Vad krävs för att bryta Moderaternas dominans?

av RetorikKalle

Maktapparaten omslag 1976                 På 70-talet framställde högern Palme som ett hot mot Sverige.
                 Varför gör inte vänstern samma sak idag med Reinfeldt?

Igår avslutade Moderaterna sitt Sverigemöte och idag presenterar Vänsterpartiet sin valplattform. Valrörelsen är inledd. Det största oppositionspartiets strategi verkar vara att sitta stilla i båten och räkna med att Regeringen Reinfeldt ska falla på ett eget grepp. Det kan visa sig räcka. Men jag tror att oppositionens chanser skulle vara bättre om de lyckades koppla ett grepp på sin motståndare.

Moderaterna har nu styrt Sverige i snart åtta år. På många sätt liknar deras position den Socialdemokraterna hade fram till sin valförlust 1976. Då var det Socialdemokraterna som i stor utsträckning satte den politiska dagordningen och alla andra partier tvingades definiera sig i förhållande till partiet. Idag är det Moderaterna.

Men om det på 70-talet var möjligt för Moderaterna att utmana Socialdemokraternas maktposition så måste väl dagens oppositionspartier kunna göra samma sak? Jag tror det. Och jag tror också att de har mycket att lära av hur högern gick till väga då.

Högern skapade på 1970-talet en berättelse om Socialdemokraterna. Denna berättelse innehöll två viktiga teman. Dels att socialdemokraterna förlorat kontakten med sina folkrörelserötter och blivit ett maktfullkomligt parti. Och dels att ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav kunde innebära att det Sverige medborgarna kände till skulle gå förlorat. 1975 beskrev Erik Anners hotet så här i sin bok Den socialdemokratiska maktapparaten:

”Fortsätter den nuvarande utvecklingen, kan det på sin höjd dröja något årtionde innan socialdemokraterna drivit fram en samhällstyp, som är auktoritär i den meningen att den av partiet behärskade offentliga makten i förening med partiets och LO:s egen maktapparat fattar och förverkligar alla beslut av större betydelse både för de enskilda individerna och för samhället.”

Samma grepp borde som sagt gå att använda mot Moderaterna idag, men hittills har vi sett väldigt lite av detta från oppositionen. De angrepp vi ser riktar sig inte mot Moderaterna som parti och deras planer för Sverige, utan mot deras politik idag. Ingen gör idag vad högern gjorde på 70-talet. Ingen beskriver det största regeringspartiet som en korrupt elit som försvarar sina egna intressen och utgör ett hot mot landet.

Oppositionen skulle kunna beskriva Moderaterna som ett parti som förlorat kontakterna med sina rötter och växt ihop med makten. En gång i tiden försvarade de friheten och värnade om marknadsekonomi, men idag är det, som Katrine Kielos beskriver det, svängdörrar mellan politiken, lobbyistbranschen och företagen inom välfärdssektorn. När Moderaterna lägger fram ett politiskt förslag så kan inte medborgarna veta om de gör de för att de tror på förslaget, eller för att deras kompisar i PR-branschen lobbat för det och för att förslaget gynnar deras vänner i välfärdsföretagen.

Varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet kan dock använda denna berättelse eftersom de själva har gott om före detta politiker som idag jobbar för välfärdskapitalisterna. Bara Vänsterpartiet kan med trovärdighet teckna bilden av en moderat maktapparat.

Den andra beståndsdelen i oppositionens berättelse skulle kunna vara att beskriva vilket samhälle vi får om tio år ifall Moderaterna tillåts fortsätta sin privatiseringspolitik. Den kritik vi idag ser från oppositionen handlar om vad dagens privatiseringar ställer till med. Men det räcker inte för att framställa Moderaterna som ett hot. Då måste oppositionens berättelse handla om att privatiseringsivrarna inte nöjer sig med det de hittills uppnått. De vill ha mer. En möjlighet är att varna för att vi kan få det som i USA där varken sjukvård eller högre utbildning är tillgänglig för alla.

På 70-talet tvekade inte högern att beskriva Socialdemokraterna som en ångvält som förstörde allt som var fint i samhället. De tvekade inte heller att låna beståndsdelar till sin berättelse från andra politiska rörelser. Att beskriva Socialdemokraterna som ett betongparti var exempelvis ett lån från miljö- och alternativrörelsen. Idag är det bara Sverigedemokraterna som på samma sätt målar upp de styrande partierna som ett hot mot framtiden och det svenska. Vad är det som får oppositionen att tveka inför att använda detta grepp mot Moderaterna?

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Advertisements