Greklands medlemskap i EMU var rationellt

av RetorikKalle

Så här i efterhand, när vi hör rapporterna om växande skuldberg och ökande antal fattiga, är det inte helt lätt att förstå varför Grekland gick med i EMU. Valutaunionen verkar ju vara konstruerad för att gynna Tyskland på Greklands bekostnad.

Kanske måste vi söka svaret på frågan utanför den nationalekonomiska teori som menar att vi fattar alla beslut i ekonomiska frågor för att uppnå ekonomisk vinning. Jag menar inte att Greklands beslut att gå med i EMU var irrationellt, bara att det inte var rationellt i ekonomiska termer. Men det finns ju andra typer av rationalitet. Kanske blir det lättare att förstå annars obegripliga ekonomiska beslut om vi antar att vi fattar dem i hopp om att de ska berätta något om vilka vi är och var vi hör hemma.

Kanske låg det rationella i beslutet att de som styr i Grekland ser tillhörigheten till Europa som viktigare än de ekonomiska konsekvenserna av medlemskapet. Något som talar för det är hur Grekland tidigare visat sig vara berett att betala ett högt pris för att framställa sig som ett europeiskt land.

När Grekland i början på 1800-talet blev självständigt var landets ledare angelägna om att stryka ett streck över de århundraden då landet var en del av det ottomanska imperiet. Ambitionen var att med alla medel visa att Grekland var en del av Europa och inte av Orienten. En av de första åtgärderna i det krigshärjade landet var att riva landets moskéer.

Maria Kaika beskriver i boken City of flows: modernity, nature, and the city hur de styrande i Aten använde de knappa vattenresurserna just för att visa var Grekland hörde hemma. Istället för att se till att den växande befolkningen fick tillgång till dricksvatten, användes vatten till att göra staden mer västlig genom att anlägga en central park och mindre orientalisk genom att vattna gatorna i ett försök att göra dem mindre dammiga.

Arvet från antiken var en viktig resurs i försöken att visa att Grekland var en del av Europa. Genom att framhäva landets roll som den europeiska civilisationens vagga hoppades de styrande kunna skingra alla tvivel om att Grekland hörde till Europa. Därför ägnades decennier åt misslyckade försök att lösa Atens vattenförsörjning genom att renovera de gamla akvedukterna istället för att bygga nya vattenledningar.

Ironiskt nog blev resultatet av Greklands medlemskap i EMU inte bara ekonomisk katastrof utan också att Greklands tillhörighet i Europa på nytt ifrågasattes. Massmedia i andra europeiska länder framställer idag grekerna som lata och oansvariga. En berättelse om grekerna som besannar deras farhågor om att de inte skulle komma att uppfattas som européer, utan som orientaler. På så sätt bekräftar den samtidigt det rationella i ansträngningarna att knyta Grekland till Europa.

Annonser