Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Månad: maj, 2014

Vit, vitare, vitast i EU-valet

vit vitare vitastValaffischer med tre nyanser av vita ansikten. Vitast är förstås SD:s kandidater.

I reklam och populärkultur är det vanligt att manipulera fotografier så att de avbildades hudfärg blir vitare än i verkligheten. Vitt säljer. Men även inom politiken är det vitt och fräscht som gäller. Valaffischerna inför valet till EU-parlamentet är en tävling om vilket parti som kan framställa sin kandidat som vitast. Sverigedemokraterna vinner, men Centern är inte långt efter. En del partier verkar inte vara nöjda med att ha enbart vita kandidater. Eller hur ska vi annars tolka det faktum att de väljer att framställa kandidaterna som ännu vitare än de är.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Annonser

Därför är det så viktigt hur du uttrycker dig i mail

De senaste dagarna har komikerna Karin Adelsköld och Mårten Andersson bråkat om huruvida kvinnliga komiker drar publik. Bråket började med ett mail. Jag tror inte att det är en slump. Mail är en svår form av kommunikation. En form som inbjuder till missförstånd.

När jag har möte med någon av mina kollegor på jobbet kan jag utgå från hens ord, tonläge och kroppsspråk för att tolka vad hen vill. När jag läser ett mail från hen har jag bara orden att gå på. Risken för missuppfattningar blir då mycket större. Därför är det så viktigt hur vi uttrycker oss i mail.

Vi kan i ett möte med en medmänniska välja att antingen enbart lyssna på vad hen säger och vilket röstläge hen har samt iaktta hens kroppsspråk för att försöka förstå hens avsikter, känsloläge och attityd gentemot oss, eller så kan vi använda dessa sinnesintryck som grund för en reflektion och analys grundad på olika antaganden om varför hen har just denna känsla och attityd, eller varför hen väljer just dessa ord. Det första förhållningssättet kan ses som naivt och det andra som intellektualiserande. Den som har en naiv attityd till sina medmänniskor kan missa undertoner och kontext, medan den som intellektualiserar istället riskerar att övertolka och ge fritt spelrum åt sina förutfattade meningar.

Valet mellan dessa olika förhållningssätt är inte fritt. I situationer där en eller flera typer av stimuli är frånvarande är vi hänvisade till att kompensera genom att komplettera utifrån vår förförståelse och våra erfarenheter. Om jag pratar med någon på telefon kan jag inte se hens ansiktsuttryck. Då får jag istället försöka tolka hens ord och röstläge. Och om jag skickar ett mail behöver jag vara medveten om att mottagaren inte har tillgång till den stödjande information som ett möte ansikte mot ansikte ger. Ibland är detta inget problem. Många av våra jobbmail handlar ju om praktiska saker där det inte finns utrymme för tolkning. Men när man ska avhandla något annat kan risken för missförstånd vara större. Om mail då är enda alternativet gäller det att välja orden med omsorg. Eller så får man förlita sig på emoijs.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Därför är vi väljare mer lättpåverkade än vi tror

Valet till Europaparlamentet är ett mobiliseringsval. Det handlar om att få dem som redan delar ett partis åsikter att gå och rösta. Partiernas valaffischer och valfilmer är i första hand utformade för detta syfte, inte för att vinna nya anhängare. Men innebär det att det mesta av valpropagandan bara kan övertyga de egna sympatisörerna?

Jag tror att valaffischerna och valfilmernas argumentation förutsätter att mottagaren accepterar en rad underförstådda påståenden. Vänsterpartiets budskap ”Inte till salu” är exempelvis inte verksamt på dem som gillar privatiseringar. Men jag är inte säker på att detta betyder att propagandan bara fungerar på de egna sympatisörerna, utan menar att denna uppfattning bygger på ett felaktigt antagande om hur väljarna tänker, nämligen att deras tänkande är rationellt och logiskt sammanhängande.

När jag inför förra EU-valet arbetade med opinions- och målgruppsanalys för Vänsterpartiet läste jag en mängd undersökningar om vilka frågor olika partiers sympatisörer såg som viktigast och vilka åtgärder de ville se genomförda. En uppgift som stannade i minnet var den att Sverigedemokraternas väljare både ville ha lägre skatt och bättre välfärd. Denna åsiktskombination kan man tolka på olika sätt. En möjlighet är att de tror att en minskad kostnad för invandring skulle göra det möjligt att samtidigt sänka skatten och öka utgifterna för välfärden. En annan möjlighet är att de inte ser någon motsättning i att samtidigt vara för de två förslagen. Jag tror på alternativ två. Och jag tror att det är precis så många väljare fungerar. Vi har inte en logiskt sammanhängande politisk uppfattning grundad i en entydig bild av hur samhället fungerar. Istället är vårt tänkande ett hopplock av tankar som inte hänger ihop.

Har man den synen på hur vi väljare fungerar så kan fler än sympatisörerna vara mottagliga för valpropagandans budskap. Den grupp som håller med Centern om att fler beslut ska tas i Sverige blir då mycket större än det fåtal procent av väljarna som enligt undersökningarna kan tänka sig att rösta på dem. På samma sätt kan fler än de som brukar rösta på Miljöpartiet hålla med om att EU borde driva på för att rädda klimatet.

Jag tror att vi väljare fungerar så att vi gärna håller med det parti vars argument vi senast tagit del av. När vi hör en politiker argumentera så accepterar vi de flesta av de uttalade eller outtalade antaganden som hen bygger sitt resonemang på. När vi sedan hör en annan politiker med andra utgångspunkter så sker samma sak. Och efter att ha hört båda politikerna så kan vi mycket väl acceptera bådas slutsatser, även om de råkar vara oförenliga.

Därför kan en och samma väljare samtidigt tycka att EU har för mycket att säga till om och att EU borde ta krafttag mot klimathotet. Det avgörande för hur vi röstar i valet till EU-parlamentet blir då vilken fråga som framstår som viktigast, att värna vår självbestämmanderätt eller att värna miljön. Och det är just detta som är partiernas främsta ambition i varje valrörelse, att få den egna profilfrågan att framstå som den viktigaste.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Du är bara svensk när du gjort något bra

De som tycker att journalister och politiker pratar för lite om de problem invandringen sägs föra med sig klagar ofta över att media inte vågar tala om när en misstänkt brottsling är invandrare. Däremot klagar de aldrig när media låter bli att redovisa den etniska tillhörigheten för en polis som räddat livet på någon eller en forskare som gjort en viktig upptäckt.

Detta kan verka inkonsekvent, men inom ramen för den speciella rasistiska logiken är det helt logiskt. En invandrare är nämligen bara invandrare när denne gjort något dåligt. När hen gjort något bra är hen svensk. Dessutom fungerar detta med att vara invandrare precis som arvssynden. Om dina föräldrar är invandrare så är även du invandrare, oavsett om du är född i Sverige eller inte.

Denna syn på vem som är invandrare är inte något nytt fenomen. Precis likadant var det för hundra år sedan för svenska judar. Det framgår av Lars M. Anderssons avhandling En jude är en jude är en jude… Representationer av ”juden” i svensk skämtpress omkring 1900-1930:

”När en jude gör något som ogillas av skribenterna och tecknarna i skämtpressen framställs han som ”jude”. När enskilda medlemmar av den svenska judenheten gör något i skämtpressmedarbetarnas ögon positivt representeras de däremot sällan som ”judar”.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Fi och SD är uttryck för en kamp om hierarkier

I ett samhälle där pengar är alltings måttstock blir det i längden svårt att upprätthålla andra hierarkier än de som utgår från klass. Även om hudfärg och kön fortfarande spelar stor roll är tendensen tydlig. Denna utveckling skapar en motreaktion bland dem som anser sig ha rätt till en överordnad position tack vare sin hudfärg eller sitt kön. De som har en överordnad position lämnar den inte frivilligt. Och försvaret av privilegierna ta sig ofta uttryck i våldshandlingar, som 1900-talets lynchningar i den amerikanska södern.

Fenomenet med parallella hierarkier, som samexisterar och tilldelar människor positioner ovanför och under varandra samtidigt, är än mer aktuellt idag. Såväl de uppmärksammade våldtäkterna i Indien som protesterna mot dem kan tolkas i dessa termer. Männen som våldtar gör det för att kvinnorna ska veta sin plats som underordnade. När förövarna är män ur underklassen och offren kvinnor från medelklassen är det inte långsökt att se våldtäkterna som ett uttryck för en kollision mellan två olika hierarkier. På samma sätt kan man tolka de indiska kvinnornas protester mot att samhället inte agerar för att stoppa våldtäkterna som ett uttryck för uppfattningen att klass är en viktigare hierarki än kön och att kvinnor ur medelklassen därför är överordnade män ur arbetarklassen, varför de bör kunna förvänta sig samhällets stöd och skydd.

Även i Sverige tar sig denna kamp mellan olika hierarkier ibland våldsamma uttryck. Nazister misshandlar och dödar människor i sina försök att upprätthålla idén om att vita människor alltid är överordnade. Men det är ändå vanligare att vi använder fredliga medel när vi bestämmer hur de olika hierarkierna ska förhålla sig till varandra. Våra valrörelser är till stor del en förhandling om just detta. Bakom politiska förslag som presenteras och frågor som oväntat får stort utrymme i debatten finns uppfattningar om hur samhället ska organiseras. Här finns både uppfattningen att en viss hierarki ska spela större roll och idén att vi bör avskaffa hierarkierna.

En del av dem som röstar på SD gör det för att ge uttryck för uppfattningen att hudfärg bör vara överordnat klass och kön. Även framgångarna för Feministiskt initiativ tolkar jag som ett uttryck för denna konflikt. Partiet samlar många kvinnor och rasifierade med akademisk utbildning som tröttnat på att befinna sig under vita män ur arbetarklassen i den rådande svenska hierarkin.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Konsten att överleva en koalitionsregering

Tidigare försök att skapa borgerliga koalitionsregeringar har antingen havererat eller misslyckats med att få förnyat förtroende av väljarna. Men Fredrik Reinfeldt har lyckats hålla ihop sin allians i snart åtta år. Vad är hemligheten bakom framgången?

Regeringspartier behöver hålla många olika viktiga grupper på gott humör. Här finns väljare, partimedlemmar, intresseorganisationer, finansiärer och media. Men det parti som sitter i en koalitionsregering har än fler relationer att hantera. De behöver undvika konflikter mellan de politiker i det egna partiet som är med när överenskommelserna inom koalitionen förhandlas fram och alla de som inte är med, men ändå förväntas försvara överenskommelserna. Dessutom ska de hantera relationerna mellan koalitionens olika partier.

Relationen mellan ministrar och parlamentsledamöter i ett och samma parti är viktig. Om inte ledamöterna backar upp sina ministrar, även när dessa tvingas stå för kompromisser och impopulära beslut, blir ministrarna kraftigt försvagade. Här har Alliansregeringen lyckats väl. Nuon-affären visar hur stark lojaliteten är. Maud Olofsson och därmed Centerpartiet har tagit på sig hela ansvaret och inga centerpartistiska riksdagsledamöter har ifrågasatt den officiella sanningen att allt är Mauds och därmed Centerns fel.

Därför är det så intressant att Kristina Jonäng i Centerns partistyrelse nu hävdar att Maud Olofsson visst informerat Fredrik Reinfeldt. Det är ju att indirekt påstå att statsministern ljuger när han säger att han inte blivit informerad av Maud Olofsson.

De goda relationerna mellan de olika partierna i Alliansen och mellan partiledarna har spelat en avgörande roll för deras förmåga att ta makten 2006 och behålla den 2010. Att de förmått vårda dessa relationer har också gjort det möjligt för dem att undvika de regeringskriser som fällt många tidigare borgerliga koalitionsregeringar.

Därför är Kristina Jonängs påhopp på Fredrik Reinfeldt så anmärkningsvärt. En möjlig förklaring är att det speglar oron över Centerns dåliga opinionssiffror och insikten att Alliansen är rökt. Om det inte finns någon Allians att vara lojal mot efter valet så verkar det ju dumt att hålla fast vid denna lojalitet i ett läge där priset riskerar bli att det egna partiet får lämna riksdagen.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Så undviker du att upprepa Mauds misstag

NuonMaud Olofssons vägran att svara på frågor om Nuon är redan en klassiker.

I morse lyssnade jag på Katherine Zimmermans och Jörgen Huitfeldts utfrågning av Malin Björk, Vänsterpartiets toppkandidat i valet till EU-parlamentet, i P1-morgon. Det hördes att stämningen i studion var god. Visst ställde journalisterna en del tuffa frågor, men de skrattade också. Det fick mig att fundera över detta med journalisters inställning till politiker och vad som avgör om en intervju blir givande för publiken.

