Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Kategori: Kultur

Därför ska du läsa Det vita gardet

Jag skulle kunna säga att du ska läsa romanen Det vita gardet för att Ukraina är i händelsernas centrum just nu och att det då är bra att läsa en bok om dess historia. Men att du får lära dig vem Petljura var ser jag mest som en bonus. Den verkliga anledningen till att du ska läsa Michail Bulgakovs första bok är att den är så bra. Den är helt enkelt en fantastisk skildring av vad omvälvande händelser som krig och revolutioner gör med människor.

Och när du sen läst den tycker jag att du ska fortsätta med Bulgakovs andra böcker. Har du redan läst Mästaren och Margarita så kanske du har kvar de två kortare berättelserna En hunds hjärta och De ödesdigra äggen som finns som en gemensam volym. De är klart läsvärda de med. Och skulle du mot all förmodan redan ha läst allt av Bulgakov så finns det ju flera andra fantastiska europeiska författare från mellankrigstiden. Varför inte läsa Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz eller Viktor Sjklovskijs Zoo eller brev som inte handlar om kärlek?

Alla dessa böcker är från en tid av stora omvälvningar i Europa. Därför går de att läsa på ett sätt som får dem att säga något viktigt om vår tid. Men även om jag tror att vi kan lära en hel del av att studera mellankrigstiden så vill jag inte se den litteratur som skapades då som ett facit för vad vi bör göra idag. Istället väljer jag att se dem som bra böcker. Under ett par årtionden då allt var i rörelse skapades ett antal fantastiska böcker.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Annonser

Sensmoralen i Game of Thrones

aryaArya Stark vägrar rätta sig efter omgivningens förväntningar.

7 april släpper HBO säsong 4 av Game of Thrones. I en serie med så många karaktärer kan det vara svårt att hålla reda på var alla befann sig i slutet av förra säsongen när det blivit dags för en ny. Som tur är ligger samtliga tre tidigare säsonger uppe på HBO så att man kan friska upp minnet inför premiären. Samtidigt kan man ju fundera lite över sensmoralen i serien.

Jag har tidigare skrivit om huruvida GoT uppmuntrar eller avråder oss från att försöka förändra världen och vår plats i den. För att kunna svara på den frågan behöver man kanske skilja på vilka råd serien ger individer och kollektiv.

I serien finns flera individer som väljer att bryta mot samhällets normer och gå sin egen väg. Ofta är de kvinnor. Kanske kan seriens budskap till individer vars frihet begränsas av omgivningen sammanfattas i Mao:s tes: Det är rätt att göra uppror. Fast då får det bli med tillägget: …men var beredd att betala ett högt pris för din frihet. Arya Stark, som vägrar låta sig begränsas av den kvinnoroll samhället tilldelat henne, får exempelvis sin hämnd, men blir samtidigt själv förändrad av den.

Men även till grupper har GoT ett budskap: Upproret är rätt väg att gå bara om det lyckas. Här är det snarare Machiavelli än Mao som står för inspirationen. Det viktigaste budskapet när det gäller grupper är dock ett annat: Du väljer själv vilken grupp du vill räkna dig till.

Du kan välja om du vill identifiera dig med dem som bor inom samma landområde eller med dem som lever under samma villkor. En unge från Flea Bottom är precis som kungen på järntronen född i Kings Landing, men det betyder inte nödvändigtvis att de har gemensamma intressen.

Vi har alla en mängd olika identiteter kopplade till vår tillhörighet i olika grupper. När vi ska fatta beslut hamnar dessa olika identiteter i konflikt med varandra. En scen som illustrerar detta är när Jon Snow slits mellan lojaliteten med familjen i Winterfell och brödraskapet vid muren. Det som i slutändan avgör hur vi handlar är vilken identitet som är starkast.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Fantasyns filosofiska frågeställningar

 

Vad händer med vår syn på oss själva och politiken om vi tar till oss insikten att det är vi själva som skapar samhället och därmed är ansvariga för hur det ser ut? Att det inte finns någon naturlig ordning. Att det är vi som valt hur vi ska organisera samhället och därmed kan välja att organisera det på ett bättre sätt. Den frågan är grunden i filosofen Cornelius Castoriadis tänkande.

Castoriadis menar att den teologiska föreställningen att det finns en naturlig ordning i världen, vilken han härleder till Platon, har skapat problem i det politiska tänkandet. Mot denna uppfattning ställer han sin egen att det inte finns något hopp och ingen mening i historien eller världen samt att människan just därför är fri att med politikens hjälp forma sin värld och sin historia.

Just i denna frånvaro av hopp och mening ser Castoriadis en stor frihet. Om vi människor tillsammans skapar vår värld så har vi ju inga ursäkter. Vi kan varken skylla på gud eller naturen. Vi är själva ansvariga för vår värld. Vi kan inte undslippa vårt ansvar för de samhällen vi skapat genom att skylla på ekonomiska lagar, biologiska förutsättningar eller historiematerialistiska förhållanden.

Skillnaden i Platons och Castoriadis syn på världen speglas i dialogen mellan Varys, som företräder Platons syn, och Littlefinger, som företräder Castoriadis, i S03E06 av Game of Thrones där Varys försöker hitta ett föremål för sin lojalitet och sitt hopp medan Littlefinger menar att det istället gäller att uppfatta de möjligheter som frånvaron av sådana storheter skapar.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

USA:s nya fiende

Comic bad

Japanen i ”The United States Marines”, en fiendebild USA inte längre behöver.

Vi använder berättelser för att konstruera vår värld, vår motståndare och oss själva. Dessa konstruktioner hänger samman. Bilden av motståndaren är en negation av självbilden, men också en indikation på vilka egenskaper vi ser som viktiga. Därmed säger den också något om hur vi ser på världen.

Den som behöver den andre för att definiera sig själv är  inte fri. Att Moderaterna idag inte behöver Socialdemokraterna för att definiera sig själva beror på att Socialdemokratin inte längre har en hegemonisk position i svensk politik. På samma sätt behöver USA inte längre använda ryssar, tyskar, japaner eller araber för att definiera sig som nation. Utmaningen för USA är idag istället att formera ett vi mot en mer svårdefinierad fiende.

Idag finns inget annat imperium som på allvar kan utmana USA. Istället finns en inre fiende. För att förbereda ett kommande krig eller legitimera ett pågående är det inte alltid nödvändigt att skapa en negativ bild av dem, men det behöver skapas ett tydligt vi. Problemet idag är att USA:s medborgare inte längre självklart känner sig som ett folk. Allt färre av medborgarna är beredda att offra sig för en större gemensam sak. Kanske hänger det ihop med de allt större ekonomiska klyftorna.

Om man jämför hur andra världskrigets strider mellan USA och Japan skildras i USA:s populärkultur på 1940-talet och idag så upptäcker man att japanerna nu har en mycket mer undanskymd roll. Serietidningen The United States Marines skildrar japanerna som barbarer. Eftersom japanerna är de andra och USA:s marinkårssoldater är det vi som konstrueras som motsatsen till de andra, så blir ”the marines” civiliserade. I TV-serien The Pacific slåss marinkåren snarare mot elementen än mot japanerna. Fokus är istället på tilliten mellan marinkårssoldaterna och deras vilja att offra sig för varandra och för nationen.

Som en kontrast till denna hyllning av tilliten skildrade nyligen ett program på National Geographic preppers, de medborgare i USA som förbereder sig för den kommande katastrofen genom att lagra konserver och öva sig på att försvara sig mot sina landsmän. Programformatet gick ut på att experter på överlevnad kom hem till vanliga preppers för att ge dem träning och goda råd. En familj  fick testa sina förberedelser genom att experterna utförde ett låtsasanfall mot deras hem. En tonåring fick en föreläsning om hur viktigt det är att förbereda sig mentalt så att man den dag det är allvar inte tvekar att döda sina medmänniskor.

Detta program visar hur de medborgerliga plikterna förändras när tilltron inom nationen ersätts av misstro. Nu består plikten i att öva upp en beredskap som gör att du, när den stora katastrofen kommer, inte tvekar att döda de medlemmar i den större gemenskapen nationen som hotar den mindre gemenskap som familjen eller grannskapet utgör.

Denna brist på tillit och känsla av nationell gemenskap är idag det största hotet mot USA. Därför behöver USA en berättelse som hyllar tilliten mellan medborgarna och deras vilja att offra sig för nationen. Det är en sådan berättelse Steven Spielberg och Tom Hanks försökte skapa med The Pacific.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Bakom kulisserna på SVT Debatt

Varje gång SVT sänder sitt program Debatt går debatten igång i sociala medier. Inte bara debatten om de sakfrågor som diskuteras i programmet, utan även debatten om debattformen. Ifall åsikterna går isär i sakfrågorna så brukar debattörerna i sociala medier vara desto mer överens om att Debatt inte är en bra form för att diskutera aktuella samhällsfrågor. En ingrediens som oftast saknas i denna debatt är en förståelse för de villkor under vilka programmet produceras och de deltagande deltar. Jag vill försöka bidra till att råda bot på denna brist.

Att bli uppringd av en bokare från Debattredaktionen är ingen positiv upplevelse. De ringer dig för att du kan sakfrågan de ska diskutera och för att du företräder en tydlig åsikt. Men de är inte intresserade av dina idéer om hur en konstruktiv debatt skulle kunna utformas. De som jobbar på Debatt har nämligen ingen tid för att sätta sig in i sakfrågorna. De har inte ens fem minuter till att lyssna på det du kan berätta för dem om den fråga de vill att du ska diskutera.

Riktigt jobbigt blir det om du vill förklara fakta i frågan. För de vill inte veta. Det enda redaktionen vill ha är en tydlig konflikt. Och det enda bokarna vill ha är ett ja. Samtidigt som du sitter i telefon med någon av redaktionens unga bokare står arbetsledaren och skriker i bakgrunden: ”Jag vill se gröna namn före lunch.” Inte konstigt att de flesta unga journalister lämnar redaktionen så fort de kan.

Redaktionen kan vara väldigt påstridig i sina försök att boka debattörer. Men när du väl tackat ja och lagt om ditt schema för att kunna vara med i programmet får du vara beredd på att redaktionen med kort varsel kan ringa för att boka av dig. Då har någon intressantare fråga dykt upp, eller så var du bara ett andrahandsval och de har äntligen fått ett ja från förstahandsvalet.

Debatt är inte ett samhällsprogram. Det är ett underhållningsprogram. Därför är det ovidkommande ifall programmet bidrar till en konstruktiv samhällsdebatt. Ett sånt program skulle ge alldeles för dåliga tittarsiffror. Det viktiga är istället att det blir hårda motsättningar i studion. För det är vad folk vill se. Dramaturgi är allt och innehåll ett nödvändigt ont.

Debatt måste svara mot kraven på en bra berättelse. Det ska innehålla en tydlig konflikt och lika tydliga karaktärer. En tydlig karaktär är inte nödvändigtvis någon som är bra på att prata för sin sak. Snarare är det någon som tittarna enkelt kan stoppa in i fack som ”en arg företrädare för verklighetens folk med äkta göteborgsdialekt” eller ”en dryg typ från tyckareliten i Stockholm”.

Inte så konstigt då ifall du känner dig otillfredsställd efter att ha deltagit i eller tittat på Debatt. Din frustration är en helt naturlig reaktion.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Nyttan av att läsa om sin barndoms favoritböcker

Beskow

Mina föräldrar läste för mig och mina syskon när jag var liten. Min mamma brukar berätta om hur jag yttrade min första mening i samband med en av dessa lässtunder. Efter att ha försvunnit från läsningen av en av Elsa Beskows sagor så dök jag upp igen med ett Tintin-album under armen och sa: ”Här kommer jag med en bok till.”

Det föll sig naturligt för mig att fortsätta familjetraditionen när jag själv fick barn att läsa för. Nu när det var min tur att läsa högt uppfattade jag plötsligt nya sidor hos mina gamla favoritböcker. Det var den bakomliggande ideologin som med ens framträdde. Ibland övertydligt, som när Elsa Beskow skildrar hur de ohyfsade trasproletära ogräsen hotar den småborgerliga idyllen bland nyttoväxterna i grönsakslandet. Ibland mer subtilt som när Astrid Lindgren berättar om en stackars grekisk affärsinnehavare på Bråkmakargatan som aldrig kan känna sig hemma i Sverige utan gör bäst i att återvända hem.

Till en början var detta bara något jag själv lade märke till. Men efter några år blev lässtunderna till mediekritiska diskussioner om hur JRR Tolkien och CS Lewis ger de grymma och opålitliga folkslagen i sina sagor arabiska drag och Enid Blyton i sina femböcker gång på gång slår fast att zigenare, fransmän och andra ickebrittiska element inte går att lita på.

För mig visar detta på nyttan av omläsning. Varje gång vi läser om en bok gör vi det med nya erfarenheter i bagaget. På så sätt kan vi upptäcka sånt som vi missade vid den första läsningen och förstå sånt som vi inte greppade då.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Är Game of Thrones reaktionär eller revolutionär?

Game of Thrones

Game of Thrones är en succé, både som bok- och TV-serie. I fjol toppade den för andra året i rad listan över mest nedladdade TV-serier. SVT visar just nu säsong tre och i början av april släpper HBO säsong fyra. Allt berättande syftar till att göra världen begriplig och meningsfull genom att skapa ordning ur kaos. Och allt berättande är retoriskt så till vida att det syftar till att påverka och övertala. Det gäller även Game of Thrones. Så hur påverkas vi av denna populära berättelse?

I Game of Thrones får vi lära oss att kvinnor hör hemma på bordeller och att människor i andra delar av världen är barbarer. Men bortsett från dessa exempel på övertydligt ideologiskt innehåll verkar berättelsen ideologiskt även på ett mer subtilt sätt. Game of Thrones, och alla andra berättelser som omger oss, färgar vår förståelse av världen och vår plats i den. Men i vilken riktning påverkar de oss? Får de oss tro på att vi kan förändra vår egen situation och världen, eller får de oss att ge upp hoppet om att förändring är möjlig?

Vad är det ideologiska innehållet i Game of Thrones? Är det att man ska försöka förändra eller att man ska gilla läget? Jag skulle vilja hävda att det här finns flera olika berättelser med helt olika sensmoral. Å ena sidan har vi flickan som hela sitt liv fått finna sig i att någon annan bestämmer över henne, men som till slut tar makten över sitt eget liv, blir en drottning som befriar slavar och siktar på att regera över hela världen. Å andra sidan har vi pojken som bestämmer sig för att dra ut i krig för att hämnas sin fars död, men tvingas inse att det hade varit bättre om han stannat hemma och gillat läget.

Berättelser handlar om förändring. Den typiska berättelsen börjar i ett jämviktsläge, så inträffar något som rubbar jämvikten och allt kastas om för att till slut hamna i ett nytt jämviktsläge. En förändring har ägt rum.

Men samtidigt handlar många berättelser om hur allt i grunden ändå förblir likadant. Det talar för att berättelser är reaktionära. Att de invaggar oss i övertygelsen att det inte går att förändra världen.

Det finns uppenbarligen två typer av berättelser. De som beskriver världen som oföränderlig och de som beskriver den som möjlig att förändra. Alltså kan berättelser vara både revolutionära och reaktionära.

Men riktigt så enkelt är det inte. För då bortser vi från att vi som publik är aktiva och att vi kan välja hur vi vill förhålla oss till och använda de berättelser som omger oss. Alltför ofta betraktar vi kommunikation enligt modellen sändare, budskap, mottagare. Då har sändaren full kontroll, budskapet är entydigt och mottagaren accepterar det just så som avsändaren avsett. Men så fungerar det inte i verkligheten. Varje berättelse är mångtydig och mottagaren kan tolka in olika betydelser i den utifrån sina behov.

Storytelling kan vara en strategi för maktlösa att upprätta en känsla av att vara aktör. När vi berättar om oss själva så framställer vi oss sällan som maktlösa offer för omständigheterna eller andras vilja. Istället framställer vi gärna händelserna som resultatet av våra egna medvetna val. Drivkraften bakom historieberättande är just att förvandla sig själv både som individ och som del av ett kollektiv från oviktig till viktig och från maktlös till maktfaktor. Därför finns det inte heller något entydigt svar på frågan huruvida berättelser är reaktionära eller revolutionära.

Varje berättare står inför många olika val. Verkligheten är alldeles för komplex för att få plats i en berättelse. Därför måste berättaren välja när berättelsen ska börja och sluta, vilka karaktärer som ska få vara med och vilka som ska utelämnas, samt ur vems perspektiv händelserna ska skildras. Dessa val påverkar berättelsens ideologiska innehåll. Det går inte att påstå att berättelser per definition är revolutionära eller reaktionära. Istället är det dessa val som avgör om de bidrar till att bevara samhällssystemet eller till att förändra det.

Hur myten om Robin Hood utvecklats genom århundradena är ett exempel på betydelsen av dessa val. Den har genomgått ständiga förändringar för att passa nya publiker och epoker. Från början var Robin en fattig man och en hjälte för medeltidens arga unga män ur de lägsta klasserna. Sedan blev han en adlig hjälte passande för en högreståndspublik. Med nationalismen dök kungen Rikard Lejonhjärta upp i historien och med den viktorianska moralen reducerades Robins många flickvänner till en enda.

Min slutsats är att berättelser varken är reaktionära eller revolutionära i sig själva, utan att deras effekt beror på hur vi använder dem. Men berättelser har, precis som språket, drag eller funktionssätt, som påverkar hur vi uppfattar oss själva och verkligheten. Det är dessa funktionssätt vi behöver vara observanta på.

Berättelser kan fylla olika ideologiska funktioner. Å ena sidan kan de befästa rådande ordning. Å andra sidan kan marginaliserade grupper använda dem för att utmana denna ordning. Därför är det en återvändsgränd att försöka slå fast huruvida berättelser är revolutionära eller reaktionära. Det intressanta är istället att försöka förstå hur de fungerar och i vilka syften de kan användas.

Hade Rolling Stones kunnat slå igenom idag?

Rolling Stones 1962

Hittar en samling med Rolling Stones samtliga singlar på Spotify. När jag lyssnar på de första singlarna från början av 60-talet har jag svårt att förstå hur detta brittiska band kunde vara så omåttligt populära. Vid den här tiden har Mick Jagger och Keith Richards ännu inte börjat skriva sina egna låtar. Istället gör de covers som helt saknar det driv och den känsla som finns i originalversionerna. Rolling Stones är inget annat än bleka kopior av sina svarta förebilder.

Först efter några år börjar bandet finna ett eget uttryck. Melodierna blir mer komplexa och låttexterna formas till små berättelser. Även Mick Jaggers röst mognar och får den personliga klang som gör att man tror på att han verkligen menar det han sjunger. Men utan att börja genom att kopiera mästarna hade de aldrig kunnat skapa egna mästerverk som Satisfaction och Sympathy for the Devil.

Min genomlyssning av Rolling Stones första singlar påminner mig om att den som vill bli duktig på något gör klokt i att börja med att härma. Rolling Stones börjar med att kopiera mästarna, svarta musiker från USA. Sedan, när de behärskar hantverket, finner de ett eget uttryck.

Det är inte något fult att låta sig inspireras av mästarna. Vi lär oss alla genom att härma. Sedan bygger vi vidare på det andra skapat genom att förbättra de delar som inte redan är perfekta. Länge var detta den vedertagna pedagogiken för all inlärning. Den gick under namnet imitatio. Elever fick lära sig genom att kopiera antikens mästare. Det är en pedagogik som nu gjort comeback med how-to-filmerna på Youtube.

Den som vill bli duktig på något behöver öva genom att kopiera. Men det räcker inte för att som Rolling Stones nå framgång. Då behövs också ett sammanhang där någon tror på en och ger en möjlighet att pröva och lära sig av sina misstag. Men frågan är om det sammanhanget finns idag. Nu måste ett bands första skiva och en författares debut sälja. Förlagen anser sig inte längre ha råd att odla fram talanger. Så den som misslyckas på första försöket får ingen andra chans. Om Rolling Stones debuterat idag hade de kanske aldrig lyckats slå igenom.

Tiden har sprungit ifrån Janne Josefsson

Maria Svelands berättelse från Grävseminariet visar hur hård kampen idag är om vilken hierarki som ska ha företräde. Är det kön, klass eller etnicitet som ska trumfa när vi bestämmer vem av oss som har högst status i samhället?

Svelands berättelse visar det inte bara som vittnesmål från en kvinna som fått utstå hat enbart för sin könstillhörighet, utan också som partsinlägg från en av dem som var med vid tillfället och vill ge sin tolkning av vad som hände.

Allt handlar idag om tolkningsföreträde, om vems tolkning av ett händelseförlopp, vems berättelse, som blir den dominerande. Och i den kampen vinner tillgången över snabba medier som bloggar och twitter över tunga men långsamma bastioner som Uppdrag Granskning och Ring P1.

Tonläget på plats, och nu efteråt i debatten om vem som sa vad, visar att vi män verkligen känner oss hotade. För första gången i världshistorien hotas vår position som självklart överordnade.

Att jämföra debatten på Grävseminariet med den uppmärksammade våldtäkten på bussen i New Delhi kan tyckas långsökt. Men jag menar att våldtäkten och de omfattande protesterna mot den är uttryck för samma kamp om vilken hierarkisk ordning som ska ha företräde. Denna våldtäkt handlar precis som alla andra inte om sex utan om makt. Om att män som tillhör en lägre klass hävdar sin rätt att kuva kvinnor.

Jag menar naturligtvis inte att ett högt tonläge i en debatt går att jämställa med en våldtäkt. Bara att det är uttryck för samma behov av att tillrättavisa kvinnor. Att tala om för dem som tar plats i det offentliga rummet att de ska acceptera sin plats som underordnade och att de som inte gör det får vara beredda att betala ett pris.

Väldigt få verkar i den efterföljande debatten på twitter ta Janne Josefssons och Täppas Fogelbergs parti. På samma sätt som ingen i Indien fick för sig att demonstrera för våldtäktsmännen. Det får väl ses som ett tecken på att vi män inte kommer att gå segrande ur kampen om vilken hierarki som ska ha företräde.

Dags göra upp med fördomarna om våra fördomar

När får vi se två män eller två kvinnor på omslaget till Vi i villa? Tidningens förstasida är en berättelse om hur vi som bor i villa ser ut och vad vi gör. Det pryds alltsomoftast av en man och en kvinna som hjälps åt att städa förrådet eller påta i trädgården.

Jag tror inte att frånvaron av samkönade par beror på att redaktionen lider av homofobi. Förklaringen är nog snarare att tidningens ägare är rädda för att stöta sig med läsarna. I så fall kan de släppa den oron nu. Läsarna har nämligen i undersökningen Villapanelen valt Marc Levengood och Jonas Gardell som sina drömgrannar. Förstaplatsen delar de med Erik och Martina Haag. Men det är bara de senare som är på bild i tidningen.

Det här är en illustration av hur fördomar bidrar till att osynliggöra många människor i vårt samhälle. Och då menar jag inte våra egna fördomar utan våra fördomar om vilka fördomar andra har. För precis som Vi i villas läsare är mycket mindre fördomsfulla än redaktionen tror, så är ofta vår omgivning mindre fördomsfull än vad vi själva tror.