Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Tag: Socialdemokraterna

Valrörelsens komet i sociala medier

En ny rapport från Springtime PR visar att S, MP och V under mars var de riksdagspartier som ökade snabbast i sociala medier. Alla partier säger att de prioriterar sociala medier i supervalrörelsen. Då är det tuffa besked för de borgerliga att de rödgröna partierna har så mycket högre ökningstakt. Det säger också en hel del om hur valvinden blåser. Oppositionen har medvind och framgång föder framgång. För väljarna är det lättare att gilla dem som framstår som vinnare.

Men den verkliga kometen i sociala medier är inte med i rapporten. Under mars månad fick Feministiskt Initiativ 11 787 nya gillare på Facebook, 1718 fler följare på twitter och 130 nya prenumeranter på youtube. Det gör partiet till det snabbast växande i sociala medier under mars månad. Även här förstärker alltså siffrorna bilden av ett parti med vinden i ryggen. Än så länge är det dock en bit kvar till Piratpartiet som med 93 600 följare i sociala medier innehar förstaplatsen.

Samtidigt säger ökningstakten förstås inte allt. Sverigedemokraternas följare är exempelvis dubbelt så många som Vänsterpartiets. Det talar för teorin att SD, som länge varit mycket aktiva i sociala medier, inte har så många sympatisörer kvar att nå medan V, som inte varit så aktiva tidigare, fortfarande har stor potential när det gäller att vinna nya följare.

Men oavsett förklaring så är den lägre ökningstakten dåliga nyheter för SD och regeringspartierna. Den förstärker intrycket från opinionsmätningarna av att det går trögt för partierna. Och särskilt trögt går det för de borgerliga småpartierna KD, C och FP. Partier som redan har problem med den negativa uppmärksamhet som följer av närheten till fyraprocentsspärren.

Motvinden i opinionen blir självförstärkande eftersom den präglar nyhetsrapporteringen. När SVT för några veckor sedan följde Jonas Sjöstedt under ett besök i Nyköping handlade journalistens frågor om framgångarna i opinionen. Ett par dagar senare följde SVT Annie Lööf under ett besök på Öland. De frågor hon och partiets lokala företrädare fick handlade om partiets kris. Medias berättelse om V beskriver ett parti som hittat sin valfråga och håller fast i den, medan berättelsen om C handlar om vems fel det är att partiet befinner sig i kris.

Det finns också aspekter av valrörelsen i sociala medier som, likt F!:s starka tillväxt, hamnar utanför rapporten trots att de är viktiga. En intressant tendens är försöken att kidnappa och sabotera motståndarnas kampanjer. När Moderaterna i helgen hade sitt Sverigemöte i Göteborg så använde de hashtagen #sverigemotet och lanserade sin paroll ”Arbetskraften lyfter Sverige”. Någon påpekade snabbt att hashtagen var väl vald med tanke på att det just nu är motigt för Moderaterna och @GnestaEmma hjälpte Moderaterna med en valaffisch som illustrerade parollen. Denna delades ett hundratal gånger och hamnade på så sätt överst bland bilderna vid en twittersökning på #sverigemotet.

Jag är övertygad om att vi kommer få se mer av detta. Och jag vill inte kalla det smutsigt kampanjande utan snarare lekfullt. För det handlar inte om att kleta ned motståndarna med skit, utan om att skoja med dem genom att ladda om deras kampanjbudskap.

arbetskraftenModeraterna fick oväntad hjälp att ta fram en valaffisch.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Vad krävs för att bryta Moderaternas dominans?

Maktapparaten omslag 1976                 På 70-talet framställde högern Palme som ett hot mot Sverige.
                 Varför gör inte vänstern samma sak idag med Reinfeldt?

Igår avslutade Moderaterna sitt Sverigemöte och idag presenterar Vänsterpartiet sin valplattform. Valrörelsen är inledd. Det största oppositionspartiets strategi verkar vara att sitta stilla i båten och räkna med att Regeringen Reinfeldt ska falla på ett eget grepp. Det kan visa sig räcka. Men jag tror att oppositionens chanser skulle vara bättre om de lyckades koppla ett grepp på sin motståndare.

Moderaterna har nu styrt Sverige i snart åtta år. På många sätt liknar deras position den Socialdemokraterna hade fram till sin valförlust 1976. Då var det Socialdemokraterna som i stor utsträckning satte den politiska dagordningen och alla andra partier tvingades definiera sig i förhållande till partiet. Idag är det Moderaterna.

Men om det på 70-talet var möjligt för Moderaterna att utmana Socialdemokraternas maktposition så måste väl dagens oppositionspartier kunna göra samma sak? Jag tror det. Och jag tror också att de har mycket att lära av hur högern gick till väga då.

Högern skapade på 1970-talet en berättelse om Socialdemokraterna. Denna berättelse innehöll två viktiga teman. Dels att socialdemokraterna förlorat kontakten med sina folkrörelserötter och blivit ett maktfullkomligt parti. Och dels att ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav kunde innebära att det Sverige medborgarna kände till skulle gå förlorat. 1975 beskrev Erik Anners hotet så här i sin bok Den socialdemokratiska maktapparaten:

”Fortsätter den nuvarande utvecklingen, kan det på sin höjd dröja något årtionde innan socialdemokraterna drivit fram en samhällstyp, som är auktoritär i den meningen att den av partiet behärskade offentliga makten i förening med partiets och LO:s egen maktapparat fattar och förverkligar alla beslut av större betydelse både för de enskilda individerna och för samhället.”

Samma grepp borde som sagt gå att använda mot Moderaterna idag, men hittills har vi sett väldigt lite av detta från oppositionen. De angrepp vi ser riktar sig inte mot Moderaterna som parti och deras planer för Sverige, utan mot deras politik idag. Ingen gör idag vad högern gjorde på 70-talet. Ingen beskriver det största regeringspartiet som en korrupt elit som försvarar sina egna intressen och utgör ett hot mot landet.

Oppositionen skulle kunna beskriva Moderaterna som ett parti som förlorat kontakterna med sina rötter och växt ihop med makten. En gång i tiden försvarade de friheten och värnade om marknadsekonomi, men idag är det, som Katrine Kielos beskriver det, svängdörrar mellan politiken, lobbyistbranschen och företagen inom välfärdssektorn. När Moderaterna lägger fram ett politiskt förslag så kan inte medborgarna veta om de gör de för att de tror på förslaget, eller för att deras kompisar i PR-branschen lobbat för det och för att förslaget gynnar deras vänner i välfärdsföretagen.

Varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet kan dock använda denna berättelse eftersom de själva har gott om före detta politiker som idag jobbar för välfärdskapitalisterna. Bara Vänsterpartiet kan med trovärdighet teckna bilden av en moderat maktapparat.

Den andra beståndsdelen i oppositionens berättelse skulle kunna vara att beskriva vilket samhälle vi får om tio år ifall Moderaterna tillåts fortsätta sin privatiseringspolitik. Den kritik vi idag ser från oppositionen handlar om vad dagens privatiseringar ställer till med. Men det räcker inte för att framställa Moderaterna som ett hot. Då måste oppositionens berättelse handla om att privatiseringsivrarna inte nöjer sig med det de hittills uppnått. De vill ha mer. En möjlighet är att varna för att vi kan få det som i USA där varken sjukvård eller högre utbildning är tillgänglig för alla.

På 70-talet tvekade inte högern att beskriva Socialdemokraterna som en ångvält som förstörde allt som var fint i samhället. De tvekade inte heller att låna beståndsdelar till sin berättelse från andra politiska rörelser. Att beskriva Socialdemokraterna som ett betongparti var exempelvis ett lån från miljö- och alternativrörelsen. Idag är det bara Sverigedemokraterna som på samma sätt målar upp de styrande partierna som ett hot mot framtiden och det svenska. Vad är det som får oppositionen att tveka inför att använda detta grepp mot Moderaterna?

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Vilket vi tillhör du?

Moderaternas valfilmer 2010 återuppväckte en identitet kopplad till arbetet.

I valkampanjen 2010 satsade Moderaterna på att beskriva vad ett jobb kan ge utöver lönen. Partiet körde tre valfilmer på temana självkänsla, kärlek på jobbet och helg. Alla som någonsin haft ett jobb kunde känna igen sig. Att på detta sätt skapa möjlighet till identifikation och en känsla av grupptillhörighet hos publiken är avgörande för kraften hos ett politiskt budskap.

Fackföreningsrörelsen spelade länge en viktig roll genom att få arbetare att tolka samhället i klasstermer. Även om fackföreningarna förespråkade samarbete med arbetsgivarnas organisationer snarare än konflikt så bidrog de ändå till att arbetare såg sig som en grupp med gemensamma intressen. När fackföreningarna försvagades så öppnade det för att andra gemensamma identiteter blev mer framträdande. Istället för vi arbetare, kunde det vara vi som bor i villa eller vi svenskar.

På samma sätt har utförsäljningen av allmännyttan och pensionsreformen gjort det relevant för många att i första hand identifiera sig som ägare. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att se detta som en avsedd effekt av en medveten borgerlig politik. Det spännande är att Alliansen med sin arbetslinje samtidigt återuppväckt en identitet kopplad till arbetet. Men den arbetaridentitet moderaterna framställer i sin propaganda skiljer sig från den facket tidigare upprätthöll i att den är klasslös. Moderaternas arbetande vi omfattar alla arbetare från killen i kassan på McDonalds över ambulansföraren till mellanchefen i statlig tjänst.

