Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Kategori: PR

Jag är lobbyisternas gisslan

Jag jobbar som politisk sekreterare för Vänsterpartiet i Riksdagen. Mitt jobb är att hjälpa partiets riksdagsledamöter att ta fram nya politiska förslag som kan lösa de utmaningar vårt samhälle står inför. I det jobbet är jag, precis som mina kollegor i andra partier, många gånger utlämnad åt intresseorganisationer, tankesmedjor och lobbyister.

För det är dessa påverkansarbetare som är de skickligaste aktörerna i samhällsdebatten. De får oss att glömma att de representerar särintressen. De formulerar en berättelse där lösningen på deras uppdragsgivares problem förvandlas till lösningen på de utmaningar vi står inför som samhälle. Och de har resurserna att ta fram och sprida förslag på hur vi ska lösa problem som miljöförstöring, bostadsbrist och sjunkande resultat i skolan.

Det är ett problem att många av de politiska reformer som genomförs i Sverige idag ursprungligen kommer från lobbyister och intresseorganisationer. Det är de, inte politikerna, som identifierar såväl samhällsproblem som möjliga lösningar på dem. Och dessa lösningar är förstås utformade för att gynna de grupper som upphovsmännen företräder.

Villaägarnas riksförbund gav medlemmarna valuta för avgiften när de lyckades avskaffa fastighetsskatten. Organisationen Visita lyckades driva igenom sänkt restaurangmoms, inte för att det är den mest effektiva åtgärden mot ungdomsarbetslöshet, utan för att det gynnar arbetsgivarna inom besöksnäringen.

Så hur ska jag då göra för att slippa ur lobbyisternas grepp? Ett sätt är att gå till forskarna. Om jag vill ha förslag på hur den svenska skolan kan fungera bättre är det ju egentligen mer naturligt att fråga någon som forskar om pedagogik än ett fackförbund som företräder lärarna. För risken finns ju att Lärarnas Riksförbunds förslag om höjda lärarlöner är en önskan om att gynna de egna medlemmarna förklätt till lösningen på den svenska skolans kris.

Men inte heller forskare är självklart objektiva. Deras behov av att finna finansiering för sin forskning gör att de har ett intresse av att framhäva behovet av sin egen forskning. Därför kan forskare lockas att skapa eller överdriva betydelsen av just det samhällsproblem de forskar kring.

Det finns också en risk att forskare förenklar och populariserar de resultat de kommit fram till i sina försök att leva upp till de krav på entydiga budskap och enkla svar som kännetecknar samhällsdebatten. De forskare som lyckas med den tredje uppgiften, att nå ut till allmänheten med sina forskningsresultat, är de som likt Agnes Wold och Hans Rosling både bjuder på sig själva och ständigt upprepar ett budskap: ”Var inte rädd för bakterier” eller ”Världen är på väg åt rätt håll”.

På så sätt är vi alla fångna i den logik som styr samhällsdebatten mot enkla svar formulerade av aktörer med en egen agenda. Oavsett om vi är forskare, lobbyister eller politiska sekreterare. Det går inte att undkomma den. Men genom att lära oss hur den fungerar kan vi undvika en del fallgropar.

Som politisk sekreterare lyssnar jag på lobbyisternas förslag. Men jag söker också aktivt upp annan information. Statens Offentliga Utredningar har vid det här laget hunnit lösa de flesta samhällsproblem både en och två gånger. I riksdagsbiblioteket täcker deras volymer väggarna i ett helt rum. Men inte ens en SOU är ett förutsättningslöst sökande efter politiska lösningar. Det är en politisk majoritet i riksdagen som formulerat det problem som utredningen är satt att lösa. Och direktiven till utredningen pekar ofta fram mot den lösning som denna majoritet vill se.

 

 

 

 

 

 

 

Varför är det så tyst när S och MP skär i biståndet?

nicaFör världens fattiga spelar det ingen roll vem som skär i biståndet. Foto: Kalle Lindberg

Den nya regeringen genomför större avräkningar från biståndet än den föregående. Ändå är det förhållandevis tyst från biståndsbranschen. Vad kan det bero på?

När Alliansen tog pengar från biståndet för att finansiera flyktingmottagande och annat så väckte det högljudda protester från organisationer som sysslar med utvecklingspolitik, som Diakonia, RFSU och Kvinna till Kvinna. Men när Socialdemokraterna och Miljöpartiet meddelade att de tänkte utöka avräkningarna ytterligare var det med vissa undantag tyst.

Kanske fann organisationerna den tidigare biståndsministern, Gunilla Carlsson, provocerande för att hon kom från det biståndsfientliga partiet Moderaterna, medan Isabella Lövin med sin hemvist i biståndsvänliga Miljöpartiet inte är samma röda skynke.

Kanske reagerade organisationerna i första hand på Gunilla Carlssons angrepp på deras inflytande över regeringens politik och bidrag från staten snarare än på hennes nedskärningar i biståndsbudgeten.

Kanske spelar det roll att Kvinna till Kvinnas generalsekreterare Lena Ag, som nu ska påverka utrikesminister Margot Wallström, tidigare arbetade för henne i Bryssel och att barn-, äldre- och jämställdhetsministern Åsa Regnér tidigare var generalsekreterare för RFSU och innan dess arbetade för demokrati- och jämställdhetsministern Jens Orback. Det skulle i så fall förklara att Diakonia bryter mönstret och är fortsatt kritiska till nedskärningarna i biståndet.

Jag tror att alla tre förklaringarna spelar in. Och jag tror att vi borde prata mer om den tredje. Precis som det är ett problem att borgerliga politiker och tjänstemän rör sig fram och tillbaka mellan politiken och påverkansarbete i näringslivets tjänst kan det vara problematiskt att rödgröna politiker och tjänstemän rör sig mellan politiken och påverkansarbete i organisationsvärlden.

För att dessa bindningar inte ska tära på organisationernas förtroende måste de våga kritisera även dagens regering. Därför känns det hoppfullt att Kvinna till Kvinna nu äntligen ställer sig bakom kravet att Sverige ska riva upp avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien.

Skulle du köpa en feministisk politik av denne man?

24188 - Jan_feminismJan Björklund är ett starkt varumärke, men fungerar inte som garanti för feminism.

Inom marknadsföringsteori kallar man det overstretch när ett varumärke ger sig ut för långt från ursprunget. Ett exempel är företaget Bic som gjorde kulspetspennor och tändare. Eftersom de investerat mycket i varumärket ville de utvidga med nya produkter under samma namn. Så de lanserade en parfym. För kunderna var det dock inte självklart att ett företag som gjorde pennor var bra på parfymer.

Samma tanke verkar ha slagit Folkpartiet. Väljarna förknippar partiledaren Jan Björklund med ordning och reda. Det har partiet utnyttjat genom att låta honom som gammal major inte bara prata om försvaret utan även om skolan. Det har fungerat. Många väljare visade sig gilla idén om att eleverna skulle må bra av lite militär disciplin. Men nu tar FP ytterligare ett steg i utvidgandet av varumärket Jan Björklund. Ett steg som jag är mycket tveksam till.

En av FP:s valaffischer visar en bild på Jan Björklund med texten Feminism utan socialism. Både V och FI har svarat med egna bilder på samma tema. FP väljer alltså att låta Jan Björklund fungerar som en garanti för att FP kan det här med feminism. Jag tror att väljarna hade litat mer på Birgitta Ohlsson som garant. Kanske vill partiet gå fram enbart med sitt mest kända ansikte. Men resultatet är hur som helst ett klassiskt fall av overstretch.

Den moderata maktapparaten


maktapparaten 75 skarpareInför valet 1976 gav Erik Anners ut boken Den socialdemokratiska maktapparaten.

Socialdemokraterna var under nästan ett sekel den dominerande politiska kraften i Sverige. När Moderaterna till sist lyckades utmana Socialdemokraterna var det just genom att angripa det faktum att de hade så mycket makt. Moderaterna framställde Socialdemokraternas inflytande över Sverige som ett hot.

1975 gav Erik Anners ut boken Den socialdemokratiska maktapparaten. Den beskrev hur Socialdemokraterna tack vare sitt långa maktinnehav lyckats skaffa sig ett starkt grepp över det svenska samhället. Ett grepp som de använder för att genomföra en ”smygsocialisering”. Erik Anners målar upp en hotbild där Sverige i framtiden kan förvandlas till ett nytt Östtyskland eller Sovjetunionen. Det enda sättet att undvika denna dystopi är att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet.

