Vad den nya berättelsen om Afrika döljer

av RetorikKalle

Ett par reportage i SVT har de senaste veckorna gett en kritisk bild av biståndets roll i Afrika. Erika Bjerström berättade om hur biståndet till Zambia gör det möjligt för regimen att köpa röster för pengar i statsbudgeten som annars skulle ha gått till utbildning och vård. Claes JB Löfgren beskrev hur biståndet till Somalia underblåser kriget.

Reportagen ingår i en ny berättelse om Afrika. En berättelse om hur biståndet passiviserat afrikanerna och gött en korrumperad elit. Disa Håstad skriver i DN om hur gamla ”offerteorier”, där Afrika är utlämnat åt rika västmakter och stora oljebolag, nu ersätts av en ny berättelse där Afrika kastar av sig offerkoftan och tar makten över sin framtid.

På samma sätt som man kan och bör diskutera biståndets roll kan man naturligtvis ha olika uppfattning om hur stor makt de forna kolonialmakterna idag har över Afrika och om de multinationella företagens närvaro i huvudsak är negativ eller positiv. Däremot kan man inte förneka att dessa aktörer spelar en roll för hur Afrika ser ut idag. Det är först när man skriver ut dem ur berättelsen om Afrika som det blir möjligt att hävda att det är biståndet som håller kvar Afrika i beroende och fattigdom.

Att gamla berättelser utmanas av nya är positivt. Det är bara så vi kan hitta nya bättre förklaringar till varför vår värld ser ut som den gör och hur vi kan förändra den. Därför har jag inga problem med att den gamla berättelsen om Afrika och de förklaringar den ger ifrågasätts. Men jag misstror den här nya berättelsen där viktiga aktörer strukits ur rollistan.