Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Month: maj, 2014

Fargo visar att en bra film kan bli en bra TV-serie

FARGOAllison Tolman spelar polisen Molly Solverson i TV-serien Fargo.

HBO och Netflix har nyligen släppt varsin TV-serie baserad på en populär nittiotalsfilm. Men resultatet är väldigt olika. HBO:s serie Fargo fungerar utmärkt, medan Netflix-serien From Dusk Till Dawn inte funkar alls. Hur kan resultatet bli så olika? I båda fallen har ju de ursprungliga upphovsmännen varit med när filmen förvandlades till TV-serie.

En förklaring kan vara att även om både Robert Rodriguez och Robert Kurtzman är inblandade i den nya versionen av From Dusk Till Dawn, så saknas Quentin Tarantino. Att filmen hade nerv medan TV-serien släpar sig fram säger nog en del om vilken viktig roll Tarantino spelade för filmversionen.

En annan möjlig förklaring är att Fargo är full av fantastiska skådespelarinsatser av namn som Billy Bob Thornton, Allison Tolman och Martin Freeman. I From Dusk Till Dawn står Don Johnson från Miami Vice för den enda positiva överraskningen.

Jag tror dock att den viktigaste skillnaden ligger i hur TV-serierna förhåller sig till filmerna. From Dusk Till Dawn behåller filmens handling men bygger ut den. Fargo behåller känslan från filmen, men ändrar både i handlingen och karaktärerna. Konsekvensen är att medan Fargo överraskar, så händer det nästan ingenting i From Dusk Till Dawn som förvånar den som sett filmen.

From Dusk Till Dawn lyckas inte heller utnyttja de möjligheter som TV-serie-formatet ger att fördjupa karaktärerna. Konsekvensen blir att jag som tittare faktiskt inte bryr mig om ifall de lever eller dör. Samtidigt är mitt engagemang för karaktärerna i Fargo så starkt att det är jobbigt att behöva vänta en vecka mellan varje avsnitt.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Vi kan inte fly från vår egen historia

Våra liv är inte förutbestämda, men vi kan aldrig förändras. Det hävdar den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty. I det förflutna finner vi alltid förklaringen till vad vi blivit. Frihet kan vi bara nå genom att överskrida vårt ursprung men ändå inte svika det.

Det betyder att vi kan välja hur vi vill förhålla oss till vårt ursprung. Vi kan välja att konfrontera vår barndoms trauman eller försöka undfly dem, men vi kan aldrig undkomma att påverkas av dem.

Jag menar att det gäller även för de berättelser vi skapar för att beskriva var vi kommer ifrån, var vi befinner oss idag och vart vi är på väg. Att vi aldrig kan fly från vår egen historia gäller både för de berättelser vi berättar om oss själva som individer och de berättelser vi använder för att beskriva de grupper vi tillhör.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Mitt bästa tips för att lyckas blogga varje dag

Så här mot slutet av #blogg100 funderar jag över vad utmaningen gett. En stor vinst för mig är att det har varit ett bra sätt att komma igång med att blogga varje dag.

Det går inte en dag utan att jag ser eller hör något som jag går igång på och vill kommentera. Tricket är att förvandla det från en tanke i huvudet till ord i bloggen. Mitt bästa tips för att lyckas med det är att skriva ned några meningar direkt när tanken dyker upp.

Ibland redigerar och publicerar jag texten samma dag. Och ibland väntar jag tills det händer något som gör min tankegång aktuell. Så var det när jag skrev om bråket mellan komikerna Karin Adelsköld och Mårten Andersson. Då hade jag ett färdigt inlägg om vikten av att formulera sig väl när man skriver mail som behövde ett illustrerande exempel. Bråket om huruvida kvinnliga komiker drar publik fungerade både som ett bra exempel på vad ett illa formulerat mail kan ställa till med och som ett sätt att göra mitt blogginlägg mer aktuellt och relevant.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Nyttan av att blogga varje dag

Blogg 100 är inne på upploppet och det har blivit dags att fundera över vad denna bloggutmaning gett mig utöver övning i konsten att väldigt snabbt gå från tanke till färdigt blogginlägg.

