Hög tid för privatiseringsivrarna att släppa naiviteten

av RetorikKalle

Vi var naiva, erkände Bengt Westerberg när han för ett par veckor sedan berättade om den borgerliga regeringens valfrihetsrevolution i början på 90-talet. Med friskolereformen ville den borgerliga regeringen öppna upp för många små aktörer. Men resultatet, konstaterade Westerberg, blev dagens situation där några få stora koncerner dominerar marknaden.

I slutet på 90-talet jobbade jag på Storstockholms Lokaltrafik, SL. Då var det kollektivtrafikens tur att marknadsanpassas. Länstrafikbolagen gjorde sig av med bussar, garage, chaufförer och reparatörer. Genom att istället handla upp trafiken i konkurrens skulle de sänka priserna. Prispressen fungerade som tänkt de första åren, om än till priset av sämre villkor för de anställda och sämre service till resenärerna.

Jag minns hur jag i min roll som redaktör för SL:s personaltidning ena veckan intervjuade chefen för det företag som vunnit upphandlingen av pendeltågstrafiken om vilka förbättringar de tänkte genomföra. För att nästa vecka på min väg till och från jobbet skumpa fram på ersättningsbussar eftersom de anställningsvillkor företaget erbjöd visat sig vara för dåliga för att locka tillräckligt många lokförare.

Men sedan hände något med prispressen. Några få internationella koncerner kom att dominera marknaden och priserna började stiga. Idag har priserna för både trafik och investeringar i Stockholms lokaltrafik rasat i höjden. Mellan 2001 och 2011 nära nog fördubblades kostnaden för att köra kollektivtrafik i Stockholm.

Sedan dess har historien upprepat sig gång på gång. Privatiseringsivrarna är fortfarande lika entusiastiska. Men de som sprungit från apotek till apotek med ett sjukt barn i släptåg i ett hopplöst försök att hämta ut medicin, eller stått och frusit på blåsiga perronger i väntan på försenade tåg, är inte lika entusiastiska.

Precis som jag minns de där skumpiga bussresorna minns andra sina möten med privatiseringens baksidor. Våra minnen har blivit till berättelser som vi delar med oss av vid fikabordet på jobbet eller frustrerat twittrar om när vi fastnat på ett försenat tåg.

Denna gemensamma erfarenhet i form av berättelser fungerade som resonanslåda åt kvällens tal i Almedalen. Ett tal som Jonas Sjöstedt ägnade åt att hamra in budskapet att Vänsterpariet som enda parti vill förbjuda vinster i välfärden.

Med tanke på väljarnas erfarenheter är det inte konstigt att de är skeptiska till vinster i välfärden. Det konstiga är istället den fortsatta privatiseringsivern i de övriga partierna. För ingen politiker vill väl vara i otakt med väljarna. Därför är det hög tid för privatiseringsivrarna att släppa nittiotalets naivitet.

Advertisements