Partierna berättelser ska vara en strid på liv och död

av RetorikKalle

Konflikter är det som driver en berättelse framåt. Vissa skulle säga att konflikter även är samhällets drivkraft. Men bland forskare inom kommunikation, retorik och språk råder det delade meningar om huruvida konflikten är en nödvändig ingrediens.

Många ser konflikter som ett naturligt, men för den skull inte oproblematiskt, inslag. De stärker en grupps identitet, men leder också till intolerans mot avvikande och till begränsningar av individernas handlingsfrihet. I en konflikt mellan grupper fyller berättelser funktionen att göra gränserna mellan grupperna mer rigida.

Andra menar att berättelser kräver både konflikt och konsensus. Denna uppfattning stämmer också med den vanliga strukturen i berättelser. En berättelse utgår från ett jämviktsläge som rubbas varvid en konflikt uppstår som måste lösas innan ett nytt jämviktsläge kan inträda.

I Sagan om ringen lever folket i Fylke ett tryggt och lugnt liv tills Gandalf dyker upp med nyheter om den kamp mellan det goda och det onda som rasar i världen utanför byn. Först när byns söner Sam och Frodo hjälpt till att besegra ondskan kan de återvända till Fylke och lugnet åter lägra sig över byn.

Uppgiften för den som vill använda berättelser för att kommunicera blir därför att förstå att utnyttja växelspelet mellan konflikt och konsensus.

På samma sätt som berättelser kräver både konflikt och konsensus kan relationer vara både fientliga och ömsesidigt gynnsamma samtidigt. En tydlig konflikt mellan två partier gynnar bägge parter genom att just dessa två partier framstår som mer relevanta än de andra partierna.

Alla väljare känner inte till alla partier i Riksdagen. Och bland de som ändå kan räkna upp samtliga partier har många en tydlig bild bara av ett fåtal av dem. Det värsta för ett parti är därför att vara otydligt, eller rentav osynligt. Och det värsta en partiledare kan råka ut för i Riksdagens partiledardebatt är därför inte att bli hårt angripen, utan att ingen av de andra partiernas ledare begär replik på hens anförande.

Partierna måste ha politiska fiender för att synas. Det gäller dock att välja de konflikter som gynnar det egna partiet. Att bli irrelevanta är det största hotet mot småpartierna i en tid när två av partierna i Riksdagen är mycket större än de andra och media i allt större utsträckning skildrar valkampanjerna som en strid mellan ledarna för de två stora partierna.

Moderaterna och Socialdemokraterna tjänar på att framhäva konflikten mellan partierna. På så sätt etablerar de en berättelse hos väljarna där den viktiga politiska konflikten i samhället står mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Det är en berättelse som bidrar till att de bevarar sina positioner som de två dominerande partierna.

Partierna måste alltså för att framstå som tydliga och relevanta framhäva en konflikt mellan sig själva och sin motståndare. Men vilken typ av konflikt ska de söka?

Statsvetaren Chantal Mouffe delar upp konflikter i agonistiska och antagonistiska. I båda fallen har vi ett tydligt vi och ett lika tydligt de med motstridiga intressen. I en agonistisk relation är parterna motståndare, i en antagonistisk relation är de fiender. Den agonistiska konflikten kan lösas inom demokratins ramar, medan den antagonistiska konflikten är en strid på liv och död. Det är en konflikt som bara kan lösas genom att den ena sidan vinner och den andra går under. Demokratins uppgift är, enligt Mouffe, att förvandla antagonism till agonism.

När demokratin misslyckas med att formulera de utmaningar samhället står inför som agonistiska konflikter får populister utrymme för sina antagonistiskt formulerade motsättningar. Att Sverigedemokraternas konflikt mellan kristna och muslimer är antagonistisk visas just av att den bara kan lösas genom att den ena gruppen förgör den andra.

Mouffe uppmanar vänstern att släppa den antagonistiska konflikt som uttrycks i slagordet socialism eller barbari och därmed ge upp drömmen om revolutionen. Samtidigt menar hon att vänstern inte heller bör acceptera nyliberalismens påstående att de samhälleliga motsättningarna är överspelade. Istället förespråkar Mouffe en hållning där vänstern accepterar de demokratiska ramverken och inom dem utmanar rådande maktförhållanden genom att formulera agonistiska konflikter.

Men frågan är om inte vänstern genom att följa Mouffes råd avsäger sig möjligheten att formulera en verkligt mobiliserande berättelse. Jag menar att en vänster som följer Mouffes råd, att söka berättelser om motståndaren som går att hantera inom demokratins ramar, överlåter den speciella kraften i en berättelse om en strid på liv och död åt högerpopulisterna. Att välja bort de antagonistiska konflikterna är som att redigera om Sagan om ringen så att den bara innehåller festen i Fylke, brödraskapets bildande och enternas rådsmöte. Det blir inte någon särskilt engagerande berättelse.

Antagonistiska berättelser har helt enkelt en större potential att mobilisera än agonistiska berättelser. Det visas tydligt av skillnaden mellan de olika berättelserna om klimatförändringarna. Skildrar vi konflikten som en fråga om att prioritera mellan konsumtion och miljö blir konflikten agonistisk. Beskriver vi istället det kapitalistiska systemet som oförenligt med mänsklighetens överlevnad så blir konflikten antagonistisk. Bara berättelsen om kampen mot miljöförstöringen som en kamp för människans överlevnad har potentialen att bli verkligt mobiliserande.

Det räcker nämligen inte att en konflikt är antagonistisk för att den ska kunna mobilisera, den måste också uppfattas som ett hot mot den egna identiteten. Utöver detta måste man dessutom kunna identifiera motståndaren. Det förklarar varför naturkrafter och ekonomiska system fungerar sämre som motståndare än en individ eller grupp.

Valet av en antagonistisk konflikt öppnar också för bruket av den dubbla motståndaren: Hotet och förrädaren. I Sagan om ringen har Ringens brödraskap dubbla motståndare. Dels Sauron, den onde och hotet mot de fria folken, och dels Saruman, förrädaren som sålt sig till den onda sidan. På samma sätt innehåller Sverigedemokraternas berättelse både de onda muslimerna som hotar det kristna Sverige och de lömska förrädarna i form av de övriga sju partierna i Riksdagen som bedriver en invandrings- och flyktingpolitik som tillåter muslimer att bosätta sig i Sverige.

Vänsterpartiet kan på samma sätt formulera sitt motstånd mot vinster i välfärden som en antagonistisk berättelse med dubbla personifierade motståndare. Riskkapitalisterna som äger de privata välfärdsföretagen blir då motståndaren medan övriga partier som vill tillåta vinster i välfärden blir förrädarna som ser till att riskkapitalisterna kan fortsätta att föra ut skattepengar till skatteparadis.

Valet mellan agonistiska och antagonistiska konflikter får alltså stora konsekvenser. Det är inte bara valet mellan reform och revolution. Att välja bort en antagonistisk konflikt är också att välja bort de riktigt starka politiska berättelserna, vilka likt den om civilisationernas krig är antagonistiska.

Annonser