Engagemang går inte att köpa

av RetorikKalle

Vi vet att allt inte kan köpas för pengar. Och att ett samhälle som är blint för andra värden än de ekonomiska fungerar dåligt. Ändå utgår media från att allt kan mätas i pengar.

Vi vet också att kloka beslut måste få ta tid. När många får vara med och påverka blir resultatet bättre. Men när media upptäcker att något inte står rätt till kräver de snabba åtgärder.

Medielogiken säger att pengar är det mått som allt ska mätas i. Men hur ska vi i folkrörelserna kunna växla in medlemmarnas engagemang i pengar? Medielogiken kräver också att en organisations ledning snabbt ska rätta till missförhållanden. Men hur går det ihop med gräsrotsinflytande?

Det är några av de frågor jag hoppas få diskutera på seminariet ”När medielogiken krockar med folkrörelsetanken”. Det äger rum på tisdag klockan elva i Birgers gränd 7, Trädgården, Almedalen.

Medverkande är Pernilla Petrelius Karlberg, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, Helena Björck, medieansvarig och nyhetsredaktör på Riksidrottsförbundet och jag som deltar i min roll som pressekreterare för Röda Korset. Leder samtalet gör Mikael Olsson, journalist och programledare för P1s Konflikt. Arrangör är Ideell Arena.

Pernilla Petrelius Karlberg har undersökt hur ideella organisationer anpassar sig till medias krav på öppenhet och snabba svar. Hennes slutsats är att många svenska folkrörelser inte klarar trycket från media. Det kan leda till att de ersätts av toppstyrda organisationer som fungerar mer som företag.

Det handlar om organisationsform, men också om kultur. Det är lättare att starta en ny organisation helt inriktad på insamling och få medarbetarna att gilla insamling än att förändra kulturen i en gammal organisation så att medarbetarna ser insamling som sin uppgift.

Pernillas forskningsresultat stämmer väl med mina egna erfarenheter av att arbeta med kommunikation i organisationer. Många folkrörelser kämpar med att behålla folkrörelsearvet och samtidigt anpassa sig till medialiseringen. Det är svårt.

Det är svårt att få medarbetarna att brinna för insamling och gå med på att anpassa verksamheten så att den svarar mot medias krav.

Det är svårt att få medarbetarna att se att det egna arbetet är beroende av finansiering genom insamling och se det som en av sina arbetsuppgifter att bidra till förbättrade insamlingsresultat.

Det är svårt att övertyga medarbetarna om att leverera vad medierna vill ha, om att inte bara försöka intressera media för rapporten man ändå skulle ha skrivit eller seminariet man i alla fall skulle ha ordnat, utan istället tänka på media först och utforma aktiviteterna så att de svarar mot medias behov.

Här har de mer nystartade organisationer som inte är folkrörelser en fördel. De kan skapa en organisationskultur som likt näringslivets är mer inriktad på resultat. Och de behöver inte kalla till rådslag för att rådfråga medlemmarna eftersom de har få eller inga alls.

Samtidigt är jag övertygad om att det engagemang som finns i våra folkrörelser är oslagbart. För engagemang går inte att köpa för pengar. Det gäller bara för oss att göra engagemanget till en konkurrensfördel. Och där pekar Pernillas forskning på en hel del utmaningar som vi behöver diskutera.

Jag tror också att Pernilla har en poäng när hon pekar på hur media beskriver organisationer och deras företrädare så att de ska passa in i berättelser som läsarna, lyssnarna och tittarna känner till. Att Röda Korset fick mycket kritik i media efter Johan af Donners förskingring kan bero på att det är lätt att tolka in organisationen i berättelsen om att det var bättre förr.

Skildringen av Röda Korset passar in i berättelsen om det förlorade folkhemmet. Berättelsen om den girige före detta kommunikationschefen som förskingrade pengar som de oegennyttiga medlemmarna samlat in får bekräfta berättelsen om hur egoistiska politiker rivit ned det välfärdssamhälle som våra äldre byggde upp.

En intressant aspekt av denna berättelse är att Röda Korsets medlemmar, i likhet med gamlingarna som byggde folkhemmet, i berättelsen fortfarande befinner sig i den mytiska oegennyttiga dåtiden, medan de som leder organisationen och landet ses som bärare av dagens egoistiska ideal.

Här tror jag också att en del av lösningen finns för folkrörelser som Röda Korset. Folkrörelser med gamla anor vill gärna berätta om sin stolta historia och om kända företrädare ur den. Men det riskerar att bara förstärka den negativa berättelsen med dess kontrast mellan det oegennyttiga förflutna och det egoistiska nuet. Istället borde vi lyfta fram vad våra aktiva medlemmar idag gör för sina medmänniskor. På så sätt kan vi gå från att vara bovarna i historien till att bli hjältarna. Vi kan bli de som trotsar tidsandan och vägrar vara egoister.