Alla som ser sig som svenskar är svenskar

av RetorikKalle

Så här på nationaldagen vill jag slå ett slag för rätten att själv välja identitet. Alla som ser sig själva som svenskar är också svenskar. Svårare än så borde det inte behöva vara att definiera vad svenskhet är och vilka av oss som ryms inom dess gränser.

Men alla som gått i skolan vet att det här med identitet inte är så enkelt. Oftast är det någon eller några andra som bestämmer vem man är och var man hör hemma eller inte hör hemma. Man blir tilldelad identiteten nörd, plugghäst, freak eller sportfåne. Först när skolåren är över kan vi själva välja identitet.

Vad detta, att inte själv få välja identitet, gör med en människa skildras ingående i boken ”Intill slutet vill jag vittna” av Victor Klemperer. I dessa dagböcker från Tyskland åren före och under andra världskriget noterar han de många små stegen på vägen mot den slutgiltiga lösningen. Klemperer noterar nazisternas beslut att judar inte längre får besöka bibliotek, första gången någon ropar jude efter honom på gatan och så slutligen deportationerna. Läsaren får uppleva såväl de handgripliga inskränkningarna av Klemperers personliga frihet som följderna de får för hans självbild.

Victor Klemperer såg sig själv som tysk i första hand, intellektuell i andra hand och make i tredje. Den judiska identiteten fanns inte ens med på listan, eftersom han tagit avstånd från judendomen och låtit döpa sig till katolik. Klemperer hade deltagit som frivillig i första världskriget och var stolt över att vara tysk. Men nazisterna såg honom inte som tysk. De såg honom som jude och ingenting annat än jude.

Victor Klemperers vittnesmål är inte bara en fascinerande skildring av hur nazisterna genom att införa sitt terrorvälde i många små steg lyckades få det att framstå som ett naturligt tillstånd, utan också en påminnelse om att kampen mot rasismen inte bara är en kamp mot förföljelser, utan även en strid för varje individs rätt att definiera sig genom sin egen berättelse om sig själv.

Advertisements