Berätta inte för mycket om Ottar och Mäster Palm

av RetorikKalle


Organisationer berättar gärna om sig själva och sitt syfte genom att beskriva sina grundare. RFSU lyfter fram Elise Ottesen-Jensen, Röda Korset hyllar Henry Dunant och Socialdemokraterna gillar att prata om August Palm. Genom denna form av storytelling får en färgstark individ personifiera organisationernas visioner och engagemang. Men det finns avigsidor med metoden.

Ett problem är att organisationerna riskerar att skapa en oavsedd kontrast mellan ett idealistiskt ursprung och ett byråkratiskt nu. Ett annat problem är att skildringen av organisationens heroiska förflutna kan bekräfta en uttalad eller outtalad kritik mot organisationens agenda: Förr var det dåligt och då behövdes ni verkligen, men nu är problemet löst så ni kan lägga ned.

Exempelvis har högern länge hävdat att vi har lämnat klassamhället bakom oss. I deras historieskrivning är Sverige ett land som tidigare var orättvist, men där alla nu har det bra och bör vara nöjda med sin lott. Högern kan till och med tänka sig att ge arbetarrörelsen en del av äran för dessa framsteg. Slutsatsen av denna historieskrivning är förstås att vi inte längre behöver kämpa mot orättvisor. Eftersom det inte finns något klassamhälle så behövs inte heller någon klasskamp. Om Socialdemokraterna då bara berättar om sin stolta historia riskerar de att bekräfta högerns berättelse om att klassamhällets orättvisor är något vi lämnat bakom oss.

Ett sätt att hantera dessa risker är att inte bara berätta om organisationens grundare utan även skildra dagens aktivister. Det var precis vad Röda Korset gjorde häromveckan med denna statusuppdatering om några initiativrika flyktingar från Syrien.

Röda Korset Rättvik

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Annonser