Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Kategori: Bistånd

Konsten att ställa rätt frågor till politiker

Under supervalåret svarade de politiska partierna på en rad enkäter. Både tidningar och organisationer ville veta vad partierna tyckte om olika frågor. Skulle biståndet minska eller öka? Skulle Sverige ta emot fler eller färre flyktingar? Med hjälp av enkäterna satte tidningarna ihop tester för att hjälpa väljarna att besluta sig för hur de skulle rösta i valen. Så här året efter supervalåret kan man fråga sig vad de där enkätsvaren var värda.

94% av Miljöpartiets riksdagsledamöter svarade exempelvis i Diakonias enkät nej på frågan: ”Anser du att avräkningarna från biståndet till utgifter i Sverige ska minska?”. Men när de hamnade i regeringsställning föreslog partiet en rekordstor avräkning.

I Naturskyddsföreningens enkät sa Miljöpartiet ja till alla organisationens miljökrav. Men nu när partiet styr landet har de inte gjort mycket för att förverkliga dessa krav. Var är exempelvis de nya ägardirektiven till Vattenfall som gör att företaget fasar ut fossila bränslen och kärnkraft?

Det viktiga är inte vad en politiker eller ett parti påstår sig tycka i en enkät, utan vad det parti politikern företräder faktiskt gjort och hur politikern själv röstat. Flera partier säger sig i Diakonias enkät vara mot avräkningar i biståndet. Ända har en del av dem röstat för den budget där avräkningarna ingick. Och flera andra har i sina budgetförslag låtit bli att ändra på regeringens budget för biståndet.

Det är också viktigt hur man formulerar frågorna i en enkät. Ber man exempelvis politiker att svara på om de vill avskaffa vapenexporten så vet man ju inte om ett ja betyder att de vill avskaffa den imorgon eller om hundra år. Just i frågor som vapenexport och fri invandring blir det för den väljare som tar del av svaren svårt att skilja på dagspolitik och visioner.

Den som formulerar enkätfrågor kan gärna tänka på samma sätt som när man formulerar mål för en verksamhet. Målen ska vara konkreta, relevanta och tidsatta. Det bör även enkätfrågorna vara. Fråga inte, som Svenska Freds, om politikerna på sikt vill avskaffa vapenexporten. Fråga istället om de nästa mandatperiod tänker rösta för ett förslag om att förbjuda all svensk vapenexport senast år 2020.

En stor fördel med konkreta och tidsatta mål är att de går att följa upp. Samma sak gäller för enkätfrågor. Inför nästa val kan den organisation som formulerat konkreta och tidsatta enkätfrågor ställa politikerna till svars. Har de politiker som lovat utföra en viss handling verkligen gjort det? Den organisation som i förra valets enkätfrågor frågat politikerna om de tänker rösta för ett förslag om att förbjuda all svensk vapenexport senast år 2020 har material till en rapport om vilka politiker som håller sina löften. Medan den organisation som frågat politikerna om de vill förbjuda vapenexport är hänvisade till att ställa samma fråga igen.

 

Annonser

Varför är det så tyst när S och MP skär i biståndet?

nicaFör världens fattiga spelar det ingen roll vem som skär i biståndet. Foto: Kalle Lindberg

Den nya regeringen genomför större avräkningar från biståndet än den föregående. Ändå är det förhållandevis tyst från biståndsbranschen. Vad kan det bero på?

När Alliansen tog pengar från biståndet för att finansiera flyktingmottagande och annat så väckte det högljudda protester från organisationer som sysslar med utvecklingspolitik, som Diakonia, RFSU och Kvinna till Kvinna. Men när Socialdemokraterna och Miljöpartiet meddelade att de tänkte utöka avräkningarna ytterligare var det med vissa undantag tyst.

Kanske fann organisationerna den tidigare biståndsministern, Gunilla Carlsson, provocerande för att hon kom från det biståndsfientliga partiet Moderaterna, medan Isabella Lövin med sin hemvist i biståndsvänliga Miljöpartiet inte är samma röda skynke.

Kanske reagerade organisationerna i första hand på Gunilla Carlssons angrepp på deras inflytande över regeringens politik och bidrag från staten snarare än på hennes nedskärningar i biståndsbudgeten.

Kanske spelar det roll att Kvinna till Kvinnas generalsekreterare Lena Ag, som nu ska påverka utrikesminister Margot Wallström, tidigare arbetade för henne i Bryssel och att barn-, äldre- och jämställdhetsministern Åsa Regnér tidigare var generalsekreterare för RFSU och innan dess arbetade för demokrati- och jämställdhetsministern Jens Orback. Det skulle i så fall förklara att Diakonia bryter mönstret och är fortsatt kritiska till nedskärningarna i biståndet.

Jag tror att alla tre förklaringarna spelar in. Och jag tror att vi borde prata mer om den tredje. Precis som det är ett problem att borgerliga politiker och tjänstemän rör sig fram och tillbaka mellan politiken och påverkansarbete i näringslivets tjänst kan det vara problematiskt att rödgröna politiker och tjänstemän rör sig mellan politiken och påverkansarbete i organisationsvärlden.

För att dessa bindningar inte ska tära på organisationernas förtroende måste de våga kritisera även dagens regering. Därför känns det hoppfullt att Kvinna till Kvinna nu äntligen ställer sig bakom kravet att Sverige ska riva upp avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien.

Ebola är den nya bögpesten

När media på 1980-talet började rapportera om Aids beskrev de sjukdomen som något som drabbade de andra, bögarna, knarkarna och de som hade många sexpartners. Först i ett senare skede beskrev de Aids som ett hot mot oss alla. Men även denna fas gick över. När bromsmedicinerna kom och hiv inte längre var det samma som en säker död, blev Aids åter något som bara hotade andra. Men nu var det afrikaner.

På samma sätt beskriver media idag Ebola som något som hotar de andra, afrikanerna, men inte oss i väst. När Aftonbladet rapporterar att den första Ebolapatienten i USA dött så beskriver de honom som ”Liberianen Thomas Eric Duncan”. Troligen är det bara en direktöversättning från amerikansk media, men budskapet är ändå tydligt: Han var inte en av oss.

Det är mycket möjligt att beskrivningen av vilka som hotas även denna gång kommer att ändras över tid. Men så länge Ebola beskrivs som ett hot mot de andra får det konsekvenser. I USA stigmatiseras afroamerikaner. Dessutom gör beskrivningen av Ebola som något som inte hotar oss det svårare att mobilisera insatser för att bekämpa sjukdomens spridning. På så sätt är medias beskrivning av Ebola ett tydligt exempel på hur beskrivningar av vår verklighet samtidigt konstruerar den.

Barnvagnsmarschen visar vägen

barnvagnsmarschenBarnvagnsmarschen mot mödradödlighet i Stockholm. Foto: Carolina Hemlin/RFSU

Politiska strider är till stor del en kamp om vad striden handlar om. De som med hjälp av bilder och begrepp med rätt laddning lyckas definiera sig själva och striden har en stor fördel. Ett exempel är striden om rätten till sexualundervisning, preventivmedel och tillgång till säkra aborter där motståndarna nu är på offensiven.

De som försvarar rätten till abort kan välja att tala om kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp och vifta med ståltrådsgalgar för att påminna om att alternativet till säkra lagliga aborter är osäkra illegala aborter. Eller så kan de välja ett bildspråk och krav som är allt annat än konfrontativa. Det är vad RFSU valt att göra med barnvagnsmarschen som de arrangerar varje vår. Mammor, söta barn och barnvagnar dominerar i bildflödet, vilket ger ett livsbejakande intryck. Och vem kan väl vara mot att stoppa mödradödligheten?

De som är motståndare till rätten till abort har det svårare. Den mer strategiskt smarta delen av rörelsen pratar idag om mänskliga rättigheter istället för mord och visar bilder på söta barn istället för blodiga foster. Men den mer hårdföra delen av rörelsen finns ju kvar. Både de som envisas med ett negativt budskap och de som mördar läkare. Så länge det ser ut så är det svårt för abortmotståndarna att fullt ut framstå som livsbejakande försvarare av de mänskliga rättigheterna.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

 

Att hitta svenska jordgubbar i Guatemala

Arash

Jordgubbar är gott. Alldeles särskilt goda var de jag åt en gång i Guatemala. Antagligen för att jag blev så överraskad över att hitta jordgubbar där. Jag hade dittills uppfattat jordgubbar som något typiskt svenskt. Det var inte något jag väntade mig finna i Centralamerika.

På samma sätt tror jag att vi alltför lätt antar att andra saker är typiskt svenska. Ett exempel är folkrörelsetraditionen. Jag har läst hur många berättelser som helst om svenska eldsjälar som välkomnar flyktingar till Sverige eller borrar brunnar i Afrika. Berättelser som skapar bilden av att folkrörelseengagemang är något typiskt svenskt som vi kan lära ut till de andra.

