Vem har ordet när vi berättar om hungern?

av RetorikKalle

För några veckor sedan var jag i Niger i Västafrika tillsammans med kollegor från svenska och norska Röda Korset. Jag kom tillbaka med ett antal berättelser från en region där maten är på väg att ta slut.

Kollegor på andra biståndsorganisationer har gjort liknande resor i samma syfte. Att samla berättelser som kan få människor här hemma att vilja hjälpa de som hungrar i Västafrika. Men jag tror att våra olika berättartekniker påverkar hur väl vi lyckas uppnå syftet.

Jag menar att vi pressekreterare och kommunikatörer, precis som romanförfattare, måste fråga oss om våra historier blir mest gripande ifall de berättas i första eller tredje person.

I flera berättelser är det vi kommunikatörer som berättar medan de människor som drabbas av hungern är tysta statister. Jag är övertygad om att det är ett misstag. När de drabbade själva inte får komma till tals skapar vi ett avstånd mellan dem och publiken som försvårar identifikation.

Om vi istället låter de drabbade själva få ordet ökar chansen att de vi vill nå ställer sig frågan: Hur skulle jag göra om jag inte hade någon mat att ge mina barn?