Moderaterna formade på så sätt i sin valkampanj 2010 ett ”vi som arbetar”. Socialdemokraterna talade istället om ”de sjuka och utsatta” där mottagaren inte ingick. Vad Socialdemokraterna sa var att ”vi” borde bry oss om ”dem”.

Många av de inre konflikter vi brottas med har sitt ursprung i känslan av att tillhöra flera olika grupper samtidigt. Vilken grupptillhörighet är starkast? Svensk eller arbetare? Svaret på den frågan kan avgöra vilket partis berättelse som förmår mobilisera i årets val och på så sätt avgöra om en arbetares röst hamnar hos SD eller S/V.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Uppsatsens form är lika viktig som dess innehåll

Ett vanligt råd på kurser i kreativt skrivande är att man ska läsa mycket för att få inspiration till sitt eget skrivande. Det rådet är lika tillämpbart på uppsatsskrivande. Alla som skriver uppsats läser förstås en massa böcker på jakt efter fakta och teorier som man kan referera till i den egna uppsatsen. Men det är lätt hänt att man under läsningen är alltför fokuserad på vad författarna säger för att märka hur de för fram sitt budskap. Jag menar att det är minst lika viktigt att vara uppmärksam på formen som på innehållet. För en stor del av arbetet med uppsatsskrivandet är ju att hitta en fungerande form för texten. Och den som lägger märke till vilken form andra skribenter använder har stor nytta av det i sitt eget uppsatsskrivande.

Jag skriver just nu en masteruppsats i retorik. Den handlar om hur vi använder bilder för att skapa vår värld. Närmare bestämt om hur högern och vänstern på 1970-talet använde karikatyrer för att konstruera sin självbild i kontrast till socialdemokraterna. Inför uppsatsen läste jag en hel del böcker och artiklar om mitt ämne. Under läsningen antecknade jag både författarnas slutsatser och de associationer texterna väckte. Men när jag sedan satt där med alla mina anteckningar insåg jag att jag behövde gå tillbaka till texterna igen för att se hur författarna presenterade sina rön. Jag valde ut tre texter jag uppskattade och undersökte hur författarna gick till väga för att övertyga mig om att de hade något viktigt att säga om hur bilder påverkar oss.

Den första texten var Robert Hariman & John Louis Lucaites bok No Caption Needed om några kända nyhetsfotografier. Hariman och Lucaites beskriver på bara några rader bilden av den vietnamesiska flickan som springer undan Napalmanfallet. De tillåter sig att tolka redan i beskrivningen när de säger att soldaterna i bakgrunden verkar röra sig långsamt.

Genom att använda mig av samma teknik kan jag undvika långa detaljerade beskrivningar av de bilder jag analyserar i uppsatsen. På så sätt får jag bättre flyt i min text.

Den andra texten var W. J. Thomas Mitchells bok What do pictures want? om vår rädsla för bilders makt att påverka. Mitchell ger oss namnet på konstnären bakom rekryteringsaffischen med texten ”I WANT YOU FOR U.S. ARMY” och även berättelsen om hur gestalten på affischen kom att kallas Uncle Sam.

Jag kan på samma sätt börja varje analys av en enskild bild genom att beskriva den bildens specifika kontext för att sedan ge en väldigt kort beskrivning av själva bilden och först därefter närmare beskriva bildens olika delar och deras betydelse. Det upplägget gör det lättare för läsaren att följa mina tankegångar.

Den tredje texten var Vikki Bells artikel Omvänt förbrytarporträtt i tidskriften Glänta om ett av de fotografier militären i Argentina tog av sina offer innan de dödade dem. Vicki Bell diskuterar vilken funktion bilden fyller och vilket förklaringsvärde berättelsen om dess tillkomst har. Hon presenterar löpande andras teorier och använder dem för att diskutera hur vi ska se på bildens betydelse.

En vanlig form i uppsatser är att först presentera teorierna och sedan analysera materialet. Genom att istället göra som Vikki Bell och låta en del av teorierna komma in först när de behövs i analysen kan jag se till att min text blir mer dynamisk.

Något som är gemensamt för de tre texterna är att författarna använder flera andra bilder för att belysa en bild de analyserar. Jag kan använda den tekniken genom att skildra kontexten utifrån ett antal kända bilder från den tid jag skriver om, skiftet mellan 1970- och 80-tal.

Alla tre författarna berättar också mycket om hur bilderna blir till och sprids. På samma sätt behöver jag tala om vem som tog bilden av Transports ordförande Hans Ericson på solsemester på Kanarieöarna, hur den spreds och vilken betydelse den fick i valet 1976.

Precis som en skönlitterär författare behöver jobba på att hitta den rätta formen för att förmedla sin berättelse, måste jag när jag skriver uppsats anstränga mig för att hitta en form som gör det så enkelt som möjligt för läsaren att ta till sig mina påståenden. Då är det inget fel i att studera mästarna för att se hur de bär sig åt.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Så begränsar Moderaterna SAP:s handlingsfrihet

Socialdemokraterna var länge den dominerande politiska kraften i Sverige. Det fick till följd att andra politiska krafter definierade sig i motsättning till partiet. Genom att beskriva Socialdemokraterna, deras politik och det samhälle de byggt upp gav de andra partierna samtidigt en bild av sig själva, sin politik och det samhälle de ville se. I sin politiska kommunikation använde de berättelser där det egna partiet eller den egna rörelsen spelade rollen som hjälte, medan Socialdemokratin tilldelades rollen som bov.

Moderaternas bild av Socialdemokraterna är en negation av deras egen självbild. Hur de beskriver Socialdemokraterna säger därmed inte bara något om hur de ser på sig själva, utan också om hur de ser på världen. På så sätt hänger berättelsen om jaget, motståndaren och världen ihop och de olika delarna bestämmer varandra.

Väljarna vet hur berättelser fungerar och förstår därför att när ett parti säger sig vara något, eller stå för en sak, så påstår det samtidigt underförstått att motståndaren är eller står för motsatsen. När Socialdemokraternas främsta motståndare Moderaterna på sjuttio- åttiotalet sa sig kämpa för frihet så tolkade väljarna det som ett påstående om att Socialdemokraterna stod för tvång. Dessutom förstod väljarna att motsatsparet frihet/tvång var något som Moderaterna uppfattade som viktigt, vilket gav en inblick i Moderaternas världsbild. För att fungera optimalt måste Moderaternas val av signalord både fånga en konflikt som väljarna uppfattar som central, samt stämma överens med den bild de har av partiet och dess motståndare. Frihet fungerade fint i en tid när löntagarfonderna var en stor stridsfråga.

De två stora partiernas berättelser om den tid då Socialdemokraterna dominerade den politiska scenen är varianter på den stora berättelsen om människans väg mot frihet. Dels Socialdemokraternas berättelse där partiet leder folket i projektet att bygga ett folkhem som erbjuder materiellt och andligt välstånd åt alla. Dels moderaternas berättelse om hur folket befriar sig från Socialdemokraternas förmyndarsamhälle.

När Moderaterna idag kritiserar Socialdemokraternas uppfattning i diskussionen om arbetskraftsinvandring genom att påstå att partiet vill ha ett samhälle där goda villkor för de som är inne i systemet upprätthålls till priset av att de som är utanför inte släpps in, är det en variant av vänsterns och alternativrörelsens berättelse från 1970-talet om hur folkhemmet inte har plats för alla. Detta är ett exempel på hur olika politiska rörelser och partier lånar från varandras berättelser.

Vi omtolkar ständigt vår gemensamma historia. Och vi skapar hela tiden nya berättelser som stöder eller stör de olika konkurrerande berättelserna om vårt förflutna. Fredrik Reinfeldts betonande av att det ska löna sig att arbeta och Annie Lööfs hyllande av entreprenörerna stöder berättelsen om Socialdemokraternas Sverige som ett land där alla uppmanades att förlita sig på staten och där människors egna initiativ motarbetades. Jan Björklunds utfall mot flumskolan stöder berättelsen om Socialdemokraternas Sverige som en experimentverkstad för vänsteridéer.

Identiteten är central i partiernas berättelser. Och för att förstå sig själva måste partierna våga förhålla sig både till sin nutid och till sitt förflutna. Först om partierna verkligen vågar hantera sitt förflutna kan de få en självförståelse och identitet som håller att bygga en berättelse kring. Om man inte vet vem som är ens fiende idag, för att man inte vågat undersöka vem det var igår, kan man inte få reda på vilka värderingar man har.

Lika viktigt för självförståelsen är det att kunna se nyktert på var partiet befinner sig idag. Här står Moderaterna och Socialdemokraterna inför olika svårigheter. För Moderaterna gör omprofileringen, med dess avståndstagande från de gamla Moderaterna, det svårt att blicka bakåt. Och när de ändå försöker blir det gärna fel, som när Moderaterna nyligen häcklades av sina motståndare då de påstod sig ha varit motståndare till apartheid. För Socialdemokraterna ligger svårigheten istället i oviljan att erkänna att partiet förlorat den dominerande roll det så länge hade i svensk politik.

Vi påverkas av de berättelser andra väljer för att beskriva oss. De etiketter andra klistrar på oss begränsar vår frihet att själva bestämma vilka vi är. På samma sätt påverkar den moderata berättelsen om bidragspartiet Socialdemokraterna deras berättelse om sig själva och i förlängningen även partiets politik. Ett exempel på det är hur Mona Sahlin i sitt avskedstal som partiledare beskrev partiet som ett parti folk röstade på trots att de hade ett arbete. Ett annat exempel är hur partiet, av rädsla för att med sina handlingar bekräfta berättelsen om bidragspartiet, övergett inkomstbortfallsprincipen. Den som inte vill att det egna handlingsutrymmet ska begränsas av motståndarens berättelse måste hitta ett sätt att utmana denna berättelse med en egen berättelse om sig själv.

Därför tror jag inte på Framtidspartiet

Jag behöver ett du att spegla mig i. Och vi behöver ett de för att kunna uttrycka den egna identiteten. Inte nog med det. Hur jag använder dig och hur vi använder de för att beskriva oss själva bestämmer och bestäms av hur vi uppfattar världen. Det är alltså relationerna mellan delarna som bestämmer varje enskild dels betydelse.

Hur vi beskriver vår motståndare säger inte bara något om hur vi ser på oss själva, utan också om hur vi ser på världen. Storytelling är därför i grunden en fråga om självkännedom. Bara den individ eller grupp som känner sig själv kan med framgång använda berättelser.

Jagets, motståndarens och världens innebörder, är inte fasta utan bestäms av sina relationer till varandra. Samtidigt är de inte helt fria utan begränsade av materiella omständigheter. Men inom dessa ramar har vi stor frihet att utforma berättelsen om oss själva så länge vi förstår hur en ändring i en del påverkar de andra.

Partierna skapar sin egen värld eller världsbild där de själva och deras fiende spelar en avgörande roll. Det är genom att beskriva sin fiende som partiet beskriver sig självt.

Denna insikt om hur berättelsen om jaget, motståndaren och världen hänger ihop får mig att ifrågasätta Socialdemokraternas beslut att profilera sig som framtidspartiet. Dels tror jag inte att de kan övertyga väljarna om att Moderaterna står för motsatsen, en återgång till det förflutna. Och dels verkar det mindre klokt att peka ut konflikten mellan dåtid och framtid som den viktigaste i Socialdemokraternas världsbild. Mindre klokt därför att väljarna förknippar Socialdemokraterna med mycket av det som de uppskattade i folkhemmet. Mindre klokt dessutom att, i en tid där allt fler väljare instämmer i påståendet att utvecklingen idag går åt fel håll, koppla sig själva till denna hotande framtid.

Om du vill ändra din berättelse om dig själv måste du samtidigt ändra din berättelse om motståndaren. Eftersom berättelsen om jaget hänger ihop med berättelsen om motståndaren kan ett parti inte ändra berättelsen om det egna partiet utan att samtidigt ändra berättelsen om motståndaren. Därför tvingas Moderaternas när de skapar de nya Moderaterna även förnya sin berättelse om Socialdemokraterna.

Moderaterna har gått från frihetskämpar till ett ansvarsfullt statsbärande parti. De uttrycker fortfarande sin identitet i relation till Socialdemokraterna men har förändrat bilden av Socialdemokraterna från maktfullkomliga pampar till opålitliga slarvpellar. På samma sätt måste Socialdemokraterna, om de vill lyckas göra sin berättelse om sig själva som framtidspartiet trovärdig, lyckas framställa Moderaterna som fast i det förflutna.

När du formar din berättelse om dig själv måste du ta hänsyn till din motståndares berättelse om dig. På samma sätt påverkar den moderata berättelsen om bidragspartiet Socialdemokraterna deras berättelse om sig själva och i förlängningen även partiets politik. Ett exempel på det är hur Mona Sahlin i sitt avskedstal som partiledare beskrev partiet som ett parti folk röstade på trots att de hade ett arbete. Ett annat exempel är hur partiet, av rädsla för att med sina handlingar bekräfta berättelsen om bidragspartiet, övergett inkomstbortfallsprincipen. Den som inte är beredd att låta det egna handlingsutrymmet begränsas av motståndarens berättelse måste hitta ett sätt att utmana denna berättelse med en egen berättelse om sig själv.

Ingen kommer undan berättelsen om sig själv. Det går inte att som politiker bedriva politik utan att omvärlden kopplar dina handlingar till en berättelse. Andra kommer i sina försök att förstå dig att tolka dina handlingar utifrån de berättelser de använder för att förstå världen.

Frågan är istället vem som formulerar berättelsen. Är det du eller dina motståndare som bestämmer vilket vi du företräder, vilket de som hotar dina planer och vilket problem du försöker lösa. Den som vill försöka styra berättelsen om sig själv kan inte nöja sig med att lansera ett begrepp som framtidspartiet, utan måste även genom sina handlingar fylla det med innehåll.

