Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Month: november, 2014

Sexism och rasism är inte Bonds största problem

Sean-Connery-007-james-bond-35250438-500-381Det finns fler problem än könsrollerna i filmerna om Agent 007.

Nu, när TV4 vevar Bondfilmerna ännu ett varv, kan det vara läge att återvända till diskussionen om hur dessa förmedlar sitt reaktionära ideologiska budskap. Ingen lär väl ha missat att böckerna och filmerna om Agent 007 framställer kvinnor som passiva och icke-vita som opålitliga. Men under denna uppenbara ideologiska funktion finns en annan, mer subtil.

Umberto Eco hävdar i sin klassiska essä Berättarstrukturerna hos Ian Fleming att det reaktionära ideologiska innehållet ligger i berättelsernas struktur. Händelserna i böckerna är arketypiska och hämtade ur sagor och myter. Här finns riddaren, Bond, som på uppdrag av kungen, M, dödar draken, dr No, och räddar prinsessan, Bondbruden.

Att hjälten är vit och skurkarna tillhör ”underlägsna” raser och nationer beror enligt Eco bara på att författaren Fleming anpassar sig till publikens doxa, dess bild av världen. Det ideologiska innehållet ligger istället i att Fleming jobbar enligt scheman. Grunden är en uppsättning parvisa motsättningar mellan karaktärer eller värden, som Bond – den onde, kärlek – död eller lojalitet – illojalitet.

Alla böcker följer ett och samma schema med samma återkommande händelser. Det som skiljer är att händelserna kan vara omkastade eller upprepade. Händelseförloppet liknar i mycket ett spel; Den onde gör ett utspel, Bond gör den onde schack och Bond slår den onde. Intrigen blir ett schackparti. Speltemat kommer också uttalat fram i scener som skildrar hasardspel.

Det är just i detta bekräftande av myterna som populärkulturens främsta ideologiska funktion ligger. Den bekräftar och förstärker uppslutningen kring de rådande värderingarna i samhället. Därför spelar det mindre roll att hjälten i Hunger Games är en ung kvinna som manar till uppror. Filmen är fortfarande ännu en i raden av Hollywoodproduktioner som hyllar den fria viljan, familjen och nationen.

Annonser

Vänstern behöver göra upp med sitt macho-förflutna

Konsum paintVänsteraktivisten är en ung vit man. Ur Internationalen nr 13 1976.

Jag har ingen lust att ta ställning för eller emot dagens debattartikel av Åsa Linderborg. Jag kan hålla med henne om att vi inom vänstern inte bör behandla varandra som fiender. Men jag kan också hålla med Tanvir Mansur om att vi inte heller bör försöka definiera ut varandra ur vänstern. Istället för att ta ställning vill jag föra in ett nytt perspektiv. Jag menar att vänstern behöver göra upp med den självbild där vänsteraktivisten är en ung vit man.

Tan

Stora delar av den vänster som hade Sovjet som förebild har gjort upp med stalinismen. Nu är det hög tid att vänstern även gör upp med machismon.

När jag tidigare i år skrev en uppsats om 1970-talets karikatyrer slogs jag av hur vänstern i sina karikatyrer framställde vänsteraktivisten som en ung vit man. I vänsterns berättelse är han den unge hjälten som agerar mot en bakgrund av passiva åskådare.

Söker man sig än längre bakåt i vänsterns historia så blir karikatyrerna än mer problematiska. Lars M Andersson visar i sin avhandling En jude är en jude är en jude hur antisemitismen var ett viktigt inslag i vänsterns karikatyrer i början av 1900-talet. Karikatyrerna framställer kapitalisterna som judar.

Anderssons avhandling är en påminnelse om att vänstern inte bara haft problem med självbilden, utan även med fiendebilden. Vänsterns bild av klassfienden är inte fri från xenofobi. Den misstänkliggör det främmande, det kosmopolitiska, det judiska.

Om vänstern ska vara en del av lösningen istället för en del av problemet så behöver den göra upp med sitt xenofobiska macho-förflutna.