Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Kategori: Politik

Konsten att ställa rätt frågor till politiker

Under supervalåret svarade de politiska partierna på en rad enkäter. Både tidningar och organisationer ville veta vad partierna tyckte om olika frågor. Skulle biståndet minska eller öka? Skulle Sverige ta emot fler eller färre flyktingar? Med hjälp av enkäterna satte tidningarna ihop tester för att hjälpa väljarna att besluta sig för hur de skulle rösta i valen. Så här året efter supervalåret kan man fråga sig vad de där enkätsvaren var värda.

94% av Miljöpartiets riksdagsledamöter svarade exempelvis i Diakonias enkät nej på frågan: ”Anser du att avräkningarna från biståndet till utgifter i Sverige ska minska?”. Men när de hamnade i regeringsställning föreslog partiet en rekordstor avräkning.

I Naturskyddsföreningens enkät sa Miljöpartiet ja till alla organisationens miljökrav. Men nu när partiet styr landet har de inte gjort mycket för att förverkliga dessa krav. Var är exempelvis de nya ägardirektiven till Vattenfall som gör att företaget fasar ut fossila bränslen och kärnkraft?

Det viktiga är inte vad en politiker eller ett parti påstår sig tycka i en enkät, utan vad det parti politikern företräder faktiskt gjort och hur politikern själv röstat. Flera partier säger sig i Diakonias enkät vara mot avräkningar i biståndet. Ända har en del av dem röstat för den budget där avräkningarna ingick. Och flera andra har i sina budgetförslag låtit bli att ändra på regeringens budget för biståndet.

Det är också viktigt hur man formulerar frågorna i en enkät. Ber man exempelvis politiker att svara på om de vill avskaffa vapenexporten så vet man ju inte om ett ja betyder att de vill avskaffa den imorgon eller om hundra år. Just i frågor som vapenexport och fri invandring blir det för den väljare som tar del av svaren svårt att skilja på dagspolitik och visioner.

Den som formulerar enkätfrågor kan gärna tänka på samma sätt som när man formulerar mål för en verksamhet. Målen ska vara konkreta, relevanta och tidsatta. Det bör även enkätfrågorna vara. Fråga inte, som Svenska Freds, om politikerna på sikt vill avskaffa vapenexporten. Fråga istället om de nästa mandatperiod tänker rösta för ett förslag om att förbjuda all svensk vapenexport senast år 2020.

En stor fördel med konkreta och tidsatta mål är att de går att följa upp. Samma sak gäller för enkätfrågor. Inför nästa val kan den organisation som formulerat konkreta och tidsatta enkätfrågor ställa politikerna till svars. Har de politiker som lovat utföra en viss handling verkligen gjort det? Den organisation som i förra valets enkätfrågor frågat politikerna om de tänker rösta för ett förslag om att förbjuda all svensk vapenexport senast år 2020 har material till en rapport om vilka politiker som håller sina löften. Medan den organisation som frågat politikerna om de vill förbjuda vapenexport är hänvisade till att ställa samma fråga igen.

 

Symboler är viktiga vapen i revolutionärens arsenal

I höstas läste jag kursen Revolution, kultur och samhällsliv på Uppsala universitet. Kurslitteraturen bestod av en rad spännande böcker om reformationen och de engelska, franska och ryska revolutionerna. Det är inte självklart att dess teorier om revolutionens symbolspråk är giltiga även för revolutioner utanför Europa. För att undersöka om så ändå kunde vara fallet valde jag att testa dem mot revolutionen i Nicaragua 1979 då befrielserörelsen Frente Sandinista de Liberación Nacional, FSLN, (Den sandinistiska fronten för nationell befrielse) tog makten genom ett väpnat uppror.

Jag valde Nicaragua eftersom det är ett land jag har en egen erfarenhet av. Jag tillbringade några månader där 1987 och 1988 som deltagare i en byggbrigad från Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua, VFSN, som byggde en skola i byn Sabana Verde. Under denna tid pågick en kontrarevolution finansierad av USA. Gerillaarméer med baser i grannländerna genomförde attacker i gränstrakterna.

gatstennicaNicaragua var och är ett land med en ung befolkning. Foto: Kalle Lindberg

Min första reflektion är att den ryska revolutionen inte är ensam om att resultera i nya namn. Pappan i familjen jag bodde hos under min tid i Sabana Verde hette Jesus och sonen Lenin. På så sätt fanns såväl Nicaraguas kristna som revolutionära identitet representerad. För Nicaragua är ett starkt kristet land. Det är en omständighet som talar för att det kan finnas fler likheter än namngivningen mellan den nicaraguanska revolutionen och dess europeiska föregångare.

Den socialistiska propagandan i Ryssland var mest framgångsrik när den använde sig av de religiösa symboler bönderna var bekanta med. Även i Nicaragua använde revolutionärerna i FSLN kristna teman i sin propaganda. Carlos Fonseca, en av FSLN:s grundare som dog några år före revolutionen, beskrevs i slagordet ”Carlos Fonseca – presente!” (Carlos Fonseca – närvarande!) som återuppstånden från de döda. På samma sätt skildrades Carlos Fonseca som dödens besegrare i Carlos Mejía Godoys sång om honom.

