Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Month: juli, 2012

Årets överraskningar i Almedalen

 Beskedet som tände gnistan hos Stig-Björn Ljunggren.

  • Iskan som döljer sig under Stig-Björn Ljunggrens jovialiska yta.
  • Sverigedemokraternaas ironiska självdistans. För hur ska man annars tolka parollen ”Ingen ska lämnas utanför”?
  • Att Annie Lööf talade om sitt djupa engagemang i internationella frågor. Oväntat för oss som minns hennes fadäs i lördagsintervjun om vapenförsäljning till Kina.
  • Striden om att få använda ordet modern om sitt parti och dess politik. Finns det något mer mossigt än just ordet modern? Ja det skulle väl vara begreppet 2.0 som Annie Lööf använde om Alliansens omstart.
  • Att Fredrik Reinfeldt betraktar försäkringar som A-kassan och sjukförsäkringen som bidrag visste vi. Men i sitt tal gick han längre än så och döpte om OB-tillägg till OB-bidrag.
  • Vänsterpartiets jumboplats, tillsammans med M, i Crossing Borders mätning av jämställdheten i partiernas twittrande.
Annonser

Därför misslyckas Hägglund där Reinfeldt lyckades

Göran Hägglund har problem. Inte nog med att de flesta redan lämnat Almedalen när det idag är dags för honom att tala. Än värre bekymmer väntar när den politiska vardagen tar vid imorgon. Väljarna sviker KD. Och Göran Hägglunds försök att ge Kristdemokraterna en modernare framtoning har mött starkt motstånd inom partiet.

När en partiledare, likt Göran Hägglund eller Mona Sahlin, försöker ersätta sitt partis gamla framtoning med en ny, slutar det ofta med att det istället blir partiledaren själv som byts ut.

Många aktiva medlemmar är stolta över det parti som de vigt en stor del av sitt liv åt. De har kopplat sin egen identitet till partiets. Denna personliga identitet hotas vid en radikal omdaning av partiets framtoning, eftersom allt de slitit för plötsligt visar sig vara  värdelöst. Ifall lojaliteten gentemot den egna identiteten är större än lojaliteten mot partiledaren kan resultatet bli ett uppror.

Reinfeldt lyckades där Sahlin misslyckades. En del av förklaringen finns i Moderaternas partikultur. Statsvetaren Jenny Madestam menar att Moderateran har en hierarkisk partikultur där den som kan visa resultat i form av ökat stöd i väljaropinionen har stor tillåtelse att styra själv.

Kristdemokraternas partikultur är inte lika hierarkisk. Och dessutom har Göran Hägglund inga opinionsvinster att visa upp. Hägglunds sits är därmed en helt annan än Reinfeldts. Istället finns det stora likheter med den situation Mona Sahlin befann sig i när hon tvingades avgå.

Alliansens attacker på S vänder tillbaka likt en bumerang

När Annie Lööf igår talade i Almedalen ägnade hon lika mycket kraft åt att beskriva Stefan Löfven som hon använde för att berätta vem hon själv är. Men den som hade velat veta mer om hur Annie ser på sig själv och sitt eget parti kan finna tröst i att det vi berättar om våra motståndare säger minst lika mycket om oss själva. Det går nämligen inte att berätta om någon annan utan att samtidigt avslöja en hel massa om hur man ser på sig själv.

När Centerns partiledare beskrev Socialdemokraterna gav hon oss samtidigt sin bild av det egna partiet. När hon tillskriver sin motståndare en negativ egenskap får vi samtidigt reda på dels att hon uppfattar den motsatta egenskapen som positiv och dels att hon anser att det egna partiet besitter denna.

Detta fungerar förstås även åt andra hållet. Socialdemokraternas kritik mot deras motståndare säger också något om dem själva. Det visade reaktionerna på Marita Ulvskogs tweet om Annie Lööf.

När Annie Lööf igår hävdade att Socialdemokraterna inte hör och ser Sveriges många arbetslösa, hävdade hon samtidigt underförstått att det är viktigt att lyssna på dem som lever i utanförskap och att Centern gör just det.

Socialdemokraterna var under nästan ett sekel den dominerande politiska kraften i Sverige. Det har fått  till följd att andra politiska krafter definierar sig i motsättning till partiet. Genom att beskriva Socialdemokraterna, deras politik och det samhälle de byggt upp ger de samtidigt en bild av sig själva, sin politik och det samhälle de själva ville se. I sin politiska kommunikation använde de berättelser där det egna partiet eller den egna rörelsen spelade rollen som hjälte, medan Socialdemokratin tilldelades rollen som bov.

Problemet är bara att alliansregeringen nu regerat i sex år. Väljarna ser regeringen som ansvarig för tillståndet i landet, även om regeringen inte gör det. När Centerpartiet kritiserar den höga arbetslösheten, så som de gjorde i sin reklamfilm i förra valet, blir det därför en kritik mot den egna regeringen. Men alliansens kritik av Socialdemokraterna säger också något om dem själva. Nämligen att de inte ser sitt eget ansvar för tillståndet i landet.

Så tar du reda på vem Annie Lööf egentligen är

Det går inte att som politiker bedriva politik utan att omvärlden kopplar dina åsikter och handlingar till en berättelse. Frågan är istället vem som formulerar berättelsen. Är det du eller dina motståndare som bestämmer vad dina avsikter är, vilket problem du försöker lösa och vilka intressen du företräder?

Sällan får politiker ett så bra tillfälle att själva formulera sin berättelse som när de talar i Almedalen. Ikväll är det Annie Lööf som har chansen att påverka väljarnas bild av vem hon är och vad som driver henne.

Annie Lööf vill förändra arbetsmarknaden. Själv väljer hon ordet flexibel för att beskriva den arbetsmarknad hon vill se. Andra använder ordet brutal.

Annie Lööf försäkrar att hennes avsikt är att fler unga ska få jobb. Hennes motståndare hävdar att hon istället vill gynna företagen.

För oss väljare är det svårt att överblicka konsekvenserna av de förändringar politiker föreslår. Då får vi istället försöka förstå avsikten bakom förslagen. När vi ska förstå Annie Lööfs avsikter har vi några olika möjligheter. En är att använda oss av politikernas trovärdighet. Litar vi på Lööf tror vi att hon gör detta för de ungas skull och litar vi på motståndarna tror på de motiv som dessa tillskriver Lööf.

Men de flesta av oss väljare litar inte fullt ut på vare sig Lööf eller hennes motståndare. Då får vi istället använda andra tekniker för att förstå Lööfs avsikter. Ett sätt är att undersöka om Annie Lööfs andra handlingar stämmer överens med det motiv hon påstår sig ha för att förändra arbetsmarknaden.

Här kommer såväl Annie Lööfs höga lön som hennes bostadsaffärer in. Risken är överhängande att vi väljare tolkar dessa handlingar som uttryck för egoism. Och då blir det svårt för oss att tro på att det är av omsorg om andra unga som Centerledaren vill förändra arbetsmarknaden.

Det är mot denna bakgrund som det blir viktigt för Annie Lööf att framstå som empatisk när hon ikväll talar i Almedalen. Ett sätt att uppnå detta kan vara att infoga berättelser som får henne att framstå som en person som bryr sig om andra, ett annat sätt är att avstå från hårda angrepp på politiska motståndare.

Därför får vi fler och fler opinionsundersökningar

En ny opinionsundersökning från Demoskop visar att Centern skulle hamna under fyraprocentspärren om det var val idag. Det är naturligtvis inte den uppladdning Annie Lööf önskat sig inför kvällens tal. Men kanske är det precis vad hon behöver. Kanske kan revanschlusten få Annie Lööf att ge det där lilla extra ikväll. Så verkade det ju fungera för Jan Björklund som igår levererade ett starkt tal efter en dag fylld av mediala motgångar.

Varje gång en ny opinionsundersökning presenteras är kommentarerna de samma. Partiledarna i de partier som gått framåt säger att de är glada. Och partiledarna i de partier som backat förklarar att de inte bryr sig om opinionsmätningar.

Varför ägnar då media väljarundersökningarna så stor uppmärksamhet? Svaret är att media lever på att leverera berättelser och att opinionsundersökningarna svarar perfekt mot kraven på en berättelse. Lingvisten Algirdas Julien Greimas och semiotikern Roland Barthes är två forskare som funderat över hur dessa krav ser ut. 

Varje berättelse behöver en konflikt med två aktörer eller värden som står mot varandra. Greimas menar att berättelser är uppbyggda kring motsatser av typen rik/fattig och att de antingen handlar om hur den som är rik blir fattig, eller om hur den som är fattig blir rik. Konflikten består i att berättelsen är ett nollsummespel. Det som den ena parten önskar och vinner i berättelsen måste den andra parten önska och förlora.

Berättelsen kan dock inte nöja sig med att ett eller flera subjekt erhåller eller förlorar olika attribut, utan måste skildra hur värdeladdade attribut-objekt överförs mellan olika subjekt. Även Barthes ser berättelsen som ett nollsummespel. Den är ett perfekt system där ingenting går förlorat, hur lång den tråd än är som binder ett element till ett annat, eller till någon annan av berättelsens meningsnivåer.

Opinionsundersökningarna beskriver politiken just som ett nollsummespel där aktörerna tydligt identifieras som förlorare eller vinnare och där den enes framgång och den andres motgång alltid kan förklaras av deras olika handlingar. Därför är opinionsundersökningar och andra nyheter om det politiska spelet så mycket intressantare för media än politikens innehåll.

Unikt foto från Almedalen

En sällan skådad syn i Almedalen.

Det är många män i panelerna i Almedalen. Så många att @emmarung uppmanar alla att mäta andelen kvinnor och tagga den med #CherchezLaFemme för att uppmärksamma problemet. Därför blev jag rejält förvånad igår när jag såg den hundraprocentigt kvinnliga panelen på Global bar. Förvåningen avtog först när jag insåg att rubriken var ”Moderaternas nickedockor? Övriga allianspartier om biståndspolitiken”.

För det får man ju förstå att manliga politiker, som kan välja och vraka bland inbjudningarna, inte gärna tackar ja till att sitta i en panel där de tituleras nickedockor. Tur då för arrangörerna att det finns kapabla kvinnor som Kerstin Lundgren, Ledamot i Utrikesutskottet, C, Bonnie Bernström, Ordförande Liberala Kvinnor, FP och Désirée Pethrus, KD:s utrikespolitiske talesperson, KD.

Det är upp till dig om du vill delta i samtalet i Almedalen

Det är många som älskar att hata Almedalen. Jag är inte en av dem. Tvärtom tycker jag att Almedalen är ett exempel på det goda samtalet. De samtal jag under veckan här i Visby lyssnat på och deltagit i utmärks av en vilja att finna en gemensam utgångspunkt. I samtalen söker vi det som förenar istället för det som skiljer oss åt.

Vi pratade om detta på ett seminarium i morse med Almedalsretorikerna. Om hur varje försök att övertyga måste börja med att hitta något som man är överens om. Och om hur en debatt inte handlar om att överbevisa motståndaren, utan om att vinna publikens sympati.

Kritikerna ser Almedalen som en plats för innehållslösa jippon och spekulationer om det politiska spelet. En plats där bara de som har pengar äger tillträde och endast de som har riktigt mycket pengar lyckas göra sig hörda. Jag önskar att de följde Martin Mobergs bloggande. Då skulle de uptäcka att Almedalen är en plats för politisk idéutveckling och att det är fullt möjligt att inte bara följa debatten på distans utan även delta i den.

Visst är Almedalen en mötesplats för makteliten. Och visst är den belevade samtalstonen delvis ett resultat av elitens medelklassmanér. Men den är också ett vackert uttryck för den svenska samförståndsandan. Almedalen är en plats där engagerade människor möts för att med hjälp av samtal tackla gemensamma utmaningar.

Björklund tilltalar inte dig – för han talar inte till dig

Det är inte lätt att vara småparti i Alliansen. Alla tappar de väljare till Moderaterna. Både Centern och Kristdemokraterna befinner sig farligt nära fyraprocentspärren. Riktigt så illa är inte läget för Folkpartiet. En viktig förklaring till denna skillnad är att väljarna uppfattar Folkpartiet som tydligare än de andra borgerliga småpartierna.

Vi som är passionerat intresserade av politik överskattar lätt hur mycket andra vet om partierna. Vi som läser och skriver bloggar om politik behöver påminna oss om att vi utgör en liten minoritet i samhället och att majoriteten har en helt annan bild av det politiska landskapet. Faktum är att en hel del väljare inte kan nämna fler än ett par partier. Och väldigt många vet inte vem som är partiledare för Centern eller vad som är Kristdemokraternas viktigaste fråga. Därför är det en stor fördel att vara tydlig.

Riktigt tydlig kan man bara bli genom att tjata. Det är just vad Jan Björklund gjort genom om att år efter år mala på om vikten av ordning och reda i skolan. Belackarna kan häckla de vinande pekpinnarna, men faktum är att Björklunds tjat fungerar.

Så när vi som älskar politik ikväll lyssnar till Björklunds tal i Almedalen bör vi tänka på att han faktiskt inte talar till oss i första hand. Vi må vara den publik som är på plats i parken eller framför TV:s direktsändning. Men dem Björklund riktar sig till i första hand är de som genom media tar del av ett kort referat av talet. När vi uppfattar Björklund som tjatig kommer hans egentliga publik uppleva honom som tydlig.

Hög tid för privatiseringsivrarna att släppa naiviteten

Vi var naiva, erkände Bengt Westerberg när han för ett par veckor sedan berättade om den borgerliga regeringens valfrihetsrevolution i början på 90-talet. Med friskolereformen ville den borgerliga regeringen öppna upp för många små aktörer. Men resultatet, konstaterade Westerberg, blev dagens situation där några få stora koncerner dominerar marknaden.

I slutet på 90-talet jobbade jag på Storstockholms Lokaltrafik, SL. Då var det kollektivtrafikens tur att marknadsanpassas. Länstrafikbolagen gjorde sig av med bussar, garage, chaufförer och reparatörer. Genom att istället handla upp trafiken i konkurrens skulle de sänka priserna. Prispressen fungerade som tänkt de första åren, om än till priset av sämre villkor för de anställda och sämre service till resenärerna.

Jag minns hur jag i min roll som redaktör för SL:s personaltidning ena veckan intervjuade chefen för det företag som vunnit upphandlingen av pendeltågstrafiken om vilka förbättringar de tänkte genomföra. För att nästa vecka på min väg till och från jobbet skumpa fram på ersättningsbussar eftersom de anställningsvillkor företaget erbjöd visat sig vara för dåliga för att locka tillräckligt många lokförare.

Men sedan hände något med prispressen. Några få internationella koncerner kom att dominera marknaden och priserna började stiga. Idag har priserna för både trafik och investeringar i Stockholms lokaltrafik rasat i höjden. Mellan 2001 och 2011 nära nog fördubblades kostnaden för att köra kollektivtrafik i Stockholm.

Sedan dess har historien upprepat sig gång på gång. Privatiseringsivrarna är fortfarande lika entusiastiska. Men de som sprungit från apotek till apotek med ett sjukt barn i släptåg i ett hopplöst försök att hämta ut medicin, eller stått och frusit på blåsiga perronger i väntan på försenade tåg, är inte lika entusiastiska.

Precis som jag minns de där skumpiga bussresorna minns andra sina möten med privatiseringens baksidor. Våra minnen har blivit till berättelser som vi delar med oss av vid fikabordet på jobbet eller frustrerat twittrar om när vi fastnat på ett försenat tåg.

Denna gemensamma erfarenhet i form av berättelser fungerade som resonanslåda åt kvällens tal i Almedalen. Ett tal som Jonas Sjöstedt ägnade åt att hamra in budskapet att Vänsterpariet som enda parti vill förbjuda vinster i välfärden.

Med tanke på väljarnas erfarenheter är det inte konstigt att de är skeptiska till vinster i välfärden. Det konstiga är istället den fortsatta privatiseringsivern i de övriga partierna. För ingen politiker vill väl vara i otakt med väljarna. Därför är det hög tid för privatiseringsivrarna att släppa nittiotalets naivitet.

Så kan Jonas Sjöstedt lyfta Vänsterpartiet

Vänsterpartiet gör det mesta rätt just nu. Ändå lyfter partiet inte i opinionen. Hur kan det komma sig? Jag tror att förklaringen är att Vänsterpartiet saknar en berättelse som kan entusiasmera väljarna.

Vänsterpartiet har valt att fokusera på välfärden, en fråga som är viktig för väljarna. Partiets har i sitt motstånd mot vinster i välfärden hittat en position som skiljer ut dem från övriga partier. Och i sin vilja att satsa på välfärden istället för att sänka skatterna går de i takt med väljarnas värderingar. Ändå vill det sig inte riktigt för Vänsterpartiet.

Det stämmer att alla inte håller med Vänsterpartiet om vilka problemen i välfärden är och hur de ska lösas. Och det är sant att andra partier har en fastare förankring i kommun- och landstinspolitiken. Men jag tror inte att förklaringen till Vänsterpartiets problem finns här. Tvärtom tror jag att Vänsterpartiet med sitt motstånd mot vinster i välfärden hittat en potentiell vinnarfråga. Men det krävs mer. För att vinna nya väljare måste partiet knyta motståndet mot vinster i välfärden till en berättelse.

Jonas Sjöstedt behöver i kvällens tal i Almedalen föra ned det principiella motståndet mot vinster i välfärden till en konkret nivå. Han behöver prata mindre om välfärd och mer om vård, skola och omsorg. Han behöver förklara vad vinstförbudet skulle betyda för storleken på förskolans barngrupper och lärartätheten i skolan. Och han måste visa hur alla de som tvingats bli mammor till sina mammor får avlastning genom ett vinstförbud i äldreomsorgen.

En möjlighet för Vänsterpartiet är att knyta förslaget om förbud mot vinster i välfärden till en berättelse om det samhälle partiet vill se. Ett samhälle där allt inte mäts i pengar. Ikväll hoppas jag få höra Jonas Sjöstedt beskriva sin vision om ett samhälle där det inte är pengar utan människors behov som styr.