Där berättelserna bor

av RetorikKalle

När jag var riktigt liten var biblioteket synonymt med pappas arbetsrum. Ett rum som med sin möblering – bokhyllorna som nådde från golv till tak, den stora svarta flygeln, de många tavlorna, skrivbordet och de väl insuttna läderfåtöljerna – visade att litteraturen, musiken, konsten, skrivandet och samtalen hörde ihop. Sedan vidgades världen successivt och jag upptäckte andra bibliotek.

Tillsammans med mamma tog jag 54ans dubbeldäckare till Odenplan där Stadsbiblioteket låg som en jättelik version av hattstugan. Från det lilla trånga biblioteket i Södersvik bar jag och syskonen hem Muminböckerna, Lilla Huset-serien och annan sommarlektyr i stora travar. Och i kartoteket på Gärdets bibliotek fann jag titlar om alternativ produktion och arbetarstyrda fabriker.

Fortfarande idag känner jag samma nyfikenhet framför en bokhylla. En nyfikenhet som är kopplad till det bildningsideal som säger att man ska vara allmänbildad och känna sig hemmastadd inom många olika ämnen. Ett nyfikenhetens ideal som gör att jag när jag går och lägger mig i ett rum där jag är omgiven av någon annans böcker tycker att det är både angenämt och svårt att välja mellan en bok om livet i en fransk by på 1200-talet, en om slutstriden i Berlin 1945 och en om örters betydelse i läkekonsten.

Men även framför mina egna bokhyllor i arbetsrummet kan jag känna samma nyfikenhet. Jag letar efter någon av Peter Englunds essäsamlingar men hittar istället boken 100 skivor. Slår upp den på måfå och ramlar rakt in i en fantastisk text av Kjell Alinge. Är det inte just detta tillfälligheternas spel som är själva tjusningen med bokhyllor? Att de överraskar en och påminner om hur många berättelser som finns kvar att upptäcka.