Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Month: mars, 2014

När identiteten hindrar oss från att byta åsikt

Vi vill till varje pris undvika att framstå som inkonsekventa. Därför är det svårt för oss att ändra uppfattning. Extra svårt blir det när vi har investerat så mycket tid och engagemang i något att det blivit en del av vår identitet. Detta kan vara förklaringen till att en del av dem som stödde kampen mot apartheid i södra Afrika fortsatte att stödja befrielserörelserna långt efter det att de förvandlats till statsbärande partier där en elit tillskansar sig egna privilegier. Ifall de erkände för sig själva att de individer som de litat på korrumperats av makten, så skulle de förlora en del av sin identitet. Enklare då att låtsas som ingenting och fortsätta berätta anekdoter från den ärorika frihetskampen.

Den som ägnade åratal åt att stöda ANC i Sydafrika kan idag glädjas åt att hen bidragit till att avskaffa apartheid och vara stolt över hur Nelson Mandela underlättade övergången till demokrati. Det väger upp den sorgliga utveckling som ANC genomgått. Men för den som istället stöttade ZANU i Rhodesia så hjälper det inte mycket att landet lyckades avskaffa apartheid och byta namn till Zimbabwe. Ledaren Robert Mugabes utveckling från befrielseledare till despot dominerar ändå bilden.

På samma sätt blir det svårt för oss som gick i vårt första demonstrationståg inför folkomröstningen om kärnkraft att idag byta åsikt i frågan. Därför ska det bli spännande att se vad som händer när klimathotet nu ser ut att tvinga fram en omprövning av kärnkraftsmotståndet. FN:s nya klimatrapport hävdar att vi bara har fyra eller fem år på oss att vända utvecklingen om vi ska undvika att delar av vår planet blir obeboeliga. Det kommer att kräva både snabba och radikala åtgärder.

I den diskussion som nu pågår inom Vänsterpartiet om hur partiet ska möta klimatutmaningen är synen på kärnkraftens framtid en viktig fråga. Huruvida hotet från växthuseffekten kommer att få gamla kärnkraftsmotståndare i Vänsterpartiet och Miljöpartiet att släppa kravet på att kärnkraften ska avvecklas är ännu en öppen fråga. Men omprövningen blir säkert inte lättare av att den kan uppfattas som ett indirekt erkännande av att Centerpartiet gjorde rätt när de för några år sedan gav upp sitt kärnkraftsmotstånd.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Annonser

Sensmoralen i Game of Thrones

aryaArya Stark vägrar rätta sig efter omgivningens förväntningar.

7 april släpper HBO säsong 4 av Game of Thrones. I en serie med så många karaktärer kan det vara svårt att hålla reda på var alla befann sig i slutet av förra säsongen när det blivit dags för en ny. Som tur är ligger samtliga tre tidigare säsonger uppe på HBO så att man kan friska upp minnet inför premiären. Samtidigt kan man ju fundera lite över sensmoralen i serien.

Jag har tidigare skrivit om huruvida GoT uppmuntrar eller avråder oss från att försöka förändra världen och vår plats i den. För att kunna svara på den frågan behöver man kanske skilja på vilka råd serien ger individer och kollektiv.

I serien finns flera individer som väljer att bryta mot samhällets normer och gå sin egen väg. Ofta är de kvinnor. Kanske kan seriens budskap till individer vars frihet begränsas av omgivningen sammanfattas i Mao:s tes: Det är rätt att göra uppror. Fast då får det bli med tillägget: …men var beredd att betala ett högt pris för din frihet. Arya Stark, som vägrar låta sig begränsas av den kvinnoroll samhället tilldelat henne, får exempelvis sin hämnd, men blir samtidigt själv förändrad av den.

Men även till grupper har GoT ett budskap: Upproret är rätt väg att gå bara om det lyckas. Här är det snarare Machiavelli än Mao som står för inspirationen. Det viktigaste budskapet när det gäller grupper är dock ett annat: Du väljer själv vilken grupp du vill räkna dig till.

Du kan välja om du vill identifiera dig med dem som bor inom samma landområde eller med dem som lever under samma villkor. En unge från Flea Bottom är precis som kungen på järntronen född i Kings Landing, men det betyder inte nödvändigtvis att de har gemensamma intressen.

Vi har alla en mängd olika identiteter kopplade till vår tillhörighet i olika grupper. När vi ska fatta beslut hamnar dessa olika identiteter i konflikt med varandra. En scen som illustrerar detta är när Jon Snow slits mellan lojaliteten med familjen i Winterfell och brödraskapet vid muren. Det som i slutändan avgör hur vi handlar är vilken identitet som är starkast.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Var går gränsen mellan sanning och lögn?

Vad får vi använda retorik till? När övergår vårt bruk av retoriska tekniker från att vara övertalning till att bli manipulation. Var går gränsen mellan sanning och lögn? Det är frågor alla vi som använder oss av retorik behöver fundera över. För retoriken ger oss oanade krafter och den som är stark måste som bekant också vara snäll.

Själv tycker jag att det är okej att framhäva en aspekt av en fråga och samtidigt förtiga andra, men att det inte är okej att konstruera falska orsakssamband genom att framhäva en mindre viktig orsak och förtiga de viktiga. Låt mig ta skattereduktionen för gåvor till ideella organisationer som exempel.

Det är okej att som Göran Hägglund välja att bara prata om vad ökade gåvor betyder för den privat finansierade välgörenheten och inte berätta vad de minskade skatteintäkterna innebär för den offentligt välfärden. Däremot är det inte okej att han enbart nämner det som talar för att skattreduktionen lett till ökade gåvor och förtiger det som talar emot.

Samtidigt innehåller ju varje resonemang förenklingar. Verkligheten är helt enkelt så komplex att vi måste välja bort saker när vi beskriver den. I mitt blogginlägg om hur Göran Hägglund slirar på sanningen nämnde jag exempelvis att antalet organisationer som Skatteverket godkänt i systemet för skatteavdrag ökat snabbare än både antalet givare och summan av gåvor. Men jag sa inget om hur stora organisationer det var fråga om. Ifall det är så att alla organisationer som samlade in mycket pengar blev godkända redan 2012 så kan ju inte ökningen av antalet godkända organisationer förklara någon större del av ökningen av det samlade gåvobeloppet.

Trots att jag kan idka självkritik och hävda att jag kanske borde ha jämfört storleken på de organisationer som godkändes 2012 respektive 2013, så tycker jag att mitt blogginlägg höll sig på rätt sida om gränsen mellan sanning och lögn. Det som avgör för mig är nämligen det samlade intrycket. Att jag inte tog med en aspekt som hade kunnat tala till Göran Hägglunds fördel är okej om jag samtidigt inte tagit med allt som talar emot honom.

Jag har ju tillexempel inte tagit med det faktum att en verklig utvärdering av gåvoavdragets effekter måste väga fördelarna i form av ökade gåvor mot förlusterna i form av minskade skatteintäkter. Om det visar sig att skatteavdraget bara i liten utsträckning bidragit till ökade gåvor så blir ju varje extra krona i gåvor väldigt dyr i form av minskade skatteintäkter.

En sådan utvärdering får vi återkomma till när det finns statistisk för 2013 att tillgå. Men då uppstår genast nästa svårighet. Hur ska vi veta vad av förändringen i givandet som beror på skattereduktionen och vad som beror på andra saker som utvecklingen för hushållens privatekonomi eller insamlingsorganisationernas marknadsföring.

En helt objektiv och heltäckande skildring är därför ett ouppnåeligt mål. Vi får nöja oss med att sträva efter en balanserad skildring.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Göran Hägglund slirar på sanningen

Kolla aldrig en bra story. Så låter en klassisk journalistisk regel. Den som bryter mot regeln kan råka upptäcka att Kristdemokraternas partiledare utelämnar viktig information för att få det att se ut som om partiets politik gett resultat.

När Göran Hägglund igår höll sitt inledningsanförande på Kristdemokraternas kommundagar beskrev han hur det skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer som KD drev igenom 2012 fått svenska folket att bli häpnadsväckande mycket mer givmilt. Men en närmare titt på siffrorna visar att detta orsakssamband är allt annat än självklart. Så här sa Göran Hägglund:

”Idag publicerar Skatteverket hur gåvoavdraget föll ut under 2013. Här kommer många siffror men det är så glädjande att jag vill berätta. Antalet gåvogivare ökade med hela 135.000 stycken till 761.315 personer. Det är en ökning med 21 procent. Gåvobeloppet ökade med 344 miljoner kronor d.v.s. 36 procent till 1,3 miljarder kronor. Det här är en succé. Svenska folket vill hjälpa sin nästa! Givandet är en folkrörelse.”

Problemet är att man inte kan jämföra 2012 och 2013 rakt av. Läser man Skatteverkets pressmeddelande så framgår det att antalet organisationer som är med i systemet ökat snabbare än både antalet givare och summan av gåvorna. Under 2012 godkände Skatteverket 43 gåvomottagare. Förra året tillkom 23 stycken. Dessutom uppvisade insamlingsresultaten en snabb ökningstakt även innan skattereduktionen infördes. 2003 samlade organisationer med 90-konto tillsammans in 3 724 miljoner kronor. 2011 var motsvarande siffra 5 214 miljoner kronor.

