När det inte kommer något vatten ur kranen

av RetorikKalle

naja

För tjugofem år sen tillbringade jag några månader i den nicaraguanska byn Sabana Verde. Tillsammans med de andra i min byggbrigad såg jag till att byn fick en ny skola istället för den gamla jordbävningsskadade. Jag bodde hemma hos en familj och delade deras liv. Förhållandena var enkla. Vi åt bönor, ris och tortilla tre gånger om dagen sju dagar i veckan. Vatten hämtade man med hink och sina behov fick man uträtta bakom en buske.

Skillnaden mellan mig och de andra i familjen var att jag kunde åka därifrån. Och det gjorde jag också när skolan stod färdig. Min första tugga quiche lorraine smakade himmelskt och första gången jag vred på en vattenkran och det faktiskt kom vatten var det magiskt. Men ganska snabbt vande jag mig åter vid livets bekvämligheter. Och nu är det sällan jag tänker på hur konstigt det är att det faktiskt kommer vatten ur vattenkranar. Men jag påmindes om det när jag läste Maria Kaikas bok City of flows: modernity, nature, and the city.

Kaika använder det marxistiska begreppet varufetischism för att beskriva hur vi i vårt samhälle aktivt döljer de sociala relationer och maktförhållanden som ligger bakom produktionen av varor och tjänster. Dessa döljs genom osynliggörandet av den infrastruktur en stad behöver för sin försörjning med exempelvis vatten.

På samma sätt som staden ska hålla naturen ute ska hemmet hålla otrygghet, ängslan och rädsla ute. Genom en social process förvandlades det materiella huset till hemmet med dess ideologiska och kulturella betydelser. Den sociala konstruktionen av kroppen möjliggörs genom denna rumsliga definition av staden och hemmet.

Det Freud kallar das Unheimliche och Kaika the Uncanny är känslan som uppstår när det som borde vara dolt blir synligt. När vattenkranen droppar eller det inte kommer något vatten alls.

Den ångest som the Uncanny orsakar, när det hemtama blir hotande, kan användas för att manipulera opinionen och driva igenom politiska förslag. Det var just påståendet att ett stopp för kärnkraften hotade vårt sätt att leva som låg bakom kärnkraftsförespråkarnas seger i folkomröstningen.

Att ifrågasätta det hemtama eller bekanta kan enligt Kaika vara en strategi för motstånd i en tid av individualisering och frånvaro av folklig mobilisering. Med det synsättet blir det lättare att förstå varför dokumentärer om djurindustrin och initiativ som köttfri måndag väcker så starka reaktioner. De kan avslöja alienationen i det bekanta och ifrågasätta möjligheten att konstruera rum som är helt frånkopplade från sociala och naturliga processer.

Det faktum att vatten uppfattas som en gemensam tillgång har gjort det svårare att kommersialisera det. Denna uppfattning är fortfarande en broms för försöken att privatisera vattenförsörjningen. Men från 1980-talet och framåt ses vatten inte bara som en vara utan dessutom som en bristvara i en diskurs som Kaika kallar nature as crisisMiljöproblem kan användas som argument såväl för som mot privatiseringar om de tas ur sin politiska och sociala kontext.

Kaika menar att det är viktigt att skilja på ett naturligt fenomen som torka och en social konstruktion som vattenbrist. Ifall det en dag inte längre kommer något vatten ur din vattenkran hemma så är det inte självklart en effekt av torka. Det kan lika gärna vara kapitalismen som inte fungerar.

Dagens vattenkris går inte att förstå som resultatet av en otämjbar natur och inte heller enbart som resultatet av vår rovdrift på naturen. Istället måste vi enligt Kaika förstå att den vattenbrist som redan är ett faktum för många på vår jord till stor del är resultat av hur makten över våra resurser är fördelad.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Advertisements