Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Kategori: Kultur

Ljuger den som inte berättar hela sanningen?

radion hör jag författaren Åsa Ericsdotter svara på frågan om varför hon, efter att ha skrivit en rad i dubbel bemärkelse smala skönlitterära böcker nu författat en bred underhållningsroman. Jag hör henne förklara att det handlar om att hon redan som tioåring ville bli en ny Stephen King och att hon är upprörd över hur överviktiga behandlas i vårt samhälle. Jag kan inte tänka mig några mer lovvärda skäl än just viljan att vara sann mot sig själv och önskan att göra livet bättre för andra. Just därför reagerar jag med skepsis. Kan detta verkligen vara de sanna skälen till att någon ger sig på att försöka skriva en kommersiellt gångbar bok?

Om jag varit en anhängare av idén att det går en skarp linje mellan sanning och lögn hade jag nog varit frestad att påstå att författaren ljög. Men det är jag nu inte. Istället hör jag till dem som menar att det inte självklart går att dela upp allt i kategorierna lögn och sanning. Ja, jag är till och med beredd att gå så långt att jag påstår att det kan finnas flera sanningar och att vi inte ljuger när vi väljer vilka sanningar vi berättar för andra.

I fallet med författaren tror jag att de skäl hon angav visst kan vara sanna, men att de knappast är hela sanningen. Jag tror att hon gjorde precis som vi alla gör när vi inför andra ska förklara varför vi gör något. Vi anpassar vårt svar efter publiken och väljer att presentera de skäl som vi tror kommer att ge dem en positiv bild av våra handlingar och därmed även av vår karaktär.

Om det exempelvis skulle vara så att denne författare inte bara vill vara sann mot sig själv och göra världen bättre, utan även vill nå fler läsare och tjäna mer pengar, men väljer att inte berätta det, så innebär det ju inte att hon ljuger. Och om vi tror att de skäl någon anger för sina handlingar är hela sanningen, ja då är det faktiskt vi som är naiva. Särskilt naiv blir denna inställning förstås när det handlar om en författare som ju skapar berättelser just genom att välja vad som hör hemma i berättelsen och vad som inte gör det.

Annonser

Har klickjakten skadat vår fattningförmåga?

Det är ett par saker som stör mig i debatten om Kerstin Weigls krönika. Ett par saker som får mig att undra om vi har blivit sämre på att läsa och ta till oss texter. Har klickjakten och den alltmer polariserade debatten gjort något med vår fattningsförmåga?

För det första menar jag att många av de som kommenterar texten inte tar in kontexten. När jag hör och läser dem verkar det som om krönikan i sig är problemet. Som om alla kvinnor i offentligheten fram till dagen då Weigl skrev sin krönika hade kunnat strunta i sitt utseende utan att bestraffas för det. Som om de, precis som sina manliga kollegor, vara fria att framträda i skrynkliga T-shirts och ostyriga lockar. Som om Weigl genom att skildra en verklighet kvinnor tvingas förhålla sig till automatiskt blir ansvarig för att denna verklighet ser ut som den gör.

För det andra är min bild att många läser in saker i texten som faktiskt inte finns där. Jag kan inte se att Weigl skulle påstå att smink är det yttersta tecknet på självrespekt eller hävda att kvinnor inte är något utöver sitt utseende.

För det tredje tror jag att vi har blivit sämre på att läsa mellan raderna. Sämre på att lägga märke till dubbeltydigheter, tolka metaforer och se undertext och intertextualitet. Det riktigt otrevliga i Weigls text finns, enligt min mening, nämligen i ett par dubbeltydiga formuleringar.

Jag tänker på det Weigl skriver om att klimatministern borde tillbringa mer tid framför badrumsspegeln. Det går att tolka dels som att ministern borde ta sig tiden att lägga på läppstift och puder. Och dels som att hon saknar en realistisk uppfattning om sitt utseende och sin vikt, och att detta är förklaringen till att hon väljer fel smink, klädsel och accessoarer. Denna dubbeltydighet ser jag som ett sätt att komma undan med fat shaming.

Jag tänker vidare på det Weigl skriver om att Isabella Lövin tidigare ska ha beklagat sig över att hon lagt så mycket tid på att fundera över sitt eget utseende. Det här är en ful glidning där något Lövin sagt om hur kvinnor som kollektiv förspiller sin kraft förvandlas till att ministern själv skulle vara missnöjd med, och ägna mycket tid åt att tänka på, sitt utseende. En reflektion om det politiska görs på så sätt till något personligt.