Journalister misstänks ofta för att låta sina egna politiska åsikter påverka hur de sköter uppdraget att granska makten. Kent Asps undersökning som visade att en stor andel av Sveriges journalister sympatiserar med Miljöpartiet fick många att dra slutsatsen att MP:s framgångar beror på att vänligt inställda journalister låter bli att granska partiet. På samma sätt har redaktionen för Agenda kritiserats för att gynna både Alliansen och SD. Särskilt hård var kritiken när redaktionen i en debatt valde frågeställningen ”Hur mycket invandring tål Sverige?”.

Visst kan journalisters åsikter påverka hur de utför sitt uppdrag. Det har betydelse för vilka ämnen de ser som viktiga och hur de formulerar sina frågor. Men jag tror inte att journalister ställer snällare frågor till politiker vars politiska värderingar de delar. Istället tror jag att intervjuer fungerar som alla andra samtal.

När den som får frågor anstränger sig för att svara på dem istället för att försöka prata om annat blir samtalstonen mer positiv. Och om intervjuobjektet bjuder på sig själv och skrattar så blir även intervjuarna mer positiva. När båda parter i samtalet bestämmer sig för att samarbeta och acceptera de outtalade spelreglerna så blir resultatet ett mer positivt och konstruktivt samtal. I en intervju innebär det också att intervjuobjektet framstår i en mer positiv dager.

Vad resultatet blir när den intervjuade vägrar att godta spelreglerna och konsekvent vägrar att svara på frågor såg vi prov på i Aktuellts intervju med Maud Olofsson. Pelle Nilsson gick ut ganska mjukt mot Maud Olofsson. Men för varje gång hon vägrade att svara på frågan blev hans attityd allt hårdare.

Ibland har dock journalister en hård ton mot sina intervjuobjekt redan från start. Det tror jag kan förklaras av att den de möter är en politiker de redan tidigare intervjuat, eller hört andra intervjua, och som då visat sig vara ovillig att samarbeta. Även här är det alltså politikerns vilja att samarbeta, inte dennes åsikter, som avgör vilken attityd journalisterna intar.

Både i SVT:s program Toppkandidaterna och i SR:s P1-Morgon har intervjuerna med vänsterpartisten Malin Björk blivit mer positiva och mer givande för publiken än intervjuerna med moderaten Gunnar Hökmark. Det beror inte på att journalisterna på public service har vänsteråsikter. Det beror på att Malin Björk, till skillnad från Gunnar Hökmark, visat sig villig att bidra till att intervjusituationen ska utvecklas till ett givande samtal.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

KD ägnar sig åt vilseledande marknadsföring

LOBBYISTSå här borde KD:s valaffisch se ut.

Jag har idag anmält Kristdemokraternas valaffischer till Konsumentverket. Jag gör det därför att jag menar att partiets valkampanj är ett exempel på vilseledande marknadsföring. KD uppmanar oss att skicka en envis journalist till Bryssel. Men Lars Adaktusson är inte journalist. Han är lobbyist. Därför borde KD på sina affischer istället uppmana oss att skicka en lobbyist till Bryssel.

Så här står det på Konsumentverkets hemsida: ”En säljare får i reklamen inte använda påståenden som är vilseledande. Till exempel när det handlar om varans kvalitet eller pris.” Och visst är det skillnad på en journalist och en lobbyist. Journalister som granskar makthavare är en sak. PR-konsulter eller lobbyister som försöker påverka journalister och politiker är något helt annat.

2011 lämnade Lars Adaktusson journalistiken för ett jobb som lobbyist. ”Efter snart 35 år som journalist tar jag ett nytt steg”, sa Adaktusson då till SvD. Det nya steget var ett kliv in i PR-branschen. Först jobbade Lars Adaktusson på Kreab. Sedan startade han en egen firma.

För många år sedan var jag själv journalist. Men den dag jag lämnade journalistiken för att istället arbeta med kommunikation, marknadsföring och PR var jag inte längre välkommen i Journalistförbundet. Jag hade bytt sida. Samma sak gäller alla andra. Den som inte längre är journalist har ingen rätt att utge sig för att vara det.

Jag förstår att KD inte uppmanar oss att skicka en lobbyist till Bryssel. De flesta väljare tycker nog att det finns tillräckligt många av den sorten där redan. Men jag förstår inte varför KD låtsas att Lars Adaktusson fortfarande är journalist eller varför de snyltar på Agendas varumärke med sin slogan ”Rätt agenda i Bryssel”. Kristdemokraterna vill ju framstå som ett parti med bättre moral än alla andra. Då borde de inte ägna sig åt vilseledande marknadsföring.

konsumentverketKonsumentverket har skickat ett kvitto på att de tagit emot min anmälan.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Reinfeldt bannar sina otacksamma undersåtar


Socialdemokraterna och Moderaterna har lanserat sina reklamfilmer inför valet till EU-parlamentet. Moderaternas valfilm påminner om partiets filmer inför valet 2010. Då som nu ger filmerna en positiv bild av Sverige och anknyter till arbetslinjen. Gemensamt är också att filmerna beskriver arbete som något som ger oss självkänsla och stolthet.


Socialdemokraternas valfilm har en färgskala som påminner om de valfilmer Roy Andersson gjorde för partiet på 80-talet. Filmen lyfter fram problemet att migranter utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden.

Det som skiljer Moderaternas film från de övriga filmerna inför valet till EU-parlamentet är att den ger en positiv bild av EU. Socialdemokraternas film är en av flera som pekar på problemen med EU. Filmen ger dessutom en negativ bild av arbetslivet. En annan skillnad är att Socialdemokraternas film handlar om de andra medan Moderaternas handlar om ett vi. Socialdemokraterna uppmanar dig att rösta på S för att hjälpa någon annan. Moderaterna säger att du ska rösta på M för din egen skull.

Att Socialdemokraterna uppmanar väljarna att rösta på dem för någon annans skull är anmärkningsvärt av två skäl. Dels för att deras senaste eftervalsanalys visade att det inte fungerar med budskap som uppmanar de som själva har det bra att vara solidariska med de som har det sämre. Och dels för att frågan om arbetsvillkor för migranter går att formulera som att alla tjänar på att svenska villkor råder på svensk arbetsmarknad.

Moderaternas film är mer positiv än Socialdemokraternas, men inte odelat positiv. Det är något lite gnälligt och anklagande i det budskap Reinfeldt förmedlar. Det låter som om statsministern bannar sina undersåtar för att de inte har vett att vara tacksamma över allt det goda han och EU gett dem. Risken är därmed att Moderaterna framstår som ett parti som efter åtta år vid makten tröttnat på väljarnas otacksamhet.

Knappt hade Moderaterna lanserat sin valfilm förrän Alliansfritt la upp en redigerad version av den. Den är inte riktigt lika positiv som originalet. Detta att motståndarna går till motattack med satiren som vapen är något alla som utformar kampanjmaterial inför val numera får räkna med.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Nya moderaternas akilleshäl

Det går inget vidare för regeringen i opinionsundersökningarna. En förklaring kan vara att samma marknadsföringsmetoder som banade väg för valsegrarna 2006 och 2010 nu får negativa effekter.

En risk med att låta politisk marknadsföring dominera är att man ser väljarna som tvålkonsumenter, som genom ett budskap ska fås att rösta på partiet i nästa val, och därmed missar relationsbygget som ska få dem att se partiet som sina företrädare som är beredda att lyssna och inte bara föra ut ett budskap.

Schlingmann sålde in nya moderaterna med samma metoder som man säljer tvättmedel. Det handlade om paketering och reklambudskap. Men det finns en svaghet i Schlingmanns nya moderater. Att partiet inte motsvarar väljarnas vilja att bli representerade och delaktiga i en dialog.

Kanske är detta också en del av förklaringen till framgångarna för Feministiskt Initiativ, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. En hel del talar för att dessa partiers väljare i högre utsträckning ser sig som delaktiga i en politisk rörelse. Jag tror att denna upplevelse av att vara en del av något större är en del av lockelsen.

Om man antar att väljarna vill ha en relation till partiet, att de vill vara inbegripna i en dialog med det och att de vill att deras stöd till partiet ska vara en upplevelse, så blir de nya moderaterna ett problematiskt projekt. När dess representanter likt Filippa Reinfeldt vägrar uttala sig om politik blir det ingen dialog och när arbetslinjen inte ger några jobb framstår den mer som en del i en transaktionsmarknadsföring än som upplevelse- eller relationsmarknadsföring.

Socialdemokraterna har alltid beskrivit sig själva som både en rörelse och ett statsbärande parti. Under de senaste årens tävling om vilket regeringsalternativ som är mest ansvarstagande har partiet dock alltmer kommit att betona sin statsbärande sida. Jag tror att det nu är dags för Socialdemokraterna att lyfta fram det faktum att de är ett folkrörelseparti.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar