Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Month: augusti, 2012

Hen och andra värdeladdade ord

Det är bra att Christer Söderqvist gör ett program i Tendens i P1  om ordet hen och de reaktioner det väcker. Det är mindre bra att hans egna attityder till ordet lyser igenom i ordvalen i reportaget.

Karin Milles, docent i svenska vid Södertörns högskola, uppmärksammar i programmet att Christer Söderqvist använder ordet ”förvrider” när han ska beskriva vad bruket av ordet hen gör med våra attityder.

Christer Söderqvist beskriver den nya lag i Argentina som ger alla rätt att själva bestämma sin egen könstillhörighet med orden ”det märkvärdiga är väl vad jag förstår utan medicinska krav”.

Även i Christer Söderqvists avannons smyger sig ett värdeladdat ord in på ett sätt som gör det tydligt att han ser hen som ett kontroversiellt val: ”Han, hon eller rent av hen”.

Programmet är en påminnelse om hur mycket av våra värderingar vi förmedlar genom våra val av ord. Och då inte bara genom att använda ord som han och hon som speglar en svartvit världsbild där allt och alla kan delas upp i två olika kategorier. Utan även alla de där orden som likt ”förvrida”, ”märkvärdigt” och ”rent av” avslöjar om vi uppfattar en företeelse som positivt eller negativt laddat.

 

Dags göra upp med fördomarna om våra fördomar

När får vi se två män eller två kvinnor på omslaget till Vi i villa? Tidningens förstasida är en berättelse om hur vi som bor i villa ser ut och vad vi gör. Det pryds alltsomoftast av en man och en kvinna som hjälps åt att städa förrådet eller påta i trädgården.

Jag tror inte att frånvaron av samkönade par beror på att redaktionen lider av homofobi. Förklaringen är nog snarare att tidningens ägare är rädda för att stöta sig med läsarna. I så fall kan de släppa den oron nu. Läsarna har nämligen i undersökningen Villapanelen valt Marc Levengood och Jonas Gardell som sina drömgrannar. Förstaplatsen delar de med Erik och Martina Haag. Men det är bara de senare som är på bild i tidningen.

Det här är en illustration av hur fördomar bidrar till att osynliggöra många människor i vårt samhälle. Och då menar jag inte våra egna fördomar utan våra fördomar om vilka fördomar andra har. För precis som Vi i villas läsare är mycket mindre fördomsfulla än redaktionen tror, så är ofta vår omgivning mindre fördomsfull än vad vi själva tror.

Skönlitteraturen vs DN debatt 1-0

Jag har aldrig varit i USA. Ändå har jag en tydlig bild av hur det ser ut där. En bild som jag fått genom böcker, serier, filmer och TV-serier. Jag tror mig därför veta hur en gata på Manhattan ser ut och hur en polis i Texas resonerar. Men egentligen vet jag ju inte. På samma sätt förhåller det sig med mycket av den kunskap vi grundar våra uppfattningar på.

Vad vet vi egentligen om exempelvis 1800-talets utvandring från Sverige? Mycket av det vi tror oss veta kommer från Vilhelm Mobergs romanserie Utvandrarna och Jan Troells filmatisering av den. Men det är ju bara påhittade berättelser, inte fakta.

Verkligheten har ingen mening. Men det måste en berättelse ha. Därför måste den som vill skapa en berättelse baserad på verkligheten välja ut vissa delar och tvinga in dem i en form som gör att helheten framstår som meningsfull. Det går helt enkelt inte att berätta utan att göra våld på verkligheten.

Det gäller även de nya svenska romaner om biståndet som togs upp på ett Timbroseminarium i veckan. De deltagande författarna Gunnar Ardelius och Magnus Zaar har i sin yrkesutövning inte samma krav på att kunna belägga sina påståenden som de andra två panelisterna, journalisten Disa Håstad och debattören Fredrik Segerfeldt. Ändå når de som debatterar biståndet i romanform fler läsare än den som gör det med en debattbok och deras ord har större betydelse för vår bild av biståndet.

Jag håller med Disa Håstad om att många i 70- och 80-talets Sverige, av lojalitet med de befrielserörelser som tagit makten, lät bli att berätta om missförhållandena i de befriade länderna. Och jag håller med Fredrik Segerfeldt om att bilden av biståndet i litteraturen är intressant därför att debatten i skönlitteraturen föregriper diskussionen i debattböcker och på debattsidor. Men det är inte det samma som att skönlitteraturens bild av biståndet är sann och att biståndsminister Gunilla Carlsson borde basera sina beslut på den.

Klimatförändring hotar även fantasyvärlden

En lång kall vinter hotar Westeros. Foto från TV-serien Game of Thrones vars andra säsong SVT visar våren 2013.

Jag har tagit det lugnt under semestern. Det var nog klokt. För min höst kommer att bli intensiv. I september börjar jag arbeta som politisk sekreterare för Vänsterpartiet i Riksdagen samtidigt som jag inleder min masterutbildning i Retorik.

För att kunna vila och koppla bort jobb och studier valde jag därför en trave fantasyböcker som semesterläsning. Men mina förhoppningar om att böckerna skulle hindra mig från att tänka på politik och retorik kom på skam.

George R. R. Martins epos A Song of Ice and Fire må utspela sig i en fiktiv medeltid, men för mig föll det sig ändå naturligt att tolka berättelsen som en kommentar till läget i vår värld idag.

Den som sett TV-serien baserad på seriens första bok, A Game of Thrones, känner till handlingen. Ett antal kungar och andra maktspelare slåss om kontrollen över riket. De är så upptagna av att bekämpa varandra att de ignorerar den klimatförändring som hotar dem alla.

Jag läste berättelsen som en allegori över läget i världen idag med den skillnaden att Martins fantasyvärld Westeros hotas av kylan medan uppvärmningen hotar vår. Men när jag prövade den tolkningen på min son, som också läser serien, påpekade han att den första delen i serien är skriven långt innan klimatförändringarna blev en stor fråga i debatten.

Jag tror att detta säger något om hur vi använder berättelser för att göra det som händer i vår omvärld begripligt och meningsfullt. En så rik berättelse som A Song of Ice and Fire rymmer många tolkningsmöjligheter. Därför kan alla läsare hitta något som bekräftar just deras världsbild.