Är det fel att dela upp världen i vi och de?

av RetorikKalle

Efter den tragiska händelsen i Helsingborg riktas uppmärksamheten mot fotbollen. Finns det något i supporterkulturen som kan förklara våldet? AIK:s supporterklubb Black Army bestämde sig snabbt för att stoppa försäljningen av tröjor med texten  ”Vår plikt i livet – hata hata hata Göteborg”.

Men den hatiska kulturen finns inte bara inom fotbollen. Även inom politiken är det vanligt att bygga en gemenskap på att hata motståndarna. En sådan kultur är dessutom självförstärkande genom att den drar till sig vissa människor och stöter bort andra. Därför är det viktigt att debatten om hatet som drivkraft inte blir en fråga bara för de som gillar fotboll.

Så var ligger problemet? Är det hatet eller vår vilja att dela upp människor i vi och de? Jag menar att både fotbollen och politiken behöver se över sin kultur. Hat kan vara ett bra bränsle. Men det bygger knappast en tillåtande kultur där alla känner att de kan vara sig själva och vågar föra fram nya idéer.

Däremot tycker jag inte att det är något fel i att dela upp mänskligheten i vi och de. För att kunna lösa motsättningar i samhället måste grupper med motsatta intressen kunna organisera sig och formulera sin politik. Eller som den belgiska politiska filosofen Chantal Mouffe formulerar det:

”Mobilisering förutsätter politisering, och varje politisering kräver i sin tur att världen tillåts framstå som indelad i motsatta läger som människor kan identifiera sig med – detta är vad som gör det möjligt att politiskt mobilisera passioner inom ramen för en demokratisk process.”

Problemet är när lösningen på motsättningen blir att ”vi” ska förgöra ”dem”. Detta är skillnaden mellan Folkpartiet och Sverigedemokraterna. Folkpartiet företräder de som har akademisk utbildning och vill ha en omfördelning från arbetare till tjänstemän. Men FP ser denna motsättning som något som kan lösas inom ramarna för parlamentarismen. Den motsättning som Sverigedemokraterna målar upp mellan kristna och muslimer kan däremot i deras politiska berättelse bara sluta med att den ena gruppen förgör den andra. FP:s sätt att beskriva motsättningarna i samhället gör demokratin levande medan SD:s hotar den.

Men det räcker inte med att avfärda SD:s berättelse om ”en ny fas av ett uråldrigt krig” mellan kristna och muslimer. Inte heller är det tillräckligt att fördöma deras språkbruk där politiska motståndaren beskrivs som landsförrädare och invandrare kallas slödder och parasiter. Vi måste också våga rikta blicken mot avarter inom vår egen grupps kultur.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Annonser