Flera kyrkor i Strasbourg revs under reformationen medan andra förvandlades till sjukhus och skolor för fattiga barn. På samma sätt användes kyrkor i Ryssland efter revolutionen som spannmålsmagasin. Detta skedde inte i Nicaragua. Istället för att vara på kollisionskurs med revolutionärerna stod kyrkan i Centralamerika ofta på deras sida. Förklaringen ligger i inflytandet från den latinamerikanska befrielseteologin med dess budskap om att de fattiga ska söka rättvisa i denna världen. Kyrkan bidrog med sina egna martyrer, som El Salvadors ärkebiskop Oscar Romero, mördad under en predikan. Detta stöd från kyrkan gjorde det förstås än mer naturligt för FSLN att använda sig av kristendomens symbolspråk.

Den katolska kyrkan har en dominerande ställning bland de kristna samfunden i Nicaragua. Martyrer är ett begrepp FSLN, eller sandinisterna, lånade från denna kyrka. På så sätt lyckades de ge en mening åt de många dödsoffren under revolutionen och kontrarevolutionen. I staden Estelí besökte jag ett museum som hedrade revolutionens martyrer och hjältar, ”Museo de los heroes y martires de Estelí” med dess många svartvita fotografier av offren för kontrarevolutionärerna Contras attacker. Ofta riktades attackerna mot kooperativ och andra symboler för revolutionen.

Den franska revolutionens hjältar var de döda martyrerna, inte de levande ledarna. Detta gällde även i Nicaragua där det inte var presidenten Daniel Ortega, utan martyrerna Carlos Fonseca och Augusto Cesar Sandino som hyllades som hjältar. Sandino, som ledde en militär resning mot USA:s militära närvaro i Nicaragua i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet, är för övrigt den hjälte efter vilken sandinisterna tagit sitt namn. Denna koppling till en tidigare upprorsledare är ett exempel på hur FSLN försökt vinna legitimitet genom att med hjälp av symboler framställa sin egen kamp som en naturlig fortsättning på tidigare självständighetssträvanden.

För att Sandino skulle passa in i FSLN:s socialistiska samhällsprojekt var de dock tvungna att framhäva vissa sidor av denna nationalhjälte och tona ned andra. Sandinisterna startade ”Instituto de Estudio del Sandinismo” (Institutet för studiet av sandinismen) med uppgiften att ge rätt bild av Sandino. Så förtigs exempelvis det faktum att Sandino var spiritist i skriften ”General Augusto C. Sandino – Padre de la Revolución Popular y Antiimperialista 1895-1934” (General Augusto C. Sandino – Den antiimperialistiska och folkliga revolutionens fader 1895-1934). Där kan man inte heller läsa att anledningen till att Sandino som 20-åring lämnade Nicaragua var att han dödat en man i en duell. Istället framhävs hans kontakter med fackföreningsledare under exilen i Mexiko och hans politiska övertygelse beskrivs med ord som klassmedvetenhet, antiimperialism och patriotism.

SandinotavlaGeneral Sandino prydde många väggar i 80-talets Nicaragua. Foto: Kalle Lindberg

Sandino skulle kunna anklagas för att med sitt utsiktslösa och misslyckade militära uppror ha banat väg för 50 år av militärdiktatur. Istället hyllar skriften honom för att ha kastat ut USA:s marinkår ur Nicaragua.

Man kan kritisera hur sandinisterna framhävde vissa saker och tonade ned andra i Sandinos berättelse så att den bättre skulle passa deras syften. Men man får inte för den skull glömma att Sandino själv, genom att ge intervjuer, skriva manifest, namnge sin gerillaarmé och förse den med en officiell logotyp, skapade en berättelse avsedd att stämma med de övertygelser, exempelvis kristna och nationalistiska sådana, som hans publik hade. Det finns helt enkelt ingen sann eller objektiv berättelse om Sandino som vi kan jämföra med.

Både Sandino och Fonseca var utomäktenskapliga barn. De spenderade sina första barndomsår med fattiga mödrar och erkändes först senare av fäderna ur överklassen som då gav dem möjlighet att utbilda sig och göra en klassresa. På så sätt fick de en ambivalent klasstillhörighet som påminner om dubbelheten i den nicaraguanska nationens ställning. Sedan 1800-talets början en självständig nation, men ändå utsatt för återkommande militära interventioner från USA. En nation där en elit som ansåg sig ha mer gemensamt med Europa och USA än med den egna befolkningen tvingades förhålla sig till att denna känsla av gemenskap inte var ömsesidig. Istället möttes de av en nedlåtande attityd som tog sig uttryck i tillmälen som bananrepublik. På så sätt blir den nicaraguanska revolutionen något av ett fadersuppror.

Ett vanligt tema i förrevolutionära franska romaner är barn som fantiserar om föräldrar med högre social status för att sedan upptäcka att de verkligen är av nobel börd. Sandino och Fonseca behövde inte fantisera. Det kan verka långsökt att på detta sätt jämföra karaktärer i romaner med verkliga människor. Men eftersom FSLN gjort dessa män till hjältar och martyrer är det inte orimligt. I båda fallen handlar det om karaktärer skapade i försök att kommentera och påverka samhällsutvecklingen.

Man skulle kunna invända att både Sandino och Fonseca inte bara är konstruerade myter utan även verkliga personer. Men jag menar att de även i egenskap av verkliga personer är konstruktioner. Vi konstruerar alla oss själva och vår historia utifrån de erfarenheter vi skaffat oss.

Den politiska debatten efter franska revolutionen fördes med hjälp av berättelser om familjekonflikter och deras lösning. När fadern detroniserats uppstår frågor om hur detta påverkar de övriga familjemedlemmarna. Ska kvinnorna få en mer framträdande roll eller ignoreras? Ska bröderna vara jämlika eller ska en av dem inta faderns roll?

Dessa frågeställningar är direkt överförbara på Nicaragua eftersom det även här var en manlig patriark i ett manssamhälle som revolutionen störtade. När FSLN tog makten störtade de Anastasio Somoza, son till den man som gjorde sig själv till diktator efter att ha låtit döda Sandino.

Vid maktövertagandet 1979 leddes FSLN av nio män. På så sätt var det ett brödraskap som tog makten från fadern. När de franska revolutionärerna pratar om broderskap sker det i opposition till kungafamiljens legitimitetsanspråk byggda på den patriarkala familjen.

I FSLN fanns en historia av hårda interna strider mellan organisationens olika fraktioner. Både beslutet att lägga dessa stridigheter bakom sig och störtandet av fadersfiguren Somoza gjorde det kollektiva ledarskapet till ett naturligt val. Genom att ha flera ledare kunde organisationen hantera risken att en av de tidigare fraktionerna skulle bli alltför dominerande. Till detta kommer att Nicaragua präglas av machismo, en kultur där män är extremt överordande kvinnor. Frågan om vilken roll kvinnorna skulle få i revolutionen fick därmed ställas på ett liknande sätt som i den franska revolutionen.

BilNicaVäntan på reservdelar i Managua. Foto: Kalle Lindberg

I försvaret mot kontrarevolutionärerna behövdes alla, även kvinnorna. En propagandaaffisch från denna tid visar ett medborgargarde under en exercis. Alla är kamouflageklädda och beväpnade med gevär. Längst fram bland dem finns en kvinna som hängt geväret över axeln för att kunna amma sitt barn.

Precis som i den franska och ryska revolutionen fick kvinnorna till en början ökade rättigheter för att i ett senare skede åter pressas tillbaka genom nya politiska beslut som beskar deras frihet. FSLN, som förlorade makten i valet 1990 och återfick den i valet 2006, leder idag ett land där abort är totalförbjudet.

För att få den egna kampen att framstå som legitim gällde det för såväl Sandino som FSLN att beskriva den som en naturlig fortsättning på den frihetskamp som pågått alltsedan 1800-talet. Här finns både en likhet och en skillnad jämfört med de europeiska revolutionerna. I Europa handlar det oftast om en kamp mot inhemska tyranner och utsugare. I Latinamerika står kampen mot de gamla europeiska kolonialmakterna och mot USA:s krav på att få styra och ställa. I slutändan handlar det om en önskan att få känna nationell stolthet och vara en del av centrum istället för periferin. Förhoppningen är att den nationella självständigheten ska förflytta nationen från gruppen med länder som domineras av andra stater till gruppen med de som själva har makt över sitt öde. På så sätt är självständighetskampen en strävan att bli mer lika de europeiska länderna och USA. Därför är nationell stolthet ett mer framträdande tema i den nicaraguanska revolutionära propagandan än i den franska och ryska. Det är samma typ av önskan att få känna nationell stolthet som vi nu ser prov på i den ryska propagandan när landet hävdar sin rätt att räknas som stormakt. Men här finns också en likhet med reformationen. Även den kampen handlade ju till en del om att göra sig kvitt inflytandet från en främmande makt.

Varje revolution behöver en fiende, mörka krafter, för att mobilisera anhängare. Finns det inga fiender får man uppfinna dem. Eftersom USA upprepade gånger intervenerat militärt i Nicaragua, avsatt regeringar och stöttat diktatorer var USA en självskriven fiende för FSLN.

Men samtidigt som FSLN:s propaganda utmålade USA som fienden var USA:s kultur ett ideal för befolkningen i Sabana Verde på samma sätt som i många byar på den svenska landsbygden vid samma tid. Cowboyboots, jeans och basebollkeps var det gällande modeidealet för män. Och basebollmatcher mot grannbyarna var ett evenemang som drog stora folksamlingar. Å andra sidan var det inte USA, utan övriga latinamerikanska länder som dominerade inom den populärkultur som nådde byn. Många hade en transistorradio i köket som spelade colombiansk cumbia. Veckans höjdpunkt var när TV:n visade det senaste avsnittet av den brasilianska såpoperan Niña Moza om baronens dotter som i sin passionerade kamp för slaveriets avskaffande hamnar på kollisionskurs med sin far. Då samlades byborna hemma hos de få familjer som ägde en liten svartvit TV.

baseballnicaEn baseballmatch mot ett lag från grannbyn. Foto: Kalle Lindberg

Människor upplever objekt med sina sinnen och dessa objekt och upplevelser är därför viktiga att studera för en historiker. När kulturen i form av vanor, riter och objekt förändras kan det leda till politiska förändringar. I Sabana Verde var det dock svårt att se vilken kultur som skulle ha spelat denna roll. Hade man några pengar över gick de till att köpa varor som en cykel, ett par jeans, eller en TV. Jag har svårt att se hur några av dessa varor skulle vara kopplade till revolutionen. Det mesta i byn var ju ändå så som det alltid hade varit. Enkla hus med stampade jordgolv. Ris, bönor och tortilla till mat tre gånger om dagen sju dagar i veckan. Rom på lördagarna. En dans, ett dop eller en basebollmatch då och då. Jag har svårt att se hur de få nya varor som dykt upp under åren före revolutionen skulle ha kunnat utlösa den.

Däremot kan jag mycket väl tänka mig att en del av byborna använde den historiska berättelsen i Niña Moza för att förstå sig på sin samtid, på samma sätt som den politiska debatten under franska revolutionen fördes med hjälp av berättelser om familjekonflikter och deras lösning.

Den gamla regimens anhängare i Ryssland begick misstaget att, i tron att deras legitimitet låg i att de kunde hävda en kontinuitet, hänga kvar vid de förrevolutionära symbolerna istället för att skapa nya. Det var ett misstag eftersom befolkningen hade förkastat dessa gamla symboler.

USA:s president Ronald Reagan lärde sig av deras misstag och kallade inte de kontrarevolutionärer han finansierade för somozister utan för freedomfighters (frihetskämpar). Särskilt framgångsrik var denna strategi på Atlantkusten som sedan århundraden varit isolerad från resten av landet av regnskogen. Där kunde sandinisterna beskrivas som ännu några i en lång räcka av översittare från huvudstaden Managua som förvägrade indianbefolkningen deras rätt att bestämma över sig själva.

Kontrarevolutionärerna använde samma symboler som de nya makthavarna använt när det var de som var upprorsmännen. Precis som sandinisterna gömde de sig i skogarna och bergen varifrån de gjorde attacker. Contrasledaren Edén Pastora hade till och med tidigare stridit för FSLN. Tack vare detta skickliga bruk av symboler lyckades kontrarevolutionärerna väcka frågan om vilka som nu var de sanna revolutionärerna.

BarnINicaBarn i Sabana Verde. Foto: Kalle Lindberg

I en bokhandel i staden Estelí i norra Nicaragua fann jag en intervjubok där Fidel Castro berättade om religionens betydelse för hans revolutionära övertygelse, Sandinos olika manifest där han förklarade vad hans gerillaarmé kämpade för samt en sovjetisk barnbok med uppbyggliga historiska anekdoter ur den ryska och sovjetiska historien. Ett utbud som speglade såväl det kubanska och sovjetiska inflytandet som FSLN:s försök att knyta sin egen rörelse till Sandinos kamp för ett Nicaragua fritt från USA:s trupper.

Idén att översätta en barnbok om Sovjets historia till spanska och tro att den ska fungera för en nicaraguansk eller kubansk publik framstår som udda. Det påminner om observationen att en förklaring till den sovjetiska modellens bristande folkliga förankring i Östeuropa var att den byggde på den ortodoxa kristna kyrkans symboler, vilket inte fungerade i katolska länder.

Ett gemensamt drag för de revolutioner som kurslitteraturen skildrar är att de nya makthavarna såg till att förstöra den gamla maktens symboler. Detta stämmer inte in på revolutionen i Nicaragua. Här blev den stora jordbävningen 1972 början till slutet för den gamla regimen. I stort sett hela huvudstadens centrumbebyggelse förstördes. Och nästan ingenting byggdes upp igen eftersom Somoza försnillade den internationella hjälp som skulle gått till återuppbyggnad. Den obefintliga stadskärnan fungerade sedan som en ständig symbol för, och påminnelse om, regimens korrupta karaktär. Medan andra regimer bygger imponerande offentliga byggnader som symboler för sin makt skapade familjen Somoza istället ett tomrum. Somozismen framstår därmed som en auktoritär regim som struntade i att använda symboler och istället helt förlitade sig på terror för att säkra sitt maktinnehav.

Det tomrum som jordbävningen lämnade efter sig motsvarar det tomrum som koloniseringen av Nicaragua efterlämnade. I Mexico och Guatemala finns fortfarande en stor indianbefolkning som kan hålla det indianska arvet levande. Men i Nicaragua saknas detta. I Argentina och Chile byggde kolonisatörerna upp städer med en arkitektur och kultur som förankrade dem i en europeisk civilisation. Inte heller detta finns i Nicaragua. Det närmaste man kommer är dels Atlantkusten, där indianerna behållit sin kultur, och dels Selva Negra, den svarta skogen, en bergsby där tyska emigranter slog sig ned och med sina villor i tyrolerstil skapade ett nytt Schwarzwald. Annars är Nicaragua ett fattigt kulturellt ingenmansland utan någon motsvarighet till vare sig Mexicos guacamole eller Argentinas tango.

Därför fanns det inte heller så mycket symboler för revolutionärerna att förstöra. Istället för ikonoklasm fick de ägna sig åt att restaurera symboler som den förra regimen låtit förfalla. Ett sådant exempel är renoveringen av nationalteatern Ruben Dario, en av de få byggnader i huvudstaden som stod kvar efter jordbävningen, vilken både blev en symbol för att den nya regimen brydde sig om kultur och för att Nicaragua inte stod ensamt mot USA, eftersom artister från andra länder uppträdde i Nicaragua som ett led i kampanjen för att samla in medel till renoveringen. Odlandet av Sandinomyten ser jag som ett uttryck för samma strävan utifrån samma förutsättningar. Sandinisterna behövde inte ägna sig åt att baktala diktatorn Somoza, som ju redan var hatad. Istället kunde de lägga sin kraft på att få folket att minnas Sandino och uppfatta den nya regimen som en naturlig fortsättning på hans strävanden.

Vågen av ikonoklasm drog istället över landet efter att FSLN förlorat makten i valet 1990 då den nya regeringen angrep de revolutionära symbolerna. Framförallt handlade det om att måla över muralmålningar på skolor och andra offentliga byggnader. Att även opolitiska motiv målades över tolkar jag som att själva genren muralmålning hade en koppling till en revolutionär latinamerikansk tradition och därför förknippades med den sandinistiska regimen.

Sovjetiska propagandaaffischer använde sig av ikonernas formspråk och symboler. Ett exempel är anspelningarna på myten om S:t Göran och draken. På så sätt kunde de både själva placera sig i kampen mellan gott och ont och nå en icke-läskunnig publik som kände till ikonernas bildspråk.

gruppbildnicaVår muralmålning som senare målades över. Foto: Kalle Lindberg

Som byggbrigadist var jag inte bara en observatör. Jag var också en deltagare. Och som deltagare bidrog jag även till att skapa symboler som legitimerade den nya regimens maktinnehav. Skolan vi byggde var en sådan symbol. Den kommunicerade att den nya sandinistiska regimen hade ambitionen att se till att alla fick tillgång till utbildning. Men vi skapade även egna symboler genom att utsmycka skolan. Inför denna uppgift var våra förutsättningar de samma som för de ryska revolutionärerna. Även vår publik var till stor del kristna analfabeter. Därför är det inte konstigt att vi använde liknande medel, bilder som inte behövde någon förankring i text. På den ena gaveln utförde vi en muralmålning och på den andra målade vi två fanor.

Att det blev just en muralmålning kan ha att göra med inspiration från revolutionära mexikanska muralmålare som Diego Rivera. Till motivet använde vi symboler som ormen från det kristna symbolspråk vi delade med byborna. På så sätt hade såväl innehållet som formen för symbolerna vi skapade en innebörd. Genom att vi målade både Nicaraguas och FSLN:s fana på den andra gaveln bekräftade vi revolutionens nationalistiska drag.

Just detta nationalistiska drag är det främsta särdraget i den nicaraguanska revolutionens symbolspråk jämfört med de europeiska. När det gäller bruket av symboler framstår den nicaraguanska revolutionen annars som europeisk. Därför är det inte konstigt att det går att förstå dess bruk av symboler med hjälp av teorier från litteratur om reformationen och den engelska, franska och ryska revolutionen.

Moderaterna gräver en grop åt sig själva

maktapparaten 79På 70-talet la M beslag på begreppet frihet genom att framställa S som ett betongparti. Omslaget till skriften Maktapparaten från valet 1979.

Socialdemokraterna är Moderaternas ärkefiender. Anna Kinberg Batras parti har alltid definierat sig som Socialdemokraternas raka motsats. Genom att utmåla Socialdemokraterna som ett betongparti lyckades Moderaterna på 70-talet lägga beslag på begreppet frihet. Men i och med Batras företrädare Fredrik Reinfeldt inträdde en förändring. Moderaterna tonade ned de politiska skillnaderna mellan sig själva och Socialdemokraterna för att istället börja betona skillnaden i politisk skicklighet.

Moderaterna vet att väljarna förstår att när Moderaterna påstår att Socialdemokraterna är något så menar de samtidigt att det egna partiet är motsatsen. Därför framställer de konsekvent Stefan Löfven och hans ministrar som klåpare. Denna upprepning är effektiv, men får ibland får oönskade bieffekter.

När decemberöverenskommelsen lanserades var Moderaternas budskap att stats- och finansministerns osmidighet hotat de känsliga förhandlingarna. Moderaterna var så upptagna med att baktala ministrarna att de missade att hantera den ilska överenskommelsen väckte i de egna leden.

Idag gör Moderaterna om samma misstag. I ivern att utmåla Margot Wallström som odiplomatisk riskerar de att själva framstå som diktatur-kramare.

Moderaterna lyckas onekligen i sitt uppsåt att framställa Socialdemokraterna som oskickliga på att regera och framstår därmed själva som skickliga. Men frågan är om inte priset för framgången blivit väl högt. För ju mer professionella Moderaterna framstår desto mer osympatiska verkar de samtidigt. Det är inte utan att man kommer att tänka på citatet från Pyrrhus: En sån seger till och jag är förlorad.

Mitt ansvar för klimatet

cyklarPå utställningen Framtidsland slår blommor ut när jag väljer att cykla.

Vad behöver vi göra för att rädda klimatet? Ska vi ändra vårt eget beteende, ställa krav på företagen eller försöka påverka politiken? Antagligen behöver vi göra allt detta om vi ska kunna hejda klimatförändringarna. Ändå är ofta budskapet att det viktigaste är vad vi själva kan göra som individer. Så även på Arbetets museums utställning ”Framtidsland”.

Här kan man lära sig hur många jordklot det skulle krävas om alla på jorden levde som en svensk och hur många tusen liter vatten det går åt för att göra en bomulls-t-shirt.

På en vägg kan jag välja tio åtgärder för att rädda klimatet. Jag väljer bland annat alternativen ”Införa maxgräns för antalet tillåtna flygmil per person och år” samt ”Äta kött högst två dagar i veckan.” När jag är klar får jag ett kvitto på mina val. Under rubriken ”Mitt ansvar” finns mina val listade. Men medan min egen köttkonsumtion finns med på listan är politiskt beslutade begränsningar av flygresor inte med.

kvittotNu har jag det svart på vitt: Klimatet är mitt ansvar.

Budskapet är tydligt: Såväl jag själv som företag och stater har ett ansvar för klimatet. Men det är bara de delar som rör mitt eget ansvar jag kan göra något åt. Det där med att ställa krav på företag och försöka påverka politiken kan jag glömma.

Ofta är det just såhär retorik fungerar. En skicklig retoriker behöver inte använda lögner eller överdrifter för att få sin åsikt att framstå som ett faktum. Istället handlar det om att rikta publikens uppmärksamhet mot en liten del av verkligheten och dölja resten.

Innan jag lämnar utställningen läser jag på en skylt att Svenskt Näringsliv är en av finansiärerna.

Varför är det så tyst när S och MP skär i biståndet?

nicaFör världens fattiga spelar det ingen roll vem som skär i biståndet. Foto: Kalle Lindberg

Den nya regeringen genomför större avräkningar från biståndet än den föregående. Ändå är det förhållandevis tyst från biståndsbranschen. Vad kan det bero på?

När Alliansen tog pengar från biståndet för att finansiera flyktingmottagande och annat så väckte det högljudda protester från organisationer som sysslar med utvecklingspolitik, som Diakonia, RFSU och Kvinna till Kvinna. Men när Socialdemokraterna och Miljöpartiet meddelade att de tänkte utöka avräkningarna ytterligare var det med vissa undantag tyst.

Kanske fann organisationerna den tidigare biståndsministern, Gunilla Carlsson, provocerande för att hon kom från det biståndsfientliga partiet Moderaterna, medan Isabella Lövin med sin hemvist i biståndsvänliga Miljöpartiet inte är samma röda skynke.

Kanske reagerade organisationerna i första hand på Gunilla Carlssons angrepp på deras inflytande över regeringens politik och bidrag från staten snarare än på hennes nedskärningar i biståndsbudgeten.

Kanske spelar det roll att Kvinna till Kvinnas generalsekreterare Lena Ag, som nu ska påverka utrikesminister Margot Wallström, tidigare arbetade för henne i Bryssel och att barn-, äldre- och jämställdhetsministern Åsa Regnér tidigare var generalsekreterare för RFSU och innan dess arbetade för demokrati- och jämställdhetsministern Jens Orback. Det skulle i så fall förklara att Diakonia bryter mönstret och är fortsatt kritiska till nedskärningarna i biståndet.

Jag tror att alla tre förklaringarna spelar in. Och jag tror att vi borde prata mer om den tredje. Precis som det är ett problem att borgerliga politiker och tjänstemän rör sig fram och tillbaka mellan politiken och påverkansarbete i näringslivets tjänst kan det vara problematiskt att rödgröna politiker och tjänstemän rör sig mellan politiken och påverkansarbete i organisationsvärlden.

För att dessa bindningar inte ska tära på organisationernas förtroende måste de våga kritisera även dagens regering. Därför känns det hoppfullt att Kvinna till Kvinna nu äntligen ställer sig bakom kravet att Sverige ska riva upp avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien.

RFSU borde vägra ta debatten om samvetsfrihet

De värderingar och ramar, frames, som har stor spridning i samhället påverkar både individers och gruppers handlingar. Därför är det en källa till makt att kunna skapa, sprida och påverka de diskurser som påverkar människor handlingar. Framing sker i stor utsträckning genom media.

Ett aktuellt exempel på vilken betydelse framing spelar är debatten om aborträtten. Abortmotståndarna har framgångsrikt lanserat begreppen samvetsklausul och samvetsfrihet. Det gör debatten till en fråga om vårdpersonalens rätt att vägra utföra handlingar som strider mot deras religiösa övertygelse. Förespråkarna för aborträtten har inte lyckats lansera en lika stark term för att få debatten att istället handla om patienters rätt till vård och kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar. När ett program som Människor och tro i P1 ska ta upp frågan väljer de rubriken ”Ska vi ha samvetsfrihet i Sverige?” vilket innebär att förespråkarna för aborträtten tvingas föra debatten utifrån premisser som gynnar motståndarsidan.

Om Ebba Busch Thor, som uttalat sitt stöd för en samvetsklausul, blir KD:s nästa partiledare är risken att abortdebatten förflyttas ytterligare ett steg bort från att handla om kvinnors rätt att bestämma över sin kropp. Ebba Busch Thor talar också om behovet av en nollvision för aborter. På så sätt lyckas hon likna aborter vid trafikolyckor och ser till att debatten handlar om oönskade aborter snarare än oönskade graviditeter. Ebba Busch Thor har uppenbarligen förstått detta med att använda frames. Nu gäller det att vi som står upp för aborträtten blir lika bra på framing och inte okritiskt accepterar motståndarsidans begrepp.

Abortdebatten är också ett exempel på ett annat dilemma i det nya medielandskapet. När mer extrema åsikter har lättare att nå sin publik blir de på sätt och vis jämställda med åsikter som delas av en bred majoritet. Än så länge står alla partier utom SD i Riksdagen bakom dagens abortlagstiftning. Men när en företrädare för RFSU går med på att debattera frågan med en företrädare för katolska kyrkan bidrar det till bilden att dessa organisationer framför två lika rimliga ståndpunkter och har ungefär lika stort stöd för sin åsikt i samhället. De som företräder majoritetsståndpunkten tvingas gång på gång välja mellan att ställa upp på denna premiss och därigenom ge sina motståndare legitimitet eller att vägra och då anklagas för att inte vilja ta debatten.

En ny journalistisk självbild ger en ny berättelse

Power_of_the_PressJournalistrollen har förändrats en del sen filmen The Power of the Press från 1928.

I veckans Spanarna i P1 frågade sig Göran Everdahl om det kan vara så att de extremt rika beter sig som om de äger oss andra helt enkelt därför att de äger oss andra. Jag ser detta som ett uttryck för att journalisters självbild håller på att förändras i en tid när den rikaste procenten snart äger lika mycket som alla vi andra tillsammans.

På 80-talet, när jag själv började som journalist, såg många journalister sig själva som en del av eliten. De satte dagordningen och ställde makthavare mot väggen. Journalistförbundet såg sig som företrädare för fria individer som själva bestämde vad de skulle skriva om utan att låta sig påverkas av ekonomiska och politiska makthavare. Denna inställning gällde även tio år senare när jag bytte yrke och blev kommunikatör. Då var jag inte längre välkommen i förbundet, eftersom jag ju inte var fri och oberoende längre.

Men när journalisters verklighet förändras måste till slut även deras självbild påverkas. Sedan jag lämnade yrket har tempot höjts och varje journalist ska idag producera mer material än tidigare. Det innebär att väldigt få journalister idag kan ägna sig åt den resurskrävande uppgiften att granska makten. Istället får många nöja sig med att förmedla det material som den resursstarka PR-branschen förser dem med.

I sin avhandling en studie i… Medier och brott undersöker medieforskaren Ester Pollack svenska dagstidningar 1955, 1975 och 1995. Jämförelsen visar hur journalisternas syn på sin egen uppgift utvecklas över tid.

”1955 är det andra institutioner som löser samhällsproblem. Journalisten fungerar ofta som samtalsledare och administrerar på olika sätt de dominerande diskurserna.”

”1975 har journalistiken blivit en självständig samhällsinstitution och journalistens roll förändrats till samhälls- och institutionskritikern vars uppgift är att granska makten.”

”1995 har journalistiken utvecklats till en samhällsinstitution som deltar i och formar samhällslivet på många nivåer.”

Jag vet inte om Pollack planerar någon uppföljning för 2015. Men om hon gör det tror jag att hon finner att journalister, precis som många andra tjänstemän, börjar inse att deras arbetssituation har mer gemensamt med arbetarnas än direktörernas och ägarnas. Journalister är utbytbara. De har ofta osäkra anställningar. Och de har lite utrymme för att fatta självständiga beslut i sitt arbete.

I en värld där de extremt rika blir allt rikare samtidigt som många av de som tidigare hade en priviligierad situation förlorar status är det inte konstigt om journalister börjar fundera på vilken grupp de ska identifiera sig med. De har visserligen kvar sitt kulturella kapital. Men banken tar inte hänsyn till det när de prövar din kreditvärdighet. De bryr sig bara om vad du tjänar och ifall du har en tillsvidareanställning.

Jag tycker mig se tecken på att denna nya bistra verklighet för journalister börjar slå igenom i hur de skildrar verkligheten, åtminstone den egna verkligheten. Ett exempel på det var när DN:s vd Gunilla Herlitz 2013 sparkade 80 anställda samtidigt som hon själv tjänade 19 miljoner.

En ny journalistisk självbild ger en ny berättelse. En berättelse där det inte längre är självklart att det är bra för alla att de rika blir rikare, utan istället finns ett samband mellan att de extremt rika får det bättre och att vanliga människor blir av med jobbet.

Vänstern behöver göra upp med sitt macho-förflutna

Konsum paintVänsteraktivisten är en ung vit man. Ur Internationalen nr 13 1976.

Jag har ingen lust att ta ställning för eller emot dagens debattartikel av Åsa Linderborg. Jag kan hålla med henne om att vi inom vänstern inte bör behandla varandra som fiender. Men jag kan också hålla med Tanvir Mansur om att vi inte heller bör försöka definiera ut varandra ur vänstern. Istället för att ta ställning vill jag föra in ett nytt perspektiv. Jag menar att vänstern behöver göra upp med den självbild där vänsteraktivisten är en ung vit man.

Tan

Stora delar av den vänster som hade Sovjet som förebild har gjort upp med stalinismen. Nu är det hög tid att vänstern även gör upp med machismon.

När jag tidigare i år skrev en uppsats om 1970-talets karikatyrer slogs jag av hur vänstern i sina karikatyrer framställde vänsteraktivisten som en ung vit man. I vänsterns berättelse är han den unge hjälten som agerar mot en bakgrund av passiva åskådare.

Söker man sig än längre bakåt i vänsterns historia så blir karikatyrerna än mer problematiska. Lars M Andersson visar i sin avhandling En jude är en jude är en jude hur antisemitismen var ett viktigt inslag i vänsterns karikatyrer i början av 1900-talet. Karikatyrerna framställer kapitalisterna som judar.

Anderssons avhandling är en påminnelse om att vänstern inte bara haft problem med självbilden, utan även med fiendebilden. Vänsterns bild av klassfienden är inte fri från xenofobi. Den misstänkliggör det främmande, det kosmopolitiska, det judiska.

Om vänstern ska vara en del av lösningen istället för en del av problemet så behöver den göra upp med sitt xenofobiska macho-förflutna.

 

Skulle du köpa en feministisk politik av denne man?

24188 - Jan_feminismJan Björklund är ett starkt varumärke, men fungerar inte som garanti för feminism.

Inom marknadsföringsteori kallar man det overstretch när ett varumärke ger sig ut för långt från ursprunget. Ett exempel är företaget Bic som gjorde kulspetspennor och tändare. Eftersom de investerat mycket i varumärket ville de utvidga med nya produkter under samma namn. Så de lanserade en parfym. För kunderna var det dock inte självklart att ett företag som gjorde pennor var bra på parfymer.

Samma tanke verkar ha slagit Folkpartiet. Väljarna förknippar partiledaren Jan Björklund med ordning och reda. Det har partiet utnyttjat genom att låta honom som gammal major inte bara prata om försvaret utan även om skolan. Det har fungerat. Många väljare visade sig gilla idén om att eleverna skulle må bra av lite militär disciplin. Men nu tar FP ytterligare ett steg i utvidgandet av varumärket Jan Björklund. Ett steg som jag är mycket tveksam till.

En av FP:s valaffischer visar en bild på Jan Björklund med texten Feminism utan socialism. Både V och FI har svarat med egna bilder på samma tema. FP väljer alltså att låta Jan Björklund fungerar som en garanti för att FP kan det här med feminism. Jag tror att väljarna hade litat mer på Birgitta Ohlsson som garant. Kanske vill partiet gå fram enbart med sitt mest kända ansikte. Men resultatet är hur som helst ett klassiskt fall av overstretch.

Den moderata maktapparaten


maktapparaten 75 skarpareInför valet 1976 gav Erik Anners ut boken Den socialdemokratiska maktapparaten.

Socialdemokraterna var under nästan ett sekel den dominerande politiska kraften i Sverige. När Moderaterna till sist lyckades utmana Socialdemokraterna var det just genom att angripa det faktum att de hade så mycket makt. Moderaterna framställde Socialdemokraternas inflytande över Sverige som ett hot.

1975 gav Erik Anners ut boken Den socialdemokratiska maktapparaten. Den beskrev hur Socialdemokraterna tack vare sitt långa maktinnehav lyckats skaffa sig ett starkt grepp över det svenska samhället. Ett grepp som de använder för att genomföra en ”smygsocialisering”. Erik Anners målar upp en hotbild där Sverige i framtiden kan förvandlas till ett nytt Östtyskland eller Sovjetunionen. Det enda sättet att undvika denna dystopi är att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet.

De partier som idag vill utmana Moderaterna behöver på samma sätt utmåla partiets dominerande ställning som ett hot. En möjlig berättelse är den om hur Moderaterna går mellan olika roller. Samma personer kan först vara politiker, sedan bli lobbyister och därefter företagare inom välfärdssektorn. Det innebär att de går mellan rollerna att stifta lagar, påverka hur lagarna ska se ut och tjäna pengar på det system som lagarna skapar, men också att de har ett kontaktnät inom alla sektorerna.

Denna berättelse om Moderaternas grepp över stora delar av samhällsapparaten och om hur de utnyttjar detta grepp för privat vinning har många likheter med berättelsen om Socialdemokraterna i Maktapparaten. Kanske borde någon av de socialdemokratiska tankesmedjorna inför valet i september ge ut en skrift med titeln ”Den moderata maktapparaten”.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.