Därför blir jag glad när Röda Korsets tidning Henry i sitt senaste nummer bryter mot normen. I tidningen berättar Arash Karimzadeh, frivillig i Röda Korsets Ungdomsförbund, om hur han ärvt engagemanget från sin mamma som hjälpte till med läxhjälp i en kvinnoförening i Iran innan hon flydde till Sverige.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Krona för krona ska de fattiga betala Borgs politik

volymerI vårändringsbudgeten tar regeringen tillbaka pengar från 2014 års bistånd.

Krona för krona är en ordkombination vi kommer att få höra till leda i valrörelsen. Ministrar och riksdagsledamöter som företräder regeringspartierna kommer att upprepa orden gång på gång. De kommer att tjata därför att orden fungerar. De flyttar fokus från politikens innehåll till frågan om ansvar och regeringsduglighet.

Regeringen behöver inte belägga sina påståenden om att oppositionen saknar täckning för sina reformer. Det räcker att säga att oppositionen lovar allt åt alla medan regeringen finansierar sina förslag krona för krona. Ju oftare Anders Borg och Fredrik Reinfeldt upprepar dessa påståenden desto mer sanna blir de.

Mindre positivt för regeringen är det att uttrycket krona för krona samtidigt riktar uppmärksamheten just på hur regeringen finansierar sina förslag. Det handlar både om impopulära skattehöjningar på snus och om att låta de fattiga betala genom att sänka biståndet och skjuta upp utlovat klimatbistånd.  Detta kan oppositionen utnyttja genom att fylla uttrycket krona för krona med nytt innehåll. Kanske får vi höra Stefan Löfven tala om att Fredrik Reinfeldt finansierar sina skattesänkningar för de rika krona för krona genom att ta pengar från biståndsbudgeten.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Var går gränsen mellan sanning och lögn?

Vad får vi använda retorik till? När övergår vårt bruk av retoriska tekniker från att vara övertalning till att bli manipulation. Var går gränsen mellan sanning och lögn? Det är frågor alla vi som använder oss av retorik behöver fundera över. För retoriken ger oss oanade krafter och den som är stark måste som bekant också vara snäll.

Själv tycker jag att det är okej att framhäva en aspekt av en fråga och samtidigt förtiga andra, men att det inte är okej att konstruera falska orsakssamband genom att framhäva en mindre viktig orsak och förtiga de viktiga. Låt mig ta skattereduktionen för gåvor till ideella organisationer som exempel.

Det är okej att som Göran Hägglund välja att bara prata om vad ökade gåvor betyder för den privat finansierade välgörenheten och inte berätta vad de minskade skatteintäkterna innebär för den offentligt välfärden. Däremot är det inte okej att han enbart nämner det som talar för att skattreduktionen lett till ökade gåvor och förtiger det som talar emot.

Samtidigt innehåller ju varje resonemang förenklingar. Verkligheten är helt enkelt så komplex att vi måste välja bort saker när vi beskriver den. I mitt blogginlägg om hur Göran Hägglund slirar på sanningen nämnde jag exempelvis att antalet organisationer som Skatteverket godkänt i systemet för skatteavdrag ökat snabbare än både antalet givare och summan av gåvor. Men jag sa inget om hur stora organisationer det var fråga om. Ifall det är så att alla organisationer som samlade in mycket pengar blev godkända redan 2012 så kan ju inte ökningen av antalet godkända organisationer förklara någon större del av ökningen av det samlade gåvobeloppet.

Trots att jag kan idka självkritik och hävda att jag kanske borde ha jämfört storleken på de organisationer som godkändes 2012 respektive 2013, så tycker jag att mitt blogginlägg höll sig på rätt sida om gränsen mellan sanning och lögn. Det som avgör för mig är nämligen det samlade intrycket. Att jag inte tog med en aspekt som hade kunnat tala till Göran Hägglunds fördel är okej om jag samtidigt inte tagit med allt som talar emot honom.

Jag har ju tillexempel inte tagit med det faktum att en verklig utvärdering av gåvoavdragets effekter måste väga fördelarna i form av ökade gåvor mot förlusterna i form av minskade skatteintäkter. Om det visar sig att skatteavdraget bara i liten utsträckning bidragit till ökade gåvor så blir ju varje extra krona i gåvor väldigt dyr i form av minskade skatteintäkter.

En sådan utvärdering får vi återkomma till när det finns statistisk för 2013 att tillgå. Men då uppstår genast nästa svårighet. Hur ska vi veta vad av förändringen i givandet som beror på skattereduktionen och vad som beror på andra saker som utvecklingen för hushållens privatekonomi eller insamlingsorganisationernas marknadsföring.

En helt objektiv och heltäckande skildring är därför ett ouppnåeligt mål. Vi får nöja oss med att sträva efter en balanserad skildring.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Göran Hägglund slirar på sanningen

Kolla aldrig en bra story. Så låter en klassisk journalistisk regel. Den som bryter mot regeln kan råka upptäcka att Kristdemokraternas partiledare utelämnar viktig information för att få det att se ut som om partiets politik gett resultat.

När Göran Hägglund igår höll sitt inledningsanförande på Kristdemokraternas kommundagar beskrev han hur det skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer som KD drev igenom 2012 fått svenska folket att bli häpnadsväckande mycket mer givmilt. Men en närmare titt på siffrorna visar att detta orsakssamband är allt annat än självklart. Så här sa Göran Hägglund:

”Idag publicerar Skatteverket hur gåvoavdraget föll ut under 2013. Här kommer många siffror men det är så glädjande att jag vill berätta. Antalet gåvogivare ökade med hela 135.000 stycken till 761.315 personer. Det är en ökning med 21 procent. Gåvobeloppet ökade med 344 miljoner kronor d.v.s. 36 procent till 1,3 miljarder kronor. Det här är en succé. Svenska folket vill hjälpa sin nästa! Givandet är en folkrörelse.”

Problemet är att man inte kan jämföra 2012 och 2013 rakt av. Läser man Skatteverkets pressmeddelande så framgår det att antalet organisationer som är med i systemet ökat snabbare än både antalet givare och summan av gåvorna. Under 2012 godkände Skatteverket 43 gåvomottagare. Förra året tillkom 23 stycken. Dessutom uppvisade insamlingsresultaten en snabb ökningstakt även innan skattereduktionen infördes. 2003 samlade organisationer med 90-konto tillsammans in 3 724 miljoner kronor. 2011 var motsvarande siffra 5 214 miljoner kronor.

Att slira på sanningen, är det ett brott mot Guds bud om att inte bära falsk vittnesbörd? Det vet jag inte. Men en sak är säker. Det är osnyggt.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

När det inte kommer något vatten ur kranen

naja

För tjugofem år sen tillbringade jag några månader i den nicaraguanska byn Sabana Verde. Tillsammans med de andra i min byggbrigad såg jag till att byn fick en ny skola istället för den gamla jordbävningsskadade. Jag bodde hemma hos en familj och delade deras liv. Förhållandena var enkla. Vi åt bönor, ris och tortilla tre gånger om dagen sju dagar i veckan. Vatten hämtade man med hink och sina behov fick man uträtta bakom en buske.

Skillnaden mellan mig och de andra i familjen var att jag kunde åka därifrån. Och det gjorde jag också när skolan stod färdig. Min första tugga quiche lorraine smakade himmelskt och första gången jag vred på en vattenkran och det faktiskt kom vatten var det magiskt. Men ganska snabbt vande jag mig åter vid livets bekvämligheter. Och nu är det sällan jag tänker på hur konstigt det är att det faktiskt kommer vatten ur vattenkranar. Men jag påmindes om det när jag läste Maria Kaikas bok City of flows: modernity, nature, and the city.

Kaika använder det marxistiska begreppet varufetischism för att beskriva hur vi i vårt samhälle aktivt döljer de sociala relationer och maktförhållanden som ligger bakom produktionen av varor och tjänster. Dessa döljs genom osynliggörandet av den infrastruktur en stad behöver för sin försörjning med exempelvis vatten.

På samma sätt som staden ska hålla naturen ute ska hemmet hålla otrygghet, ängslan och rädsla ute. Genom en social process förvandlades det materiella huset till hemmet med dess ideologiska och kulturella betydelser. Den sociala konstruktionen av kroppen möjliggörs genom denna rumsliga definition av staden och hemmet.

Det Freud kallar das Unheimliche och Kaika the Uncanny är känslan som uppstår när det som borde vara dolt blir synligt. När vattenkranen droppar eller det inte kommer något vatten alls.

Den ångest som the Uncanny orsakar, när det hemtama blir hotande, kan användas för att manipulera opinionen och driva igenom politiska förslag. Det var just påståendet att ett stopp för kärnkraften hotade vårt sätt att leva som låg bakom kärnkraftsförespråkarnas seger i folkomröstningen.

Att ifrågasätta det hemtama eller bekanta kan enligt Kaika vara en strategi för motstånd i en tid av individualisering och frånvaro av folklig mobilisering. Med det synsättet blir det lättare att förstå varför dokumentärer om djurindustrin och initiativ som köttfri måndag väcker så starka reaktioner. De kan avslöja alienationen i det bekanta och ifrågasätta möjligheten att konstruera rum som är helt frånkopplade från sociala och naturliga processer.

Det faktum att vatten uppfattas som en gemensam tillgång har gjort det svårare att kommersialisera det. Denna uppfattning är fortfarande en broms för försöken att privatisera vattenförsörjningen. Men från 1980-talet och framåt ses vatten inte bara som en vara utan dessutom som en bristvara i en diskurs som Kaika kallar nature as crisisMiljöproblem kan användas som argument såväl för som mot privatiseringar om de tas ur sin politiska och sociala kontext.

Kaika menar att det är viktigt att skilja på ett naturligt fenomen som torka och en social konstruktion som vattenbrist. Ifall det en dag inte längre kommer något vatten ur din vattenkran hemma så är det inte självklart en effekt av torka. Det kan lika gärna vara kapitalismen som inte fungerar.

Dagens vattenkris går inte att förstå som resultatet av en otämjbar natur och inte heller enbart som resultatet av vår rovdrift på naturen. Istället måste vi enligt Kaika förstå att den vattenbrist som redan är ett faktum för många på vår jord till stor del är resultat av hur makten över våra resurser är fördelad.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Budgetprosan får Gunilla Carlsson att verka empatilös

Mariama Amadou med sina barn Salamou, Ali och Moussa i torkdrabbade Niger.

Flera medier har uppmärksammat att regeringen i sin budgetproposition för 2013 vill använda en hel del biståndspengar till annat än bistånd. Men ingen verkar ha upptäckt att de samtidigt planerar att ta tillbaka hundratals miljoner av årets biståndspengar. Uppgiften finns i den Höständringsbudget för 2012 där regeringen i veckan berättade om sina förslag till förändringar i det innevarande årets budget. På torr budgetprosa konstaterar regeringen att de fattiga människor som biståndspengarna skulle ha gått till inte kommer att märka någon större skillnad:

”För att finansiera ökningen av anslaget 1:2 Ersättningar och bostadskostnader under utgiftsområde 8 Migration minskas anslaget 1:1 Biståndsverksamhet med 340 000 000 kronor. Minskningen bedöms inte påverka den verksamhet som finansieras från anslaget i någon större utsträckning.”

Samtidigt skriver regeringen på sin hemsida att en miljon barn är på gränsen till akut undernäring på grund av torkan i Sahel i Afrika och att ytterligare två miljoner barn riskerar att hamna i samma situation. I våras besökte jag byn Kofo i Niger och träffade Mariama Amadou som inte hade någon mat att ge till sina barn Ali, Moussa, och Salamou. Jag kan inte låta bli att tänka på vilken skillnad de pengar regeringen nu drar tillbaka skulle kunna göra för Mariama och många andra mödrar i samma situation.

Det är bra att Gunilla Carlsson i år avsatt 436 miljoner kronor för att hjälpa dem som drabbats av torkan i Sahel. Men jag har svårt att förstå hur hon kan tro att ytterligare 340 miljoner kronor inte skulle kunna göra någon större skillnad för Mariamas barn och alla andra som hungrar i Sahel. Genom att inte erkänna att neddragningarna i Sveriges biståndsbudget får konsekvenser för dem vi skulle ha hjälpt riskerar Gunilla Carlsson att framstå som empatilös. Alliansen bygger själva, precis som när Fredrik Reinfeldt talade om ”etniska svenskar mitt i livet”, berättelsen om en regering som inte bryr sig om de svaga.

Formuleringen i höständringsbudgeten ger dessutom alla de som misstänker att biståndsministern är motståndare till bistånd vatten på sin kvarn. Därför hade det varit bättre både för Gunilla Carlsson och för Alliansen om hon sagt som det är: Minskningen av biståndet kommer att få katastrofala följder för många fattiga människor.