Partierna berättelser ska vara en strid på liv och död

Konflikter är det som driver en berättelse framåt. Vissa skulle säga att konflikter även är samhällets drivkraft. Men bland forskare inom kommunikation, retorik och språk råder det delade meningar om huruvida konflikten är en nödvändig ingrediens.

Många ser konflikter som ett naturligt, men för den skull inte oproblematiskt, inslag. De stärker en grupps identitet, men leder också till intolerans mot avvikande och till begränsningar av individernas handlingsfrihet. I en konflikt mellan grupper fyller berättelser funktionen att göra gränserna mellan grupperna mer rigida.

Andra menar att berättelser kräver både konflikt och konsensus. Denna uppfattning stämmer också med den vanliga strukturen i berättelser. En berättelse utgår från ett jämviktsläge som rubbas varvid en konflikt uppstår som måste lösas innan ett nytt jämviktsläge kan inträda.

I Sagan om ringen lever folket i Fylke ett tryggt och lugnt liv tills Gandalf dyker upp med nyheter om den kamp mellan det goda och det onda som rasar i världen utanför byn. Först när byns söner Sam och Frodo hjälpt till att besegra ondskan kan de återvända till Fylke och lugnet åter lägra sig över byn.

Uppgiften för den som vill använda berättelser för att kommunicera blir därför att förstå att utnyttja växelspelet mellan konflikt och konsensus.

På samma sätt som berättelser kräver både konflikt och konsensus kan relationer vara både fientliga och ömsesidigt gynnsamma samtidigt. En tydlig konflikt mellan två partier gynnar bägge parter genom att just dessa två partier framstår som mer relevanta än de andra partierna.

Alla väljare känner inte till alla partier i Riksdagen. Och bland de som ändå kan räkna upp samtliga partier har många en tydlig bild bara av ett fåtal av dem. Det värsta för ett parti är därför att vara otydligt, eller rentav osynligt. Och det värsta en partiledare kan råka ut för i Riksdagens partiledardebatt är därför inte att bli hårt angripen, utan att ingen av de andra partiernas ledare begär replik på hens anförande.

Partierna måste ha politiska fiender för att synas. Det gäller dock att välja de konflikter som gynnar det egna partiet. Att bli irrelevanta är det största hotet mot småpartierna i en tid när två av partierna i Riksdagen är mycket större än de andra och media i allt större utsträckning skildrar valkampanjerna som en strid mellan ledarna för de två stora partierna.

Moderaterna och Socialdemokraterna tjänar på att framhäva konflikten mellan partierna. På så sätt etablerar de en berättelse hos väljarna där den viktiga politiska konflikten i samhället står mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Det är en berättelse som bidrar till att de bevarar sina positioner som de två dominerande partierna.

Partierna måste alltså för att framstå som tydliga och relevanta framhäva en konflikt mellan sig själva och sin motståndare. Men vilken typ av konflikt ska de söka?

Statsvetaren Chantal Mouffe delar upp konflikter i agonistiska och antagonistiska. I båda fallen har vi ett tydligt vi och ett lika tydligt de med motstridiga intressen. I en agonistisk relation är parterna motståndare, i en antagonistisk relation är de fiender. Den agonistiska konflikten kan lösas inom demokratins ramar, medan den antagonistiska konflikten är en strid på liv och död. Det är en konflikt som bara kan lösas genom att den ena sidan vinner och den andra går under. Demokratins uppgift är, enligt Mouffe, att förvandla antagonism till agonism.

När demokratin misslyckas med att formulera de utmaningar samhället står inför som agonistiska konflikter får populister utrymme för sina antagonistiskt formulerade motsättningar. Att Sverigedemokraternas konflikt mellan kristna och muslimer är antagonistisk visas just av att den bara kan lösas genom att den ena gruppen förgör den andra.

Mouffe uppmanar vänstern att släppa den antagonistiska konflikt som uttrycks i slagordet socialism eller barbari och därmed ge upp drömmen om revolutionen. Samtidigt menar hon att vänstern inte heller bör acceptera nyliberalismens påstående att de samhälleliga motsättningarna är överspelade. Istället förespråkar Mouffe en hållning där vänstern accepterar de demokratiska ramverken och inom dem utmanar rådande maktförhållanden genom att formulera agonistiska konflikter.

Men frågan är om inte vänstern genom att följa Mouffes råd avsäger sig möjligheten att formulera en verkligt mobiliserande berättelse. Jag menar att en vänster som följer Mouffes råd, att söka berättelser om motståndaren som går att hantera inom demokratins ramar, överlåter den speciella kraften i en berättelse om en strid på liv och död åt högerpopulisterna. Att välja bort de antagonistiska konflikterna är som att redigera om Sagan om ringen så att den bara innehåller festen i Fylke, brödraskapets bildande och enternas rådsmöte. Det blir inte någon särskilt engagerande berättelse.

Antagonistiska berättelser har helt enkelt en större potential att mobilisera än agonistiska berättelser. Det visas tydligt av skillnaden mellan de olika berättelserna om klimatförändringarna. Skildrar vi konflikten som en fråga om att prioritera mellan konsumtion och miljö blir konflikten agonistisk. Beskriver vi istället det kapitalistiska systemet som oförenligt med mänsklighetens överlevnad så blir konflikten antagonistisk. Bara berättelsen om kampen mot miljöförstöringen som en kamp för människans överlevnad har potentialen att bli verkligt mobiliserande.

Det räcker nämligen inte att en konflikt är antagonistisk för att den ska kunna mobilisera, den måste också uppfattas som ett hot mot den egna identiteten. Utöver detta måste man dessutom kunna identifiera motståndaren. Det förklarar varför naturkrafter och ekonomiska system fungerar sämre som motståndare än en individ eller grupp.

Valet av en antagonistisk konflikt öppnar också för bruket av den dubbla motståndaren: Hotet och förrädaren. I Sagan om ringen har Ringens brödraskap dubbla motståndare. Dels Sauron, den onde och hotet mot de fria folken, och dels Saruman, förrädaren som sålt sig till den onda sidan. På samma sätt innehåller Sverigedemokraternas berättelse både de onda muslimerna som hotar det kristna Sverige och de lömska förrädarna i form av de övriga sju partierna i Riksdagen som bedriver en invandrings- och flyktingpolitik som tillåter muslimer att bosätta sig i Sverige.

Vänsterpartiet kan på samma sätt formulera sitt motstånd mot vinster i välfärden som en antagonistisk berättelse med dubbla personifierade motståndare. Riskkapitalisterna som äger de privata välfärdsföretagen blir då motståndaren medan övriga partier som vill tillåta vinster i välfärden blir förrädarna som ser till att riskkapitalisterna kan fortsätta att föra ut skattepengar till skatteparadis.

Valet mellan agonistiska och antagonistiska konflikter får alltså stora konsekvenser. Det är inte bara valet mellan reform och revolution. Att välja bort en antagonistisk konflikt är också att välja bort de riktigt starka politiska berättelserna, vilka likt den om civilisationernas krig är antagonistiska.

Alliansens attacker på S vänder tillbaka likt en bumerang

När Annie Lööf igår talade i Almedalen ägnade hon lika mycket kraft åt att beskriva Stefan Löfven som hon använde för att berätta vem hon själv är. Men den som hade velat veta mer om hur Annie ser på sig själv och sitt eget parti kan finna tröst i att det vi berättar om våra motståndare säger minst lika mycket om oss själva. Det går nämligen inte att berätta om någon annan utan att samtidigt avslöja en hel massa om hur man ser på sig själv.

När Centerns partiledare beskrev Socialdemokraterna gav hon oss samtidigt sin bild av det egna partiet. När hon tillskriver sin motståndare en negativ egenskap får vi samtidigt reda på dels att hon uppfattar den motsatta egenskapen som positiv och dels att hon anser att det egna partiet besitter denna.

Detta fungerar förstås även åt andra hållet. Socialdemokraternas kritik mot deras motståndare säger också något om dem själva. Det visade reaktionerna på Marita Ulvskogs tweet om Annie Lööf.

När Annie Lööf igår hävdade att Socialdemokraterna inte hör och ser Sveriges många arbetslösa, hävdade hon samtidigt underförstått att det är viktigt att lyssna på dem som lever i utanförskap och att Centern gör just det.

Socialdemokraterna var under nästan ett sekel den dominerande politiska kraften i Sverige. Det har fått  till följd att andra politiska krafter definierar sig i motsättning till partiet. Genom att beskriva Socialdemokraterna, deras politik och det samhälle de byggt upp ger de samtidigt en bild av sig själva, sin politik och det samhälle de själva ville se. I sin politiska kommunikation använde de berättelser där det egna partiet eller den egna rörelsen spelade rollen som hjälte, medan Socialdemokratin tilldelades rollen som bov.

Problemet är bara att alliansregeringen nu regerat i sex år. Väljarna ser regeringen som ansvarig för tillståndet i landet, även om regeringen inte gör det. När Centerpartiet kritiserar den höga arbetslösheten, så som de gjorde i sin reklamfilm i förra valet, blir det därför en kritik mot den egna regeringen. Men alliansens kritik av Socialdemokraterna säger också något om dem själva. Nämligen att de inte ser sitt eget ansvar för tillståndet i landet.

Vad är det som glittrar på Reinfeldts ringfinger?

Moderaterna är det parti som lyckats bäst med att använda berättelser för att beskriva sig själva, sin motståndare, de utmaningar Sverige står inför och partiets politik för att möta dem. Men även solen har sina fläckar.

Ett område där Moderaterna misslyckats med sitt berättande är försöket att omforma sin skapelseberättelse. Den nya skapelseberättelsen, där Moderaterna gått i täten för införandet av allmän rösträtt, harmonierade med berättelsen om partiets politik som en politik för alla arbetande, men hamnade i konflikt med fakta.

Annars är det slående hur väl de olika moderata berättelserna samverkar. Berättelsen om att det är arbetet som ger livet mening. Berättelsen om hur alla vi som har ett arbete har gemensamma intressen, oavsett om vi är direktörer eller städare. Berättelsen om hur partiets ärkefiende Socialdemokraterna gått från att vara ett parti för arbetare till att bli ett parti för bidragstagare.

Med Fredriks och Filippas separation har dock berättelsen om den typiska arbetande och livspusslande förortsfamiljen Reinfeldt fått sig en törn. Separationen riskerar även att påverka berättelsen om arbetet som meningen med livet. För alla förstår att ett allt för hårt fokus på arbetet riskerar de relationer som de flesta ändå värderar högst i livet.

Det är talande att dagens snackis i Almedalen är spekulationerna om huruvida Fredrik Reinfeldt ska välja att ta av sig vigselringen inför kvällens tal. När jag i förmiddags såg honom bli intervjuad av Sveriges Radio tyckte jag mig i alla fall se något som glittrade på vänstra handens ringfinger. Kanske säger det något om vad Fredrik Reinfeldt själv tycker är viktigast i livet.

Reinfeldt på väg upprepa Juholts misstag

För inte så länge sedan klagade många socialdemokrater på hur media behandlade partiet. Kritiken gick ut på att media hårdgranskade Sahlin och Juholt medan Reinfeldt slapp undan. I takt med att Socialdemokraternas opinionssiffror stigit har dock klagomålen tystnat. Istället börjar nu Reinfeldt klaga på att media är för hårda mot Moderaterna.

När debattörer anklagar media för partiskhet brukar de föra fram två olika förklaringsmodeller. Vänstertyckare, som hävdar att media missgynnar Socialdemokraterna, påpekar att många medier har ägare som politiskt står alliansen nära. Och högerdebattörer, som menar att media missgynnar Moderaterna, pekar på att journalister står längre till vänster än väljarna.

Inget av dessa förhållanden kan dock förklara den förändring som skett det senaste halvåret. För så snabba och stora förändringar har knappast skett i ägarbilden eller i journalisternas politiska sympatier. Förklaringen till att media tidigare granskade S och nu istället synar M får man söka på annat håll.

Förklaringen ligger i att media jagar en berättelse. Medias bevakning av de politiska partierna följer samma regler som fiktionen. För att berättelsen om politikerna och deras partier ska bli intressant måste den innehålla kontraster. Därför beskriver media nu Fredrik Reinfeldt som en skugga av sitt forna jag och Stefan Löfven som Socialdemokraternas räddare i nöden.

Mediedramaturgin anknyter till arketypiska berättelser som vi lyssnare, läsare och tittare är bekanta med. Vi älskar berättelsen om hur högmod går före fall lika mycket som berättelsen om den uträknade kämpen som reser sig upp i sista sekunden. De politiska journalisterna ger oss vad vi vill ha. Svårare än så är det inte.

Därför borde Fredrik Reinfeldt och alla andra lägga ned gnället om att media borde granska motståndaren hårdare istället för att syna det egna partiet. Om inte annat borde Reinfeldt sluta med detta för att han annars riskerar att börja låta som en lika verklighetsfrånvänd konspirationsteoretiker som Håkan Juholt.

Ytterligare en anledning att sluta gnälla är tanken på den journalistik vi skulle få om media slutade upp med att granska kritiskt och istället ägnade sig åt okritiska hyllningar. En försmak ges i reklambilagan Mediaplanet som följer med dagstidningarna. Det senaste numret har temat samhällssäkerhet och porträtterar vår nya försvarsminister Karin Enström. Så här avslutar Ola Hansson sin text, där han istället för att ställa kritiska frågor skriver om vilken fantastisk kvinna ministern är och vilken tur de har med vädret när de träffades för en fika:

”Det blev ett precis så spännande och trevligt möte som jag hoppades och det är bara att önska Karin lycka till i sitt krävande jobb. Intuitivt känns det som hon är rätt kvinna på rätt plats.”

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.