Hur kan klimatet bli en fråga som mobiliserar?

av RetorikKalle

De senaste dagarna har FN släppt ännu en klimatrapport samtidigt som bränderna rasar i Valparaiso. Ändå verkar det inte som om vi riktigt insett allvaret i situationen. Vi ser inga massdemonstrationer med krav på kraftfulla åtgärder mot klimathotet och klimatet är inte någon av de stora frågorna i valrörelsen. Varför är det så?

Vi vet nu att människan orsakat klimatförändringarna. Sambandet mellan koldioxidförbränning och stigande temperaturer är allmänt känt. Klimatskeptikerna är idag så gott som besegrade. Vi har lyckats förändra både kunskapen om och attityden till klimatförändringarna. Men vi har hittills misslyckats med att förändra beteendet. På samma sätt som vi likt bloggen Vänsterteknik kan använda naturvetenskapen för att diskutera vilka åtgärder som krävs för att få stopp på stigande temperaturerna, menar jag att vi bör använda retorik, filosofi, sociologi och psykologi för att diskutera hur vi kan skapa förutsättningar för den mobilisering som krävs för att åtgärderna ska bli verklighet.

Sociologen Manuel Castells beskriver hur miljörörelsen klarat av det första steget, att öka medvetenheten om problemet och dess orsaker. Den ökade medvetenheten om den globala uppvärmningen är resultatet av att forskare har nätverkat med aktivister och journalister för att få ut sitt budskap. Detta nätverkande har förändrat hur vi ser på global uppvärmning. Nästa steg är svårare. Det handlar om att ändra beteende. Och det gäller såväl beslutsfattare som konsumenter. Även här sker framsteg, men vi har lång väg kvar att gå.

En förklaring till den uteblivna mobiliseringen är att den dominerande berättelsen om klimathotet inte svarar mot kraven på en bra berättelse. Här finns varken hjältar eller skurkar. Istället har alla och ingen ett ansvar för att det ser ut som det gör och för att göra något åt det. En berättelse om klimathotet som skulle kunna mobilisera till handling är den om hur skurken fossilkapitalet med sina enorma resurser för lobbying sätter stopp för nödvändiga politiska åtgärder. Ett talande exempel är hur de svenska miljöskatternas andel av BNP sjunkit det senaste decenniet.

En annan förklaring är att klimathotet skapar ångest istället för ilska. Filosofen Chiara Bottici påpekar att ilska och ångest är två skilda känslomässiga reaktioner med helt olika konsekvenser. Ilska känner vi inför något vi kan påverka, som exempelvis en orättvisa. Ångest inför något vi saknar makt att förändra. Klimathotet väcker ångest. Det är en känsla som paralyserar oss. Samtidigt är detta samband inte självklart. Under det kalla kriget framkallade hotet om kärnvapenkrig snarare ångest än ilska. Ändå fungerade det mobiliserande och ledde till massprotester mot kärnvapnen.

En förklaring till att kärnvapenhotet mobiliserade istället för att passivisera kan vara att denna berättelse innehöll en tydlig skurk. Protesterna riktade sig mot politikerna som satsade på kapprustning istället för nedrustning. En annan förklaring kan vara att fredsrörelsen satte upp delmål på vägen mot slutmålet en kärnvapenfri värld. Det kunde handla om att stoppa en transport av kärnvapen, om att skrota ett nytt vapenprogram eller etablera en kärnvapenfri zon. På så sätt framstod målen som möjliga att uppnå. Här tror jag att vi behöver fundera på vilka konkreta delmål klimatrörelsen kan sätta upp. Och nej, att minska koldioxidutsläpp med en viss procentsats till ett visst årtal är inte ett konkret delmål med kapacitet att mobilisera.

Samtidigt påminner våra känslor inför klimathotet på många sätt om känslorna inför hotet om ett kärnvapenkrig. Då som nu upplever människor att världens överlevnad står på spel. Men kärnvapenhotet paralyserade oss inte. Istället fick just känslan av att det var en fråga om jordens överlevnad många att engagera sig och demonstrera. Manuel Castells menar att ilska är en viktig drivkraft för revolter. Men en förutsättning är att det är delad ilska. Att många människor delar samma upplevelse och är medvetna om att de inte är ensamma om sin ilska. Detta att dela ilskan är helt klart en av vägarna framåt mot större mobiliseringar. Därför finner jag rörelser som Föräldravrålet hoppingivande.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Annonser