De partier som idag vill utmana Moderaterna behöver på samma sätt utmåla partiets dominerande ställning som ett hot. En möjlig berättelse är den om hur Moderaterna går mellan olika roller. Samma personer kan först vara politiker, sedan bli lobbyister och därefter företagare inom välfärdssektorn. Det innebär att de går mellan rollerna att stifta lagar, påverka hur lagarna ska se ut och tjäna pengar på det system som lagarna skapar, men också att de har ett kontaktnät inom alla sektorerna.

Denna berättelse om Moderaternas grepp över stora delar av samhällsapparaten och om hur de utnyttjar detta grepp för privat vinning har många likheter med berättelsen om Socialdemokraterna i Maktapparaten. Kanske borde någon av de socialdemokratiska tankesmedjorna inför valet i september ge ut en skrift med titeln ”Den moderata maktapparaten”.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Spelar det roll om vi kallar det massarbetslöshet?

Det spelar stor roll vilka ord vi väljer att använda. Det är något Alliansen förstått. Därför har de valt detta positivt laddade begrepp som sitt namn. Och därför arbetar de medvetet på att lansera nya begrepp som utanförskapet och arbetslinjen. Begrepp som styr hur vi uppfattar problemen i samhället och vad vi ser som lösningen på dem.

Nu kämpar Alliansen för att vi ska prata om sysselsättning och arbete istället för om arbetslöshet. Alliansen vill inte att vi nämner hur stor andel av befolkningen som går utan arbete. De vill att vi talar om hur många fler som har ett arbete idag än när de tillträdde och hur många fler som kommer att få ett arbete om de får fortsätta regera. Och om vi ändå envisas med att vilja tala om hur stor andel av befolkningen som står utanför arbetsmarknaden så vill de att vi ska använda ordet arbetslöshet, inte massarbetslöshet.

Begrepp är byggstenar i berättelser. Och dessa berättelser är i första hand en uppmaning till handling och bara i andra hand en beskrivning av verkligheten. Därför handlar diskussionen om ifall det råder massarbetslöshet inte om huruvida det är en riktig beskrivning av verkligheten utan om hur högt upp på dagordningen denna fråga ska vara.

Våra ordval är viktiga. En som förstått det är Karl Michael Jansson som bloggar om att vi borde tolerera mindre och acceptera mer.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Relationer är vägen till politisk framgång

Så här i valtider är det lätt att få uppfattningen att partiers enda uppgift är att sälja en produkt till väljarna. Men faktum är att de har flera andra grupper av intressenter att ta hänsyn till, som partimedlemmar och intresseorganisationer. Därför har framgångsrika partier och politiker fokus på relationer.

Marknadsföring har de senaste åren alltmer gått från transaktionsmarknadsföring, att sälja på någon något utan att bry sig så mycket om ifall kunden blir nöjd och kommer tillbaka för att köpa igen, till relationsmarknadsföring, att bygga ömsesidigt gynnsamma och varaktiga relationer. Men när en allt större del av väljarna byter parti kan transaktionsmarknadsföringens teorier och metoder åter te sig lockande för partistrategerna. Fast även om ett fokus på transaktioner kan ge utdelning på kort sikt, riskerar det att straffa sig på lång sikt. Det är lätt att tappa väljare som känner sig missnöjda med den tjänst partiet levererar om de inte har någon relation till partiet och därför inte känner någon lojalitet som kan uppväga missnöjet. Därför är det mycket som talar för ett fortsatt fokus på relationer.

Även om partistrategerna kan lockas att satsa på transaktionsmarknadsföring har de flesta politiker med förtroendeuppdrag alltid arbetat med relationsmarknadsföring. Detta fokus på relationer är tydligt i riksdagsarbetet. Riksdagsledamöter behöver hålla sig väl med lokalföreningen för att få dem att sätta dem högt på listorna även nästa val, med väljarna i de egna valkretsarna för att bli omvalda och med partiledningen och övriga riksdagsledamöter för att få de mest prestigefyllda uppdragen och politiska områdena i riksdagsarbetet.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Miljöpartiet är undantaget som bekräftar regeln

slåpåmigiställetsdMP var snabbt ute med ett svar på SD:s affischer om tiggarna.

Synergieffekt är ett så uttjatat ord att det borde vara självklart att alla partier ser till att deras filmer och affischer förmedlar samma politiska berättelse. Men så är inte fallet. Jag har till exempel svårt att se kopplingen mellan SD:s valfilmer som handlar om klåfingriga EU-byråkrater och partiets affischer i Stockholms tunnelbana som kräver ett stopp för organiserat tiggeri.

Valaffischerna har en inbyggd begränsning. De kan inte innehålla lika mycket information som valfilmerna, eftersom vi passerar dem snabbt och oftast bara ägnar dem bråkdelen av en sekunds uppmärksamhet. Ändå borde partierna kunna göra mer av valaffischerna genom att utnyttja dem som en del av en sammanhängande kampanj i flera medier.

Ett annat problem med valaffischer är att de är ett långsamt medium. I valet 2002 var Folkpartiets förslag om språktest för invandrare en stor fråga, men den fanns inte med på valaffischerna eftersom de var gjorda före det att partiet lanserade förslaget och fick stort genomslag för det.

Ett undantag är de digitala valaffischerna. Där har Miljöpartiet nu utnyttjat möjligheten att snabbt byta ut sina valaffischer. På så sätt kunde de svara på Sverigedemokraternas affischer som kräver ett stopp för organiserat tiggeri.

Långsamheten är en egenskap som valfilmerna delar med valaffischerna. Det kan tala för att valfilmerna ska användas till att berätta eftersom berättelsen om vad partiet är och vill åstadkomma är mer långlivad än de förslag som partier lanserar och bemöter i valrörelsen.

Särskilt problematisk blir denna långsamhet i en valrörelse som snabbt ändrar riktning och där partierna har svårt att hänga med. Henrik Brors beskriver hur flera partier i år gått till val på att kritisera EU, bara för att upptäcka att väljarna ville veta vad de tänker göra i EU-parlamentet. Denna utveckling har överraskat partistrategerna som mitt i valrörelsen tvingats profilera om sina partier och ändra budskapen. Då är det en jobbig insikt att man bränt en stor del av valbudgeten på att producera och sprida en film som blivit helt överspelad.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Konsten att få in sin fråga i valrörelsen

iogtAtt anspela på partiernas valkampanjer är ett sätt att få in sin fråga i valrörelsen.

Inför ett valår funderar alla intresseorganisationer på hur de ska få upp sin fråga på dagordningen. Konkurrensen är hård, så det gäller att ha en bra idé om man ska lyckas. Eftersom partierna står i centrum för uppmärksamheten kan ett sätt vara att anknyta till deras kampanjer. IOGT-NTO försöker få in alkoholpolitiken i debatten inför valet till EU-parlamentet genom att göra om Moderaternas kampanjbudskap. IOGT-NTO:s kampanj är också en påminnelse om vikten av att inte planera för mycket i förväg. Det gäller att ta vara på de chanser som dyker upp i valkampanjens mest intensiva skede när en fråga oväntat blir stor eller någon annans kampanj skapar möjligheter för just din organisation.

Många organisationer satsar på att skapa egna nyheter. Ett lyckat exempel var när Djurrättsalliansen inför valet 2010 släppte filmer som de tagit inne på svenska grisgårdar. Än vanligare är att som Svenska Freds satsa på enkäter till partier och politiker. På vapenvalet.se kan man se hur kandidaterna till riksdagsvalet ställer sig till frågor om vapenexport. En fördel med enkäter är att organisationen sedan kan göra en uppföljning där de kontrollerar om politikerna röstat i enlighet med sina enkätsvar. För att allt arbete som enkäter medför ska betala sig krävs det dock att organisationen lyckas få media att använda enkätsvaren.

De som lyckats bäst i årets valrörelser är nog kampanjen Fatta! som vill påverka inställningen till, och lagstiftningen om, samtycke vid sex. En aktivitet som fick mycket uppmärksamhet var  när kända personer la upp bilder på sina låtsastatueringar med koppling till kampanjen. Och nu när Jonas Sjöstedt lovat Fatta-kampanjens initiativtagare Ida Östensson att tatuera sig på riktigt kan Fatta! räkna med fortsatt exponering.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

KD ägnar sig åt vilseledande marknadsföring

LOBBYISTSå här borde KD:s valaffisch se ut.

Jag har idag anmält Kristdemokraternas valaffischer till Konsumentverket. Jag gör det därför att jag menar att partiets valkampanj är ett exempel på vilseledande marknadsföring. KD uppmanar oss att skicka en envis journalist till Bryssel. Men Lars Adaktusson är inte journalist. Han är lobbyist. Därför borde KD på sina affischer istället uppmana oss att skicka en lobbyist till Bryssel.

Så här står det på Konsumentverkets hemsida: ”En säljare får i reklamen inte använda påståenden som är vilseledande. Till exempel när det handlar om varans kvalitet eller pris.” Och visst är det skillnad på en journalist och en lobbyist. Journalister som granskar makthavare är en sak. PR-konsulter eller lobbyister som försöker påverka journalister och politiker är något helt annat.

2011 lämnade Lars Adaktusson journalistiken för ett jobb som lobbyist. ”Efter snart 35 år som journalist tar jag ett nytt steg”, sa Adaktusson då till SvD. Det nya steget var ett kliv in i PR-branschen. Först jobbade Lars Adaktusson på Kreab. Sedan startade han en egen firma.

För många år sedan var jag själv journalist. Men den dag jag lämnade journalistiken för att istället arbeta med kommunikation, marknadsföring och PR var jag inte längre välkommen i Journalistförbundet. Jag hade bytt sida. Samma sak gäller alla andra. Den som inte längre är journalist har ingen rätt att utge sig för att vara det.

Jag förstår att KD inte uppmanar oss att skicka en lobbyist till Bryssel. De flesta väljare tycker nog att det finns tillräckligt många av den sorten där redan. Men jag förstår inte varför KD låtsas att Lars Adaktusson fortfarande är journalist eller varför de snyltar på Agendas varumärke med sin slogan ”Rätt agenda i Bryssel”. Kristdemokraterna vill ju framstå som ett parti med bättre moral än alla andra. Då borde de inte ägna sig åt vilseledande marknadsföring.

konsumentverketKonsumentverket har skickat ett kvitto på att de tagit emot min anmälan.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Reinfeldt bannar sina otacksamma undersåtar


Socialdemokraterna och Moderaterna har lanserat sina reklamfilmer inför valet till EU-parlamentet. Moderaternas valfilm påminner om partiets filmer inför valet 2010. Då som nu ger filmerna en positiv bild av Sverige och anknyter till arbetslinjen. Gemensamt är också att filmerna beskriver arbete som något som ger oss självkänsla och stolthet.


Socialdemokraternas valfilm har en färgskala som påminner om de valfilmer Roy Andersson gjorde för partiet på 80-talet. Filmen lyfter fram problemet att migranter utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden.

Det som skiljer Moderaternas film från de övriga filmerna inför valet till EU-parlamentet är att den ger en positiv bild av EU. Socialdemokraternas film är en av flera som pekar på problemen med EU. Filmen ger dessutom en negativ bild av arbetslivet. En annan skillnad är att Socialdemokraternas film handlar om de andra medan Moderaternas handlar om ett vi. Socialdemokraterna uppmanar dig att rösta på S för att hjälpa någon annan. Moderaterna säger att du ska rösta på M för din egen skull.

Att Socialdemokraterna uppmanar väljarna att rösta på dem för någon annans skull är anmärkningsvärt av två skäl. Dels för att deras senaste eftervalsanalys visade att det inte fungerar med budskap som uppmanar de som själva har det bra att vara solidariska med de som har det sämre. Och dels för att frågan om arbetsvillkor för migranter går att formulera som att alla tjänar på att svenska villkor råder på svensk arbetsmarknad.

Moderaternas film är mer positiv än Socialdemokraternas, men inte odelat positiv. Det är något lite gnälligt och anklagande i det budskap Reinfeldt förmedlar. Det låter som om statsministern bannar sina undersåtar för att de inte har vett att vara tacksamma över allt det goda han och EU gett dem. Risken är därmed att Moderaterna framstår som ett parti som efter åtta år vid makten tröttnat på väljarnas otacksamhet.

Knappt hade Moderaterna lanserat sin valfilm förrän Alliansfritt la upp en redigerad version av den. Den är inte riktigt lika positiv som originalet. Detta att motståndarna går till motattack med satiren som vapen är något alla som utformar kampanjmaterial inför val numera får räkna med.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.