Jag är lobbyisternas gisslan

av RetorikKalle

Jag jobbar som politisk sekreterare för Vänsterpartiet i Riksdagen. Mitt jobb är att hjälpa partiets riksdagsledamöter att ta fram nya politiska förslag som kan lösa de utmaningar vårt samhälle står inför. I det jobbet är jag, precis som mina kollegor i andra partier, många gånger utlämnad åt intresseorganisationer, tankesmedjor och lobbyister.

För det är dessa påverkansarbetare som är de skickligaste aktörerna i samhällsdebatten. De får oss att glömma att de representerar särintressen. De formulerar en berättelse där lösningen på deras uppdragsgivares problem förvandlas till lösningen på de utmaningar vi står inför som samhälle. Och de har resurserna att ta fram och sprida förslag på hur vi ska lösa problem som miljöförstöring, bostadsbrist och sjunkande resultat i skolan.

Det är ett problem att många av de politiska reformer som genomförs i Sverige idag ursprungligen kommer från lobbyister och intresseorganisationer. Det är de, inte politikerna, som identifierar såväl samhällsproblem som möjliga lösningar på dem. Och dessa lösningar är förstås utformade för att gynna de grupper som upphovsmännen företräder.

Villaägarnas riksförbund gav medlemmarna valuta för avgiften när de lyckades avskaffa fastighetsskatten. Organisationen Visita lyckades driva igenom sänkt restaurangmoms, inte för att det är den mest effektiva åtgärden mot ungdomsarbetslöshet, utan för att det gynnar arbetsgivarna inom besöksnäringen.

Så hur ska jag då göra för att slippa ur lobbyisternas grepp? Ett sätt är att gå till forskarna. Om jag vill ha förslag på hur den svenska skolan kan fungera bättre är det ju egentligen mer naturligt att fråga någon som forskar om pedagogik än ett fackförbund som företräder lärarna. För risken finns ju att Lärarnas Riksförbunds förslag om höjda lärarlöner är en önskan om att gynna de egna medlemmarna förklätt till lösningen på den svenska skolans kris.

Men inte heller forskare är självklart objektiva. Deras behov av att finna finansiering för sin forskning gör att de har ett intresse av att framhäva behovet av sin egen forskning. Därför kan forskare lockas att skapa eller överdriva betydelsen av just det samhällsproblem de forskar kring.

Det finns också en risk att forskare förenklar och populariserar de resultat de kommit fram till i sina försök att leva upp till de krav på entydiga budskap och enkla svar som kännetecknar samhällsdebatten. De forskare som lyckas med den tredje uppgiften, att nå ut till allmänheten med sina forskningsresultat, är de som likt Agnes Wold och Hans Rosling både bjuder på sig själva och ständigt upprepar ett budskap: ”Var inte rädd för bakterier” eller ”Världen är på väg åt rätt håll”.

På så sätt är vi alla fångna i den logik som styr samhällsdebatten mot enkla svar formulerade av aktörer med en egen agenda. Oavsett om vi är forskare, lobbyister eller politiska sekreterare. Det går inte att undkomma den. Men genom att lära oss hur den fungerar kan vi undvika en del fallgropar.

Som politisk sekreterare lyssnar jag på lobbyisternas förslag. Men jag söker också aktivt upp annan information. Statens Offentliga Utredningar har vid det här laget hunnit lösa de flesta samhällsproblem både en och två gånger. I riksdagsbiblioteket täcker deras volymer väggarna i ett helt rum. Men inte ens en SOU är ett förutsättningslöst sökande efter politiska lösningar. Det är en politisk majoritet i riksdagen som formulerat det problem som utredningen är satt att lösa. Och direktiven till utredningen pekar ofta fram mot den lösning som denna majoritet vill se.