Därför är vi väljare mer lättpåverkade än vi tror

av RetorikKalle

Valet till Europaparlamentet är ett mobiliseringsval. Det handlar om att få dem som redan delar ett partis åsikter att gå och rösta. Partiernas valaffischer och valfilmer är i första hand utformade för detta syfte, inte för att vinna nya anhängare. Men innebär det att det mesta av valpropagandan bara kan övertyga de egna sympatisörerna?

Jag tror att valaffischerna och valfilmernas argumentation förutsätter att mottagaren accepterar en rad underförstådda påståenden. Vänsterpartiets budskap ”Inte till salu” är exempelvis inte verksamt på dem som gillar privatiseringar. Men jag är inte säker på att detta betyder att propagandan bara fungerar på de egna sympatisörerna, utan menar att denna uppfattning bygger på ett felaktigt antagande om hur väljarna tänker, nämligen att deras tänkande är rationellt och logiskt sammanhängande.

När jag inför förra EU-valet arbetade med opinions- och målgruppsanalys för Vänsterpartiet läste jag en mängd undersökningar om vilka frågor olika partiers sympatisörer såg som viktigast och vilka åtgärder de ville se genomförda. En uppgift som stannade i minnet var den att Sverigedemokraternas väljare både ville ha lägre skatt och bättre välfärd. Denna åsiktskombination kan man tolka på olika sätt. En möjlighet är att de tror att en minskad kostnad för invandring skulle göra det möjligt att samtidigt sänka skatten och öka utgifterna för välfärden. En annan möjlighet är att de inte ser någon motsättning i att samtidigt vara för de två förslagen. Jag tror på alternativ två. Och jag tror att det är precis så många väljare fungerar. Vi har inte en logiskt sammanhängande politisk uppfattning grundad i en entydig bild av hur samhället fungerar. Istället är vårt tänkande ett hopplock av tankar som inte hänger ihop.

Har man den synen på hur vi väljare fungerar så kan fler än sympatisörerna vara mottagliga för valpropagandans budskap. Den grupp som håller med Centern om att fler beslut ska tas i Sverige blir då mycket större än det fåtal procent av väljarna som enligt undersökningarna kan tänka sig att rösta på dem. På samma sätt kan fler än de som brukar rösta på Miljöpartiet hålla med om att EU borde driva på för att rädda klimatet.

Jag tror att vi väljare fungerar så att vi gärna håller med det parti vars argument vi senast tagit del av. När vi hör en politiker argumentera så accepterar vi de flesta av de uttalade eller outtalade antaganden som hen bygger sitt resonemang på. När vi sedan hör en annan politiker med andra utgångspunkter så sker samma sak. Och efter att ha hört båda politikerna så kan vi mycket väl acceptera bådas slutsatser, även om de råkar vara oförenliga.

Därför kan en och samma väljare samtidigt tycka att EU har för mycket att säga till om och att EU borde ta krafttag mot klimathotet. Det avgörande för hur vi röstar i valet till EU-parlamentet blir då vilken fråga som framstår som viktigast, att värna vår självbestämmanderätt eller att värna miljön. Och det är just detta som är partiernas främsta ambition i varje valrörelse, att få den egna profilfrågan att framstå som den viktigaste.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar