Utan fördomar stannar Sverige

av RetorikKalle

Igår när jag cyklade i Stockholms innerstad körde en glänsande vit Audi plötsligt ut precis framför mig i cykelfilen. Bilen bromsar in och en ung man med backslick sticker ut huvet och säger – förlåt. Jag blev så paff att jag inte kom mig för att svara. Men jag cyklade leende vidare. Förarens ursäkt bröt mot mina fördomar om stockholmstrafikanter i allmänhet och Audiförare i synnerhet. Och jag gillar när mina fördomar kommer på skam.

I såväl Stockholmstrafiken som i berättelser kan fördomar vara av godo. I trafiken gör de att vi är beredda på att när som helst möta en cyklist var som helst. Och i berättelser gör de berättandet effektivare eftersom vi i publiken kan fylla i med våra förutfattade meningar. Men samtidigt kan fördomar vara av ondo. Den som tror sig vet hur medtrafikanterna ska agera är inte beredd på en oväntad manöver. Och när alla karaktärer i en berättelse agerar enligt våra fördomar blir berättelsen ospännande. Därför krävs en balans mellan det förväntade och det oväntade.

Den balansen hittar jag i TV-serien Game of Thrones. Å ena sidan staplas stereotyperna på varandra i skildringen av de ordkarga nordborna, de barbariska vildarna i söder och de perverterade stadsborna i maktens centrum. Å andra sidan visar de diametralt motsatta val som seriens många syskonpar ständigt gör att karaktärernas handlingar inte helt styrs av stereotyperna.

Ikväll hoppas jag bli överraskad och få mina fördomar utmanade igen. För då visar SVT sista delen i första säsongen av Game of Thrones.