Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Kategori: Politik

RFSU borde vägra ta debatten om samvetsfrihet

De värderingar och ramar, frames, som har stor spridning i samhället påverkar både individers och gruppers handlingar. Därför är det en källa till makt att kunna skapa, sprida och påverka de diskurser som påverkar människor handlingar. Framing sker i stor utsträckning genom media.

Ett aktuellt exempel på vilken betydelse framing spelar är debatten om aborträtten. Abortmotståndarna har framgångsrikt lanserat begreppen samvetsklausul och samvetsfrihet. Det gör debatten till en fråga om vårdpersonalens rätt att vägra utföra handlingar som strider mot deras religiösa övertygelse. Förespråkarna för aborträtten har inte lyckats lansera en lika stark term för att få debatten att istället handla om patienters rätt till vård och kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar. När ett program som Människor och tro i P1 ska ta upp frågan väljer de rubriken ”Ska vi ha samvetsfrihet i Sverige?” vilket innebär att förespråkarna för aborträtten tvingas föra debatten utifrån premisser som gynnar motståndarsidan.

Om Ebba Busch Thor, som uttalat sitt stöd för en samvetsklausul, blir KD:s nästa partiledare är risken att abortdebatten förflyttas ytterligare ett steg bort från att handla om kvinnors rätt att bestämma över sin kropp. Ebba Busch Thor talar också om behovet av en nollvision för aborter. På så sätt lyckas hon likna aborter vid trafikolyckor och ser till att debatten handlar om oönskade aborter snarare än oönskade graviditeter. Ebba Busch Thor har uppenbarligen förstått detta med att använda frames. Nu gäller det att vi som står upp för aborträtten blir lika bra på framing och inte okritiskt accepterar motståndarsidans begrepp.

Abortdebatten är också ett exempel på ett annat dilemma i det nya medielandskapet. När mer extrema åsikter har lättare att nå sin publik blir de på sätt och vis jämställda med åsikter som delas av en bred majoritet. Än så länge står alla partier utom SD i Riksdagen bakom dagens abortlagstiftning. Men när en företrädare för RFSU går med på att debattera frågan med en företrädare för katolska kyrkan bidrar det till bilden att dessa organisationer framför två lika rimliga ståndpunkter och har ungefär lika stort stöd för sin åsikt i samhället. De som företräder majoritetsståndpunkten tvingas gång på gång välja mellan att ställa upp på denna premiss och därigenom ge sina motståndare legitimitet eller att vägra och då anklagas för att inte vilja ta debatten.

En ny journalistisk självbild ger en ny berättelse

Power_of_the_PressJournalistrollen har förändrats en del sen filmen The Power of the Press från 1928.

I veckans Spanarna i P1 frågade sig Göran Everdahl om det kan vara så att de extremt rika beter sig som om de äger oss andra helt enkelt därför att de äger oss andra. Jag ser detta som ett uttryck för att journalisters självbild håller på att förändras i en tid när den rikaste procenten snart äger lika mycket som alla vi andra tillsammans.

På 80-talet, när jag själv började som journalist, såg många journalister sig själva som en del av eliten. De satte dagordningen och ställde makthavare mot väggen. Journalistförbundet såg sig som företrädare för fria individer som själva bestämde vad de skulle skriva om utan att låta sig påverkas av ekonomiska och politiska makthavare. Denna inställning gällde även tio år senare när jag bytte yrke och blev kommunikatör. Då var jag inte längre välkommen i förbundet, eftersom jag ju inte var fri och oberoende längre.

Men när journalisters verklighet förändras måste till slut även deras självbild påverkas. Sedan jag lämnade yrket har tempot höjts och varje journalist ska idag producera mer material än tidigare. Det innebär att väldigt få journalister idag kan ägna sig åt den resurskrävande uppgiften att granska makten. Istället får många nöja sig med att förmedla det material som den resursstarka PR-branschen förser dem med.

I sin avhandling en studie i… Medier och brott undersöker medieforskaren Ester Pollack svenska dagstidningar 1955, 1975 och 1995. Jämförelsen visar hur journalisternas syn på sin egen uppgift utvecklas över tid.

”1955 är det andra institutioner som löser samhällsproblem. Journalisten fungerar ofta som samtalsledare och administrerar på olika sätt de dominerande diskurserna.”

”1975 har journalistiken blivit en självständig samhällsinstitution och journalistens roll förändrats till samhälls- och institutionskritikern vars uppgift är att granska makten.”

”1995 har journalistiken utvecklats till en samhällsinstitution som deltar i och formar samhällslivet på många nivåer.”

Jag vet inte om Pollack planerar någon uppföljning för 2015. Men om hon gör det tror jag att hon finner att journalister, precis som många andra tjänstemän, börjar inse att deras arbetssituation har mer gemensamt med arbetarnas än direktörernas och ägarnas. Journalister är utbytbara. De har ofta osäkra anställningar. Och de har lite utrymme för att fatta självständiga beslut i sitt arbete.

I en värld där de extremt rika blir allt rikare samtidigt som många av de som tidigare hade en priviligierad situation förlorar status är det inte konstigt om journalister börjar fundera på vilken grupp de ska identifiera sig med. De har visserligen kvar sitt kulturella kapital. Men banken tar inte hänsyn till det när de prövar din kreditvärdighet. De bryr sig bara om vad du tjänar och ifall du har en tillsvidareanställning.

Jag tycker mig se tecken på att denna nya bistra verklighet för journalister börjar slå igenom i hur de skildrar verkligheten, åtminstone den egna verkligheten. Ett exempel på det var när DN:s vd Gunilla Herlitz 2013 sparkade 80 anställda samtidigt som hon själv tjänade 19 miljoner.

En ny journalistisk självbild ger en ny berättelse. En berättelse där det inte längre är självklart att det är bra för alla att de rika blir rikare, utan istället finns ett samband mellan att de extremt rika får det bättre och att vanliga människor blir av med jobbet.

Vänstern behöver göra upp med sitt macho-förflutna

Konsum paintVänsteraktivisten är en ung vit man. Ur Internationalen nr 13 1976.

Jag har ingen lust att ta ställning för eller emot dagens debattartikel av Åsa Linderborg. Jag kan hålla med henne om att vi inom vänstern inte bör behandla varandra som fiender. Men jag kan också hålla med Tanvir Mansur om att vi inte heller bör försöka definiera ut varandra ur vänstern. Istället för att ta ställning vill jag föra in ett nytt perspektiv. Jag menar att vänstern behöver göra upp med den självbild där vänsteraktivisten är en ung vit man.

Tan

Stora delar av den vänster som hade Sovjet som förebild har gjort upp med stalinismen. Nu är det hög tid att vänstern även gör upp med machismon.

När jag tidigare i år skrev en uppsats om 1970-talets karikatyrer slogs jag av hur vänstern i sina karikatyrer framställde vänsteraktivisten som en ung vit man. I vänsterns berättelse är han den unge hjälten som agerar mot en bakgrund av passiva åskådare.

Söker man sig än längre bakåt i vänsterns historia så blir karikatyrerna än mer problematiska. Lars M Andersson visar i sin avhandling En jude är en jude är en jude hur antisemitismen var ett viktigt inslag i vänsterns karikatyrer i början av 1900-talet. Karikatyrerna framställer kapitalisterna som judar.

Anderssons avhandling är en påminnelse om att vänstern inte bara haft problem med självbilden, utan även med fiendebilden. Vänsterns bild av klassfienden är inte fri från xenofobi. Den misstänkliggör det främmande, det kosmopolitiska, det judiska.

Om vänstern ska vara en del av lösningen istället för en del av problemet så behöver den göra upp med sitt xenofobiska macho-förflutna.

 

Skulle du köpa en feministisk politik av denne man?

24188 - Jan_feminismJan Björklund är ett starkt varumärke, men fungerar inte som garanti för feminism.

Inom marknadsföringsteori kallar man det overstretch när ett varumärke ger sig ut för långt från ursprunget. Ett exempel är företaget Bic som gjorde kulspetspennor och tändare. Eftersom de investerat mycket i varumärket ville de utvidga med nya produkter under samma namn. Så de lanserade en parfym. För kunderna var det dock inte självklart att ett företag som gjorde pennor var bra på parfymer.

Samma tanke verkar ha slagit Folkpartiet. Väljarna förknippar partiledaren Jan Björklund med ordning och reda. Det har partiet utnyttjat genom att låta honom som gammal major inte bara prata om försvaret utan även om skolan. Det har fungerat. Många väljare visade sig gilla idén om att eleverna skulle må bra av lite militär disciplin. Men nu tar FP ytterligare ett steg i utvidgandet av varumärket Jan Björklund. Ett steg som jag är mycket tveksam till.