Den främsta nyttan för mig av att delta i #blogg100 är att jag lyckats göra skrivandet till en daglig rutin. På så sätt har jag förmått sätta ord på en del av de tankar som varje dag far genom mitt huvud. För jag är övertygad om att man behöver sätta ord på sina tankar för att blir klar över vad man tänkt.

Dessutom tror jag att jag blivit en bättre läsare, både av bloggar och av andra texter. För den som vill förstå en text måste förstå relationen mellan att fundera och att skapa. Och den förståelsen får man genom att själv fundera och skapa.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Den borgerliga hatkampanjen bet inte på ”Foten”

En del dagar är det svårt att finna tiden för att blogga. Idag är en sådan dag. Före midnatt ska jag ha skickat min masteruppsats i retorik till min opponent och examinator. Och vid halv elva på kvällen jag sitter fortfarande och redigerar uppsatsen. Så dagens blogginlägg får bli en nödlösning. Jag bjuder på ett litet smakprov ur uppsatsen:

Borgerliga hatkampanjer fällde Olof Palme, Göran Persson och Mona Sahlin. Men de lyckades aldrig koppla något grepp på Ingvar Carlsson. Lika svårt lär de få med Stefan Löfven. Socialdemokraternas nya ordförande har samma jordnära ödmjukhet som gjorde det så svårt för borgerligheten att demonisera Tage Erlander och Ingvar Carlsson. Därför får borgerligheten nöja sig med att försöka vända Löfvens kvaliteter till något negativt. Jordnära blir oerfaren av storpolitik. Ödmjuk blir obeslutsam.

Det vore frestande att säga att det i vår tid inte längre fungerar att som Socialdemokraterna tidigare i historien gjort framställa sina ledare som ofelbara övermänniskor. Frestande som sagt om det inte vore för att det ju är precis vad Moderaterna lyckats med när det gäller sina ledare Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Det finns anledning att glädjas över valet, trots allt

Igår var jag valförrättare i Runtuna, den by på den sörmländska landsbygden där jag bor. Stora delar av dagen satt jag i byskolans matsal och prickade av mina grannar i röstlängden. Vid klockan nio på kvällen kontrollerade vi att ingen var på väg in för att rösta och skrev en notering i protokollet om att röstningen var avslutad. När vi sen tömde valurnan och började räkna rösterna såg vi snart hur högen med valsedlar för Sverigedemokraterna växte. Ett enda valdistrikt med bara drygt tusen röstberättigade säger inte så mycket om valresultatet i riket. Men jag fick ändå en dålig föraning när jag insåg att det stod Sverigedemokraterna på mer än var tionde valsedel.

På väg in till valnämnden i Nyköpings stadshus, med rösterna och röstlängden i bagaget, lyssnade vi på valvakan. Då besannades den onda föraningen. Det var inte bara i Runtuna, Lid och Aspa som många väljare röstat på ett parti som gått till val på att ställa svenskar mot invandrare. Men samtidigt fick vi klart för oss att tillräckligt många hade röstat på Feministiskt Initiativ för att partiet skulle komma in i EU-parlamentet på den rakt motsatta politiken.

Idag är många bestörta över SD:s framgångar. Så bestörta att de inte riktigt kan glädja sig över FI:s framgångar. Två mandat för en rasistisk politik väger liksom tyngre än ett mandat för en antirasistisk. Men det finns faktiskt all anledning att glädjas över FI:s framgångar. För politik handlar om mer än mandatfördelning.

Den kampanj som burit Feministiskt Initiativ in i parlamentet var för många unga den första erfarenheten av att vara en del av en radikal rörelse. Partiet har dragit till sig människor som annars inte skulle ha funnit något utlopp för sin vilja att förändra samhället. Politik är konsten att formulera samhällsproblem och lösningar på ett sätt som väcker människors engagemang. Det är inte ett nollsummespel där de aktivister som valde att slita med FI:s kampanj annars skulle ha engagerat sig i V eller MP. Att FI ställde upp i valet fick därför effekten att fler människor i denna valrörelse arbetat för att driva politiken vänsterut.

Allt för många generationer unga som de senaste decennierna engagerat sig politiskt har upplevt nederlag på nederlag. Allt för få har fått uppleva att kamp lönar sig. Jag är övertygad om att den peppande erfarenhet som valresultatet innebar för alla de som engagerat sig i FI på lång sikt kommer att visa sig ha mycket större betydelse för politikens utveckling än det mandat partiet erövrade.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Relationer är vägen till politisk framgång

Så här i valtider är det lätt att få uppfattningen att partiers enda uppgift är att sälja en produkt till väljarna. Men faktum är att de har flera andra grupper av intressenter att ta hänsyn till, som partimedlemmar och intresseorganisationer. Därför har framgångsrika partier och politiker fokus på relationer.

Marknadsföring har de senaste åren alltmer gått från transaktionsmarknadsföring, att sälja på någon något utan att bry sig så mycket om ifall kunden blir nöjd och kommer tillbaka för att köpa igen, till relationsmarknadsföring, att bygga ömsesidigt gynnsamma och varaktiga relationer. Men när en allt större del av väljarna byter parti kan transaktionsmarknadsföringens teorier och metoder åter te sig lockande för partistrategerna. Fast även om ett fokus på transaktioner kan ge utdelning på kort sikt, riskerar det att straffa sig på lång sikt. Det är lätt att tappa väljare som känner sig missnöjda med den tjänst partiet levererar om de inte har någon relation till partiet och därför inte känner någon lojalitet som kan uppväga missnöjet. Därför är det mycket som talar för ett fortsatt fokus på relationer.

Även om partistrategerna kan lockas att satsa på transaktionsmarknadsföring har de flesta politiker med förtroendeuppdrag alltid arbetat med relationsmarknadsföring. Detta fokus på relationer är tydligt i riksdagsarbetet. Riksdagsledamöter behöver hålla sig väl med lokalföreningen för att få dem att sätta dem högt på listorna även nästa val, med väljarna i de egna valkretsarna för att bli omvalda och med partiledningen och övriga riksdagsledamöter för att få de mest prestigefyllda uppdragen och politiska områdena i riksdagsarbetet.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Miljöpartiet är undantaget som bekräftar regeln

slåpåmigiställetsdMP var snabbt ute med ett svar på SD:s affischer om tiggarna.

Synergieffekt är ett så uttjatat ord att det borde vara självklart att alla partier ser till att deras filmer och affischer förmedlar samma politiska berättelse. Men så är inte fallet. Jag har till exempel svårt att se kopplingen mellan SD:s valfilmer som handlar om klåfingriga EU-byråkrater och partiets affischer i Stockholms tunnelbana som kräver ett stopp för organiserat tiggeri.

Valaffischerna har en inbyggd begränsning. De kan inte innehålla lika mycket information som valfilmerna, eftersom vi passerar dem snabbt och oftast bara ägnar dem bråkdelen av en sekunds uppmärksamhet. Ändå borde partierna kunna göra mer av valaffischerna genom att utnyttja dem som en del av en sammanhängande kampanj i flera medier.

Ett annat problem med valaffischer är att de är ett långsamt medium. I valet 2002 var Folkpartiets förslag om språktest för invandrare en stor fråga, men den fanns inte med på valaffischerna eftersom de var gjorda före det att partiet lanserade förslaget och fick stort genomslag för det.

Ett undantag är de digitala valaffischerna. Där har Miljöpartiet nu utnyttjat möjligheten att snabbt byta ut sina valaffischer. På så sätt kunde de svara på Sverigedemokraternas affischer som kräver ett stopp för organiserat tiggeri.

Långsamheten är en egenskap som valfilmerna delar med valaffischerna. Det kan tala för att valfilmerna ska användas till att berätta eftersom berättelsen om vad partiet är och vill åstadkomma är mer långlivad än de förslag som partier lanserar och bemöter i valrörelsen.

Särskilt problematisk blir denna långsamhet i en valrörelse som snabbt ändrar riktning och där partierna har svårt att hänga med. Henrik Brors beskriver hur flera partier i år gått till val på att kritisera EU, bara för att upptäcka att väljarna ville veta vad de tänker göra i EU-parlamentet. Denna utveckling har överraskat partistrategerna som mitt i valrörelsen tvingats profilera om sina partier och ändra budskapen. Då är det en jobbig insikt att man bränt en stor del av valbudgeten på att producera och sprida en film som blivit helt överspelad.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Konsten att få in sin fråga i valrörelsen

iogtAtt anspela på partiernas valkampanjer är ett sätt att få in sin fråga i valrörelsen.

Inför ett valår funderar alla intresseorganisationer på hur de ska få upp sin fråga på dagordningen. Konkurrensen är hård, så det gäller att ha en bra idé om man ska lyckas. Eftersom partierna står i centrum för uppmärksamheten kan ett sätt vara att anknyta till deras kampanjer. IOGT-NTO försöker få in alkoholpolitiken i debatten inför valet till EU-parlamentet genom att göra om Moderaternas kampanjbudskap. IOGT-NTO:s kampanj är också en påminnelse om vikten av att inte planera för mycket i förväg. Det gäller att ta vara på de chanser som dyker upp i valkampanjens mest intensiva skede när en fråga oväntat blir stor eller någon annans kampanj skapar möjligheter för just din organisation.

Många organisationer satsar på att skapa egna nyheter. Ett lyckat exempel var när Djurrättsalliansen inför valet 2010 släppte filmer som de tagit inne på svenska grisgårdar. Än vanligare är att som Svenska Freds satsa på enkäter till partier och politiker. På vapenvalet.se kan man se hur kandidaterna till riksdagsvalet ställer sig till frågor om vapenexport. En fördel med enkäter är att organisationen sedan kan göra en uppföljning där de kontrollerar om politikerna röstat i enlighet med sina enkätsvar. För att allt arbete som enkäter medför ska betala sig krävs det dock att organisationen lyckas få media att använda enkätsvaren.

De som lyckats bäst i årets valrörelser är nog kampanjen Fatta! som vill påverka inställningen till, och lagstiftningen om, samtycke vid sex. En aktivitet som fick mycket uppmärksamhet var  när kända personer la upp bilder på sina låtsastatueringar med koppling till kampanjen. Och nu när Jonas Sjöstedt lovat Fatta-kampanjens initiativtagare Ida Östensson att tatuera sig på riktigt kan Fatta! räkna med fortsatt exponering.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Det finns ingen logik i vare sig SD:s filmer eller politik


Vem ska bort
Det är gott om mystisk symbolik och udda referenser i SD:s valfilmer.

Sverigedemokraterna har inför valet till EU-parlamentet släppt några filmer som fått mycket uppmärksamhet i sociala medier. Vi är många som försöker förstå vad de vill ha sagt. Vi tolkar de olika bildelementen och diskuterar vad SD tänkt att de ska symbolisera. Varför gör såväl EU-byråkraten som Jimmie Åkesson samma gest som Mr Burns i SD:s valfilm? Och varför ägnar SD-kvinnornas valfilm så mycket uppmärksamhet åt den där anden? Ett djur som inte alls är med i den schweiziska valfilm SD plagierat.

Vi är ständigt omgivna av berättelser som förmedlar uppfattningar om hur världen fungerar. Därför är vi vana uttolkare av berättelser och vet att alla delar i dem fyller en funktion. När vi ser en reklamfilm vet vi att den försöker påverka oss och utgår från det i vår tolkning av budskapet. Det är här det går fel när vi ska tolka Sverigedemokraternas filmer. Om vi ser en bäver bli klappad eller upptäcker att bilderna på den ena kvinnan i bikini är skarpa medan bilderna på den andra är suddiga letar vi förgäves efter poängen. Men det finns ingen poäng. Såväl SD:s filmer som partiets politik saknar logik. De är inte logiskt sammanhängande system där varje del fyller en funktion. De består av aparta delar som inte passar särskilt väl ihop och slutresultatet blir därför ofta både motsägelsefullt och katastrofalt.

Jag ser två möjliga förklaringar till de många konstigheterna i SD:s valfilmer. Antingen så är Sverigedemokraterna dåliga på att producera politisk propaganda. Eller så lägger de medvetet in obegripliga element i sina filmer i hopp om att det ska öka uppmärksamheten. Oavsett vilket så är resultatet att de lyckas generera mer snack kring sina kampanjer än de flesta andra partier.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar