Därför gynnas SD av kulturradikalismens dominans

av RetorikKalle

För Anders Svensson och alla andra som undrar vad Björn Wiman i Dagens Nyheter och Åsa Linderborg i Aftonbladet egentligen debatterar kommer här ett försök till förklaring. Jag vet inte om jag kan förklara vad kulturradikalism är, mer än att den är ett uppror mot gamla normer och institutioner i samhället. Men jag tror att jag kan förklara vilken roll den spelat för berättelserna om det moderna Sverige.

Björn Wiman och Åsa Linderborg är oense om vilken politisk ideologi som är förknippad med kulturradikalismen och därmed kan göra anspråk på att ha spelat en viktig roll för det moderna Sveriges framväxt. Medan Wiman vill göra kulturradikalismen till en liberal tanketradition menar Linderborg att kulturradikalismen är kopplad till socialismen.

Jag föreslår att vi låter forskaren Martin Wiklund avgöra frågan. Så här skriver han i sin avhandling ”I det modernas landskap. Historisk orientering och kritiska berättelser om det moderna Sverige mellan 1960 och 1990”:

”Eftersom den huvudsakliga ideologiska konfliktlinjen i svensk partipolitik under större delen av efterkrigstiden gått mellan socialism och liberalism, har kulturradikalismen kunnat bli desto mer dominerande som en gemensam ideologi. I Sverige har kulturradikalismen ofta samarbetat med statsmakten och socialdemokratin, till skillnad från i Danmark och Norge där kulturradikalismen inte varit lika inflytelserik och befunnit sig i ständig opposition.”

Det betyder inte att alla socialister i Sverige hört till den kulturradikala traditionen. I 60-talsvänstern fanns även strömningar, som det homofoba KfML(r), vilka snarare var moralkonservativa än kulturradikala.

Även idag spelar kulturradikalismen en viktig roll i samhällsdebatten. Jag menar att det är rimligt att se kulturradikalism kontra moralkonservatism som den ena axeln i det politiska landskapet vid sidan av den fördelningspolitiska. Många i arbetarklassen har konservativa värderingar när det gäller moral och radikala värderingar när det gäller fördelningspolitik. Därmed överensstämmer deras åsikter inte helt med arbetarrörelsens partier som har radikala ståndpunkter i både moralfrågor och fördelningspolitiska frågor.

Det är denna motsättning som högerpopulister utnyttjar genom att framhäva moralfrågorna på fördelningspolitikens bekostnad. På så sätt lyckas de vinna röster från väljare som skulle ha röstat på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet om fördelningspolitiken stått i centrum för debatten istället för frågor som brott, minoriteters rättigheter och jämställdhet.

Advertisements