En av FP:s valaffischer visar en bild på Jan Björklund med texten Feminism utan socialism. Både V och FI har svarat med egna bilder på samma tema. FP väljer alltså att låta Jan Björklund fungerar som en garanti för att FP kan det här med feminism. Jag tror att väljarna hade litat mer på Birgitta Ohlsson som garant. Kanske vill partiet gå fram enbart med sitt mest kända ansikte. Men resultatet är hur som helst ett klassiskt fall av overstretch.

Den moderata maktapparaten


maktapparaten 75 skarpareInför valet 1976 gav Erik Anners ut boken Den socialdemokratiska maktapparaten.

Socialdemokraterna var under nästan ett sekel den dominerande politiska kraften i Sverige. När Moderaterna till sist lyckades utmana Socialdemokraterna var det just genom att angripa det faktum att de hade så mycket makt. Moderaterna framställde Socialdemokraternas inflytande över Sverige som ett hot.

1975 gav Erik Anners ut boken Den socialdemokratiska maktapparaten. Den beskrev hur Socialdemokraterna tack vare sitt långa maktinnehav lyckats skaffa sig ett starkt grepp över det svenska samhället. Ett grepp som de använder för att genomföra en ”smygsocialisering”. Erik Anners målar upp en hotbild där Sverige i framtiden kan förvandlas till ett nytt Östtyskland eller Sovjetunionen. Det enda sättet att undvika denna dystopi är att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet.

De partier som idag vill utmana Moderaterna behöver på samma sätt utmåla partiets dominerande ställning som ett hot. En möjlig berättelse är den om hur Moderaterna går mellan olika roller. Samma personer kan först vara politiker, sedan bli lobbyister och därefter företagare inom välfärdssektorn. Det innebär att de går mellan rollerna att stifta lagar, påverka hur lagarna ska se ut och tjäna pengar på det system som lagarna skapar, men också att de har ett kontaktnät inom alla sektorerna.

Denna berättelse om Moderaternas grepp över stora delar av samhällsapparaten och om hur de utnyttjar detta grepp för privat vinning har många likheter med berättelsen om Socialdemokraterna i Maktapparaten. Kanske borde någon av de socialdemokratiska tankesmedjorna inför valet i september ge ut en skrift med titeln ”Den moderata maktapparaten”.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Vi som aldrig sa populist

Benny Åsman har på bloggen Kilden & Åsman översatt en intressant text av marxisten Michael Löwy. Texten heter Tio teser om extremhögern i Europa. Tes VI handlar om varför begreppet populism är oanvändbart när man ska beskriva partier som Front National i Frankrike. Löwy menar att populism är ett begrepp som nyliberalerna använder för att klumpa ihop vänstern med extremhögern.

Ett exempel på dessa medvetna försök att klumpa ihop högern och vänstern är vårens Timbrorapport Vinner populisterna Europaparlamentsvalet? där Andreas Johansson Heinö karaktäriserar grekiska Syriza som vänsterpopulister och UKIP i Storbritannien som högerpopulister.

Michael Löwy påpekar också att populism signalerar att en politisk rörelse står på folkets sida mot eliten. Därigenom väcker begreppet populism mycket positivare associationer än begrepp som fascism och rasism. Den som sätter populiststämpeln på partier som UKIP riskerar att ge en allt för positiv bild av partiets politiska agenda.

Denna risk för att oavsiktligt framställa politiska fiender i en positiv dager verkar dock inte bekymra Timbro. De använder flitigt ordet populism för att beskriva en mängd olika åsikter och förslag som de inte gillar. De har låtit Alexander Bard slå fast att det är populism att föredra Marx framför Nietzsche. Och nyligen kom Timbros Karin Svanborg-Sjövall och Malin Sahlén fram till att det är populism att kräva förbud mot riskkapitalbolag i välfärden.

Genom att hävda att alla åsikter och förslag som bryter mot en nyliberal konsensus är populistiska gör Timbro paradoxalt nog just det som högerdebattörer så flitigt anklagar vänstern för – upprättar en åsiktskorridor.

 

Tillgång och efterfrågan bakom SD:s och FI:s framgång

Anna Dahlberg skriver i en krönika i Expressen om det paradoxala i att rasismen i Sverige får allt mer uppmärksamhet samtidigt som undersökningar visar att främlingsfientligheten minskar. På samma sätt kan det vara svårt att förstå att SD:s allt bättre valresultat det senaste decenniet sammanfaller med svenskarnas alltmer positiva inställning till invandring och flyktingmottagande.

En som försökt förklara detta faktum är statsvetaren Gissur Erlingsson. Han menar att man måste titta både på tillgång och efterfrågan i politiken. Att SD vinner fler väljare behöver inte betyda att fler svenskar delar deras syn på muslimer och romer. Det kan istället förklaras av att partiet blivit allt mer välorganiserat. I takt med att SD finns representerat på fler orter i landet och att de har ett mer resursstarkt partihögkvarter ökar partiets förmåga att fånga upp den minoritet av befolkningen som delar deras åsikter.

Ändå är det ingen naturlag att SD ständigt ökar. Under en stor del av våren befann sig både Sverigedemokraterna och invandringen i medieskugga. Då föll SD ett par procentenheter i opinionsmätningarna. Länge såg det också ut som om de skulle hamna utanför medias fokus i valrörelsen inför valet till EU-parlamentet. Media var upptagna med att rapportera om en ny spännande uppstickare – F!. Men till slut fick ändå SD den uppmärksamhet de behövde för att kunna göra ett bra val. Det som krävdes var en kontroversiell reklamkampanj om tiggare, en toppkandidat som inte kunde så mycket om EU och högljudda protester vid partiets torgmöten.

Den nationalekonomiska lagen om tillgång och efterfrågan gäller även framgångarna för Feministiskt Initiativ. Det går inte att förstå dem bara som resultatet av en feministisk våg. Minst lika viktigt är att F! inför supervalåret skaffat sig en organisation som kan fånga upp denna våg och kanalisera den i ett ökat stöd för partiet. När vi skriver historien om supervalåret bör vi därför uppmärksamma pr-konsulten Amanda Mogensen, digitala strategen Maria Starck och alla andra på F!:s virtuella kansli.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Därför ökar SD i Demoskop

2006 tvingades SSU:s ordförande Anna Sjödin lämna sin post efter ett bråk på nattklubben Crazy Horse på Sturegatan i Stockholm. 2010 var Sverigedemokraten Erik Almqvist inblandad i ett bråk utanför McDonalds på Kungsgatan, inte långt därifrån. När Expressen 2012 offentliggjorde en film av händelsen tvingades Erik Almqvist lämna sin post som SD:s ekonomiskpolitiske talesperson och sin plats i riksdagen.

I båda fallen var det de rasistiska okvädningsorden som blev politikernas fall. Men om skandalen inför valet 2006 skadade Socialdemokraterna, så verkade Sverigedemokraterna snarast gynnas av järnrörsskandalen. Hur är det möjligt?

Mycket tyder på att medias hårda kritik av de inblandade Sverigedemokraterna stärkte en bild många av SD:s sympatisörer redan hade av ett etablissemang som till varje pris motarbetade partiet. Även om skandalen förstärkte den negativa attityden mot SD hos majoriteten av väljarna, så kan den alltså ändå ha gynnat partiet genom att samtidigt stärka sympatierna hos den minoritet som gillar partiet.

En annan politisk skandal som fick liknande konsekvenser är Lewinskyaffären i USA. Upprördheten över att USA:s president Bill Clinton hade haft sex med praktikanten Monica Lewinsky och dessutom förnekat det, var isolerad till kristna högerväljare. Demokraternas väljare var inte upprörda. Istället uppfattade de demokratiska väljarna det som att republikanerna försökte utnyttja skandalen för egen vinning. Denna uppfattning stärkte de demokratiska väljarnas stöd för presidenten.

Protesterna mot SD inför valet till Europaparlamentet verkar ha haft samma dubbla effekt. Jag tror att Joakim Lamotte har rätt när han konstaterar att protesterna gynnade SD. På lång sikt kan protesterna visserligen spela en viktig roll som startpunkten för en bred antirasistisk mobilisering. Men på kort sikt förde de SD och invandringsfrågan ut ur den medieskugga de länge befunnit sig i. Resultatet av det ser vi i dagens opinionsmätning från Demoskop där Sverigedemokraterna lyckats bryta vårens negativa trend.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Spelar det roll om vi kallar det massarbetslöshet?

Det spelar stor roll vilka ord vi väljer att använda. Det är något Alliansen förstått. Därför har de valt detta positivt laddade begrepp som sitt namn. Och därför arbetar de medvetet på att lansera nya begrepp som utanförskapet och arbetslinjen. Begrepp som styr hur vi uppfattar problemen i samhället och vad vi ser som lösningen på dem.

Nu kämpar Alliansen för att vi ska prata om sysselsättning och arbete istället för om arbetslöshet. Alliansen vill inte att vi nämner hur stor andel av befolkningen som går utan arbete. De vill att vi talar om hur många fler som har ett arbete idag än när de tillträdde och hur många fler som kommer att få ett arbete om de får fortsätta regera. Och om vi ändå envisas med att vilja tala om hur stor andel av befolkningen som står utanför arbetsmarknaden så vill de att vi ska använda ordet arbetslöshet, inte massarbetslöshet.

Begrepp är byggstenar i berättelser. Och dessa berättelser är i första hand en uppmaning till handling och bara i andra hand en beskrivning av verkligheten. Därför handlar diskussionen om ifall det råder massarbetslöshet inte om huruvida det är en riktig beskrivning av verkligheten utan om hur högt upp på dagordningen denna fråga ska vara.

Våra ordval är viktiga. En som förstått det är Karl Michael Jansson som bloggar om att vi borde tolerera mindre och acceptera mer.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Är detta en sann bild av Kinas demokratirörelse?

Johan NorbergJohan Norberg var en av många som idag högtidlighöll 25-årsdagen av massakern.

Idag är det 25 år sedan den kinesiska diktaturens genomförde massakern på studenterna på Himmelska fridens torg. Därför får vi återigen se det ikoniska nyhetsfotografiet av den ensamme mannen framför stridsvagnarna. En ögonblicksbild som ensam aktiverar en hel berättelse om hur det kinesiska folket ställde sig upp, trotsade diktaturen och krävde demokrati.

Det fanns naturligtvis en massa andra fotografier från studentprotesterna på torget. Bilder som istället för ett öde torg visar de tusentals studenter som under flera veckor tog det i anspråk. Men det är just detta fotografi de flesta i väst förknippar med händelserna. Bilden är en metonymi, det enstaka exemplet som får representera helheten. Den berättelse fotografiet förmedlar är inte osann, men ensamt ger det ändå en snedvriden bild av helheten.

Bilden av den ensamme mannen som trotsar armén finns också i flera olika versioner. Olika fotografer tog bilder ur olika vinklar. Och nyhetsredaktionerna valde att beskära bilden på olika sätt. Ibland ser man en enda stridsvagn. Ibland ser man en enda stridsvagn och ibland en hel rad som stannat upp i väntan på att mannen ska flytta på sig.

Vad som valts bort är minst lika intressant som vad som finns med på bilden. Fotografiet av den ensamme kinesen som trotsar en stridsvagn gynnar, genom sin koncentration på förgrundens individ mot en anonym statsapparat och sitt döljande av bakgrunden och därmed det kulturella sammanhanget, en västlig läsning av bilden där den individuella friheten och västerländsk demokrati är den enda tänkbara lösningen på de utmaningar Kina står inför.

Två bra böcker som tar upp fotot från Himmelska fridens torg och andra ikoniska nyhetsfotografier är Robert Hariman och John Louis Lucaites bok No Caption Needed och David D Perlmutters bok Photojournalism and Foreign Policy. De förklarar varför det spelar roll att just detta foto fått sammanfatta vad som hände på Himmelska fridens torg för 25 år sedan.

Protesterna på Himmelska fridens torg var komplexa. Media i väst skapade en tolkningsram för att göra dem begripliga i en västlig kontext. Att på detta sätt styra tolkningen kallas för framing. Genom urval, redigering och kommentarer fick media det att framstå som om studenterna i Kina ville ha det som i väst. Fotot av den ensamme mannen framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg inordnade kampen för demokrati i Kina i en liberal uppfattning av vad demokrati innebär genom att presentera kampen som en individuell och oorganiserad handling.

Fotografiet av den ensamme mannen som trotsar stridsvagnen är inte bara en del av en berättelse om kinesernas kamp för demokrati, utan också en del av en berättelse som föreskriver hur vi som individer och medborgare bör agera. Det ikoniska fotografiet är ett sätt att reproducera iscensättningar av vad det innebär att vara medborgare. Något som blev extra tydligt i den version av bilden som liberalen Johan Norbergs valde för att illustrera sin tweet idag, eftersom den riktar en uppmaning till oss: ”be this man”.

Kollektiv handling för demokrati beskrivs idag, precis som kommunismen tidigare, som en utopisk dröm med ej önskvärda oavsedda konsekvenser. Att demonstrera mot rasism kan ju gynna Sverigedemokraterna. Det enda ansvarsfulla alternativet är, om vi får tro media, att var och en gör vad hen kan i sitt sammanhang. Liberalismen är det enda alternativet när demokratin förlorat sin legitimitet.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.