Kan vi använda Hitlers idéer mot Åkesson?

av RetorikKalle

Opinionsbildare och politiska motståndare har gång på gång angripit Sverigedemokraterna. De många angreppen till trots får partiet en allt större andel av rösterna i opinionsundersökningarna.

När man ser politiker och opinionsbildare pröva olika grepp för att komma åt Sverigedemokraterna, bara för att gång på gång misslyckas, ligger det nära till hands att tro att Jimmie Åkesson är osårbar. Det går inte att tiga ihjäl honom. Flera ledande politiker har upptäckt att det inte går att vinna debatter mot honom. Och varje gång de etablerade partierna pratar om att samarbeta för att stänga honom ute förstärks hans outsiderposition.

Men ingen är osårbar. Precis som Stålmannen inte tål kryptonit är jag övertygad om att det finns grepp som biter på Jimmie Åkesson. Kanske finns motmedlet i just det nazistiska arv som Sverigedemokraterna gör allt för att förneka.

I avsnittet Krigspropaganda i självbiografin Min kamp redogör Adolf Hitler, med utgångspunkt i de stridande sidornas propaganda under första världskriget, för vad som utmärker framgångsrik propaganda. Hitlers beskrivning kan sammanfattas i sju råd.

  1. Använd en psykologiskt riktig taktik.
  2. Bygg ditt budskap på känsla.
  3. Rikta det till den obildade massan.
  4. Anpassa dess andliga nivå till fattningsförmågan hos den mest inskränkta i publiken.
  5. Ta bara med det som talar för den egna ståndpunkten.
  6. Inskränk dig till några få punkter.
  7. Upprepa dessa så många gånger att den trögaste förmår föreställa sig vad du avser.

Är Hitlers definition av propaganda tillämpbar i Sveriges politiska liv idag och kan den i så fall användas för propaganda mot Sverigedemokraterna?

Den breda obildade och irrationella massa som Hitler talar om i Min kamp finns inte i Sverige idag. Däremot finns det delar av befolkningen som har vissa likheter med den massa som Hitler riktade sig till med sin propaganda. Sverigedemokraternas väljare har som grupp mindre utbildning än andra partiers väljare och vet mindre om politik än väljare i allmänhet. På så sätt har Sverigedemokraternas väljare en del gemensamt med den breda massa som Hitler beskriver. Dessutom finns det mycket som talar för att Hitlers råd är minst lika tillämpbara på de väljare som har mest utbildning och vet mest om politik. Deras starka politiska engagemang gör dem ofta oemottagliga för faktaargument. De tenderar att avvisa all information som strider mot den egna världsbilden.

Den klassiska retoriken menar att det finns tre olika typer av argument. De kan baseras på fakta (logos), trovärdighet (etos), eller känslor (patos).

De övriga riksdagspartierna framför ofta sakskäl för sin politik. Ibland försöker de också vinna vårt stöd genom att tala om att vi kan lita på deras företrädare. Men de talar väldigt sällan till våra känslor. Svenska politiker är nämligen, precis som svenskar i allmänhet, dåliga på att prata om känslor. Därför blir de sårbara när det dyker upp en konkurrent som törs tala till väljarnas känslor.

Den kritik som politiker och opinionsbildare riktar mot Sverigedemokraterna kan delas upp i två delar. Dels kritiken mot deras politiska förslag. Dels kritiken mot deras politiska retorik. Det slående med den senare är att Åkesson får kritik just för att han följer Hitlers råd. Kritiken kan sammanfattas i sju punkter.

  1. Sverigedemokraterna spelar på människor rädsla för de andra.
  2. Sverigedemokraterna underblåser främlingsfientligheten.
  3. Sverigedemokraterna använder ett vulgärt språk.
  4. Sverigedemokraterna presenterar en svartvit världsbild där människor delas upp i vi och dom.
  5. Sverigedemokraterna förvränger fakta.
  6. Sverigedemokraternas politik bygger nästan uteslutande på främlingsfientlighet.
  7. Sverigedemokraterna pratar ständigt om hotet från muslimerna.

Som vi ser svarar kritiken punkt för punkt mot Hitlers råd för politisk propaganda. Jimmie Åkesson får alltså kritik för att hans propaganda är just propaganda. Politiker och opinionsbildare kritiserar Sverigedemokraterna för att de gör just det som leder till framgång. Begränsar sig, upprepar sig och förtydligar sig.

Jag är tveksam till om de övriga riksdagspartierna vill använda sig av Hitlers propagandametoder. Men jag är övertygad om att det skulle vara framgångsrikt. Men det förutsätter att de lyckas presentera ett hot som för väljarna framstår som mer verkligt än invandringen.

Ett sådant hot skulle kunna vara att de privatiseringar vi sett hittills i Sverige bara är början. Att privatiseringsivrarna, om de får fortsätta, kommer att se till att vi får en situation liknande den i USA. Att sjukvård och högre utbildning endast kommer att vara tillgänglig för dem som kan betala för sig. Att människor kommer att dö av sjukdomar som går att bota bara för att de inte haft råd med dyra sjukförsäkringar.

För att förstå hur det går till när människor röstar på Sverigedemokraterna kan vi dela upp deras överväganden i flera led och på så sätt skapa en modell för beslutsprocessen.

  1. Oro för att utsättas för brott, för att hamna i en pressad ekonomisk situation eller för att välfärdsstaten inte ska kunna leverera utlovad ekonomisk trygghet.
  2. Sökande efter förklaringar till problemen.
  3. Identifierande av förklaringen: Invandrarna är problemet.
  4. Sökande efter politiska lösningar som kan minska oron; minska invandringen eller minska kostnaden för invandringen.
  5. Identifieringen av lösningen rösta på Sverigedemokraterna.
  6. Utvärdering av alternativet Sverigedemokraterna.

Vi kan använda olika angrepp på Sverigedemokraterna för att visa vilka steg i beslutsprocessen de hittills inriktat sig på. Låt oss titta på några vanliga påståenden som politiker och opinionsbildare brukar föra fram:

  1. Invandrarna är en tillgång för Sverige.
  2. Sverigedemokraterna pratar nästan inte alls om andra politiska frågor än invandringen.
  3. Sverigedemokraterna är rasister.
  4. Sverigedemokraternas kandidater är kriminella.
  5. Sverigedemokraternas representanter gör inte sitt jobb i valda församlingar.
  6. Sverigedemokraterna ljuger.

Gemensamt för påståendena är att argumenten bygger på logos (1) eller etos (2-6). Antingen försöker de med logosargument bevisa att Sverigedemokraternas problembeskrivning är felaktig, eller så försöker de med etosargument bevisa att Sverigedemokraterna inte är pålitliga. Gemensamt är också att de försöker påverka väljaren i något av de senare stegen i beslutsprocessen. Det är ovanligt med försök att påverka de tidigare stegen. Att till exempel försöka minska oron, ändra vad de oroliga oroar sig för, eller föra fram alternativa förklaringar till de upplevda problemen.

De flesta är överens om att både valet till EU-parlamentet och riksdagsvalet kommer att handla om arbetslösheten, välfärden och regeringsduglighet. Men mycket talar för att valrörelsen också kommer att handla om känslor av oro.

Det är svårt för väljarna att avgöra vilken politik som är rätt för att få ner arbetslösheten och rädda välfärden. Och det är inte självklart vem som är mest regeringsduglig. Den trygge Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven som har hela den socialdemokratiska historien av regeringsduglighet i ryggen. När varken sakskälen eller trovärdigheten kan hjälpa väljarna att välja återstår bara känslorna.

Arbetslöshet, otrygga anställningar, vårdskandaler och larm om sjunkande resultat i skolan gör att en stark känsla av oro sprider sig framförallt bland den del av väljarna som förlorat på de senaste årtiondenas snabba omvandling av samhället och ekonomin. Hur ska det gå? Kommer jag att behöva sälja huset eller lägenheten? Kommer mina barn att lyckas skaffa sig ett jobb så att de kan flytta hemifrån? Får jag den vård jag behöver om jag blir sjuk? Kommer jag att klara mig på min pension?

Men det är inte alls självklart att Jimmie kommer att kunna dra nytta av denna oro. Den väljare som är orolig för att muslimerna ska ta över Sverige kanske vänder sig till Jimmie. Men den som är orolig för att bli av med jobbet sätter knappast sin tillit till Sverigedemokraterna. Det är Socialdemokraterna och Moderaterna som har överlägset störst trovärdighet när det gäller att skapa jobb. Och den som oroar sig för att hemtjänsten ska glömma bort gamla mamma eller att barnens skola ska gå i konkurs har inget att hämta hos Jimmie Åkesson. Det som kan stilla oron är Jonas Sjöstedts klara nej till vinster i välfärden. Här kan inte Sverigedemokraterna konkurrera.

Min slutsats är att det går att använda Hitler för att bekämpa Åkesson. Hitlers definition av propaganda är tillämpbar i Sveriges politiska liv idag och den lämpar sig särskilt väl för propaganda mot Sverigedemokraterna. Men för att lyckas med det måste Sverigedemokraternas motståndare, precis som partiet självt, våga tala till väljarnas känslor.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Advertisements