Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Tag: Socialdemokraterna

Moderaterna gräver en grop åt sig själva

maktapparaten 79På 70-talet la M beslag på begreppet frihet genom att framställa S som ett betongparti. Omslaget till skriften Maktapparaten från valet 1979.

Socialdemokraterna är Moderaternas ärkefiender. Anna Kinberg Batras parti har alltid definierat sig som Socialdemokraternas raka motsats. Genom att utmåla Socialdemokraterna som ett betongparti lyckades Moderaterna på 70-talet lägga beslag på begreppet frihet. Men i och med Batras företrädare Fredrik Reinfeldt inträdde en förändring. Moderaterna tonade ned de politiska skillnaderna mellan sig själva och Socialdemokraterna för att istället börja betona skillnaden i politisk skicklighet.

Moderaterna vet att väljarna förstår att när Moderaterna påstår att Socialdemokraterna är något så menar de samtidigt att det egna partiet är motsatsen. Därför framställer de konsekvent Stefan Löfven och hans ministrar som klåpare. Denna upprepning är effektiv, men får ibland får oönskade bieffekter.

När decemberöverenskommelsen lanserades var Moderaternas budskap att stats- och finansministerns osmidighet hotat de känsliga förhandlingarna. Moderaterna var så upptagna med att baktala ministrarna att de missade att hantera den ilska överenskommelsen väckte i de egna leden.

Idag gör Moderaterna om samma misstag. I ivern att utmåla Margot Wallström som odiplomatisk riskerar de att själva framstå som diktatur-kramare.

Moderaterna lyckas onekligen i sitt uppsåt att framställa Socialdemokraterna som oskickliga på att regera och framstår därmed själva som skickliga. Men frågan är om inte priset för framgången blivit väl högt. För ju mer professionella Moderaterna framstår desto mer osympatiska verkar de samtidigt. Det är inte utan att man kommer att tänka på citatet från Pyrrhus: En sån seger till och jag är förlorad.

Varför är det så tyst när S och MP skär i biståndet?

nicaFör världens fattiga spelar det ingen roll vem som skär i biståndet. Foto: Kalle Lindberg

Den nya regeringen genomför större avräkningar från biståndet än den föregående. Ändå är det förhållandevis tyst från biståndsbranschen. Vad kan det bero på?

När Alliansen tog pengar från biståndet för att finansiera flyktingmottagande och annat så väckte det högljudda protester från organisationer som sysslar med utvecklingspolitik, som Diakonia, RFSU och Kvinna till Kvinna. Men när Socialdemokraterna och Miljöpartiet meddelade att de tänkte utöka avräkningarna ytterligare var det med vissa undantag tyst.

Kanske fann organisationerna den tidigare biståndsministern, Gunilla Carlsson, provocerande för att hon kom från det biståndsfientliga partiet Moderaterna, medan Isabella Lövin med sin hemvist i biståndsvänliga Miljöpartiet inte är samma röda skynke.

Kanske reagerade organisationerna i första hand på Gunilla Carlssons angrepp på deras inflytande över regeringens politik och bidrag från staten snarare än på hennes nedskärningar i biståndsbudgeten.

Kanske spelar det roll att Kvinna till Kvinnas generalsekreterare Lena Ag, som nu ska påverka utrikesminister Margot Wallström, tidigare arbetade för henne i Bryssel och att barn-, äldre- och jämställdhetsministern Åsa Regnér tidigare var generalsekreterare för RFSU och innan dess arbetade för demokrati- och jämställdhetsministern Jens Orback. Det skulle i så fall förklara att Diakonia bryter mönstret och är fortsatt kritiska till nedskärningarna i biståndet.

Jag tror att alla tre förklaringarna spelar in. Och jag tror att vi borde prata mer om den tredje. Precis som det är ett problem att borgerliga politiker och tjänstemän rör sig fram och tillbaka mellan politiken och påverkansarbete i näringslivets tjänst kan det vara problematiskt att rödgröna politiker och tjänstemän rör sig mellan politiken och påverkansarbete i organisationsvärlden.

För att dessa bindningar inte ska tära på organisationernas förtroende måste de våga kritisera även dagens regering. Därför känns det hoppfullt att Kvinna till Kvinna nu äntligen ställer sig bakom kravet att Sverige ska riva upp avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien.

Reinfeldt bannar sina otacksamma undersåtar


Socialdemokraterna och Moderaterna har lanserat sina reklamfilmer inför valet till EU-parlamentet. Moderaternas valfilm påminner om partiets filmer inför valet 2010. Då som nu ger filmerna en positiv bild av Sverige och anknyter till arbetslinjen. Gemensamt är också att filmerna beskriver arbete som något som ger oss självkänsla och stolthet.


Socialdemokraternas valfilm har en färgskala som påminner om de valfilmer Roy Andersson gjorde för partiet på 80-talet. Filmen lyfter fram problemet att migranter utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden.

Det som skiljer Moderaternas film från de övriga filmerna inför valet till EU-parlamentet är att den ger en positiv bild av EU. Socialdemokraternas film är en av flera som pekar på problemen med EU. Filmen ger dessutom en negativ bild av arbetslivet. En annan skillnad är att Socialdemokraternas film handlar om de andra medan Moderaternas handlar om ett vi. Socialdemokraterna uppmanar dig att rösta på S för att hjälpa någon annan. Moderaterna säger att du ska rösta på M för din egen skull.

Att Socialdemokraterna uppmanar väljarna att rösta på dem för någon annans skull är anmärkningsvärt av två skäl. Dels för att deras senaste eftervalsanalys visade att det inte fungerar med budskap som uppmanar de som själva har det bra att vara solidariska med de som har det sämre. Och dels för att frågan om arbetsvillkor för migranter går att formulera som att alla tjänar på att svenska villkor råder på svensk arbetsmarknad.

Moderaternas film är mer positiv än Socialdemokraternas, men inte odelat positiv. Det är något lite gnälligt och anklagande i det budskap Reinfeldt förmedlar. Det låter som om statsministern bannar sina undersåtar för att de inte har vett att vara tacksamma över allt det goda han och EU gett dem. Risken är därmed att Moderaterna framstår som ett parti som efter åtta år vid makten tröttnat på väljarnas otacksamhet.

Knappt hade Moderaterna lanserat sin valfilm förrän Alliansfritt la upp en redigerad version av den. Den är inte riktigt lika positiv som originalet. Detta att motståndarna går till motattack med satiren som vapen är något alla som utformar kampanjmaterial inför val numera får räkna med.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Nya moderaternas akilleshäl

Det går inget vidare för regeringen i opinionsundersökningarna. En förklaring kan vara att samma marknadsföringsmetoder som banade väg för valsegrarna 2006 och 2010 nu får negativa effekter.

En risk med att låta politisk marknadsföring dominera är att man ser väljarna som tvålkonsumenter, som genom ett budskap ska fås att rösta på partiet i nästa val, och därmed missar relationsbygget som ska få dem att se partiet som sina företrädare som är beredda att lyssna och inte bara föra ut ett budskap.

Schlingmann sålde in nya moderaterna med samma metoder som man säljer tvättmedel. Det handlade om paketering och reklambudskap. Men det finns en svaghet i Schlingmanns nya moderater. Att partiet inte motsvarar väljarnas vilja att bli representerade och delaktiga i en dialog.

Kanske är detta också en del av förklaringen till framgångarna för Feministiskt Initiativ, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. En hel del talar för att dessa partiers väljare i högre utsträckning ser sig som delaktiga i en politisk rörelse. Jag tror att denna upplevelse av att vara en del av något större är en del av lockelsen.

Om man antar att väljarna vill ha en relation till partiet, att de vill vara inbegripna i en dialog med det och att de vill att deras stöd till partiet ska vara en upplevelse, så blir de nya moderaterna ett problematiskt projekt. När dess representanter likt Filippa Reinfeldt vägrar uttala sig om politik blir det ingen dialog och när arbetslinjen inte ger några jobb framstår den mer som en del i en transaktionsmarknadsföring än som upplevelse- eller relationsmarknadsföring.

Socialdemokraterna har alltid beskrivit sig själva som både en rörelse och ett statsbärande parti. Under de senaste årens tävling om vilket regeringsalternativ som är mest ansvarstagande har partiet dock alltmer kommit att betona sin statsbärande sida. Jag tror att det nu är dags för Socialdemokraterna att lyfta fram det faktum att de är ett folkrörelseparti.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

S borde härma 70-talets M, inte dagens

Jeander skruvstad paintPå 70-talet framställde högern socialdemokraterna som ett hot mot det svenska.

Katrine Kielos skriver i sin söndagskrönika i Aftonbladet om hur Moderaterna gynnas av att det politiska samtalet begränsas till vem som är bäst på att ta ansvar för ekonomin. Och Daniel Suhonen skriver i Sydsvenskan om hur oppositionen är rädda att bekänna färg. Reinfeldt och Borg har lyckats få diskussionen att handla om vem som är bäst på att förvalta dagens system. Socialdemokraterna har inte förmått utmana detta upplägg, utan ägnar sig istället åt att försvara sig mot anklagelserna om att deras förslag inte är finansierade.

På många sätt liknar detta politiska klimat 1970-talet. Då var det Socialdemokraterna som dominerade scenen och satte villkoren för den politiska debatten. Under flera decennier hade Socialdemokraterna lyckats få det politiska samtalet att handla om hur välfärdssamhället skulle byggas vidare. Men i mitten av 70-talet lyckades Moderaterna ta initiativet genom att vägra acceptera de regler för debatten som Socialdemokraterna hade satt upp.

Vad Moderaterna gjorde var att ifrågasätta ramarna för samtalet. De hävdade att det socialdemokratiska projektet spårat ur. Att en allt starkare stat hotade både individens frihet och det genuint svenska. Och Moderaterna byggde denna nya politiska berättelse genom att utgå från stämningar i samhället om att Socialdemokraterna blivit maktfullkomliga och låna element från andra samtida kritiska rörelser. De lånade in alternativrörelsens kritik mot flyttlasspolitiken. Och de lånade vänsterns kritik mot byråkratiseringen inom arbetarrörelsen.

På samma sätt skulle Socialdemokraterna idag kunna spela på stämningar om att välfärden inte längre går att lita på och låna in vänsterns kritik mot ökad girighet och feministernas kritik mot diskriminering för att bygga en egen berättelse om att en mer jämlik värld är möjlig. Precis som M på 70-talet framställde S som ett hot mot det genuint svenska, skulle S idag kunna beskriva M:s skattesänkningar och privatiseringar som ett hot mot vår svenska välfärd.

Jag tror att Katrine Kielos har helt rätt när hon säger att Socialdemokraterna nu behöver våga utmana de regler Moderaterna satt upp och hävda att en politik för ökad jämlikhet är möjlig. Varför skulle inte det Moderaterna lyckades med på 70-talet vara möjligt för Socialdemokraterna idag?

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Valrörelsens komet i sociala medier

En ny rapport från Springtime PR visar att S, MP och V under mars var de riksdagspartier som ökade snabbast i sociala medier. Alla partier säger att de prioriterar sociala medier i supervalrörelsen. Då är det tuffa besked för de borgerliga att de rödgröna partierna har så mycket högre ökningstakt. Det säger också en hel del om hur valvinden blåser. Oppositionen har medvind och framgång föder framgång. För väljarna är det lättare att gilla dem som framstår som vinnare.

Men den verkliga kometen i sociala medier är inte med i rapporten. Under mars månad fick Feministiskt Initiativ 11 787 nya gillare på Facebook, 1718 fler följare på twitter och 130 nya prenumeranter på youtube. Det gör partiet till det snabbast växande i sociala medier under mars månad. Även här förstärker alltså siffrorna bilden av ett parti med vinden i ryggen. Än så länge är det dock en bit kvar till Piratpartiet som med 93 600 följare i sociala medier innehar förstaplatsen.

Samtidigt säger ökningstakten förstås inte allt. Sverigedemokraternas följare är exempelvis dubbelt så många som Vänsterpartiets. Det talar för teorin att SD, som länge varit mycket aktiva i sociala medier, inte har så många sympatisörer kvar att nå medan V, som inte varit så aktiva tidigare, fortfarande har stor potential när det gäller att vinna nya följare.

Men oavsett förklaring så är den lägre ökningstakten dåliga nyheter för SD och regeringspartierna. Den förstärker intrycket från opinionsmätningarna av att det går trögt för partierna. Och särskilt trögt går det för de borgerliga småpartierna KD, C och FP. Partier som redan har problem med den negativa uppmärksamhet som följer av närheten till fyraprocentsspärren.

Motvinden i opinionen blir självförstärkande eftersom den präglar nyhetsrapporteringen. När SVT för några veckor sedan följde Jonas Sjöstedt under ett besök i Nyköping handlade journalistens frågor om framgångarna i opinionen. Ett par dagar senare följde SVT Annie Lööf under ett besök på Öland. De frågor hon och partiets lokala företrädare fick handlade om partiets kris. Medias berättelse om V beskriver ett parti som hittat sin valfråga och håller fast i den, medan berättelsen om C handlar om vems fel det är att partiet befinner sig i kris.

Det finns också aspekter av valrörelsen i sociala medier som, likt F!:s starka tillväxt, hamnar utanför rapporten trots att de är viktiga. En intressant tendens är försöken att kidnappa och sabotera motståndarnas kampanjer. När Moderaterna i helgen hade sitt Sverigemöte i Göteborg så använde de hashtagen #sverigemotet och lanserade sin paroll ”Arbetskraften lyfter Sverige”. Någon påpekade snabbt att hashtagen var väl vald med tanke på att det just nu är motigt för Moderaterna och @GnestaEmma hjälpte Moderaterna med en valaffisch som illustrerade parollen. Denna delades ett hundratal gånger och hamnade på så sätt överst bland bilderna vid en twittersökning på #sverigemotet.

Jag är övertygad om att vi kommer få se mer av detta. Och jag vill inte kalla det smutsigt kampanjande utan snarare lekfullt. För det handlar inte om att kleta ned motståndarna med skit, utan om att skoja med dem genom att ladda om deras kampanjbudskap.

arbetskraftenModeraterna fick oväntad hjälp att ta fram en valaffisch.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Vad krävs för att bryta Moderaternas dominans?

Maktapparaten omslag 1976                 På 70-talet framställde högern Palme som ett hot mot Sverige.
                 Varför gör inte vänstern samma sak idag med Reinfeldt?

Igår avslutade Moderaterna sitt Sverigemöte och idag presenterar Vänsterpartiet sin valplattform. Valrörelsen är inledd. Det största oppositionspartiets strategi verkar vara att sitta stilla i båten och räkna med att Regeringen Reinfeldt ska falla på ett eget grepp. Det kan visa sig räcka. Men jag tror att oppositionens chanser skulle vara bättre om de lyckades koppla ett grepp på sin motståndare.

Moderaterna har nu styrt Sverige i snart åtta år. På många sätt liknar deras position den Socialdemokraterna hade fram till sin valförlust 1976. Då var det Socialdemokraterna som i stor utsträckning satte den politiska dagordningen och alla andra partier tvingades definiera sig i förhållande till partiet. Idag är det Moderaterna.

Men om det på 70-talet var möjligt för Moderaterna att utmana Socialdemokraternas maktposition så måste väl dagens oppositionspartier kunna göra samma sak? Jag tror det. Och jag tror också att de har mycket att lära av hur högern gick till väga då.

Högern skapade på 1970-talet en berättelse om Socialdemokraterna. Denna berättelse innehöll två viktiga teman. Dels att socialdemokraterna förlorat kontakten med sina folkrörelserötter och blivit ett maktfullkomligt parti. Och dels att ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav kunde innebära att det Sverige medborgarna kände till skulle gå förlorat. 1975 beskrev Erik Anners hotet så här i sin bok Den socialdemokratiska maktapparaten:

”Fortsätter den nuvarande utvecklingen, kan det på sin höjd dröja något årtionde innan socialdemokraterna drivit fram en samhällstyp, som är auktoritär i den meningen att den av partiet behärskade offentliga makten i förening med partiets och LO:s egen maktapparat fattar och förverkligar alla beslut av större betydelse både för de enskilda individerna och för samhället.”

Samma grepp borde som sagt gå att använda mot Moderaterna idag, men hittills har vi sett väldigt lite av detta från oppositionen. De angrepp vi ser riktar sig inte mot Moderaterna som parti och deras planer för Sverige, utan mot deras politik idag. Ingen gör idag vad högern gjorde på 70-talet. Ingen beskriver det största regeringspartiet som en korrupt elit som försvarar sina egna intressen och utgör ett hot mot landet.

Oppositionen skulle kunna beskriva Moderaterna som ett parti som förlorat kontakterna med sina rötter och växt ihop med makten. En gång i tiden försvarade de friheten och värnade om marknadsekonomi, men idag är det, som Katrine Kielos beskriver det, svängdörrar mellan politiken, lobbyistbranschen och företagen inom välfärdssektorn. När Moderaterna lägger fram ett politiskt förslag så kan inte medborgarna veta om de gör de för att de tror på förslaget, eller för att deras kompisar i PR-branschen lobbat för det och för att förslaget gynnar deras vänner i välfärdsföretagen.

Varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet kan dock använda denna berättelse eftersom de själva har gott om före detta politiker som idag jobbar för välfärdskapitalisterna. Bara Vänsterpartiet kan med trovärdighet teckna bilden av en moderat maktapparat.

Den andra beståndsdelen i oppositionens berättelse skulle kunna vara att beskriva vilket samhälle vi får om tio år ifall Moderaterna tillåts fortsätta sin privatiseringspolitik. Den kritik vi idag ser från oppositionen handlar om vad dagens privatiseringar ställer till med. Men det räcker inte för att framställa Moderaterna som ett hot. Då måste oppositionens berättelse handla om att privatiseringsivrarna inte nöjer sig med det de hittills uppnått. De vill ha mer. En möjlighet är att varna för att vi kan få det som i USA där varken sjukvård eller högre utbildning är tillgänglig för alla.

På 70-talet tvekade inte högern att beskriva Socialdemokraterna som en ångvält som förstörde allt som var fint i samhället. De tvekade inte heller att låna beståndsdelar till sin berättelse från andra politiska rörelser. Att beskriva Socialdemokraterna som ett betongparti var exempelvis ett lån från miljö- och alternativrörelsen. Idag är det bara Sverigedemokraterna som på samma sätt målar upp de styrande partierna som ett hot mot framtiden och det svenska. Vad är det som får oppositionen att tveka inför att använda detta grepp mot Moderaterna?

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Vilket vi tillhör du?

Moderaternas valfilmer 2010 återuppväckte en identitet kopplad till arbetet.

I valkampanjen 2010 satsade Moderaterna på att beskriva vad ett jobb kan ge utöver lönen. Partiet körde tre valfilmer på temana självkänsla, kärlek på jobbet och helg. Alla som någonsin haft ett jobb kunde känna igen sig. Att på detta sätt skapa möjlighet till identifikation och en känsla av grupptillhörighet hos publiken är avgörande för kraften hos ett politiskt budskap.

Fackföreningsrörelsen spelade länge en viktig roll genom att få arbetare att tolka samhället i klasstermer. Även om fackföreningarna förespråkade samarbete med arbetsgivarnas organisationer snarare än konflikt så bidrog de ändå till att arbetare såg sig som en grupp med gemensamma intressen. När fackföreningarna försvagades så öppnade det för att andra gemensamma identiteter blev mer framträdande. Istället för vi arbetare, kunde det vara vi som bor i villa eller vi svenskar.

På samma sätt har utförsäljningen av allmännyttan och pensionsreformen gjort det relevant för många att i första hand identifiera sig som ägare. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att se detta som en avsedd effekt av en medveten borgerlig politik. Det spännande är att Alliansen med sin arbetslinje samtidigt återuppväckt en identitet kopplad till arbetet. Men den arbetaridentitet moderaterna framställer i sin propaganda skiljer sig från den facket tidigare upprätthöll i att den är klasslös. Moderaternas arbetande vi omfattar alla arbetare från killen i kassan på McDonalds över ambulansföraren till mellanchefen i statlig tjänst.

Moderaterna formade på så sätt i sin valkampanj 2010 ett ”vi som arbetar”. Socialdemokraterna talade istället om ”de sjuka och utsatta” där mottagaren inte ingick. Vad Socialdemokraterna sa var att ”vi” borde bry oss om ”dem”.

Många av de inre konflikter vi brottas med har sitt ursprung i känslan av att tillhöra flera olika grupper samtidigt. Vilken grupptillhörighet är starkast? Svensk eller arbetare? Svaret på den frågan kan avgöra vilket partis berättelse som förmår mobilisera i årets val och på så sätt avgöra om en arbetares röst hamnar hos SD eller S/V.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Uppsatsens form är lika viktig som dess innehåll

Ett vanligt råd på kurser i kreativt skrivande är att man ska läsa mycket för att få inspiration till sitt eget skrivande. Det rådet är lika tillämpbart på uppsatsskrivande. Alla som skriver uppsats läser förstås en massa böcker på jakt efter fakta och teorier som man kan referera till i den egna uppsatsen. Men det är lätt hänt att man under läsningen är alltför fokuserad på vad författarna säger för att märka hur de för fram sitt budskap. Jag menar att det är minst lika viktigt att vara uppmärksam på formen som på innehållet. För en stor del av arbetet med uppsatsskrivandet är ju att hitta en fungerande form för texten. Och den som lägger märke till vilken form andra skribenter använder har stor nytta av det i sitt eget uppsatsskrivande.

Jag skriver just nu en masteruppsats i retorik. Den handlar om hur vi använder bilder för att skapa vår värld. Närmare bestämt om hur högern och vänstern på 1970-talet använde karikatyrer för att konstruera sin självbild i kontrast till socialdemokraterna. Inför uppsatsen läste jag en hel del böcker och artiklar om mitt ämne. Under läsningen antecknade jag både författarnas slutsatser och de associationer texterna väckte. Men när jag sedan satt där med alla mina anteckningar insåg jag att jag behövde gå tillbaka till texterna igen för att se hur författarna presenterade sina rön. Jag valde ut tre texter jag uppskattade och undersökte hur författarna gick till väga för att övertyga mig om att de hade något viktigt att säga om hur bilder påverkar oss.

Den första texten var Robert Hariman & John Louis Lucaites bok No Caption Needed om några kända nyhetsfotografier. Hariman och Lucaites beskriver på bara några rader bilden av den vietnamesiska flickan som springer undan Napalmanfallet. De tillåter sig att tolka redan i beskrivningen när de säger att soldaterna i bakgrunden verkar röra sig långsamt.

Genom att använda mig av samma teknik kan jag undvika långa detaljerade beskrivningar av de bilder jag analyserar i uppsatsen. På så sätt får jag bättre flyt i min text.

Den andra texten var W. J. Thomas Mitchells bok What do pictures want? om vår rädsla för bilders makt att påverka. Mitchell ger oss namnet på konstnären bakom rekryteringsaffischen med texten ”I WANT YOU FOR U.S. ARMY” och även berättelsen om hur gestalten på affischen kom att kallas Uncle Sam.

Jag kan på samma sätt börja varje analys av en enskild bild genom att beskriva den bildens specifika kontext för att sedan ge en väldigt kort beskrivning av själva bilden och först därefter närmare beskriva bildens olika delar och deras betydelse. Det upplägget gör det lättare för läsaren att följa mina tankegångar.

Den tredje texten var Vikki Bells artikel Omvänt förbrytarporträtt i tidskriften Glänta om ett av de fotografier militären i Argentina tog av sina offer innan de dödade dem. Vicki Bell diskuterar vilken funktion bilden fyller och vilket förklaringsvärde berättelsen om dess tillkomst har. Hon presenterar löpande andras teorier och använder dem för att diskutera hur vi ska se på bildens betydelse.

En vanlig form i uppsatser är att först presentera teorierna och sedan analysera materialet. Genom att istället göra som Vikki Bell och låta en del av teorierna komma in först när de behövs i analysen kan jag se till att min text blir mer dynamisk.

Något som är gemensamt för de tre texterna är att författarna använder flera andra bilder för att belysa en bild de analyserar. Jag kan använda den tekniken genom att skildra kontexten utifrån ett antal kända bilder från den tid jag skriver om, skiftet mellan 1970- och 80-tal.

Alla tre författarna berättar också mycket om hur bilderna blir till och sprids. På samma sätt behöver jag tala om vem som tog bilden av Transports ordförande Hans Ericson på solsemester på Kanarieöarna, hur den spreds och vilken betydelse den fick i valet 1976.

Precis som en skönlitterär författare behöver jobba på att hitta den rätta formen för att förmedla sin berättelse, måste jag när jag skriver uppsats anstränga mig för att hitta en form som gör det så enkelt som möjligt för läsaren att ta till sig mina påståenden. Då är det inget fel i att studera mästarna för att se hur de bär sig åt.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Så begränsar Moderaterna SAP:s handlingsfrihet

Socialdemokraterna var länge den dominerande politiska kraften i Sverige. Det fick till följd att andra politiska krafter definierade sig i motsättning till partiet. Genom att beskriva Socialdemokraterna, deras politik och det samhälle de byggt upp gav de andra partierna samtidigt en bild av sig själva, sin politik och det samhälle de ville se. I sin politiska kommunikation använde de berättelser där det egna partiet eller den egna rörelsen spelade rollen som hjälte, medan Socialdemokratin tilldelades rollen som bov.

Moderaternas bild av Socialdemokraterna är en negation av deras egen självbild. Hur de beskriver Socialdemokraterna säger därmed inte bara något om hur de ser på sig själva, utan också om hur de ser på världen. På så sätt hänger berättelsen om jaget, motståndaren och världen ihop och de olika delarna bestämmer varandra.

Väljarna vet hur berättelser fungerar och förstår därför att när ett parti säger sig vara något, eller stå för en sak, så påstår det samtidigt underförstått att motståndaren är eller står för motsatsen. När Socialdemokraternas främsta motståndare Moderaterna på sjuttio- åttiotalet sa sig kämpa för frihet så tolkade väljarna det som ett påstående om att Socialdemokraterna stod för tvång. Dessutom förstod väljarna att motsatsparet frihet/tvång var något som Moderaterna uppfattade som viktigt, vilket gav en inblick i Moderaternas världsbild. För att fungera optimalt måste Moderaternas val av signalord både fånga en konflikt som väljarna uppfattar som central, samt stämma överens med den bild de har av partiet och dess motståndare. Frihet fungerade fint i en tid när löntagarfonderna var en stor stridsfråga.

De två stora partiernas berättelser om den tid då Socialdemokraterna dominerade den politiska scenen är varianter på den stora berättelsen om människans väg mot frihet. Dels Socialdemokraternas berättelse där partiet leder folket i projektet att bygga ett folkhem som erbjuder materiellt och andligt välstånd åt alla. Dels moderaternas berättelse om hur folket befriar sig från Socialdemokraternas förmyndarsamhälle.

När Moderaterna idag kritiserar Socialdemokraternas uppfattning i diskussionen om arbetskraftsinvandring genom att påstå att partiet vill ha ett samhälle där goda villkor för de som är inne i systemet upprätthålls till priset av att de som är utanför inte släpps in, är det en variant av vänsterns och alternativrörelsens berättelse från 1970-talet om hur folkhemmet inte har plats för alla. Detta är ett exempel på hur olika politiska rörelser och partier lånar från varandras berättelser.

Vi omtolkar ständigt vår gemensamma historia. Och vi skapar hela tiden nya berättelser som stöder eller stör de olika konkurrerande berättelserna om vårt förflutna. Fredrik Reinfeldts betonande av att det ska löna sig att arbeta och Annie Lööfs hyllande av entreprenörerna stöder berättelsen om Socialdemokraternas Sverige som ett land där alla uppmanades att förlita sig på staten och där människors egna initiativ motarbetades. Jan Björklunds utfall mot flumskolan stöder berättelsen om Socialdemokraternas Sverige som en experimentverkstad för vänsteridéer.

Identiteten är central i partiernas berättelser. Och för att förstå sig själva måste partierna våga förhålla sig både till sin nutid och till sitt förflutna. Först om partierna verkligen vågar hantera sitt förflutna kan de få en självförståelse och identitet som håller att bygga en berättelse kring. Om man inte vet vem som är ens fiende idag, för att man inte vågat undersöka vem det var igår, kan man inte få reda på vilka värderingar man har.

Lika viktigt för självförståelsen är det att kunna se nyktert på var partiet befinner sig idag. Här står Moderaterna och Socialdemokraterna inför olika svårigheter. För Moderaterna gör omprofileringen, med dess avståndstagande från de gamla Moderaterna, det svårt att blicka bakåt. Och när de ändå försöker blir det gärna fel, som när Moderaterna nyligen häcklades av sina motståndare då de påstod sig ha varit motståndare till apartheid. För Socialdemokraterna ligger svårigheten istället i oviljan att erkänna att partiet förlorat den dominerande roll det så länge hade i svensk politik.

Vi påverkas av de berättelser andra väljer för att beskriva oss. De etiketter andra klistrar på oss begränsar vår frihet att själva bestämma vilka vi är. På samma sätt påverkar den moderata berättelsen om bidragspartiet Socialdemokraterna deras berättelse om sig själva och i förlängningen även partiets politik. Ett exempel på det är hur Mona Sahlin i sitt avskedstal som partiledare beskrev partiet som ett parti folk röstade på trots att de hade ett arbete. Ett annat exempel är hur partiet, av rädsla för att med sina handlingar bekräfta berättelsen om bidragspartiet, övergett inkomstbortfallsprincipen. Den som inte vill att det egna handlingsutrymmet ska begränsas av motståndarens berättelse måste hitta ett sätt att utmana denna berättelse med en egen berättelse om sig själv.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.