Vad jag hoppas att Victoria och Daniel lär Estelle

av RetorikKalle

Här kommer jag med en bok till, var enligt familjehistorien den första mening jag yttrade. Missnöjd med utbudet vid kvällens lässtund hade jag glidit ned ur soffan och försvunnit. Nu återvände jag med ett av Tintins äventyr och en förhoppning om att mamma skulle läsa något mer spännande för mig och mina systrar än sagan om tant brun, tant grön och tant gredelin.

Barndomens högläsningsstunder hade alltså ett klart samband med min språkutveckling. Dessutom fyllde de, som så ofta med föräldrars handlingar, funktionen att överföra värderingar till nästa generation. Jag lärde mig att läsning var värdefullt och vilka böcker som var värda att läsa. På så sätt föll det sig naturligt för mig att själv läsa högt när jag fick barn och att då välja samma böcker som mina föräldrar en gång läst för mig.

Men när jag satt på sängkanten och läste högt hände något. Jag uppfattade plötsligt nya sidor hos mina gamla favoritböcker. Det var den bakomliggande ideologin som med ens framträdde. Ibland övertydligt, som när Elsa Beskow skildrar hur de ohyfsade trasproletära ogräsen hotar den småborgerliga idyllen bland nyttoväxterna i grönsakslandet. Ibland mer subtilt som när Astrid Lindgren berättar om den stackars grekiske affärsinnehavaren Vasilis på BråkmakarLottas gata som aldrig kan känna sig hemma i Sverige utan gör bäst i att stänga sin godisaffär och återvända hem, eller när JRR Tolkien och CS Lewis ger de grymma och opålitliga folkslagen i sina sagor arabiska drag och Enid Blyton i sina femhistorier gång på gång slår fast att zigenare, fransmän och andra ickebrittiska element inte går att lita på.

Så utvecklades dessa högläsningsstunder till diskussioner om vilka ideologiska budskap som dolde sig i berättelserna. Det kunde gälla såväl skildringen av judiska finansmän i Tintins äventyr, som de stereotypa valen av hårfärg på hjältar och bovar i filmer. Denna nyfiket kritiska hållning är nog en del av det jag fört över till nästa generation.

Prinsessan Estelle har ju fått ett helt bibliotek i doppresent av regeringen Reinfeldt. Förhoppningsvis kommer Victoria och Daniel både läsa högt för henne ur dessa böcker och prata om berättelsernas ideologiska innehåll. För visst låter det mer spännande att prata med en liten prinsessa om var gränsen går för vad en sagoprinsessa tillåts göra, än att okritiskt mata henne med det ideologiska innehållet i Fredrik Reinfeldts gåva?

Advertisements