Det största hotet mot en socialdemokratisk valseger

av RetorikKalle

En anledning till att Alliansen vann valet 2010 var medias fokus på det politiska spelet. De politiska journalisterna rapporterade om vem som ville regera med vem och inte om huruvida regeringen skött sig väl eller om de rödgröna kunde göra ett bättre jobb. Detta fokus gynnade regeringen som slapp bli granskad. Istället riktades medias intresse mot det rödgröna samarbetet. När skulle deras politiska förslag komma? Och hur var egentligen personkemin mellan Lars Ohly och Peter Eriksson?

Moderaterna ser förstås gärna att detta scenario upprepas i nästa val. Ett exempel är Thomas Böhlmark som konstaterar att Socialdemokraterna varken vill berätta vilken politik de ska gå till val på eller ge besked om huruvida de vill regera ensamma eller tillsammans med andra partiet.

Inom Socialdemokraterna är debatten redan i full gång om hur partiet ska undvika detta problem i nästa valrörelse och istället lyckas få ut sin berättelse om den egna politiken. Martin Moberg varnar för att tro att Reinfeldts misstag innebär att partiet har valsegern som i en liten ask. Peter Andersson hävdar Socialdemokraternas rätt att fokusera på den egna politiken istället för att ge besked om vilka de vill regera med. Peter Högberg oroas av att Socialdemokraterna inte går framåt på egna meriter utan på grund av regeringens misstag. Roger Jönsson uppmanar partikamraterna att sluta prata om Reinfeldt och Alliansen och istället berätta vad Socialdemokraterna vill göra.

Kanske har Socialdemokraterna själva ett ansvar för att media intresserar sig så för det politiska spelet. Att den politiska journalistiken intresserar sig för den politiska processen istället för dess innehåll är nämligen delvis en reaktion på att aktörerna inom politiken lägger alltmer kraft på att skapa pseudohändelser vars enda syfte är att bidra till en positiv mediabild.

Detta kan vara en del av förklaringen till att partierna inte lyckas förmedla en berättelse om vilka problem de ser i dagens Sverige och hur de vill lösa dem. När partierna har fokus på paketering hamnar innehållet i bakgrunden och det är just i innehållet berättelsens beståndsdelar finns. Istället blir det andra som utifrån partiernas och deras företrädares handlingar får tolka vilka de är och vad de vill.

Samtidigt är det förstås svårt att avgöra vad som är orsak och vad som är verkan. Beror medias intresse för det politiska spelet på att partierna inte har några engagerande berättelser eller har partierna berättelser men misslyckas med att nå ut med dem eftersom media är mer intresserade av det politiska spelet än av innehållet?

Annonser