritt fram för Moderaterna att definiera vem som vinner och förlorar på Socialdemokraternas politik genom att göra den till en negation av den egna.

Så länge Socialdemokraterna förknippas med bidragslinjen kommer de ha svårt att vinna val. Löfvén har en chans först om och när han kan presentera en egen berättelse om de utmaningar Sverige står inför och hur Socialdemokraterna vill möta dem. Den berättelsen måste, för att vara trovärdig, innehålla både vinnare och förlorare.