Att slira på sanningen, är det ett brott mot Guds bud om att inte bära falsk vittnesbörd? Det vet jag inte. Men en sak är säker. Det är osnyggt.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Fantasyns filosofiska frågeställningar

 

Vad händer med vår syn på oss själva och politiken om vi tar till oss insikten att det är vi själva som skapar samhället och därmed är ansvariga för hur det ser ut? Att det inte finns någon naturlig ordning. Att det är vi som valt hur vi ska organisera samhället och därmed kan välja att organisera det på ett bättre sätt. Den frågan är grunden i filosofen Cornelius Castoriadis tänkande.

Castoriadis menar att den teologiska föreställningen att det finns en naturlig ordning i världen, vilken han härleder till Platon, har skapat problem i det politiska tänkandet. Mot denna uppfattning ställer han sin egen att det inte finns något hopp och ingen mening i historien eller världen samt att människan just därför är fri att med politikens hjälp forma sin värld och sin historia.

Just i denna frånvaro av hopp och mening ser Castoriadis en stor frihet. Om vi människor tillsammans skapar vår värld så har vi ju inga ursäkter. Vi kan varken skylla på gud eller naturen. Vi är själva ansvariga för vår värld. Vi kan inte undslippa vårt ansvar för de samhällen vi skapat genom att skylla på ekonomiska lagar, biologiska förutsättningar eller historiematerialistiska förhållanden.

Skillnaden i Platons och Castoriadis syn på världen speglas i dialogen mellan Varys, som företräder Platons syn, och Littlefinger, som företräder Castoriadis, i S03E06 av Game of Thrones där Varys försöker hitta ett föremål för sin lojalitet och sitt hopp medan Littlefinger menar att det istället gäller att uppfatta de möjligheter som frånvaron av sådana storheter skapar.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

ChickenMcKlor-avtalet

EU och USA förhandlar just nu om ett nytt avtal, TTIP. Förespråkarna kallar TTIP för ett frihandelsavtal. På så sätt lyckas de få in inte mindre än tre positiva associationer i namnet. För visst låter frihandelsavtal bättre än motsatsen ofri-isolationisms-oreda.

Att på detta sätt välja en positivt laddad beteckning är det första steget i att vinna en debatt. Därför är det olyckligt att även en del av kritikerna kallar TTIP för frihandelsavtal. För sanningen är att det inte finns särskilt många handelshinder mellan USA och EU att riva. Avtalet handlar om något annat. Det är ett försök att flytta makt från oss medborgare och våra valda representanter till storföretagen.

Så vad ska vi kritiker kalla avtalet? Jag har ett par namnförslag som beskriver de konsekvenser avtalet kan få:

Storföretag kan stämma stater för att de anser att demokratiskt fattade beslut begränsar deras möjligheter att tjäna pengar. På så sätt kan de slippa undan exempelvis varningstexter på cigarettpaket, krav på rening av miljöfarliga utsläpp eller förbud mot vinster i välfärden. Så varför inte kalla TTIP ”storföretag-stämmer-skiten-ur-stater-avtal”?

USA får sälja grisar som pumpats fulla med antibiotika under sin uppväxt i djurindustrier och EU får inte längre säga nej till import från USA av kycklingar doppade i klor.  Kanske borde vi kalla TTIP ”ChickenMcKlor-avtalet”.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Att väcka rätt känsla hos publiken

The_Man_Made_Mad_with_Fear_by_Gustave_CorbetMan som blivit galen av rädsla, av Gustave Corbet

I politik är det viktigt att väcka känslor. Men det är inte nog. Man måste också väcka rätt känsla. Ilska och ångest är två skilda känslor med helt olika konsekvenser. Ilska känner vi inför något vi kan påverka, som exempelvis en orättvisa. Ångest inför något vi saknar makt att påverka. Rädslan får oss att underskatta riskerna med en handling och gör oss mer benägna att acceptera dem. Ångest ger motsatt effekt i båda dessa avseenden.

Det gäller därför att beskriva ett samhällsproblem på ett sätt som väcker ilska. Ett vanligt sätt är att säga att något är orättvist. Att vietnamesiska bärplockare och pakistanska diskare som rest till Sverige inte får den lön som de utlovats är exempelvis något de allra flesta uppfattar som orättvist.

När det handlar om riktigt stora utmaningar för samhället, som segregation och diskriminering, kan ett alternativ kan vara att bryta ned ett problem i flera delar så att varje del utgör ett nåbart mål. Att en romsk kvinna inte får äta frukost på Hotel Sheraton i Stockholm är en orättvisa som väcker ilska. Men det är också något som vi tror att vi kan ändra på. Den flera hundra år gamla systematiska diskrimineringen av romer i hela Europa framstår däremot som mycket svårare att få slut på. När vi tänker på vad den fört med sig av förintelseläger och tvångssteriliseringar så väcker det snarare ångest än ilska.

Vi känner ångest över klimathotet och det hindrar oss från att handla. Men vi känner ilska inför sådant som att förskolebarn får knäckebröd och vatten till frukost eller att sjuka utförsäkras, vilket gör oss villiga att handla. Det gäller därför att framställa det samhällsproblem som du vill rikta ljuset mot på ett sätt som väcker ilska istället för ångest.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Det goda samtalet

Vilka förutsättningar krävs för ett bra samtal? Det funderar jag på under min resa till dagens möte. Själva mötet är förstås ett samtal i sig, men samtidigt bara ett samtal om ett annat större samtal som ska äga rum om ett par veckor. Då ska representanter från en intresseförening träffa forskare och diskutera förslag på hur man kan lösa ett samhällsproblem. Nu ska jag träffa intresseföreningen och diskutera upplägget.

Min roll är att underlätta samtalet och hjälpa till att formulera det deltagarna kommer överens om. Jag tror att några förutsättningar behöver vara på plats för att jag ska kunna bidra till ett bra samtal med ett tydligt resultat. Och jag tror att det är avgörande att deltagarna är överens om hur förutsättningarna för samtalet ser ut. Därför tar jag med mig några frågor till dagens samtal:

  • Vem äger processen? Är forskarna en del av gruppen eller bara där som experter?
  • Är forskarna där i sin egenskap av forskare, eller även som deltagare i den sociala kamp som just nu utspelar sig kring det samhällsproblem vi ska prata om?
  • Vilket mandat har företrädarna för intresseföreningen, kan de fatta beslut under samtalet eller måste de fråga medlemmarna först?
  • Vad är målet med samtalet? Är det att definiera problem och föreslå lösningar så att vi har en gemensam plattform, eller också att ta fram en handlingsplan?
  • Hur ska vi dokumentera samtalet så att vi vet vad vi kommit överens om?

Genom att ställa dessa frågor redan vid dagens samtal tror jag att vi skapar bättre förutsättningar för ett givande samtal nästa gång vi ses. För visst är det lättare att nå resultat när alla är medvetna om sin roll, överens om vägen dit samt har ett gemensamt mål.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Uppsatsens form är lika viktig som dess innehåll

Ett vanligt råd på kurser i kreativt skrivande är att man ska läsa mycket för att få inspiration till sitt eget skrivande. Det rådet är lika tillämpbart på uppsatsskrivande. Alla som skriver uppsats läser förstås en massa böcker på jakt efter fakta och teorier som man kan referera till i den egna uppsatsen. Men det är lätt hänt att man under läsningen är alltför fokuserad på vad författarna säger för att märka hur de för fram sitt budskap. Jag menar att det är minst lika viktigt att vara uppmärksam på formen som på innehållet. För en stor del av arbetet med uppsatsskrivandet är ju att hitta en fungerande form för texten. Och den som lägger märke till vilken form andra skribenter använder har stor nytta av det i sitt eget uppsatsskrivande.

Jag skriver just nu en masteruppsats i retorik. Den handlar om hur vi använder bilder för att skapa vår värld. Närmare bestämt om hur högern och vänstern på 1970-talet använde karikatyrer för att konstruera sin självbild i kontrast till socialdemokraterna. Inför uppsatsen läste jag en hel del böcker och artiklar om mitt ämne. Under läsningen antecknade jag både författarnas slutsatser och de associationer texterna väckte. Men när jag sedan satt där med alla mina anteckningar insåg jag att jag behövde gå tillbaka till texterna igen för att se hur författarna presenterade sina rön. Jag valde ut tre texter jag uppskattade och undersökte hur författarna gick till väga för att övertyga mig om att de hade något viktigt att säga om hur bilder påverkar oss.

Den första texten var Robert Hariman & John Louis Lucaites bok No Caption Needed om några kända nyhetsfotografier. Hariman och Lucaites beskriver på bara några rader bilden av den vietnamesiska flickan som springer undan Napalmanfallet. De tillåter sig att tolka redan i beskrivningen när de säger att soldaterna i bakgrunden verkar röra sig långsamt.

Genom att använda mig av samma teknik kan jag undvika långa detaljerade beskrivningar av de bilder jag analyserar i uppsatsen. På så sätt får jag bättre flyt i min text.

Den andra texten var W. J. Thomas Mitchells bok What do pictures want? om vår rädsla för bilders makt att påverka. Mitchell ger oss namnet på konstnären bakom rekryteringsaffischen med texten ”I WANT YOU FOR U.S. ARMY” och även berättelsen om hur gestalten på affischen kom att kallas Uncle Sam.

Jag kan på samma sätt börja varje analys av en enskild bild genom att beskriva den bildens specifika kontext för att sedan ge en väldigt kort beskrivning av själva bilden och först därefter närmare beskriva bildens olika delar och deras betydelse. Det upplägget gör det lättare för läsaren att följa mina tankegångar.

Den tredje texten var Vikki Bells artikel Omvänt förbrytarporträtt i tidskriften Glänta om ett av de fotografier militären i Argentina tog av sina offer innan de dödade dem. Vicki Bell diskuterar vilken funktion bilden fyller och vilket förklaringsvärde berättelsen om dess tillkomst har. Hon presenterar löpande andras teorier och använder dem för att diskutera hur vi ska se på bildens betydelse.

En vanlig form i uppsatser är att först presentera teorierna och sedan analysera materialet. Genom att istället göra som Vikki Bell och låta en del av teorierna komma in först när de behövs i analysen kan jag se till att min text blir mer dynamisk.

Något som är gemensamt för de tre texterna är att författarna använder flera andra bilder för att belysa en bild de analyserar. Jag kan använda den tekniken genom att skildra kontexten utifrån ett antal kända bilder från den tid jag skriver om, skiftet mellan 1970- och 80-tal.

Alla tre författarna berättar också mycket om hur bilderna blir till och sprids. På samma sätt behöver jag tala om vem som tog bilden av Transports ordförande Hans Ericson på solsemester på Kanarieöarna, hur den spreds och vilken betydelse den fick i valet 1976.

Precis som en skönlitterär författare behöver jobba på att hitta den rätta formen för att förmedla sin berättelse, måste jag när jag skriver uppsats anstränga mig för att hitta en form som gör det så enkelt som möjligt för läsaren att ta till sig mina påståenden. Då är det inget fel i att studera mästarna för att se hur de bär sig åt.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Jönköping – Bryssel 1-0

AgendaSD

Kristina Winberg (SD) debatterar SD med Marit Paulsen (FP) i Agenda.

I valet till Europaparlamentet ställer Sverigedemokraterna upp med en toppkandidat som inte vet så mycket om hur EU fungerar. När SD:s Kristina Winberg och FP:s Marit Paulsen möttes i en debatt i Agenda fick Marit Paulsen exempelvis förklara att EU inte har rätt att beskatta svenska medborgare.

Många hånade Kristina Winbergs insats, men att välja henne som toppkandidat kan vara smart av SD. I en klassisk TV-debatt utklassade Olof Palme Thorbjörn Fälldin. Den debatten kan ha kostat Palme valsegern. För i en debatt gäller det  inte att vinna över motståndaren utan att vinna publikens sympatier. Och tittarnas sympatier hamnade hos den hummande centerledaren, eftersom de uppfattade Palme som arrogant och aggressiv.

Men att Kristina Winberg blev SD:s förstanamn behöver inte vara en snilleblixt. Det kan lika gärna bero på att SD inte har någon bättre kandidat. SD har svårt att hitta tillräckligt med dugliga människor för att fylla alla stolar. Det är därför SD har så många kandidater med ett kriminellt förflutet på sin riksdagslista. Och det är därför SD:s riksdagsledamöter har så svårt att hävda sig i riksdagsdebatter. När man exempelvis ser SD:s Julia Kronlid i en utrikespolitisk debatt inser man att hon spelar i en annan division än de andra partiernas representanter. Att hon är nummer tre på SD:s riksdagslista säger en hel del om dem partiet placerat längre ned.

Oavsett om valet av Kristina Winberg är ett snilledrag eller en nödlösning så är jag övertygad om att SD kommer att lyckas göra det bästa av situationen. För lika låg nivå som det är på de politiska kunskaperna bland partiets vanliga politiker, lika hög nivå är det på kunskaperna i pr hos den inre cirkel som styr partiet. De förstår att utnyttja det faktum att vanligt folk kan identifiera sig med en Jönköpingsbo som inte lyckas hävda sig mot proffsen från Stockholm och Bryssel.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar