När var Sverige typiskt svenskt?

av RetorikKalle

Vad menar vi egentligen med uttrycket ”typiskt svenskt”? Är det ett sätt att bete sig, en plats eller kanske en tid i vår historia? Det kan säkert variera. Ändå känner jag mig rätt säker på att vi inte avser här och nu. Det typiskt svenska förlägger vi någon annanstans och i en annan tid. Snarare på Olof Palmes eller Tage Erlanders tid än på Göran Perssons eller Fredrik Reinfeldts. Och mer troligt i Dalarna eller Småland än i Stockholm.

Detta att det typiskt svenska inte hör hemma i vår tid, utan att vi snarare placerar det i ett avlägset förflutet, är en nödvändig förutsättning för berättelsen om det förlorade folkhemmet. En berättelse om att det var bättre förr. En berättelse som Sverigedemokraterna bygger mycket av sin propaganda på.

På så sätt är vår oförmåga att uppfatta vår egen tid och plats som typisk för Sverige något som spelar Sverigedemokraterna i händerna. Om vi hade en mer uppdaterad självbild skulle deras propaganda genast framstå som mer bakåtsträvande. Nu verkar den istället vara tidlös. Mycket tack vare att de undviker tidsmarkörer i sina propagandabilder av det typiskt svenska.

Tidlösheten gör att alla kan projicera sin egen favorit bland svunna svenska epoker på berättelsen om det förlorade folkhemmet. Berättelsen passar på så sätt lika bra oavsett om det är hemmafruarna, Palmes ställningstagande mot USA, eller en fungerande välfärd man saknar. Den dag vi börjar uppfatta dagens Sverige som typiskt svenskt så kommer Sverigedemokraternas propagandabild av lintottar som vandrar på en grusväg kantad av gärdsgårdar att framstå precis så förlegad och bakåtsträvande som partiet och dess politik är.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Advertisements