Lärare på våra högskolor har den senaste tiden slagit larm om att allt fler studenter saknar såväl förmågan att förstå en text som förmågan att själva formulera sig skriftligt. Kanske är de något på spåret.

Hur kan både högern och vänstern gilla GOT?

winterSnart får vi veta hur det går för John Snow.

Premiären för säsong 6 av Game of Thrones är nära. Själv har jag laddat upp genom att se om samtliga tidigare säsonger och läsa om den senaste boken i serien. Även andra är laddade. På Facebook ägnar sig Vänsterpartister åt ingående analyser av varje enskild sekvens i trailern samtidigt som Sverigedemokrater pryder sina Facebooksidor med symboler för huset Stark. Hur kan det komma sig att två så vitt skilda politiska miljöer kan uppskatta samma berättelse?

Jag tror att förklaringen ligger i att man kan se Game of Thrones på två olika sätt. Antingen kan man förstå den som att de ädla nordborna alltid har rätt och de depraverade sydlänningarna alltid fel. Eller så kan man uppskatta serien för att den gör det möjligt att uppfatta samma händelser ur många olika karaktärers synvinkel. Lika gärna som man kan förstå John Snows kval när han inser att han inte samtidigt kan vara lojal med familjen han vuxit upp i och brödraskapet han svurit trohet, lika gärna kan man förstå att Cersei Lannister är beredd att göra vad som helst för att försvara sina barn.

Det första sättet att förstå GOT passar den som har en världsbild där människor kan delas upp i onda och goda. Det andra passar dem som ser både goda och onda sidor i alla människor och har förmågan och viljan att sätta sig in i hur andra uppfattar världen. Dessa två kategorier sammanfaller enligt min mening med höger och vänster. Människor med en konservativ samhällssyn ser sig själva som stridande för det sanna och rätta. Vänstermänniskor, särskilt de som inspirerats av postmodernismen, är inte lika övertygade om att det finns en enda ståndpunkt som är den rätta. Vänstermänniskor är istället wargar eller skinchangers. Precis som Bran Stark kan de lämna vår egen kropp och gå in i någon annans. De har en förmåga att uppleva världen genom någon annans ögon som högern saknar.

Många berättelser är konstruerade för att passa antingen högerns eller vänsterns världsbilder. Antingen är det en kamp mellan ont och gott, som i Sagan om ringen, eller så finns det goda och onda i varje karaktär, som i Togetherness. En av förklaringarna till att GOT blivit så populär kan vara just att den fungerar både för högern och vänstern.

Det är som med Disney-filmer, som ju är gjorda för att fungera på två nivåer. Där finns både skämt som riktar sig till barn och skämt som går över deras huvuden och riktar sig till vuxna. På så sätt kan filmerna uppskattas av hela familjen.

Familjen som allegori för samhället

CerseiHur ska det gå för Cersei i femte säsongen av Game of Thrones?

Just nu är jag mitt uppe i den spännande upplösningen av Bloodline. En TV-serie där det faktum att olika medlemmar i en familj kan ha helt olika bilder av sin gemensamma historia spelar en avgörande roll. Men Bloodline är inte den enda TV-serien där familjekonflikter fungerar som motor för handlingen. Snart börjar femte säsongen av Game of Thrones, en serie där det inte bara flyter mycket blod, utan där även blod som metafor för släktskap spelar stor roll. Styvmodern Catelyn försöker förgäves älska den son hennes man Ned fått med en annan kvinna, bröderna Renly och Stannis slåss om vem som är bäst lämpad att bli kung och Cersei önskar livet ur sin bror Tyrion.

Familjekonflikter är ett tacksamt tema just för att vi alla kan relatera till dem. Redan i romanernas barndom under 1700-talet var familjen ett centralt tema. Historikern Lynn Hunt hävdar i sin bok The family romance of the French Revolution att romaner om en familjs öden fungerade som en allegori för ett lands politiska utveckling. Familjen var något människor hade egna erfarenheter av och som därför kunde användas för att diskutera hur samhället skulle organiseras.

Det gäller även i vår tid. När vi tittar på GoT eller Bloodline så använder vi våra egna erfarenheter av familjekonflikter för att tolka serierna och vi använder serierna för att hantera våra egna erfarenheter.

I 1700-talets Frankrike fördes den politiska debatten till stor del med hjälp av berättelser om familjekonflikter och deras lösning. I mitten av 1700-talet försvinner den auktoritära fadern från den franska romanen. Enligt Hunt undergrävde denna förändring den absoluta monarkins auktoritet. Fransmännen kunde, när de tvekade om hur det nya samhälle de byggde borde se ut, föreställa sig själva som föräldralösa barn som utan föräldrarnas hjälp måste finna sin plats och sin väg i världen.

Föräldralösa barn som fantiserar om föräldrar med högre social status är ett tema som i förrevolutionära romaner varieras genom att barn upptäcker att de är av nobel börd. Detta tema återfinner vi även i Game of Thrones där den föräldralöse smedlärlingen Gendry visar sig vara kungens utomäktenskapliga son.

När Ludvig XVI avrättats förstördes statyer och andra avbildningar av honom. Samtidigt blev bilder på fäder ovanliga medan bröder och systrar var ett allt vanligare motiv. Efter det att kungen avrättats föresatte sig lagstiftarna att begränsa fädernas makt över sina barn. Resultatet blev att statens makt ökade istället.

När fadern detroniserats uppstår frågor om hur detta påverkar de övriga familjemedlemmarna. Ska kvinnorna få en mer framträdande roll eller ignoreras? Ska bröderna vara jämlika eller ska en av dem inta faderns roll? Ävän i GoT är en av de centrala konflikterna den mellan den auktoritäre fadern Tywin Lannister och barnen Cersei, Jaimie och Tyrion som vägrar lyda honom.

Under den franska revolutionen avrättades både kungen och drottningen. Men medan kungen bara fick stå till svars för sina politiska brott anklagades drottningen för sitt syndfulla leverne. Marie-Antoinette anklagades inte bara för att ha slösat med statens pengar, utövat ett dåligt inflytande på kungen och konspirerat mot revolutionen, utan även för att ha bedrivit incest med sin son.

Impotens och homosexualitet sågs av monarkins kritiker som tecken på aristokratins och prästerskapets dekadens. De var vanliga teman i den antimonarkistiska pornografin. Sexuell perversion och politisk korruption gick enligt Hunt hand i hand i beskrivningen av den gamla makteliten. Samma tema går igen i GoT med dess scener som kopplar incest till mord och homosexualitet och impotens till makthunger. Skillnaden är att i GoT finns inget hopp om en annan bättre ordning.

Både fadersrollen, modersrollen, könsrollerna och familjen som institution hade kommit i gungning under revolutionen. Det krävdes ansträngning för att åter ge dem en fast definition. Ett arbete som till stor del utfördes med hjälp av kulturen. Och resultatet blev inte en återgång till den förrevolutionära tidens patriarkala samhälle.

Det är inte bara svårt att med hjälp av en revolution helt bryta med den rådande ordningen. Det är även svårt att i en kontrarevolution helt återupprätta den tidigare ordningen.

Ord är aldrig bara ord

finskaFosterländska sånger beredde marken för det finska inbördeskrigets våld.

Efter Skavlans intervju med Jimmie Åkesson riktar Sverigedemokraternas svans sitt hat mot såväl intervjuaren som mot invandrare, kvinnor och andra som i deras föreställningsvärld är mindre värda.

Alltför ofta ursäktas näthat med att det bara är ord, att de som näthatar inte menar vad de skriver, att de aldrig kommer att gå från ord till handling. Historien borde ha lärt oss att det inte stämmer, att det som börjar med att man kallar en grupp människor för kackerlackor kan övergå i folkmord.

Just därför bör vi ta Sverigedemokraternas näthatande svans på allvar. Näthatet är inte bara ett problem för att det orsakar lidande för dem som utsätts. Det är också ett problem därför att de som säger att de vill misshandla, våldta och döda människor faktiskt kan komma att göra just det den dag de uppfattar att omgivningen sanktionerar dessa handlingar.

Detta har redan börjat hända i mindre skala. Ett exempel är den aktuella rättegången mot tre män som står åtalade för att ha misshandlat romer. Misshandeln föregicks av uppmaningar som ”Slå ihjäl dom med ett basebollträ” i en facebookgrupp med namnet ”En grupp för oss som värnar om människor och materiella ting, helt enkelt om tryggheten i Perstorp med omnejd”.

Det går inte heller att påstå att det bara är vissa människor som är kapabla att gå från ord till handling. Detta är inte något som bara gäller de andra; de psykiskt instabila, de obildade eller de med rötterna i en annan kultur. Ingen är immun. Vem som helst kan förvandlas till en mördare. Och de hatiska orden utgör första steget.

Ett exempel på detta är de fosterländska sångerna. Vid det förra sekelskiftet var fosterländska sånger populära bland medel-och överklassens högerorienterade studenter i de nordiska länderna. Ett genomgående tema i dessa sånger var längtan att få strida och dö för nationen. Men sångerna var också ett sätt att förmedla vilka som hörde till nationen och vilka som inte gjorde det.  Historikern Hanna Enefalk beskriver i sin avhandling ”En patriotisk drömvärld” med ett enkelt schema hur dessa sånger tillskrev olika grupper olika grad av rätt till nationen.

Det sanna folket

Studenterna i Finland och Sverige sjöng samma typ av fosterländska sånger. Men det var bara i Finland som orden förvandlades till handling när de sjungande studenterna blev till soldater på de vitas sida i landets blodiga inbördeskrig. Ingenting talar för att sångerna för de svenska studenterna bara var ord. Istället är förklaringen till att de svenska studenterna inte förvandlades till mördare att oroligheterna i Sverige stannade vid hungerupplopp. De svenska studenterna fick, till skillnad från de finska, aldrig chansen att visa att sångerna de sjöng var uppmaningar till handling. Det är tillfället som gör hatbrottsförövaren.

Förringandet av de hatiska ordens betydelse är inte bara ett problem inom högern. Även inom vänstern finns den urskuldande uppfattningen att det bara handlar om ord. När Athena Farrokhzad fick kritik för att hon spelat en cover på Ebba Gröns klassiker ”Beväpna er” i sitt sommarprat var det många som menade att det var fel att tolka låttexten bokstavligt.

Sexism och rasism är inte Bonds största problem

Sean-Connery-007-james-bond-35250438-500-381Det finns fler problem än könsrollerna i filmerna om Agent 007.

Nu, när TV4 vevar Bondfilmerna ännu ett varv, kan det vara läge att återvända till diskussionen om hur dessa förmedlar sitt reaktionära ideologiska budskap. Ingen lär väl ha missat att böckerna och filmerna om Agent 007 framställer kvinnor som passiva och icke-vita som opålitliga. Men under denna uppenbara ideologiska funktion finns en annan, mer subtil.

Umberto Eco hävdar i sin klassiska essä Berättarstrukturerna hos Ian Fleming att det reaktionära ideologiska innehållet ligger i berättelsernas struktur. Händelserna i böckerna är arketypiska och hämtade ur sagor och myter. Här finns riddaren, Bond, som på uppdrag av kungen, M, dödar draken, dr No, och räddar prinsessan, Bondbruden.

Att hjälten är vit och skurkarna tillhör ”underlägsna” raser och nationer beror enligt Eco bara på att författaren Fleming anpassar sig till publikens doxa, dess bild av världen. Det ideologiska innehållet ligger istället i att Fleming jobbar enligt scheman. Grunden är en uppsättning parvisa motsättningar mellan karaktärer eller värden, som Bond – den onde, kärlek – död eller lojalitet – illojalitet.

Alla böcker följer ett och samma schema med samma återkommande händelser. Det som skiljer är att händelserna kan vara omkastade eller upprepade. Händelseförloppet liknar i mycket ett spel; Den onde gör ett utspel, Bond gör den onde schack och Bond slår den onde. Intrigen blir ett schackparti. Speltemat kommer också uttalat fram i scener som skildrar hasardspel.

Det är just i detta bekräftande av myterna som populärkulturens främsta ideologiska funktion ligger. Den bekräftar och förstärker uppslutningen kring de rådande värderingarna i samhället. Därför spelar det mindre roll att hjälten i Hunger Games är en ung kvinna som manar till uppror. Filmen är fortfarande ännu en i raden av Hollywoodproduktioner som hyllar den fria viljan, familjen och nationen.

Fargo visar att en bra film kan bli en bra TV-serie

FARGOAllison Tolman spelar polisen Molly Solverson i TV-serien Fargo.

HBO och Netflix har nyligen släppt varsin TV-serie baserad på en populär nittiotalsfilm. Men resultatet är väldigt olika. HBO:s serie Fargo fungerar utmärkt, medan Netflix-serien From Dusk Till Dawn inte funkar alls. Hur kan resultatet bli så olika? I båda fallen har ju de ursprungliga upphovsmännen varit med när filmen förvandlades till TV-serie.

En förklaring kan vara att även om både Robert Rodriguez och Robert Kurtzman är inblandade i den nya versionen av From Dusk Till Dawn, så saknas Quentin Tarantino. Att filmen hade nerv medan TV-serien släpar sig fram säger nog en del om vilken viktig roll Tarantino spelade för filmversionen.

En annan möjlig förklaring är att Fargo är full av fantastiska skådespelarinsatser av namn som Billy Bob Thornton, Allison Tolman och Martin Freeman. I From Dusk Till Dawn står Don Johnson från Miami Vice för den enda positiva överraskningen.

Jag tror dock att den viktigaste skillnaden ligger i hur TV-serierna förhåller sig till filmerna. From Dusk Till Dawn behåller filmens handling men bygger ut den. Fargo behåller känslan från filmen, men ändrar både i handlingen och karaktärerna. Konsekvensen är att medan Fargo överraskar, så händer det nästan ingenting i From Dusk Till Dawn som förvånar den som sett filmen.

From Dusk Till Dawn lyckas inte heller utnyttja de möjligheter som TV-serie-formatet ger att fördjupa karaktärerna. Konsekvensen blir att jag som tittare faktiskt inte bryr mig om ifall de lever eller dör. Samtidigt är mitt engagemang för karaktärerna i Fargo så starkt att det är jobbigt att behöva vänta en vecka mellan varje avsnitt.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Vad ryska musikvideos säger om Putins intentioner


Det är svårt att se världen med den andres ögon. Det gäller även i konflikten om Ukraina. Ett sätt att förstå hur ryssarna uppfattar konflikten är att titta på den ryska propagandakanalen Russia Today. Här beskrivs konflikten som att högerextremister understödda av utländska agenter försöker ta över landet. Ett annat sätt att förstå ryssarna kan vara att kolla in deras populärkultur. När man tittar på ryska musikvideos får man en inblick i hur ryssarna ser på sig själva, sitt land, sin historia och sin president. Ryska videos är på många sätt lika de amerikanska. Även här är det mycket halvnakna kvinnor och lyxbilar. Men det finns också en del intressanta olikheter. I Ryssland finns exempelvis videos som hyllar presidenten.


Putin förekommer dock bara undantagsvis i ryska musikvideos. ett vanligare inslag är landets väpnade styrkor. Här finns såväl bilder av dagens flotta eller armé som skildringar av deras insatser i tidigare krig. I ett land där alla har en personlig relation till krigets lidande blir beskrivningarna av de tidigare krigen gärna känslosamma.


Den bild jag får är att ryssarna dels är stolta över sin historia som stormakt och dels är frustrerade över att inte få den respekt de tycker sig förtjäna nu när de rest sig efter Sovjetunionens fall. Denna stolthet över den egna historien verkar inte heller vara knuten till någon särskild epok. Det går lika bra att använda symboler från Sovjettiden som från Tsarepoken.


Den dystopiska version av verkligheten i väst som Russia Today ger, med våld, arbetslöshet och moraliskt förfall, kan också dyka upp i ryska musikvideos. Och då gärna i kontrast till den ryska livsglädjen med sina rosiga kinder och glada dragspelsrytmer. Detta är alltså vad Ukraina har att välja mellan om man får tro den världsbild som presenteras i ryska musikvideos.


Vi utgår gärna från att andra har samma intentioner som vi. Därför blir det svårt för oss i väst att ta in att Putin inte är intresserad av att framstå som demokrat. Hans ambition är att framstå som stark och värd att respektera. Detta är anledningen till att han låter oss se kosacker som piskar oppositionella på TV-nyheterna. Om vi istället tolkar Putins handlingar utifrån intentionen att vinna omvärldens respekt blir dessa nyhetsbilder genast mer begripliga.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Medelklassens diskreta rädsla

968full-orange-is-the-new-black-screenshot_5304928c2a6b228f1ac012aaI fängelset gäller inte medelklassens regler. Det får Piper lära sig den hårda vägen.

Idag är det bara en dag kvar till säsong fyra av Game of Thrones. Jag hör till dem som sett fram emot att få återse karaktärerna, men det är ändå ingenting jämfört med hur jag längtar efter säsong två av Orange is the new black. Det känns faktiskt jobbigt att behöva vänta hela två månader till för att få se hur det ska gå för Piper Chapman.

Medelklassens rädsla för underklassen är ett tema i många TV-serier. Oftast är det outtalat. Men i Orange is the new black är det själva förutsättningen för dramatiken. Hur ska medelklasstjejen Piper klara 15 månader bland underklassen? Hon är livrädd.

Den som är uppvuxen i medelklassen har lärt sig ett system av outtalade koder och regler som gäller i så gott som hela samhället. Därför känner sig medelklassen lugn och trygg i de flesta miljöer. Men fängelset är ett undantag. Här gäller andra regler. Och dem får Piper lära sig den hårda vägen.

Inte ens när underklassen för en gångs skull står i centrum för händelserna i en TV-serie så handlar serien om dem. Orange is the new black utspelar sig bland underklassen i fängelset, men handlar ändå om medelklassen. Det handlar om hur Pipers medelklassfästman och medelklassfamilj ska förhålla sig till att hon sitter i fängelse och om hur Piper ska förhålla sig till sin egen medelklassidentitet.

Medelklassen ser underklassen som en potentiellt farlig mobb. De är en grupp, inte individer. Och det är med denna blick Piper betraktar sin nya miljö. Även om en del av de andra karaktärerna med tiden blir individer som vi tittare får en relation till, så definieras merparten av dem fortfarande i första hand som medlemmar i kollektiv som ”de spansktalande” eller ”de svarta”.

Trots dessa begränsningar så är möjligheten till identifikation stor. Det är detta som gör att jag ser fram emot säsong två av Orange is the new black mer än säsong fyra av Game of Thrones. Förklaringen till att karaktärerna i båda serierna är ovanligt fängslande är nog att de, med enstaka undantag, inte skildras som onda eller goda. Istället får vi betrakta verkligheten utifrån varje karaktärs synvinkel och får på så sätt en förståelse för varför de handlar som de gör.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Vad är grejen med alla fetischer i True Detective?

true-detectives-season-1-episode-6_0-538x360Rust i True Detective funderar på vad alla fetischer står för. Det gör jag med.

Fetischer spelar en central roll i den populära TV-serien True Detective. Men vad är det för en roll de spelar? Jag menar att fetischerna i True Detective fungerar som en symbol för medelklassens rädsla för den obegripliga och oförutsägbara underklassen.

Som jag ser det handlar många av vår tids populära TV-serier just om denna rädsla för underklassen. På så sätt blir serierna ett sätt för medelklasspubliken att definiera sig själva. Publiken och seriernas skapare utgör ett vi som är antitesen till det de som serierna skildrar. Detta vi besitter motsatsen till de egenskaper som serierna tilldelar dem. Om underklassen är irrationell och känslostyrd så är medelklassen rationell och förnuftig.

Fetischen står för det irrationella både för att den är slarvigt framställd och för att den används i vidskepliga ritualer. Motsatsen till de många fetischer vi får se i True Detective är de fotografier Matthew McConaugheys polis Rust studerar i arkiven. Dessa fotografier är vetenskapligt exakta avbildningar av en objektiv verklighet. Fetischerna är magiska gestaltningar av en vidskeplig världsbild.

Men True Detective skildrar inte medelklass och underklass som två helt åtskilda miljöer som aldrig möts. Tvärtom. Rusts omvända klassresa är ett centralt tema i serien. På så sätt handlar serien inte bara om medelklassens rädsla för underklassen, utan även om dess rädsla för att förlora sin position i klassamhället.

En av de saker som håller spänningen vid liv i True Detective är just osäkerheten i Rusts klassidentitet. Är hans underklassidentitet verklig eller bara en förklädnad? Är han egentligen en rationell individ eller har han tappat såväl förstånd som självkontroll? Denna dubbelhet fångas fint på Rusts vägg där de två olika typerna av bilder samsas. Här finns både vetenskapligt exakta fotografier från brottsscener och vidskepliga fetischer.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar