Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Tagg: Game of Thrones

Hur kan både högern och vänstern gilla GOT?

winterSnart får vi veta hur det går för John Snow.

Premiären för säsong 6 av Game of Thrones är nära. Själv har jag laddat upp genom att se om samtliga tidigare säsonger och läsa om den senaste boken i serien. Även andra är laddade. På Facebook ägnar sig Vänsterpartister åt ingående analyser av varje enskild sekvens i trailern samtidigt som Sverigedemokrater pryder sina Facebooksidor med symboler för huset Stark. Hur kan det komma sig att två så vitt skilda politiska miljöer kan uppskatta samma berättelse?

Jag tror att förklaringen ligger i att man kan se Game of Thrones på två olika sätt. Antingen kan man förstå den som att de ädla nordborna alltid har rätt och de depraverade sydlänningarna alltid fel. Eller så kan man uppskatta serien för att den gör det möjligt att uppfatta samma händelser ur många olika karaktärers synvinkel. Lika gärna som man kan förstå John Snows kval när han inser att han inte samtidigt kan vara lojal med familjen han vuxit upp i och brödraskapet han svurit trohet, lika gärna kan man förstå att Cersei Lannister är beredd att göra vad som helst för att försvara sina barn.

Det första sättet att förstå GOT passar den som har en världsbild där människor kan delas upp i onda och goda. Det andra passar dem som ser både goda och onda sidor i alla människor och har förmågan och viljan att sätta sig in i hur andra uppfattar världen. Dessa två kategorier sammanfaller enligt min mening med höger och vänster. Människor med en konservativ samhällssyn ser sig själva som stridande för det sanna och rätta. Vänstermänniskor, särskilt de som inspirerats av postmodernismen, är inte lika övertygade om att det finns en enda ståndpunkt som är den rätta. Vänstermänniskor är istället wargar eller skinchangers. Precis som Bran Stark kan de lämna vår egen kropp och gå in i någon annans. De har en förmåga att uppleva världen genom någon annans ögon som högern saknar.

Många berättelser är konstruerade för att passa antingen högerns eller vänsterns världsbilder. Antingen är det en kamp mellan ont och gott, som i Sagan om ringen, eller så finns det goda och onda i varje karaktär, som i Togetherness. En av förklaringarna till att GOT blivit så populär kan vara just att den fungerar både för högern och vänstern.

Det är som med Disney-filmer, som ju är gjorda för att fungera på två nivåer. Där finns både skämt som riktar sig till barn och skämt som går över deras huvuden och riktar sig till vuxna. På så sätt kan filmerna uppskattas av hela familjen.

Annonser

Familjen som allegori för samhället

CerseiHur ska det gå för Cersei i femte säsongen av Game of Thrones?

Just nu är jag mitt uppe i den spännande upplösningen av Bloodline. En TV-serie där det faktum att olika medlemmar i en familj kan ha helt olika bilder av sin gemensamma historia spelar en avgörande roll. Men Bloodline är inte den enda TV-serien där familjekonflikter fungerar som motor för handlingen. Snart börjar femte säsongen av Game of Thrones, en serie där det inte bara flyter mycket blod, utan där även blod som metafor för släktskap spelar stor roll. Styvmodern Catelyn försöker förgäves älska den son hennes man Ned fått med en annan kvinna, bröderna Renly och Stannis slåss om vem som är bäst lämpad att bli kung och Cersei önskar livet ur sin bror Tyrion.

Familjekonflikter är ett tacksamt tema just för att vi alla kan relatera till dem. Redan i romanernas barndom under 1700-talet var familjen ett centralt tema. Historikern Lynn Hunt hävdar i sin bok The family romance of the French Revolution att romaner om en familjs öden fungerade som en allegori för ett lands politiska utveckling. Familjen var något människor hade egna erfarenheter av och som därför kunde användas för att diskutera hur samhället skulle organiseras.

Det gäller även i vår tid. När vi tittar på GoT eller Bloodline så använder vi våra egna erfarenheter av familjekonflikter för att tolka serierna och vi använder serierna för att hantera våra egna erfarenheter.

I 1700-talets Frankrike fördes den politiska debatten till stor del med hjälp av berättelser om familjekonflikter och deras lösning. I mitten av 1700-talet försvinner den auktoritära fadern från den franska romanen. Enligt Hunt undergrävde denna förändring den absoluta monarkins auktoritet. Fransmännen kunde, när de tvekade om hur det nya samhälle de byggde borde se ut, föreställa sig själva som föräldralösa barn som utan föräldrarnas hjälp måste finna sin plats och sin väg i världen.

Föräldralösa barn som fantiserar om föräldrar med högre social status är ett tema som i förrevolutionära romaner varieras genom att barn upptäcker att de är av nobel börd. Detta tema återfinner vi även i Game of Thrones där den föräldralöse smedlärlingen Gendry visar sig vara kungens utomäktenskapliga son.

När Ludvig XVI avrättats förstördes statyer och andra avbildningar av honom. Samtidigt blev bilder på fäder ovanliga medan bröder och systrar var ett allt vanligare motiv. Efter det att kungen avrättats föresatte sig lagstiftarna att begränsa fädernas makt över sina barn. Resultatet blev att statens makt ökade istället.

När fadern detroniserats uppstår frågor om hur detta påverkar de övriga familjemedlemmarna. Ska kvinnorna få en mer framträdande roll eller ignoreras? Ska bröderna vara jämlika eller ska en av dem inta faderns roll? Ävän i GoT är en av de centrala konflikterna den mellan den auktoritäre fadern Tywin Lannister och barnen Cersei, Jaimie och Tyrion som vägrar lyda honom.

Under den franska revolutionen avrättades både kungen och drottningen. Men medan kungen bara fick stå till svars för sina politiska brott anklagades drottningen för sitt syndfulla leverne. Marie-Antoinette anklagades inte bara för att ha slösat med statens pengar, utövat ett dåligt inflytande på kungen och konspirerat mot revolutionen, utan även för att ha bedrivit incest med sin son.

Impotens och homosexualitet sågs av monarkins kritiker som tecken på aristokratins och prästerskapets dekadens. De var vanliga teman i den antimonarkistiska pornografin. Sexuell perversion och politisk korruption gick enligt Hunt hand i hand i beskrivningen av den gamla makteliten. Samma tema går igen i GoT med dess scener som kopplar incest till mord och homosexualitet och impotens till makthunger. Skillnaden är att i GoT finns inget hopp om en annan bättre ordning.

Både fadersrollen, modersrollen, könsrollerna och familjen som institution hade kommit i gungning under revolutionen. Det krävdes ansträngning för att åter ge dem en fast definition. Ett arbete som till stor del utfördes med hjälp av kulturen. Och resultatet blev inte en återgång till den förrevolutionära tidens patriarkala samhälle.

Det är inte bara svårt att med hjälp av en revolution helt bryta med den rådande ordningen. Det är även svårt att i en kontrarevolution helt återupprätta den tidigare ordningen.

Rödgröna samarbetet liknade Game of thrones

Aron Etzlers skildrar i sin bok Reinfeldteffekten spelet inför det rödgröna valsamarbetet 2010 som om det var en scen ur Game of thrones. Det är en spännande skildring av hur det politiska spelet, precis som spelet om järntronen, handlar om förmågan att förutse de andra spelarnas nästa drag och spela sina kort rätt.

När det rödgröna samarbetet bildades inför valet 2010 var det, om man får tro Aron Etzlers källor, Vänsterpartiets dåvarande informationschef Jenny Lindahl Persson som såg till att Lars Ohly gjorde det bästa av de kort han hade på hand. Samtidigt misslyckades Socialdemokraternas stabschef Stefan Stern med sitt uppdrag. Därför hade Mona Sahlin inte koll på de andra aktörernas planer i maktspelet. Enligt Etzler blev Mona Sahlin förvånad dels över att Vänsterpartiet sa sig vilja vara med i det rödgröna samarbetet, även när hon förklarat att de inte var välkomna, och dels över att partivänstern och LO inte godtog att hon lämnade Vänsterpartiet utanför:

”Vänsterpartiet hade aldrig förut sagt ja när man slängt igen dörren i deras ansikte. Den socialdemokratiska vänstern hade aldrig tidigare försökt rädda dem. Däri låg det historiskt nya.”

Även i diskussionen inför årets val har Vänsterpartiet visat att de förstår sig på det politiska spelet. Inte minst gäller det diskussionen om vem som ska samarbeta med vem efter valet. Jonas Sjöstedt har gång på gång förklarat att en röst på Vänsterpartiet är den enda garantin för att inte rösta in ett borgerligt parti i regeringen.

Men de riktigt intressanta turerna kring vem som ska samarbeta med vem lär komma först efter valet. Då kan vi åter få se ett rackarspel värdigt Game of thrones. En situation där varken alliansen eller de rödgröna får egen majoritet öppnar två möjliga vägar. Antingen låter Reinfeldt eller Löfven sin huvudmotståndare regera i minoritet. Eller så lyckas någon av dem locka över ett eller flera partier från motståndarsidan till sitt regeringsalternativ och på så sätt skapa en egen majoritet.

Problemet med att delta i en blocköverskridande regering är att de som lämnar sitt block får tampas med besvikna väljare. Ett sätt att minska detta missnöje kan vara att först skapa en utdragen situation av politisk osäkerhet. Ett läge där ingen ser ut att kunna få ihop en majoritetsregering kan skapa ekonomisk osäkerhet. Då, när Sverige verkar vara hotat, sjunker plötsligt priset för att lämna sitt block för en blocköverskridande regering. Då kan Gustav Fridolin, Annie Lööf, Jan Björklund eller Åsa Romson istället för att framstå som förrädare som överger sitt block, axla rollen som Sveriges frälsare.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Medelklassens diskreta rädsla

968full-orange-is-the-new-black-screenshot_5304928c2a6b228f1ac012aaI fängelset gäller inte medelklassens regler. Det får Piper lära sig den hårda vägen.

Idag är det bara en dag kvar till säsong fyra av Game of Thrones. Jag hör till dem som sett fram emot att få återse karaktärerna, men det är ändå ingenting jämfört med hur jag längtar efter säsong två av Orange is the new black. Det känns faktiskt jobbigt att behöva vänta hela två månader till för att få se hur det ska gå för Piper Chapman.

Medelklassens rädsla för underklassen är ett tema i många TV-serier. Oftast är det outtalat. Men i Orange is the new black är det själva förutsättningen för dramatiken. Hur ska medelklasstjejen Piper klara 15 månader bland underklassen? Hon är livrädd.

Den som är uppvuxen i medelklassen har lärt sig ett system av outtalade koder och regler som gäller i så gott som hela samhället. Därför känner sig medelklassen lugn och trygg i de flesta miljöer. Men fängelset är ett undantag. Här gäller andra regler. Och dem får Piper lära sig den hårda vägen.

Inte ens när underklassen för en gångs skull står i centrum för händelserna i en TV-serie så handlar serien om dem. Orange is the new black utspelar sig bland underklassen i fängelset, men handlar ändå om medelklassen. Det handlar om hur Pipers medelklassfästman och medelklassfamilj ska förhålla sig till att hon sitter i fängelse och om hur Piper ska förhålla sig till sin egen medelklassidentitet.

Medelklassen ser underklassen som en potentiellt farlig mobb. De är en grupp, inte individer. Och det är med denna blick Piper betraktar sin nya miljö. Även om en del av de andra karaktärerna med tiden blir individer som vi tittare får en relation till, så definieras merparten av dem fortfarande i första hand som medlemmar i kollektiv som ”de spansktalande” eller ”de svarta”.

Trots dessa begränsningar så är möjligheten till identifikation stor. Det är detta som gör att jag ser fram emot säsong två av Orange is the new black mer än säsong fyra av Game of Thrones. Förklaringen till att karaktärerna i båda serierna är ovanligt fängslande är nog att de, med enstaka undantag, inte skildras som onda eller goda. Istället får vi betrakta verkligheten utifrån varje karaktärs synvinkel och får på så sätt en förståelse för varför de handlar som de gör.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Sensmoralen i Game of Thrones

aryaArya Stark vägrar rätta sig efter omgivningens förväntningar.

7 april släpper HBO säsong 4 av Game of Thrones. I en serie med så många karaktärer kan det vara svårt att hålla reda på var alla befann sig i slutet av förra säsongen när det blivit dags för en ny. Som tur är ligger samtliga tre tidigare säsonger uppe på HBO så att man kan friska upp minnet inför premiären. Samtidigt kan man ju fundera lite över sensmoralen i serien.

Jag har tidigare skrivit om huruvida GoT uppmuntrar eller avråder oss från att försöka förändra världen och vår plats i den. För att kunna svara på den frågan behöver man kanske skilja på vilka råd serien ger individer och kollektiv.

I serien finns flera individer som väljer att bryta mot samhällets normer och gå sin egen väg. Ofta är de kvinnor. Kanske kan seriens budskap till individer vars frihet begränsas av omgivningen sammanfattas i Mao:s tes: Det är rätt att göra uppror. Fast då får det bli med tillägget: …men var beredd att betala ett högt pris för din frihet. Arya Stark, som vägrar låta sig begränsas av den kvinnoroll samhället tilldelat henne, får exempelvis sin hämnd, men blir samtidigt själv förändrad av den.

Men även till grupper har GoT ett budskap: Upproret är rätt väg att gå bara om det lyckas. Här är det snarare Machiavelli än Mao som står för inspirationen. Det viktigaste budskapet när det gäller grupper är dock ett annat: Du väljer själv vilken grupp du vill räkna dig till.

Du kan välja om du vill identifiera dig med dem som bor inom samma landområde eller med dem som lever under samma villkor. En unge från Flea Bottom är precis som kungen på järntronen född i Kings Landing, men det betyder inte nödvändigtvis att de har gemensamma intressen.

Vi har alla en mängd olika identiteter kopplade till vår tillhörighet i olika grupper. När vi ska fatta beslut hamnar dessa olika identiteter i konflikt med varandra. En scen som illustrerar detta är när Jon Snow slits mellan lojaliteten med familjen i Winterfell och brödraskapet vid muren. Det som i slutändan avgör hur vi handlar är vilken identitet som är starkast.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Är Game of Thrones reaktionär eller revolutionär?

Game of Thrones

Game of Thrones är en succé, både som bok- och TV-serie. I fjol toppade den för andra året i rad listan över mest nedladdade TV-serier. SVT visar just nu säsong tre och i början av april släpper HBO säsong fyra. Allt berättande syftar till att göra världen begriplig och meningsfull genom att skapa ordning ur kaos. Och allt berättande är retoriskt så till vida att det syftar till att påverka och övertala. Det gäller även Game of Thrones. Så hur påverkas vi av denna populära berättelse?

I Game of Thrones får vi lära oss att kvinnor hör hemma på bordeller och att människor i andra delar av världen är barbarer. Men bortsett från dessa exempel på övertydligt ideologiskt innehåll verkar berättelsen ideologiskt även på ett mer subtilt sätt. Game of Thrones, och alla andra berättelser som omger oss, färgar vår förståelse av världen och vår plats i den. Men i vilken riktning påverkar de oss? Får de oss tro på att vi kan förändra vår egen situation och världen, eller får de oss att ge upp hoppet om att förändring är möjlig?

Vad är det ideologiska innehållet i Game of Thrones? Är det att man ska försöka förändra eller att man ska gilla läget? Jag skulle vilja hävda att det här finns flera olika berättelser med helt olika sensmoral. Å ena sidan har vi flickan som hela sitt liv fått finna sig i att någon annan bestämmer över henne, men som till slut tar makten över sitt eget liv, blir en drottning som befriar slavar och siktar på att regera över hela världen. Å andra sidan har vi pojken som bestämmer sig för att dra ut i krig för att hämnas sin fars död, men tvingas inse att det hade varit bättre om han stannat hemma och gillat läget.

Berättelser handlar om förändring. Den typiska berättelsen börjar i ett jämviktsläge, så inträffar något som rubbar jämvikten och allt kastas om för att till slut hamna i ett nytt jämviktsläge. En förändring har ägt rum.

Men samtidigt handlar många berättelser om hur allt i grunden ändå förblir likadant. Det talar för att berättelser är reaktionära. Att de invaggar oss i övertygelsen att det inte går att förändra världen.

Det finns uppenbarligen två typer av berättelser. De som beskriver världen som oföränderlig och de som beskriver den som möjlig att förändra. Alltså kan berättelser vara både revolutionära och reaktionära.

Men riktigt så enkelt är det inte. För då bortser vi från att vi som publik är aktiva och att vi kan välja hur vi vill förhålla oss till och använda de berättelser som omger oss. Alltför ofta betraktar vi kommunikation enligt modellen sändare, budskap, mottagare. Då har sändaren full kontroll, budskapet är entydigt och mottagaren accepterar det just så som avsändaren avsett. Men så fungerar det inte i verkligheten. Varje berättelse är mångtydig och mottagaren kan tolka in olika betydelser i den utifrån sina behov.

Storytelling kan vara en strategi för maktlösa att upprätta en känsla av att vara aktör. När vi berättar om oss själva så framställer vi oss sällan som maktlösa offer för omständigheterna eller andras vilja. Istället framställer vi gärna händelserna som resultatet av våra egna medvetna val. Drivkraften bakom historieberättande är just att förvandla sig själv både som individ och som del av ett kollektiv från oviktig till viktig och från maktlös till maktfaktor. Därför finns det inte heller något entydigt svar på frågan huruvida berättelser är reaktionära eller revolutionära.

Varje berättare står inför många olika val. Verkligheten är alldeles för komplex för att få plats i en berättelse. Därför måste berättaren välja när berättelsen ska börja och sluta, vilka karaktärer som ska få vara med och vilka som ska utelämnas, samt ur vems perspektiv händelserna ska skildras. Dessa val påverkar berättelsens ideologiska innehåll. Det går inte att påstå att berättelser per definition är revolutionära eller reaktionära. Istället är det dessa val som avgör om de bidrar till att bevara samhällssystemet eller till att förändra det.

Hur myten om Robin Hood utvecklats genom århundradena är ett exempel på betydelsen av dessa val. Den har genomgått ständiga förändringar för att passa nya publiker och epoker. Från början var Robin en fattig man och en hjälte för medeltidens arga unga män ur de lägsta klasserna. Sedan blev han en adlig hjälte passande för en högreståndspublik. Med nationalismen dök kungen Rikard Lejonhjärta upp i historien och med den viktorianska moralen reducerades Robins många flickvänner till en enda.

Min slutsats är att berättelser varken är reaktionära eller revolutionära i sig själva, utan att deras effekt beror på hur vi använder dem. Men berättelser har, precis som språket, drag eller funktionssätt, som påverkar hur vi uppfattar oss själva och verkligheten. Det är dessa funktionssätt vi behöver vara observanta på.

Berättelser kan fylla olika ideologiska funktioner. Å ena sidan kan de befästa rådande ordning. Å andra sidan kan marginaliserade grupper använda dem för att utmana denna ordning. Därför är det en återvändsgränd att försöka slå fast huruvida berättelser är revolutionära eller reaktionära. Det intressanta är istället att försöka förstå hur de fungerar och i vilka syften de kan användas.

Utan fördomar stannar Sverige

Igår när jag cyklade i Stockholms innerstad körde en glänsande vit Audi plötsligt ut precis framför mig i cykelfilen. Bilen bromsar in och en ung man med backslick sticker ut huvet och säger – förlåt. Jag blev så paff att jag inte kom mig för att svara. Men jag cyklade leende vidare. Förarens ursäkt bröt mot mina fördomar om stockholmstrafikanter i allmänhet och Audiförare i synnerhet. Och jag gillar när mina fördomar kommer på skam.

I såväl Stockholmstrafiken som i berättelser kan fördomar vara av godo. I trafiken gör de att vi är beredda på att när som helst möta en cyklist var som helst. Och i berättelser gör de berättandet effektivare eftersom vi i publiken kan fylla i med våra förutfattade meningar. Men samtidigt kan fördomar vara av ondo. Den som tror sig vet hur medtrafikanterna ska agera är inte beredd på en oväntad manöver. Och när alla karaktärer i en berättelse agerar enligt våra fördomar blir berättelsen ospännande. Därför krävs en balans mellan det förväntade och det oväntade.

Den balansen hittar jag i TV-serien Game of Thrones. Å ena sidan staplas stereotyperna på varandra i skildringen av de ordkarga nordborna, de barbariska vildarna i söder och de perverterade stadsborna i maktens centrum. Å andra sidan visar de diametralt motsatta val som seriens många syskonpar ständigt gör att karaktärernas handlingar inte helt styrs av stereotyperna.

Ikväll hoppas jag bli överraskad och få mina fördomar utmanade igen. För då visar SVT sista delen i första säsongen av Game of Thrones.