Symboler är viktiga vapen i revolutionärens arsenal

av RetorikKalle

I höstas läste jag kursen Revolution, kultur och samhällsliv på Uppsala universitet. Kurslitteraturen bestod av en rad spännande böcker om reformationen och de engelska, franska och ryska revolutionerna. Det är inte självklart att dess teorier om revolutionens symbolspråk är giltiga även för revolutioner utanför Europa. För att undersöka om så ändå kunde vara fallet valde jag att testa dem mot revolutionen i Nicaragua 1979 då befrielserörelsen Frente Sandinista de Liberación Nacional, FSLN, (Den sandinistiska fronten för nationell befrielse) tog makten genom ett väpnat uppror.

Jag valde Nicaragua eftersom det är ett land jag har en egen erfarenhet av. Jag tillbringade några månader där 1987 och 1988 som deltagare i en byggbrigad från Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua, VFSN, som byggde en skola i byn Sabana Verde. Under denna tid pågick en kontrarevolution finansierad av USA. Gerillaarméer med baser i grannländerna genomförde attacker i gränstrakterna.

gatstennicaNicaragua var och är ett land med en ung befolkning. Foto: Kalle Lindberg

Min första reflektion är att den ryska revolutionen inte är ensam om att resultera i nya namn. Pappan i familjen jag bodde hos under min tid i Sabana Verde hette Jesus och sonen Lenin. På så sätt fanns såväl Nicaraguas kristna som revolutionära identitet representerad. För Nicaragua är ett starkt kristet land. Det är en omständighet som talar för att det kan finnas fler likheter än namngivningen mellan den nicaraguanska revolutionen och dess europeiska föregångare.

Den socialistiska propagandan i Ryssland var mest framgångsrik när den använde sig av de religiösa symboler bönderna var bekanta med. Även i Nicaragua använde revolutionärerna i FSLN kristna teman i sin propaganda. Carlos Fonseca, en av FSLN:s grundare som dog några år före revolutionen, beskrevs i slagordet ”Carlos Fonseca – presente!” (Carlos Fonseca – närvarande!) som återuppstånden från de döda. På samma sätt skildrades Carlos Fonseca som dödens besegrare i Carlos Mejía Godoys sång om honom.

Flera kyrkor i Strasbourg revs under reformationen medan andra förvandlades till sjukhus och skolor för fattiga barn. På samma sätt användes kyrkor i Ryssland efter revolutionen som spannmålsmagasin. Detta skedde inte i Nicaragua. Istället för att vara på kollisionskurs med revolutionärerna stod kyrkan i Centralamerika ofta på deras sida. Förklaringen ligger i inflytandet från den latinamerikanska befrielseteologin med dess budskap om att de fattiga ska söka rättvisa i denna världen. Kyrkan bidrog med sina egna martyrer, som El Salvadors ärkebiskop Oscar Romero, mördad under en predikan. Detta stöd från kyrkan gjorde det förstås än mer naturligt för FSLN att använda sig av kristendomens symbolspråk.

Den katolska kyrkan har en dominerande ställning bland de kristna samfunden i Nicaragua. Martyrer är ett begrepp FSLN, eller sandinisterna, lånade från denna kyrka. På så sätt lyckades de ge en mening åt de många dödsoffren under revolutionen och kontrarevolutionen. I staden Estelí besökte jag ett museum som hedrade revolutionens martyrer och hjältar, ”Museo de los heroes y martires de Estelí” med dess många svartvita fotografier av offren för kontrarevolutionärerna Contras attacker. Ofta riktades attackerna mot kooperativ och andra symboler för revolutionen.

Den franska revolutionens hjältar var de döda martyrerna, inte de levande ledarna. Detta gällde även i Nicaragua där det inte var presidenten Daniel Ortega, utan martyrerna Carlos Fonseca och Augusto Cesar Sandino som hyllades som hjältar. Sandino, som ledde en militär resning mot USA:s militära närvaro i Nicaragua i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet, är för övrigt den hjälte efter vilken sandinisterna tagit sitt namn. Denna koppling till en tidigare upprorsledare är ett exempel på hur FSLN försökt vinna legitimitet genom att med hjälp av symboler framställa sin egen kamp som en naturlig fortsättning på tidigare självständighetssträvanden.

För att Sandino skulle passa in i FSLN:s socialistiska samhällsprojekt var de dock tvungna att framhäva vissa sidor av denna nationalhjälte och tona ned andra. Sandinisterna startade ”Instituto de Estudio del Sandinismo” (Institutet för studiet av sandinismen) med uppgiften att ge rätt bild av Sandino. Så förtigs exempelvis det faktum att Sandino var spiritist i skriften ”General Augusto C. Sandino – Padre de la Revolución Popular y Antiimperialista 1895-1934” (General Augusto C. Sandino – Den antiimperialistiska och folkliga revolutionens fader 1895-1934). Där kan man inte heller läsa att anledningen till att Sandino som 20-åring lämnade Nicaragua var att han dödat en man i en duell. Istället framhävs hans kontakter med fackföreningsledare under exilen i Mexiko och hans politiska övertygelse beskrivs med ord som klassmedvetenhet, antiimperialism och patriotism.

SandinotavlaGeneral Sandino prydde många väggar i 80-talets Nicaragua. Foto: Kalle Lindberg

Sandino skulle kunna anklagas för att med sitt utsiktslösa och misslyckade militära uppror ha banat väg för 50 år av militärdiktatur. Istället hyllar skriften honom för att ha kastat ut USA:s marinkår ur Nicaragua.

Man kan kritisera hur sandinisterna framhävde vissa saker och tonade ned andra i Sandinos berättelse så att den bättre skulle passa deras syften. Men man får inte för den skull glömma att Sandino själv, genom att ge intervjuer, skriva manifest, namnge sin gerillaarmé och förse den med en officiell logotyp, skapade en berättelse avsedd att stämma med de övertygelser, exempelvis kristna och nationalistiska sådana, som hans publik hade. Det finns helt enkelt ingen sann eller objektiv berättelse om Sandino som vi kan jämföra med.

Både Sandino och Fonseca var utomäktenskapliga barn. De spenderade sina första barndomsår med fattiga mödrar och erkändes först senare av fäderna ur överklassen som då gav dem möjlighet att utbilda sig och göra en klassresa. På så sätt fick de en ambivalent klasstillhörighet som påminner om dubbelheten i den nicaraguanska nationens ställning. Sedan 1800-talets början en självständig nation, men ändå utsatt för återkommande militära interventioner från USA. En nation där en elit som ansåg sig ha mer gemensamt med Europa och USA än med den egna befolkningen tvingades förhålla sig till att denna känsla av gemenskap inte var ömsesidig. Istället möttes de av en nedlåtande attityd som tog sig uttryck i tillmälen som bananrepublik. På så sätt blir den nicaraguanska revolutionen något av ett fadersuppror.

Ett vanligt tema i förrevolutionära franska romaner är barn som fantiserar om föräldrar med högre social status för att sedan upptäcka att de verkligen är av nobel börd. Sandino och Fonseca behövde inte fantisera. Det kan verka långsökt att på detta sätt jämföra karaktärer i romaner med verkliga människor. Men eftersom FSLN gjort dessa män till hjältar och martyrer är det inte orimligt. I båda fallen handlar det om karaktärer skapade i försök att kommentera och påverka samhällsutvecklingen.

Man skulle kunna invända att både Sandino och Fonseca inte bara är konstruerade myter utan även verkliga personer. Men jag menar att de även i egenskap av verkliga personer är konstruktioner. Vi konstruerar alla oss själva och vår historia utifrån de erfarenheter vi skaffat oss.

Den politiska debatten efter franska revolutionen fördes med hjälp av berättelser om familjekonflikter och deras lösning. När fadern detroniserats uppstår frågor om hur detta påverkar de övriga familjemedlemmarna. Ska kvinnorna få en mer framträdande roll eller ignoreras? Ska bröderna vara jämlika eller ska en av dem inta faderns roll?

Dessa frågeställningar är direkt överförbara på Nicaragua eftersom det även här var en manlig patriark i ett manssamhälle som revolutionen störtade. När FSLN tog makten störtade de Anastasio Somoza, son till den man som gjorde sig själv till diktator efter att ha låtit döda Sandino.

Vid maktövertagandet 1979 leddes FSLN av nio män. På så sätt var det ett brödraskap som tog makten från fadern. När de franska revolutionärerna pratar om broderskap sker det i opposition till kungafamiljens legitimitetsanspråk byggda på den patriarkala familjen.

I FSLN fanns en historia av hårda interna strider mellan organisationens olika fraktioner. Både beslutet att lägga dessa stridigheter bakom sig och störtandet av fadersfiguren Somoza gjorde det kollektiva ledarskapet till ett naturligt val. Genom att ha flera ledare kunde organisationen hantera risken att en av de tidigare fraktionerna skulle bli alltför dominerande. Till detta kommer att Nicaragua präglas av machismo, en kultur där män är extremt överordande kvinnor. Frågan om vilken roll kvinnorna skulle få i revolutionen fick därmed ställas på ett liknande sätt som i den franska revolutionen.

BilNicaVäntan på reservdelar i Managua. Foto: Kalle Lindberg

I försvaret mot kontrarevolutionärerna behövdes alla, även kvinnorna. En propagandaaffisch från denna tid visar ett medborgargarde under en exercis. Alla är kamouflageklädda och beväpnade med gevär. Längst fram bland dem finns en kvinna som hängt geväret över axeln för att kunna amma sitt barn.

Precis som i den franska och ryska revolutionen fick kvinnorna till en början ökade rättigheter för att i ett senare skede åter pressas tillbaka genom nya politiska beslut som beskar deras frihet. FSLN, som förlorade makten i valet 1990 och återfick den i valet 2006, leder idag ett land där abort är totalförbjudet.

För att få den egna kampen att framstå som legitim gällde det för såväl Sandino som FSLN att beskriva den som en naturlig fortsättning på den frihetskamp som pågått alltsedan 1800-talet. Här finns både en likhet och en skillnad jämfört med de europeiska revolutionerna. I Europa handlar det oftast om en kamp mot inhemska tyranner och utsugare. I Latinamerika står kampen mot de gamla europeiska kolonialmakterna och mot USA:s krav på att få styra och ställa. I slutändan handlar det om en önskan att få känna nationell stolthet och vara en del av centrum istället för periferin. Förhoppningen är att den nationella självständigheten ska förflytta nationen från gruppen med länder som domineras av andra stater till gruppen med de som själva har makt över sitt öde. På så sätt är självständighetskampen en strävan att bli mer lika de europeiska länderna och USA. Därför är nationell stolthet ett mer framträdande tema i den nicaraguanska revolutionära propagandan än i den franska och ryska. Det är samma typ av önskan att få känna nationell stolthet som vi nu ser prov på i den ryska propagandan när landet hävdar sin rätt att räknas som stormakt. Men här finns också en likhet med reformationen. Även den kampen handlade ju till en del om att göra sig kvitt inflytandet från en främmande makt.

Varje revolution behöver en fiende, mörka krafter, för att mobilisera anhängare. Finns det inga fiender får man uppfinna dem. Eftersom USA upprepade gånger intervenerat militärt i Nicaragua, avsatt regeringar och stöttat diktatorer var USA en självskriven fiende för FSLN.

Men samtidigt som FSLN:s propaganda utmålade USA som fienden var USA:s kultur ett ideal för befolkningen i Sabana Verde på samma sätt som i många byar på den svenska landsbygden vid samma tid. Cowboyboots, jeans och basebollkeps var det gällande modeidealet för män. Och basebollmatcher mot grannbyarna var ett evenemang som drog stora folksamlingar. Å andra sidan var det inte USA, utan övriga latinamerikanska länder som dominerade inom den populärkultur som nådde byn. Många hade en transistorradio i köket som spelade colombiansk cumbia. Veckans höjdpunkt var när TV:n visade det senaste avsnittet av den brasilianska såpoperan Niña Moza om baronens dotter som i sin passionerade kamp för slaveriets avskaffande hamnar på kollisionskurs med sin far. Då samlades byborna hemma hos de få familjer som ägde en liten svartvit TV.

