Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Month: maj, 2012

Almega ♡ Unionen = sant

För några år sedan läste jag en hel del böcker om trädgårdsskötsel. En av de mer intressanta var skriven av en mellankrigstidens brittiska kulturskribenter. Han förklarade inte bara hur man skulle få exotiska orkidéer att trivas i ett brittiskt klimat, utan även hur en fattig kulturarbetare skulle gå till väga för att få råd att köpa dessa exklusiva plantor.

Tricket var att använda personangrepp. Han skrev helt enkelt en kulturartikel där han tog heder och ära av någon annan kulturskribent. Angreppet resulterade i en motattack och så var kulturdebatten igång. Några inlägg senare hade bägge parter tjänat ihop tillräckligt med pengar för att kunna ägna sig åt sina hobbyer.

Detta klassiska knep används även flitigt i dagens sociala medier, men då i första hand för att skaffa sig kapital i form av uppmärksamhet. När Aftonbladets Daniel Swedin bråkar med Johan Lundberg från Axess på twitter får båda två nya följare.

Men även organisationer kan använda sig av knepet. Ett exempel är bloggduellen mellan Almega och Unionen. Fientligheterna utspelar sig även utanför bloggosfären. Almega, som organiserar företag i tjänstebranschen, hävdar att Saltsjöbadsandan är överspelad. Och Unionen, som organiserar tjänstemännen i samma bransch, tar ut sina medlemmar i strejk.

När jag för några år sedan arbetade på Unionen rådde en annan anda. Almega och Unionen hade ett gemensamt intresse av att få företag att gå med i Almega och teckna kollektivavtal med Unionen. Och man lyckades även med ansträngningarna att övertyga en del företag med huvudkontoret i det fackföreningsfientliga USA om fördelarna med den svenska modellen.

Så det är inte utan att jag undrar vad som har hänt. Har de två organisationernas flyttat sina positioner så mycket som det låter, eller har de bara hittat ett nytt område där de har ett gemensamt intresse – att synas i debatten om arbetsmarknaden.

Annonser

Så slipper Gunilla Carlsson ta ansvar för biståndet

Gunilla Carlsson är en av Sveriges skickligaste berättare. Biståndsministern har lyckats extremt väl med att sprida sin berättelse om biståndet i Sverige. Den berättelsen sammanfattas i en mening i den notis från TT med rubriken ”Missnöje med resultatjakt” som Dagens Nyheter publicerar idag: ”Biståndsminister Gunilla Carlssons jakt på mätbara biståndsresultat kritiseras av biståndsorganisationerna.”

I Gunilla Carlssons berättelse är hon hjälten som slåss mot Sidas och biståndsorganisationernas ovilja att effektivisera biståndet. All kritik som de senare för fram mot ministern bekräftar bara berättelsens giltighet. Så även i notisen från TT där Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin citeras: ”Jag är förvånad över att man (UD) ruschar igenom det här”.

Kommentaren var inte, som man skulle kunna tro av rubriken, kritik mot att biståndsministern vill se ett starkare fokus på resultat i biståndet. Istället rörde den det faktum att biståndsorganisationerna bara får två veckor på sig att lämna synpunkter på Utrikesdepartementets pågående arbetet med en biståndspolitisk plattform.

Vad som inte heller ryms i den nioradiga notisen är det sammanhang i vilket Elisabeth Dahlin fällde kommentaren. Igår var Rädda Barnen och andra biståndsorganisationer inbjudna till ett möte med ministerns statssekreterare Hanna Hellquist för att diskutera vad regeringens nya biståndspolitiska plattform ska innehålla.

Statssekreteraren förklarade att hon ville ha hjälp av organisationerna att städa bland alla riktlinjer som reglerar biståndet. Att hon inte var särskilt intresserad av deras kunskaper om och synpunkter på biståndet behövde hon inte säga. Det framgick med all önskvärd tydlighet av upplägget för mötet. Först en och en halv timmes dragning av statssekreteraren. Sedan en halvtimme då de tvåhundra representanterna från biståndsorganisationerna fick ställa frågor.

Samma fördelning av ordet gäller även när berättelsen om biståndet formuleras. Så länge biståndsorganisationerna inte kan mäta sig med Gunilla Carlsson i konsten att formulera en enkel och slagkraftig berättelse kommer ministern få fortsätta framträda i rollen som den orädde kritikern, trots att hon sedan sex år har det yttersta ansvaret för Sveriges bistånd.

Det mesta av biståndsorganisationernas kritik av regeringens biståndspolitik förstärker bara biståndsministerns berättelse. Det gäller såväl kritiken mot ministerns fokus på resultat, som får organisationerna att framstå som bakåtsträvare, som försvaret av informationsbidragen vilket får dem att framstå som försvarare av särintressen. Biståndsorganisationerna behöver formulera en berättelse där de är hjältarna som försvarar ett viktigt allmänintresse.

Så tuktas en kulturdebatt

De senaste dagarna har jag kommit att omvärdera pragmadialektiken, en skola inom den del av retoriken som sysslar med argumentationsanalys. Mitt avfärdande kom sig inte av det fåniga namnet, utan av riktningens ambition att förbättra världen med hjälp av retorik.

Jag tyckte att det var naivt att bygga upp ett helt system för att analysera argumentation utifrån idén att vi kan prata oss fram till en bättre värld om vi bara enas om reglerna för diskussionen. Istället för en teori för hur det ideala samtalet skulle föras sökte jag en teori som kunde förklara hur vi faktiskt pratar med varandra. Sedan kom den havererade debatten om kulturkonservatismen. Det sätt som debattörerna här talar förbi varandra fick mig att inse att det är dags att omvärdera pragmadialektiken.

Vi lever i en tid då många gamla sanningar omprövas. Med internet har vi dessutom fått både gemensamma forum där vi kan föra debatten och en kultur inriktad på kollektiv och oegennyttig problemlösning. Vi är inbegripna i en diskussion om vad som är fel och hur vi ska ändra på det, men det faktum att vi saknar regler för samtalet begränsar oss.

Visst behöver vi en argumentationsanalys som kan hjälpa oss att förstå hur andra argumenterar och hur vi själva bäst kan tala för vår sak. Men vi behöver också gemensamma regler för alla oss som vill föra ett konstruktivt samtal om hur vi skapar ett bättre samhälle. För vi vill ju åt samma håll. Även om vi är oense om var vi befinner oss och hur vi ska komma dit.

Ett enkelt sätt att förklara de regler för en konstruktiv dialog som pragmadialektiken ställer upp är att framhålla Isobel Hadley-Kamptz som en förebild. Vi borde alla följa hennes exempel och vara nyfikna på vad andra har att säga, försöka förstå vad de menar och aldrig avfärda någons åsikter på förhand, utan istället noggrannt syna vilka belägg de har för dem.

Ett lite mer omständigt sätt att hyfsa debatten är att uppmana alla deltagare att följa tre goda råd från pragmadialektikens skapare Frans van Eemeren och Rob Grootendorst:

  • Koncentrera dig på de skäl en person framför för sin ståndpunkt, inte de outtalade dito som du tror ligger till grund för den.
  • Använd bara faktaargument, det retoriken kallar logos, och undvik argument som bygger på din trovärdighet, ethos i retoriken, eller på känslor, pathos i retoriken.
  • Undvik fallacier, falska argument, som att exempelvis förklara en ståndpunkt för helig och säga att den därför inte får ifrågasättas, sätta din heder som garanti för att ståndpunkten är korrekt, eller påstå att en ståndpunkt är sann bara för att den har blivit framgångsrikt försvarad.

Har du slutat slå din fru, Daniel Swedin?

Axess Magasin figurerar i två av den senaste tidens mer bisarra debatter. Först skrev Yrsa Stenius en artikel om Zlatans ”auktoritära personlighet och despotiska fasoner” i Axess Magasin. Sedan kom twitterduellen mellan Axess Magasins chefredaktör Johan Lundberg och Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin om kopplingarna mellan Axess Magasin och Tryckfrihetssällskapet.

Yrsa Stenius målar upp en motsättning mellan den nordiska demokrati hon själv säger sig stå för och den sydeuropeiska despoti hon låter Zlatan representera. Hon gör därmed som så många andra, tillskriver Zlatan påhittade egenskaper som att vara född utanför Sverige eller vara muslim för att kunna ställa honom i motsättning till sig själv och den egna majoritetsgruppen.

När Daniel Swedin ska reda ut vilka kopplingar som finns mellan Axess Magasin och Tryckfrihetssällskapet använder han det klassiska knepet att formulera frågan till Johan Lundberg enligt mallen ”Har du slutat slå sin fru?”. På så sätt försöker han placera Axess Magasin utanför den offentlighet där det demokratiska samtalet förs och i den miljö av högerpopulism och islamofobi där Tryckfrihetssällskapet hör hemma.

Att tillskriva någon egenskaper, värderingar och åsikter som denne inte har är ett allt annat än konstruktivt sätt att föra en debatt. Och att dela upp världen i vi och dem är motsatsen till att nyfiket pröva den andres ståndpunkter.

Jag är övertygad om att både Axess Magasin och Aftonbladet kan bättre ån så här. Jag skulle vilja läsa en artikel i Axess Magasin om vad det säger om klimatet i Sverige att Zlatan inte kände sig bekväm med att prata om sin katolska tro när han bodde här, men pratar desto mer om detta nu när han bosatt sig i Italien. På Aftonbladets kultursidor ser jag gärna en essä om huruvida fotbollen idag spelar en i huvudsak positiv eller negativ roll i samhället.

Så kan vinster i välfärden bli Vänsterpartiets vinnarfråga

Tre färska nyheter visar att välfärden fortsätter att vara en viktig fråga i debatten. Moderaterna planerar att vinna valet på att framstå som välfärdskramare. LO-kongressen säger nej till vinstdrivande verksamheter i välfärden. Och Kaliber i P1 avslöjar bluffen bakom de goda resultat som vårdgarantin påstås ha gett.

Jag var på många intressanta seminarier i Almedalen ifjol. Men ett satte större avtryck än de andra. Det var en intresseorganisation för företag i den i skattefinansierade välfärden som bjudit in politiker från riksdagspartierna för att höra hur de såg på vinster i välfärden. Två saker gjorde seminariet minnesvärt. Dels att det blev uppenbart hur oroliga företagen var att partierna skulle inskränka deras möjligheter att tjäna pengar. Och dels att Lars Ohly var så ensam om att säga nej till vinster i välfärden.

Trots Vänsterpartiets monopol på denna tydliga position i en tung politisk fråga har partiet inte lyckats växla in det i framgångar i opinionen. Världens bästa välfärd var Vänsterpartiets paroll i valet 2010. Men den var inte kopplad till en fungerande politisk berättelse. Till nästa val kan partiet behålla både politiken och parollen. Men det krävs en ny politisk berättelse.

Jag tror att Vänsterpartiet kan hitta en berättelse genom att lyssna till erfarenheterna hos dem som arbetar i välfärden. En berättelse jag själv snappat upp är om hur de som arbetar inom välfärden blir allt färre medan de som kontrollerar dem blir allt fler.

En kompis som arbetar i skolans värld berättar om hur besöken från skolinspektionen kommer allt tätare samtidigt som skolan hon arbetar på får sänkta anslag. Det är en tydlig illustration av hur satsningar på välfärden idag inte handlar om att tillföra nya resurser utan om fler kontroller. Samtidigt förstår de flesta att det inte räcker med målstyrning och utvärderingar för att få en fungerande välfärd. Vänsterpartiets berättelse skulle kunna handla om att vi behöver fler som jobbar i välfärden, inte fler som kontrollerar att de gör sitt jobb.

Miljöpartiet behöver en fiende

Det är bra att Miljöpartiet inte bara säger att de vill satsa på tåget, utan också tydligt deklarerar att de vill ta bort stöd och subventioner till flyget. Politiska partier talar gärna om vem som kommer att tjäna på deras politik, men vill ogärna säga vem som ska förlora. Två undantag är Moderaterna, som är öppna med att alla som är beroende av bidrag förlorar på partiets politik, och Sverigedemokraterna, som är tydliga med att alla invandrare som är beroende av bidrag förlorar på deras politik.

Jag är övertygad om att Moderaternas och Sverigedemokraternas framgångar till en del kan förklaras av denna tydlighet. Varje berättelse behöver en konflikt och det parti som inte lyckas förklara både vilka som vinner och vilka som förlorar på den egna politiken misslyckas med att leverera en tydlig berättelse om den egna politiken.

Dessvärre räcker det inte att som Miljöpartiet förklara vilka sektorer i samhället man vill, respektive inte vill, satsa på. Vinnarna måste vara en grupp i samhället som väljarna identifierar sig med. Det kan vara arbetare, som i Moderaternas berättelse, eller svenskar, som i Sverigedemokraternas. För att få en så stor grupp tänkbara väljare som möjligt ska denna grupp förstås också helst utgöra en majoritet i samhället.

Miljöpartiets berättelse har redan en hjälte. Det är alla människor som varje dag gör medvetna val för att främja en bättre miljö. Vad som saknas är en fiende. Miljöpartiet behöver peka ut den grupp av människor som kommer att förlora på deras politik.

Loreen och Özz visar vägen i integrationsdebatten

Veckans roligaste tweet kom, som så ofta, från Ali Esbati: ”Integrations-FAIL!! Icke-etniska svenskar misslyckas med lokaltidningsbesvikelselooken: http://bit.ly/JUN7lR

Och som så ofta följs skrattet av en insikt. Att anpassa sig till omgivningen är längt ifrån alltid något positivt.

I integrationsdebatten har det länge funnits två olika uppfattningar. Några tycker att nya svenskar ska anstränga sig för att passa in genom att försöka bli så lika gamla svenskar som möjligt. Andra tycker att vi alla tjänar på att nykomlingarna bevarar sina särdrag. Den första linjen brukar få etiketten assimilation och den andra mångfald.

Under årtionden har pendeln svängt fram och tillbaka mellan dessa ytterligheter för att på senare år luta allt mer åt assimilation. Jag tror dock att individualiseringen och medielogiken är på väg att få pendeln att svänga tillbaka till mångfald.

Individualiseringen är en stark trend. Alla ska vi bygga våra personliga varumärken. Det kan vi bara göra genom att sticka ut. Att anpassa sig till mängden är inget alternativ.

Personifiering är ett av kraven i medielogiken. Nyheter ska illustreras med personer. Och den som vill synas och höras måste kunna presentera en spännande berättelse om sig själv.

Loreen och Özz förväntas som artister leverera en spännande berättelse om sig själva. Då väljer de självfallet att lyfta fram det som gör dem unika.

Loreen berättar i en intervju med DN:s Hanna Fahl om hur hennes bakgrund gör att hon har lättare än andra svenskar att relatera till kampen för mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan. Och Özz Nûjen beskriver i en intervju med TV4:s Malou von Sivers hur han som vuxen tvingas ta itu med följderna av en barndom präglad av flykten från förtrycket i Turkiet.

Exempel som dessa visar varför pendeln kommer att svänga tillbaka mot mångfald. Dessutom är det ju roligare att vara den enda som ler än att vara en i mängden av dystra miner.

Mangs och Breivik är kräk, inte övermänniskor

Människor i vår omgivning bedömer oss inte bara utifrån vad vi berättar om oss själva utan även efter våra handlingar. Det är en självklar sanning som den självutnämnde övermänniskan Mangs inte verkar ha greppat. De fega våldshandlingar han är misstänkt för gör att omvärlden ser honom som ett kräk, inte som den övermänniska han själv vill bli betraktad som.

Om man dessutom begår sina hatbrott på ett så utstuderat klantigt sätt som åklagaren påstår att Mangs gjort, så undergräver det i sig varje möjlighet att framstå som en övermänniska. Att först skjuta någon, sedan ringa polisen och tipsa om att det var grannen som sköt samtidigt som man spelar in samtalet och spar det på en kassett i en byrålåda i väntan på husrannsakan är inte bara korkat. Det är urbota korkat.

Det är inte bara våra handlingar som påverkar berättelserna om oss själva. De stöds eller störs även av de av berättelser vi sprider om vår omvärld. Därför påverkas Moderaternas berättelse om ett Sverige där bidragspartiet Socialdemokraterna står mot arbetarpartiet Moderaterna negativt av det faktum att folk skrattar åt deras berättelse om hur partiet alltid kämpat för demokrati och välfärd.

På samma sätt inverkar terroristerna Breivik och Mangs löjeväckande försök att framställa sig själva som övermänniskor negativt på deras möjligheter att sprida berättelsen om hur invandringen är det främsta hotet mot våra nordiska länder.

Vad jag hoppas att Victoria och Daniel lär Estelle

Här kommer jag med en bok till, var enligt familjehistorien den första mening jag yttrade. Missnöjd med utbudet vid kvällens lässtund hade jag glidit ned ur soffan och försvunnit. Nu återvände jag med ett av Tintins äventyr och en förhoppning om att mamma skulle läsa något mer spännande för mig och mina systrar än sagan om tant brun, tant grön och tant gredelin.

Barndomens högläsningsstunder hade alltså ett klart samband med min språkutveckling. Dessutom fyllde de, som så ofta med föräldrars handlingar, funktionen att överföra värderingar till nästa generation. Jag lärde mig att läsning var värdefullt och vilka böcker som var värda att läsa. På så sätt föll det sig naturligt för mig att själv läsa högt när jag fick barn och att då välja samma böcker som mina föräldrar en gång läst för mig.

Men när jag satt på sängkanten och läste högt hände något. Jag uppfattade plötsligt nya sidor hos mina gamla favoritböcker. Det var den bakomliggande ideologin som med ens framträdde. Ibland övertydligt, som när Elsa Beskow skildrar hur de ohyfsade trasproletära ogräsen hotar den småborgerliga idyllen bland nyttoväxterna i grönsakslandet. Ibland mer subtilt som när Astrid Lindgren berättar om den stackars grekiske affärsinnehavaren Vasilis på BråkmakarLottas gata som aldrig kan känna sig hemma i Sverige utan gör bäst i att stänga sin godisaffär och återvända hem, eller när JRR Tolkien och CS Lewis ger de grymma och opålitliga folkslagen i sina sagor arabiska drag och Enid Blyton i sina femhistorier gång på gång slår fast att zigenare, fransmän och andra ickebrittiska element inte går att lita på.

Så utvecklades dessa högläsningsstunder till diskussioner om vilka ideologiska budskap som dolde sig i berättelserna. Det kunde gälla såväl skildringen av judiska finansmän i Tintins äventyr, som de stereotypa valen av hårfärg på hjältar och bovar i filmer. Denna nyfiket kritiska hållning är nog en del av det jag fört över till nästa generation.

Prinsessan Estelle har ju fått ett helt bibliotek i doppresent av regeringen Reinfeldt. Förhoppningsvis kommer Victoria och Daniel både läsa högt för henne ur dessa böcker och prata om berättelsernas ideologiska innehåll. För visst låter det mer spännande att prata med en liten prinsessa om var gränsen går för vad en sagoprinsessa tillåts göra, än att okritiskt mata henne med det ideologiska innehållet i Fredrik Reinfeldts gåva?

Nio saker som avgör om en berättelse fungerar

I min uppsats Jakten på berättelsen diskuterade jag vad som avgör om en berättelse fungerar. Denna diskussion resulterade i en lista på nio saker som utmärker en bra berättare, en bra berättelse och ett bra mottagande av en berättelse.

  • En bra berättare har trovärdighet

Olika berättare har olika stark trovärdighet i olika frågor. Berättare måste därför förhålla sig till den bild, eller det ethos, som publiken har av dem i de frågor berättelsen rör.

  • En bra berättare använder känslor

En berättelse behöver innehålla pathos för att kunna engagera läsarna. Berättelser som innehåller mycket känslor gör det möjligt för publiken att identifiera sig med berättelsens karaktärer och på så sätt själva uppleva känslorna.

  • En bra berättare är konkret

Den som i en berättelse vill förmedla abstrakta värderingar måste förankra dessa i konkreta detaljer. Det är nämligen först med de konkreta detaljerna i en berättelse som abstrakta värderingar blir begripliga och tillämpbara för publiken.

  • En bra berättelse utgår från publikens världsbild

En bra berättelse förutsätter inte bara en överensstämmelse med publikens verklighetsbild och värderingar utan också att berättaren begripit sig på den verklighet hon beskriver. Den som inte förstår sin samtid kan inte skapa en berättelse om den.

  • En bra berättelse innehåller en konflikt

En bra berättelse måste innehålla både vinnare och förlorare. Det går nämligen inte att skapa någon berättelse om man inte erkänner att samhället består av grupper med motstridiga intressen.

  • En bra berättelse säger inte allt

En bra berättelse skapas av berättare och publik tillsammans. Det sker genom att berättaren lämnar luckor i berättelsen som publiken får fylla i. På så sätt får publiken känna sig smart och delaktig.

  • Ett bra mottagande förutsätter att berättelsen svarar mot mottagarnas behov

All framgångsrik kommunikation utgår från mottagarens behov, inte sändarens. Detta gäller även berättelser. En bra berättare känner mottagarens behov, den känslomässiga stämning de befinner sig i, vad de hoppas på och vad de är oroliga för.

  • Ett bra mottagande kräver att väljarna kan identifiera sig med berättelsen

Ett gott mottagande förutsätter att mottagarna kan använda berättelsen till att förstå sig själva och sin omvärld samt positionera sig själva i denna omvärld. Detta förutsätter att mottagaren kan identifiera sig med berättelsens handling och karaktärer.

  • Ett bra mottagande kan mobilisera

En berättelse ska fungera mobiliserande. Den ska förmå mottagaren att agera. Berättelsens förmåga att mobilisera ökar om den stöds av de andra berättelser som mottagaren använder för att förstå sin omvärld och minskar om den störs av dem.

Min förhoppning är att andra som sysslar med att utforma och analysera kommunikation ska finna denna modell användbar när de behöver utvärdera potentialen hos berättelser eller förslag till berättelser. Och att deras tillämpning av modellen ska resultera i förslag till förändringar av den som jag kan använda för att utveckla modellen vidare i min nästa uppsats.