Berättelserna om vargen är ett hot mot livet på landet

av RetorikKalle

För ett par år sedan gick jag en skrivarkurs i Andalusien med författarna Susanna Alakoski och Mats Söderlund som lärare. Ett vanligt samtalsämne under dagarna i solen var, utöver beröm för den goda maten som Lars Jederlund och Karin Eliasson serverade på sitt pensionat Casa Acequia, naturligt nog muntliga och skrivna berättelser. Lars förklarade exempelvis att bönderna i Spanien har en helt annan inställning till vargen än bönderna i Sverige, vilket avspeglar sig i deras berättelser om vargen.

Denna skillnad bekräftas av vargforskaren Olof Liberg, som liknar spanjorernas förhållande till vargen vid svenskarnas syn på räven. För spanjorerna är vargen ett irritationsmoment snarare än ett hot. Idéhistorikern Karin Dirke beskriver hur våra svenska berättelser om vargen förändrats i takt med att konkurrensen mellan människor och rovdjur ökat. Vargen, som tidigare betraktats som en irriterande varelse som knep husdjur, blev under 1800-talet en blodtörstig och farlig best.

Även om vargen verkligen ställer till problem för exempelvis fårägare, så tror jag att en del av den ilska som idag riktas mot vargen beror på att den blivit en symbol för hotet mot förutsättningarna att bo permanent utanför städerna. Jag menar dock att det finns långt värre hot mot livet på landet, som försämrad samhällsservice, som vi borde ägna mer uppmärksamhet. Men vargen är också en symbol för nollåttornas ointresse för hur verkligheten ser ut utanför Stockholm och för de politiska frågor som är viktiga för oss som bor på landet.

Tråkigt nog har den polariserade vargdebatten även påverkat bilden av oss landsortsbor. Vi ses som negativa och aggressiva. För att ändra bilden av både livet på landet och oss lantisar behöver vi ersätta den negativa symbolen vargen med positiva symboler som Jonna Jinton, bloggaren som visar vad man kan vinna på att lämna storstan för livet på landet.

Advertisements