Jakten på berättelsen

reflektioner över konsten att förklara, förföra och förändra

Month: juli, 2013

Greklands medlemskap i EMU var rationellt

Så här i efterhand, när vi hör rapporterna om växande skuldberg och ökande antal fattiga, är det inte helt lätt att förstå varför Grekland gick med i EMU. Valutaunionen verkar ju vara konstruerad för att gynna Tyskland på Greklands bekostnad.

Kanske måste vi söka svaret på frågan utanför den nationalekonomiska teori som menar att vi fattar alla beslut i ekonomiska frågor för att uppnå ekonomisk vinning. Jag menar inte att Greklands beslut att gå med i EMU var irrationellt, bara att det inte var rationellt i ekonomiska termer. Men det finns ju andra typer av rationalitet. Kanske blir det lättare att förstå annars obegripliga ekonomiska beslut om vi antar att vi fattar dem i hopp om att de ska berätta något om vilka vi är och var vi hör hemma.

Kanske låg det rationella i beslutet att de som styr i Grekland ser tillhörigheten till Europa som viktigare än de ekonomiska konsekvenserna av medlemskapet. Något som talar för det är hur Grekland tidigare visat sig vara berett att betala ett högt pris för att framställa sig som ett europeiskt land.

När Grekland i början på 1800-talet blev självständigt var landets ledare angelägna om att stryka ett streck över de århundraden då landet var en del av det ottomanska imperiet. Ambitionen var att med alla medel visa att Grekland var en del av Europa och inte av Orienten. En av de första åtgärderna i det krigshärjade landet var att riva landets moskéer.

Maria Kaika beskriver i boken City of flows: modernity, nature, and the city hur de styrande i Aten använde de knappa vattenresurserna just för att visa var Grekland hörde hemma. Istället för att se till att den växande befolkningen fick tillgång till dricksvatten, användes vatten till att göra staden mer västlig genom att anlägga en central park och mindre orientalisk genom att vattna gatorna i ett försök att göra dem mindre dammiga.

Arvet från antiken var en viktig resurs i försöken att visa att Grekland var en del av Europa. Genom att framhäva landets roll som den europeiska civilisationens vagga hoppades de styrande kunna skingra alla tvivel om att Grekland hörde till Europa. Därför ägnades decennier åt misslyckade försök att lösa Atens vattenförsörjning genom att renovera de gamla akvedukterna istället för att bygga nya vattenledningar.

Ironiskt nog blev resultatet av Greklands medlemskap i EMU inte bara ekonomisk katastrof utan också att Greklands tillhörighet i Europa på nytt ifrågasattes. Massmedia i andra europeiska länder framställer idag grekerna som lata och oansvariga. En berättelse om grekerna som besannar deras farhågor om att de inte skulle komma att uppfattas som européer, utan som orientaler. På så sätt bekräftar den samtidigt det rationella i ansträngningarna att knyta Grekland till Europa.

Annonser

Därför tror jag inte på Framtidspartiet

Jag behöver ett du att spegla mig i. Och vi behöver ett de för att kunna uttrycka den egna identiteten. Inte nog med det. Hur jag använder dig och hur vi använder de för att beskriva oss själva bestämmer och bestäms av hur vi uppfattar världen. Det är alltså relationerna mellan delarna som bestämmer varje enskild dels betydelse.

Hur vi beskriver vår motståndare säger inte bara något om hur vi ser på oss själva, utan också om hur vi ser på världen. Storytelling är därför i grunden en fråga om självkännedom. Bara den individ eller grupp som känner sig själv kan med framgång använda berättelser.

Jagets, motståndarens och världens innebörder, är inte fasta utan bestäms av sina relationer till varandra. Samtidigt är de inte helt fria utan begränsade av materiella omständigheter. Men inom dessa ramar har vi stor frihet att utforma berättelsen om oss själva så länge vi förstår hur en ändring i en del påverkar de andra.

Partierna skapar sin egen värld eller världsbild där de själva och deras fiende spelar en avgörande roll. Det är genom att beskriva sin fiende som partiet beskriver sig självt.

Denna insikt om hur berättelsen om jaget, motståndaren och världen hänger ihop får mig att ifrågasätta Socialdemokraternas beslut att profilera sig som framtidspartiet. Dels tror jag inte att de kan övertyga väljarna om att Moderaterna står för motsatsen, en återgång till det förflutna. Och dels verkar det mindre klokt att peka ut konflikten mellan dåtid och framtid som den viktigaste i Socialdemokraternas världsbild. Mindre klokt därför att väljarna förknippar Socialdemokraterna med mycket av det som de uppskattade i folkhemmet. Mindre klokt dessutom att, i en tid där allt fler väljare instämmer i påståendet att utvecklingen idag går åt fel håll, koppla sig själva till denna hotande framtid.

Om du vill ändra din berättelse om dig själv måste du samtidigt ändra din berättelse om motståndaren. Eftersom berättelsen om jaget hänger ihop med berättelsen om motståndaren kan ett parti inte ändra berättelsen om det egna partiet utan att samtidigt ändra berättelsen om motståndaren. Därför tvingas Moderaternas när de skapar de nya Moderaterna även förnya sin berättelse om Socialdemokraterna.

Moderaterna har gått från frihetskämpar till ett ansvarsfullt statsbärande parti. De uttrycker fortfarande sin identitet i relation till Socialdemokraterna men har förändrat bilden av Socialdemokraterna från maktfullkomliga pampar till opålitliga slarvpellar. På samma sätt måste Socialdemokraterna, om de vill lyckas göra sin berättelse om sig själva som framtidspartiet trovärdig, lyckas framställa Moderaterna som fast i det förflutna.

När du formar din berättelse om dig själv måste du ta hänsyn till din motståndares berättelse om dig. På samma sätt påverkar den moderata berättelsen om bidragspartiet Socialdemokraterna deras berättelse om sig själva och i förlängningen även partiets politik. Ett exempel på det är hur Mona Sahlin i sitt avskedstal som partiledare beskrev partiet som ett parti folk röstade på trots att de hade ett arbete. Ett annat exempel är hur partiet, av rädsla för att med sina handlingar bekräfta berättelsen om bidragspartiet, övergett inkomstbortfallsprincipen. Den som inte är beredd att låta det egna handlingsutrymmet begränsas av motståndarens berättelse måste hitta ett sätt att utmana denna berättelse med en egen berättelse om sig själv.

Ingen kommer undan berättelsen om sig själv. Det går inte att som politiker bedriva politik utan att omvärlden kopplar dina handlingar till en berättelse. Andra kommer i sina försök att förstå dig att tolka dina handlingar utifrån de berättelser de använder för att förstå världen.

Frågan är istället vem som formulerar berättelsen. Är det du eller dina motståndare som bestämmer vilket vi du företräder, vilket de som hotar dina planer och vilket problem du försöker lösa. Den som vill försöka styra berättelsen om sig själv kan inte nöja sig med att lansera ett begrepp som framtidspartiet, utan måste även genom sina handlingar fylla det med innehåll.

Partierna berättelser ska vara en strid på liv och död

Konflikter är det som driver en berättelse framåt. Vissa skulle säga att konflikter även är samhällets drivkraft. Men bland forskare inom kommunikation, retorik och språk råder det delade meningar om huruvida konflikten är en nödvändig ingrediens.

Många ser konflikter som ett naturligt, men för den skull inte oproblematiskt, inslag. De stärker en grupps identitet, men leder också till intolerans mot avvikande och till begränsningar av individernas handlingsfrihet. I en konflikt mellan grupper fyller berättelser funktionen att göra gränserna mellan grupperna mer rigida.

Andra menar att berättelser kräver både konflikt och konsensus. Denna uppfattning stämmer också med den vanliga strukturen i berättelser. En berättelse utgår från ett jämviktsläge som rubbas varvid en konflikt uppstår som måste lösas innan ett nytt jämviktsläge kan inträda.

I Sagan om ringen lever folket i Fylke ett tryggt och lugnt liv tills Gandalf dyker upp med nyheter om den kamp mellan det goda och det onda som rasar i världen utanför byn. Först när byns söner Sam och Frodo hjälpt till att besegra ondskan kan de återvända till Fylke och lugnet åter lägra sig över byn.

Uppgiften för den som vill använda berättelser för att kommunicera blir därför att förstå att utnyttja växelspelet mellan konflikt och konsensus.

På samma sätt som berättelser kräver både konflikt och konsensus kan relationer vara både fientliga och ömsesidigt gynnsamma samtidigt. En tydlig konflikt mellan två partier gynnar bägge parter genom att just dessa två partier framstår som mer relevanta än de andra partierna.

Alla väljare känner inte till alla partier i Riksdagen. Och bland de som ändå kan räkna upp samtliga partier har många en tydlig bild bara av ett fåtal av dem. Det värsta för ett parti är därför att vara otydligt, eller rentav osynligt. Och det värsta en partiledare kan råka ut för i Riksdagens partiledardebatt är därför inte att bli hårt angripen, utan att ingen av de andra partiernas ledare begär replik på hens anförande.

Partierna måste ha politiska fiender för att synas. Det gäller dock att välja de konflikter som gynnar det egna partiet. Att bli irrelevanta är det största hotet mot småpartierna i en tid när två av partierna i Riksdagen är mycket större än de andra och media i allt större utsträckning skildrar valkampanjerna som en strid mellan ledarna för de två stora partierna.

Moderaterna och Socialdemokraterna tjänar på att framhäva konflikten mellan partierna. På så sätt etablerar de en berättelse hos väljarna där den viktiga politiska konflikten i samhället står mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Det är en berättelse som bidrar till att de bevarar sina positioner som de två dominerande partierna.

Partierna måste alltså för att framstå som tydliga och relevanta framhäva en konflikt mellan sig själva och sin motståndare. Men vilken typ av konflikt ska de söka?

Statsvetaren Chantal Mouffe delar upp konflikter i agonistiska och antagonistiska. I båda fallen har vi ett tydligt vi och ett lika tydligt de med motstridiga intressen. I en agonistisk relation är parterna motståndare, i en antagonistisk relation är de fiender. Den agonistiska konflikten kan lösas inom demokratins ramar, medan den antagonistiska konflikten är en strid på liv och död. Det är en konflikt som bara kan lösas genom att den ena sidan vinner och den andra går under. Demokratins uppgift är, enligt Mouffe, att förvandla antagonism till agonism.

När demokratin misslyckas med att formulera de utmaningar samhället står inför som agonistiska konflikter får populister utrymme för sina antagonistiskt formulerade motsättningar. Att Sverigedemokraternas konflikt mellan kristna och muslimer är antagonistisk visas just av att den bara kan lösas genom att den ena gruppen förgör den andra.

Mouffe uppmanar vänstern att släppa den antagonistiska konflikt som uttrycks i slagordet socialism eller barbari och därmed ge upp drömmen om revolutionen. Samtidigt menar hon att vänstern inte heller bör acceptera nyliberalismens påstående att de samhälleliga motsättningarna är överspelade. Istället förespråkar Mouffe en hållning där vänstern accepterar de demokratiska ramverken och inom dem utmanar rådande maktförhållanden genom att formulera agonistiska konflikter.

Men frågan är om inte vänstern genom att följa Mouffes råd avsäger sig möjligheten att formulera en verkligt mobiliserande berättelse. Jag menar att en vänster som följer Mouffes råd, att söka berättelser om motståndaren som går att hantera inom demokratins ramar, överlåter den speciella kraften i en berättelse om en strid på liv och död åt högerpopulisterna. Att välja bort de antagonistiska konflikterna är som att redigera om Sagan om ringen så att den bara innehåller festen i Fylke, brödraskapets bildande och enternas rådsmöte. Det blir inte någon särskilt engagerande berättelse.

Antagonistiska berättelser har helt enkelt en större potential att mobilisera än agonistiska berättelser. Det visas tydligt av skillnaden mellan de olika berättelserna om klimatförändringarna. Skildrar vi konflikten som en fråga om att prioritera mellan konsumtion och miljö blir konflikten agonistisk. Beskriver vi istället det kapitalistiska systemet som oförenligt med mänsklighetens överlevnad så blir konflikten antagonistisk. Bara berättelsen om kampen mot miljöförstöringen som en kamp för människans överlevnad har potentialen att bli verkligt mobiliserande.

Det räcker nämligen inte att en konflikt är antagonistisk för att den ska kunna mobilisera, den måste också uppfattas som ett hot mot den egna identiteten. Utöver detta måste man dessutom kunna identifiera motståndaren. Det förklarar varför naturkrafter och ekonomiska system fungerar sämre som motståndare än en individ eller grupp.

Valet av en antagonistisk konflikt öppnar också för bruket av den dubbla motståndaren: Hotet och förrädaren. I Sagan om ringen har Ringens brödraskap dubbla motståndare. Dels Sauron, den onde och hotet mot de fria folken, och dels Saruman, förrädaren som sålt sig till den onda sidan. På samma sätt innehåller Sverigedemokraternas berättelse både de onda muslimerna som hotar det kristna Sverige och de lömska förrädarna i form av de övriga sju partierna i Riksdagen som bedriver en invandrings- och flyktingpolitik som tillåter muslimer att bosätta sig i Sverige.

Vänsterpartiet kan på samma sätt formulera sitt motstånd mot vinster i välfärden som en antagonistisk berättelse med dubbla personifierade motståndare. Riskkapitalisterna som äger de privata välfärdsföretagen blir då motståndaren medan övriga partier som vill tillåta vinster i välfärden blir förrädarna som ser till att riskkapitalisterna kan fortsätta att föra ut skattepengar till skatteparadis.

Valet mellan agonistiska och antagonistiska konflikter får alltså stora konsekvenser. Det är inte bara valet mellan reform och revolution. Att välja bort en antagonistisk konflikt är också att välja bort de riktigt starka politiska berättelserna, vilka likt den om civilisationernas krig är antagonistiska.

Myter om storytelling

Storytelling har det senaste dryga decenniet varit ett populärt begrepp inom kommunikation, marknadsföring och PR. Idén är att organisationer och personer ska använda berättelser för att marknadsföra sig själva. Begreppets popularitet har också spridit sig till politiken. Här märks det i krav på att partier ska ha en berättelse som förklarar för väljarna varför de ska rösta på just det partiet. Det talas också om att vi behöver en ny berättelse om Sverige som kan samla befolkningen kring en gemensam uppgift.

Många av de som försörjer sig på att lära ut tekniken storytelling framställer det som något enkelt. Bara vi hittar en bra gemensam historia så kommer alla anställda att bli mer entusiastiska och kunderna få en starkare relation till varumärket. En av de ledande svenska konsulterna liknar sina workshops vid en skördefest. Först samlar deltagarna in organisationens gemensamma erfarenheter. Och sedan delar de sina bästa berättelser med varandra.

Det finns verkligen en mystisk kraft i berättelser. Men den som vill lära sig att utnyttja denna kraft för att övertyga, entusiasmera och mana till handling måste skaffa sig en mycket djupare förståelse för hur berättelser fungerar.

Ett första steg mot denna djupare förståelse är att avslöja ett par av de myter som den förenklade bilden av storytelling bygger på.

För det första: Det finns ingen gemensam berättelse.

Den som letar efter en gemensam berättelse om Sverige som alla vi som bor här kan enas om, lär få fortsätta leta. Berättelser är inte något som vi alla kan samlas kring. Tvärtom. Berättelser är tillhyggen i en ständigt pågående kamp om hur vi ska se på oss själva, på varandra och på den värld vi lever i. Låt mig ta ett exempel för att illustrera detta. Jag väljer en berättelse som jag tror att de flesta är bekanta med: Sagan om ringen. Den handlar om en värld uppdelad i goda och onda krafter där vi måste välja sida. Ifall Sagan om ringen var skriven ur orchernas synvinkel skulle den se väldigt annorlunda ut.

Uppfattningen att det finns en gemensam berättelse hänger samman med idén om att det finns en objektiv sanning. Redan de gamla grekerna tvistade om huruvida det finns en sanning. Platon menade att det är möjligt att fastställa en objektiv sanning. Aristoteles hävdade istället att alla har sin sanning, sin uppfattning om vad som hänt, att de inte behöver ge upp den, samt att det inte är ett problem att det finns olika uppfattningar i fråga om vad som hänt. För att förstå oss på berättelser behöver vi ansluta oss till den aristoteliska synen.

För det andra: Berättelser existerar inte i ett vakuum.

Den som framgångsrikt vill använda berättelser som kommunikationsmedel kan inte bara ta en berättelse ur sitt sammanhang, sätta in den i ett nytt sammanhang och tro att den ska fungera. Det går inte heller att presentera en berättelse och tro att publiken ska förstå den precis så som jag berättar den och helt oberoende av alla andra berättelser. Istället gäller det att förstå att alla berättelser relaterar till varandra. När jag berättar något om mig själv så förhåller jag mig till andra berättelser.

Faktum är att min berättelse blir obegriplig om den inte förhåller sig till andra berättelser. På samma sätt förhåller sig mina åhörare till andra berättelser när de försöker tolka och förstå min berättelse. Det gäller ju för dem att bestämma om och hur min berättelse stämmer överens med deras världsbild och utifrån detta avgörande välja om de ska ta till sig min berättelse, omtolka den eller förkasta den. Varje berättelse existerar nämligen i ett nät av relationer till andra berättelser. De kan stödja varandra. De kan störa varandra. Och vår tolkning av en berättelse kan styra hur vi förstår en annan berättelse. Sagan om ringen stöder sig på, och stöder, berättelsen om de ädla nordbornas kamp mot de lömska orientalerna såväl som på berättelsen om industrialismens förråande och destruktiva inverkan på människor och natur.

Relationerna till andra berättelser är avgörande för en berättelses betydelse. En berättelse kan bara förstås i relation till andra berättelser.

Den som vill använda berättelser för att övertyga, entusiasmera och mana till handling kan därför inte nöja sig med att kontrollera att den egna berättelsen fungerar. Hen måste också undersöka om andra berättelser stöder eller stör den egna berättelsen.