Sagan om bloggaren som blev partisekreterare

av RetorikKalle

I begynnelsen var Kent en populär bloggare. Alla ville debattera med honom, både meningsfränder och meningsmotståndare. En förklaring till Kents popularitet var att han var en orädd bloggare som inte var främmande för att kritisera sina egna kamrater i det blå partiet.

Kents popularitet växte alltmer. Den nådde långt utanför den medelstora mellansvenska stad där han framlevde sina dagar. Till slut nådde ryktet om Kent även huvudstaden. Det kom bud från rikets statsminister. Han ville ha Kent som partisekreterare.

Men när Kent blev partisekreterare hände något med hans bloggande. Kents vänner i bloggosfären kände inte längre igen hans blogg. De tidigare debattglada inläggen med både ris och ros till partiet hade ersatts av inlägg med idel lovord till rikets statsminister och hans skattmästare. Kents nya ton på bloggen var ett misstag då det bröt mot bloggarnas oskrivna regel att en blogg för att vara intressant måste vara ett samtal och inte en megafon.

En dag påstod Kent att partiet aldrig använt ordet massarbetslöshet. Genast rusade människor till för att rätta honom. Såväl statsministern, som skattmästaren och Kent själv hade använt ordet för att beskriva läget i riket när det röda partiet satt vid makten. Men nu var det Kents kritikers tur att begå ett misstag. Istället för att nöja sig med att påpeka att Kent felat började de håna honom.

Kents kritiker uppfann hashtaggen #stuffkentdid och började mobba Kent på twitter. På så sätt förlorade Kents kritiker det övertag som Kents felsägning gett dem. För när många ger sig på en så är det den ensamme som får omgivningens sympatier. Och när kritiken övergår i hån så är det de som hånar som framstår som osympatiska. Denna gång var det Kents kritiker som brutit mot de regler för twitter som Utrikesministern Carl satt upp och därigenom snarare skadat sin egen trovärdighet än Kents.