baseballnicaEn baseballmatch mot ett lag från grannbyn. Foto: Kalle Lindberg

Människor upplever objekt med sina sinnen och dessa objekt och upplevelser är därför viktiga att studera för en historiker. När kulturen i form av vanor, riter och objekt förändras kan det leda till politiska förändringar. I Sabana Verde var det dock svårt att se vilken kultur som skulle ha spelat denna roll. Hade man några pengar över gick de till att köpa varor som en cykel, ett par jeans, eller en TV. Jag har svårt att se hur några av dessa varor skulle vara kopplade till revolutionen. Det mesta i byn var ju ändå så som det alltid hade varit. Enkla hus med stampade jordgolv. Ris, bönor och tortilla till mat tre gånger om dagen sju dagar i veckan. Rom på lördagarna. En dans, ett dop eller en basebollmatch då och då. Jag har svårt att se hur de få nya varor som dykt upp under åren före revolutionen skulle ha kunnat utlösa den.

Däremot kan jag mycket väl tänka mig att en del av byborna använde den historiska berättelsen i Niña Moza för att förstå sig på sin samtid, på samma sätt som den politiska debatten under franska revolutionen fördes med hjälp av berättelser om familjekonflikter och deras lösning.

Den gamla regimens anhängare i Ryssland begick misstaget att, i tron att deras legitimitet låg i att de kunde hävda en kontinuitet, hänga kvar vid de förrevolutionära symbolerna istället för att skapa nya. Det var ett misstag eftersom befolkningen hade förkastat dessa gamla symboler.

USA:s president Ronald Reagan lärde sig av deras misstag och kallade inte de kontrarevolutionärer han finansierade för somozister utan för freedomfighters (frihetskämpar). Särskilt framgångsrik var denna strategi på Atlantkusten som sedan århundraden varit isolerad från resten av landet av regnskogen. Där kunde sandinisterna beskrivas som ännu några i en lång räcka av översittare från huvudstaden Managua som förvägrade indianbefolkningen deras rätt att bestämma över sig själva.

Kontrarevolutionärerna använde samma symboler som de nya makthavarna använt när det var de som var upprorsmännen. Precis som sandinisterna gömde de sig i skogarna och bergen varifrån de gjorde attacker. Contrasledaren Edén Pastora hade till och med tidigare stridit för FSLN. Tack vare detta skickliga bruk av symboler lyckades kontrarevolutionärerna väcka frågan om vilka som nu var de sanna revolutionärerna.

BarnINicaBarn i Sabana Verde. Foto: Kalle Lindberg

I en bokhandel i staden Estelí i norra Nicaragua fann jag en intervjubok där Fidel Castro berättade om religionens betydelse för hans revolutionära övertygelse, Sandinos olika manifest där han förklarade vad hans gerillaarmé kämpade för samt en sovjetisk barnbok med uppbyggliga historiska anekdoter ur den ryska och sovjetiska historien. Ett utbud som speglade såväl det kubanska och sovjetiska inflytandet som FSLN:s försök att knyta sin egen rörelse till Sandinos kamp för ett Nicaragua fritt från USA:s trupper.

Idén att översätta en barnbok om Sovjets historia till spanska och tro att den ska fungera för en nicaraguansk eller kubansk publik framstår som udda. Det påminner om observationen att en förklaring till den sovjetiska modellens bristande folkliga förankring i Östeuropa var att den byggde på den ortodoxa kristna kyrkans symboler, vilket inte fungerade i katolska länder.

Ett gemensamt drag för de revolutioner som kurslitteraturen skildrar är att de nya makthavarna såg till att förstöra den gamla maktens symboler. Detta stämmer inte in på revolutionen i Nicaragua. Här blev den stora jordbävningen 1972 början till slutet för den gamla regimen. I stort sett hela huvudstadens centrumbebyggelse förstördes. Och nästan ingenting byggdes upp igen eftersom Somoza försnillade den internationella hjälp som skulle gått till återuppbyggnad. Den obefintliga stadskärnan fungerade sedan som en ständig symbol för, och påminnelse om, regimens korrupta karaktär. Medan andra regimer bygger imponerande offentliga byggnader som symboler för sin makt skapade familjen Somoza istället ett tomrum. Somozismen framstår därmed som en auktoritär regim som struntade i att använda symboler och istället helt förlitade sig på terror för att säkra sitt maktinnehav.

Det tomrum som jordbävningen lämnade efter sig motsvarar det tomrum som koloniseringen av Nicaragua efterlämnade. I Mexico och Guatemala finns fortfarande en stor indianbefolkning som kan hålla det indianska arvet levande. Men i Nicaragua saknas detta. I Argentina och Chile byggde kolonisatörerna upp städer med en arkitektur och kultur som förankrade dem i en europeisk civilisation. Inte heller detta finns i Nicaragua. Det närmaste man kommer är dels Atlantkusten, där indianerna behållit sin kultur, och dels Selva Negra, den svarta skogen, en bergsby där tyska emigranter slog sig ned och med sina villor i tyrolerstil skapade ett nytt Schwarzwald. Annars är Nicaragua ett fattigt kulturellt ingenmansland utan någon motsvarighet till vare sig Mexicos guacamole eller Argentinas tango.

Därför fanns det inte heller så mycket symboler för revolutionärerna att förstöra. Istället för ikonoklasm fick de ägna sig åt att restaurera symboler som den förra regimen låtit förfalla. Ett sådant exempel är renoveringen av nationalteatern Ruben Dario, en av de få byggnader i huvudstaden som stod kvar efter jordbävningen, vilken både blev en symbol för att den nya regimen brydde sig om kultur och för att Nicaragua inte stod ensamt mot USA, eftersom artister från andra länder uppträdde i Nicaragua som ett led i kampanjen för att samla in medel till renoveringen. Odlandet av Sandinomyten ser jag som ett uttryck för samma strävan utifrån samma förutsättningar. Sandinisterna behövde inte ägna sig åt att baktala diktatorn Somoza, som ju redan var hatad. Istället kunde de lägga sin kraft på att få folket att minnas Sandino och uppfatta den nya regimen som en naturlig fortsättning på hans strävanden.

Vågen av ikonoklasm drog istället över landet efter att FSLN förlorat makten i valet 1990 då den nya regeringen angrep de revolutionära symbolerna. Framförallt handlade det om att måla över muralmålningar på skolor och andra offentliga byggnader. Att även opolitiska motiv målades över tolkar jag som att själva genren muralmålning hade en koppling till en revolutionär latinamerikansk tradition och därför förknippades med den sandinistiska regimen.

Sovjetiska propagandaaffischer använde sig av ikonernas formspråk och symboler. Ett exempel är anspelningarna på myten om S:t Göran och draken. På så sätt kunde de både själva placera sig i kampen mellan gott och ont och nå en icke-läskunnig publik som kände till ikonernas bildspråk.

gruppbildnicaVår muralmålning som senare målades över. Foto: Kalle Lindberg

Som byggbrigadist var jag inte bara en observatör. Jag var också en deltagare. Och som deltagare bidrog jag även till att skapa symboler som legitimerade den nya regimens maktinnehav. Skolan vi byggde var en sådan symbol. Den kommunicerade att den nya sandinistiska regimen hade ambitionen att se till att alla fick tillgång till utbildning. Men vi skapade även egna symboler genom att utsmycka skolan. Inför denna uppgift var våra förutsättningar de samma som för de ryska revolutionärerna. Även vår publik var till stor del kristna analfabeter. Därför är det inte konstigt att vi använde liknande medel, bilder som inte behövde någon förankring i text. På den ena gaveln utförde vi en muralmålning och på den andra målade vi två fanor.

Att det blev just en muralmålning kan ha att göra med inspiration från revolutionära mexikanska muralmålare som Diego Rivera. Till motivet använde vi symboler som ormen från det kristna symbolspråk vi delade med byborna. På så sätt hade såväl innehållet som formen för symbolerna vi skapade en innebörd. Genom att vi målade både Nicaraguas och FSLN:s fana på den andra gaveln bekräftade vi revolutionens nationalistiska drag.

Just detta nationalistiska drag är det främsta särdraget i den nicaraguanska revolutionens symbolspråk jämfört med de europeiska. När det gäller bruket av symboler framstår den nicaraguanska revolutionen annars som europeisk. Därför är det inte konstigt att det går att förstå dess bruk av symboler med hjälp av teorier från litteratur om reformationen och den engelska, franska och ryska revolutionen.