Jens Liljestrand är vår tids Marie Antoinette

av RetorikKalle

Många förvirrade diskussioner klarnar när man för in ett maktperspektiv. Det är vad Nina Björk gör i sin krönika om klasshatsdebatten i Godmorgon Världen.

Nina Björk menar att de som har makt inte har någon anledning att känna hat, eftersom de i stort sett är nöjda med hur samhället ser ut. De som saknar makt har istället all anledning att vara missnöjda, men saknar möjligheter att påverka. Då återstår bara hatet.

Det är den bästa analysen jag sett så här långt i debatten. Men jag vill tillföra en aspekt. För det stämmer inte att de som har makt är helt ointresserade av de maktlösa. Ointresset är ett sätt att hantera olikheterna i livschanser. Genom att inte låtsas om de chanslösas existens slipper de priviligierade förhålla sig till orättvisorna.

Ett annat sätt, som blir viktigare i dessa tider av ökande klyftor, är föraktet. Vi ser det idag i såväl överklassen som medelklassen. Det tar sig uttryck både i rasism och i användandet av termen white trash. Om osynliggörandet är ett sätt att inte låtsas om klassklyftorna är föraktet ett sätt att förlägga ansvaret för klyftorna hos de maktlösa.

Klasshatet är, som Nina Björk påpekar, en begriplig reaktion. Och Jens Liljestrands kritik mot att de maktlösa reagerar med det enda medel som står till buds får mig osökt att tänka på den replik som tillskrivits drottning Marie Antoinette när Frankrikes folk protesterade och krävde bröd: ”Kan de inte äta kakor?”

En helt annan aspekt på debatten om klasshatet är huruvida det är en framgångsrik strategi. Där menar jag att klasshatsretoriken försämrar arbetarrörelsens ethos, genom att få den att framstå som avundsjuk. Den hatiska retoriken skrämmer dessutom iväg möjliga anhängare. Genom att istället rikta hatet mot klassamhället kan arbetarrörelsen istället framstå som anhängare av rättvisa och på så sätt stärka sitt ethos.

Annonser