Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Month: september, 2012

Budgetprosan får Gunilla Carlsson att verka empatilös

Mariama Amadou med sina barn Salamou, Ali och Moussa i torkdrabbade Niger.

Flera medier har uppmärksammat att regeringen i sin budgetproposition för 2013 vill använda en hel del biståndspengar till annat än bistånd. Men ingen verkar ha upptäckt att de samtidigt planerar att ta tillbaka hundratals miljoner av årets biståndspengar. Uppgiften finns i den Höständringsbudget för 2012 där regeringen i veckan berättade om sina förslag till förändringar i det innevarande årets budget. På torr budgetprosa konstaterar regeringen att de fattiga människor som biståndspengarna skulle ha gått till inte kommer att märka någon större skillnad:

”För att finansiera ökningen av anslaget 1:2 Ersättningar och bostadskostnader under utgiftsområde 8 Migration minskas anslaget 1:1 Biståndsverksamhet med 340 000 000 kronor. Minskningen bedöms inte påverka den verksamhet som finansieras från anslaget i någon större utsträckning.”

Samtidigt skriver regeringen på sin hemsida att en miljon barn är på gränsen till akut undernäring på grund av torkan i Sahel i Afrika och att ytterligare två miljoner barn riskerar att hamna i samma situation. I våras besökte jag byn Kofo i Niger och träffade Mariama Amadou som inte hade någon mat att ge till sina barn Ali, Moussa, och Salamou. Jag kan inte låta bli att tänka på vilken skillnad de pengar regeringen nu drar tillbaka skulle kunna göra för Mariama och många andra mödrar i samma situation.

Det är bra att Gunilla Carlsson i år avsatt 436 miljoner kronor för att hjälpa dem som drabbats av torkan i Sahel. Men jag har svårt att förstå hur hon kan tro att ytterligare 340 miljoner kronor inte skulle kunna göra någon större skillnad för Mariamas barn och alla andra som hungrar i Sahel. Genom att inte erkänna att neddragningarna i Sveriges biståndsbudget får konsekvenser för dem vi skulle ha hjälpt riskerar Gunilla Carlsson att framstå som empatilös. Alliansen bygger själva, precis som när Fredrik Reinfeldt talade om ”etniska svenskar mitt i livet”, berättelsen om en regering som inte bryr sig om de svaga.

Formuleringen i höständringsbudgeten ger dessutom alla de som misstänker att biståndsministern är motståndare till bistånd vatten på sin kvarn. Därför hade det varit bättre både för Gunilla Carlsson och för Alliansen om hon sagt som det är: Minskningen av biståndet kommer att få katastrofala följder för många fattiga människor.

Annonser

Att vara ny på jobbet är som att vara barn igen

En vecka har gått sedan jag började på mitt nya jobb som politisk sekreterare på Vänsterpartiets Riksdagskansli. Jag dimper ned på min nya arbetsplats mitt i allmänna motionstiden, Riksdagsårets stressigaste period då ledamöterna kan lägga motioner om vad de vill. För mig som aldrig vare sig läst eller skrivit en motion förut är det många nya termer, mallar och rutiner att ta till sig. Och väldigt mycket som jag inte alls begriper mig på.

Som idag, när jag och mina kollegor på ett möte gick igenom hur vi ska gå till väga för att föra in alla siffror i ett enda stort gemensamt dokument. Jag förstod så lite av det som sades att jag, likt ett barn, inte kunde avgöra vad som var ironi.

Det var då det slog mig att detta med att börja på ett nytt jobb är som att vara liten igen. Du kastas ut i en ny värld där du måste lära dig allt från början. Du förstår inte vad de andra säger utan är hänvisad till att försöka förhålla dig till de vuxna runt omkring dig utifrån den information du får fram genom att tolka deras röstläge. Hen där låter som att hen inte heller förstår. Hen är nog också ny på jobbet. Och en annan kollega låter stressad. Där är det nog inte läge att komma dragande med frågor om var jag hittar förra årets motioner.

Just för att jag förstår så lite är det helt fantastiskt att vara ny på jobbet. Precis som ett litet barn lär jag mig massor av nya saker varje dag. Och dessutom har alla överseende med att jag inte förstår så mycket. Som min chef sa när jag luftade mina tvivel över vilken nytta jag som nybörjare kunde göra i motionsskrivandet: Vi är glada bara över att du är här.

Kvinnan som kan ge Löfven en match

Peter Wolodarski spekulerar idag på DN:s ledarsida om att Fredrik Reinfeldt kommer att avgå före valet 2014 och lämna över till Anders Borg. Jag har svårt att se hur det skulle lösa regeringens problem. Det behövs radikalare tag för att få väljarna att känna entusiasm inför tanken på ytterligare fyra år med Alliansen.

Om man försöker tänka som en manusförfattare som ska göra en TV-serie av valrörelsen 2014, så vill man se två tävlande som tydligt skiljer sig från varandra. Då blir det uppenbart att de två försiktiga medelålders männen Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven är alldeles för lika varandra för att skapa spänning i kampen om vem som ska få förtroendet att leda Sverige efter nästa val. Eftersom Löfven framstår som ny och fräsch, medan Reinfeldt allt oftare beskrivs som grå och trött är likheten i första hand ett problem för Alliansen. Men även Borg och Löfven vore kombattanter med alltför stora likheter.

Moderaterna har drabbats av samma problem som Vänsterpartiet fick uppleva när Håkan Juholt tillträdde som ledare för Socialdemokraterna. Plötsligt fanns det ytterligare en folklig skämtare och agitator bland partiledarna. Eftersom Juholt både var ny och företrädde ett större parti hamnade Lars Ohly i skuggan. Nu är det Reinfeldt som befinner sig i Stefan Löfvens skugga.

Alliansen skulle dessutom lösa ytterligare två av sina problem om Reinfeldt lämnade över till Birgitta Ohlsson. Med en folkpartist som statsminister skulle gnället om att Moderaterna tar för stor plats i Alliansen tystna tvärt. Och en ny ung kvinnlig statsminister skulle även tvätta bort bilden av en regering som inte förmår tänka nytt.

På samma sätt som en manusförfattare skulle ha problem med att göra en förtroendetävling mellan Reinfeldt och Löfven spännande, skulle hen tycka att Anders Borg och Fredrik Reinfeldt vore ett tråkigt radarpar. Även de är alltför lika för att skapa spänning i berättelsen. En manusförfattare skulle sträva efter ett radarpar som likt Beck och Gunvald Larsson kompletterar varandra och framhäver varandras särart.

Birgitta Ohlsson och Anders Borg skulle med sina skilda profiler komplettera varandra väl och dessutom kunna fungera som en modern version av Olof Palme och Gunnar Sträng. Medan Anders Borg med sin försiktighet ser till att väljarna kan känna sig trygga kan Birgitta Ohlsson med sitt engagemang för jämställdhet och demokrati få dem att känna sig stolta.