Så undviker du att upprepa Mauds misstag

av RetorikKalle

NuonMaud Olofssons vägran att svara på frågor om Nuon är redan en klassiker.

I morse lyssnade jag på Katherine Zimmermans och Jörgen Huitfeldts utfrågning av Malin Björk, Vänsterpartiets toppkandidat i valet till EU-parlamentet, i P1-morgon. Det hördes att stämningen i studion var god. Visst ställde journalisterna en del tuffa frågor, men de skrattade också. Det fick mig att fundera över detta med journalisters inställning till politiker och vad som avgör om en intervju blir givande för publiken.

Journalister misstänks ofta för att låta sina egna politiska åsikter påverka hur de sköter uppdraget att granska makten. Kent Asps undersökning som visade att en stor andel av Sveriges journalister sympatiserar med Miljöpartiet fick många att dra slutsatsen att MP:s framgångar beror på att vänligt inställda journalister låter bli att granska partiet. På samma sätt har redaktionen för Agenda kritiserats för att gynna både Alliansen och SD. Särskilt hård var kritiken när redaktionen i en debatt valde frågeställningen ”Hur mycket invandring tål Sverige?”.

Visst kan journalisters åsikter påverka hur de utför sitt uppdrag. Det har betydelse för vilka ämnen de ser som viktiga och hur de formulerar sina frågor. Men jag tror inte att journalister ställer snällare frågor till politiker vars politiska värderingar de delar. Istället tror jag att intervjuer fungerar som alla andra samtal.

När den som får frågor anstränger sig för att svara på dem istället för att försöka prata om annat blir samtalstonen mer positiv. Och om intervjuobjektet bjuder på sig själv och skrattar så blir även intervjuarna mer positiva. När båda parter i samtalet bestämmer sig för att samarbeta och acceptera de outtalade spelreglerna så blir resultatet ett mer positivt och konstruktivt samtal. I en intervju innebär det också att intervjuobjektet framstår i en mer positiv dager.

Vad resultatet blir när den intervjuade vägrar att godta spelreglerna och konsekvent vägrar att svara på frågor såg vi prov på i Aktuellts intervju med Maud Olofsson. Pelle Nilsson gick ut ganska mjukt mot Maud Olofsson. Men för varje gång hon vägrade att svara på frågan blev hans attityd allt hårdare.

Ibland har dock journalister en hård ton mot sina intervjuobjekt redan från start. Det tror jag kan förklaras av att den de möter är en politiker de redan tidigare intervjuat, eller hört andra intervjua, och som då visat sig vara ovillig att samarbeta. Även här är det alltså politikerns vilja att samarbeta, inte dennes åsikter, som avgör vilken attityd journalisterna intar.

Både i SVT:s program Toppkandidaterna och i SR:s P1-Morgon har intervjuerna med vänsterpartisten Malin Björk blivit mer positiva och mer givande för publiken än intervjuerna med moderaten Gunnar Hökmark. Det beror inte på att journalisterna på public service har vänsteråsikter. Det beror på att Malin Björk, till skillnad från Gunnar Hökmark, visat sig villig att bidra till att intervjusituationen ska utvecklas till ett givande samtal.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar